Vår Far för de minsta, bibeltext ur NT 2026, illustrationer av Zarah Juul, Marcus Förlag, 2026, 14 s.
En dryg vecka har gått sedan jag kom hem från Bokmässan 2026 i Göteborg. Det var dagar fulla av intryck, böcker, människor och inte minst Bibeln! Som en del av årets folkbildningstema fanns ett bibeltema och när Svenska Bibelsällskapet lanserade sin nya översättning av Nya testamentet på bokmässans första dag drogs mer än tusen personer dit. I de kristna förlagens montrar flödade olika upplagor av NT26, men även två andra nya översättningar – Svenska Standardbibel och en jubileumsutgåva av Svenska Reformationsbibeln.
Till min stora glädje hittade jag också något ur NT26 riktat till barn hos Marcus förlag, nämligen ”Vår Far för de minsta”. Det är en pekbok med bibeltexten från Matt 6:9-13 ur NT26 med illustrationer av den danska konstnären Zarah Juul. Jag kommenterar inte själva texten mer här, men om du är nyfiken på översättningen så kolla in denna video med översättare Jonas Holmstrand samt Svenska Bibelsällskapets hemsida.
Illustrationerna i ”Vår Far för de minsta” skulle kunna vara en helt egen bok, utan text. De bär en egen berättelse, där en stackars hungrig räv ber om mat, får svar på ett oväntat sätt, tror han ska bli mätt, men får ett helt annat behov tillfredsställt. Illustrationerna är levande, dråpliga och väcker sida för sida olika känslor hos läsaren.
Att
illustrera Herrens bön på ett sätt så att det hjälper små barn
att förstå bönen bättre är en utmaning. Hur konkretiserar man de
tre första bönerna som har ett stort fokus på Gud och hans rike?
Första gångerna jag läste boken hade jag svårt att förstå
bildernas relation till de olika bönerna i Vår Far. På första
uppslaget verkar Vår Far bli en bordsbön. Vid bönen ”Må ditt
namn bli helgat” får räven ett ägg i huvudet – vad betyder
det? Att räven, i smärta och ilska över att få ett ägg i huvudet
ska försöka låta bli att svära? På vilket sätt pekar detta på
Gud?
Efter att ha läst boken fler gånger, funderat och även läst en intervju med illustratören klarnade det lite. Jag lät mitten av bönen och boken ”Ge oss idag det bröd vi behöver” bli utgångspunkt för hela berättelsen. Då handlar det, som illustratören själv sagt, om att önska sig en sak och få något helt annat, därför att Gud vet vad vi behöver. De senare bönerna i Vår Far, om människans behov, tycker jag illustratören gestaltar mycket bra, medan jag trots många läsningar fortfarande kan tycka att de tidigare bönerna får för mycket fokus på människan (eller i detta fall räven) och för lite på Gud, vår Far.
Jag uppskattar verkligen att det kommer pekböcker med texter rakt av från Bibeln. Det behöver vi mer av! Dessa böcker inbjuder till att redan från bäbistiden börja läsa högt för barnen, och att be den bön Jesus själv har lärt oss med barnen. Illustrationer kan hjälpa barn att lära sig böner och bibeltexter utantill och leva i dem. ”Vår Far för de minsta” är en fin bok att ge bort vid dop, födelsedagar och att ha tillgänglig kyrkbiblioteket.
Denna artikel har tidigare publicerats i Till Liv maj 2019.
”Kyrkan träffar barnen 40 timmar per år. Föräldrarna träffar dem 3000 timmar per år.” Huvudtalaren Terry Scalzittis räkneexempel lyste som en fyrbåk genom hela barnledarkonferensen. Det är möjligt att ta ut rätt riktning! Niohundra barnledare från hela Sveriges ekumeniska bredd utmanades och ingavs hopp under en marshelg i Uppsala.
Foto: Livets ord media
För fjärde
gången inbjöd söndagsskolnätverket till en nationell
barnledarkonferens. Undertecknad har suttit med i planeringen sedan
något år. Dagen innan konferensen packade jag bilen full med dekor,
seminariematerial och förväntan. Nätverket flyttade stolar,
planerade det sista och fyllde Livets ords lokaler med ballonger. Nu
blir det fest!
Konferensen började fredag morgon med en dag för ansvariga i våra församlingar – predikanter, kyrkoherdar, pastorer och barn- och familjeansvariga. På kvällen anslöt resten av deltagarna. Temat för konferensen var hur kyrka och hem kan samarbeta för att ge Jesus till barnen och barnen till Jesus. Talare från den amerikanska organisationen Orange stod för mycket av undervisningen i de gemensamma samlingarna. Under lördagen fick deltagarna välja olika åldersspecifika seminarier för att lära känna en viss åldersgrupp bättre. Det erbjöds ett fyrtiotal andra seminarier om allt från att möta unga som mår dåligt, apologetik för barn och Jesus på öppna förskolan.
Intryck från deltagarna
Från ELM var vi ett tjugotal deltagare: barnledare, barnkörledare, föräldrar, mor- och farföräldrar och anställda. En av oss, Bodil Månsson, barnansvarig i ELM Syds styrelse, uppmuntrar ännu fler att åka på den här typen av konferens:
– Det ger en sådan vitamininjektion!
Bland oss fanns en stor glädje över att vara på plats.
– Det som talade starkast till mig var att komma samman med så många andra som arbetar med barn och unga, från så vitt skilda sammanhang. Väldigt uppmuntrande! säger Andreas Engström.
Annika Hector
Madvig, barnverksamhetsinspiratör för ELM Syd tillägger:
– Detta var den tredje nationella konferensen för mig. Jag ville helt enkelt ha mer av det som jag upplever att Gud ger och skapar i mig genom dessa dagar.
–Ja, säger barnledaren Kristina Runeson, det jag får med mig lever kvar i veckor efteråt och jag kan få dela vidare tips och tankar!
Vi fick alla med
oss olika guldkorn. Henny Johansson, som jobbar med Droppen, lyfter
särskilt fram talaren Åke Samuelsson, skapare av Munken &
Kulan:
– Han betonade betydelsen av berättelser – våra egna, personliga erfarenheter om livet som kristen – och att vi delar dem med våra barn.
Foto: Annika Hector Madvig
Andras berättelser viktiga
Andra människors berättelser var viktiga för oss som var på konferensen.
– När man är på en stor konferens och får vittnesbörd från församlingar med ett lyckat arbete med barn, kan man lätt få en känsla av att andra har det så enkelt i sitt arbete, säger barnledaren Mia Einarsson. Därför var det så trosstärkande när vi fick flera vittnesbörd från personer som blivit kristna som barn i små enkla sammanhang. De personerna vittnade om trofasta ledare som inte gav upp trots att barngrupperna var tynande.
Christina
Johansson, förälder och barnledare fyller i:
– Ja, tänk att ingen grupp är för liten! Man kan ha söndagsskola för bara ett barn. Tänk han som sa att han var det enda barnet som kom under lång tid, och ledaren stannade kvar! Det kan ha stor betydelse för framtiden!
Hur behöver kyrka och familj varandra? Huvudansvaret för barns fostran ligger på föräldrarna, men ofta har ansvaret för barnens andliga utveckling lagts över på kyrkan. Kyrkan i sin tur försöker ge barnen allt de behöver på några få timmar i månaden. På detta sätt missar man den potential som finns i att kyrkan kan rusta föräldrarna till att leda barnen till Jesus. Terry Scalzitti och de andra talarna från Orange i USA gav oss många tankar kring detta.
Föräldrarnas roll
Marta Fjällström, barnkörledare, blev påmind om att vi måste lyfta fram föräldrarnas roll i att förmedla tron och trons liv i hemmet och Henny om hur viktigt det är med andakt, bibelläsning, bön, samtal och sång hemma:
– Efteråt har jag funderat mycket på hur det ser ut i våra hem idag. Känner vi oss trygga i denna uppgift? Och om vi känner oss osäkra, vågar vi erkänna det? Och till vem ska vi vända oss för att få hjälp?
– Vi behöver i ELMs verksamhet arbeta med att styrka och stötta hemmen, säger Bodil och Annika fyller i:
– Genom ett samarbete mellan kyrka och familj skulle vi få föräldrar som känner sig uppbackade i sina samtal med barnen och i hur de kan vara kristna förebilder. Vi skulle få barnledare som inte upplever att barnens andliga liv hänger på om de får till söndagsskolan eller inte. För barnen skulle budskapet förstärkas, genom att det som sagts i kyrkan stämmer överens med det man redan hört i hemmet och tvärtom. Förutsättningen för en levande tro, som smittar av sig på alla som barnen möter i sin vardag, skulle öka. Då blir mission något naturligt!
Annika tar fäste
på framtiden och fortsätter:
– Den viktigaste arenan för samarbete kyrka och familj är hemföreningen. Tänket måste spridas på bredare front i våra gemenskaper och Guds helige Ande måste få verka över tid. Man behöver inte göra det så svårt, mycket handlar om att underlätta kommunikationen mellan ledare och föräldrar.
–Ja, säger Bodil, vi kan ge handfasta tips till alla familjer, ordna samtalskvällar och erbjuda seminarier. Jag tror att apologetik är en viktig punkt. Den gör att man ser att tron på Kristus är ett trovärdigt alternativ till det som erbjuds runtomkring.
Vi som var med på
barnledarkonferensen är tacksamma till Gud för allt den gav och vi
ser fram mot att se hur samarbetet mellan kyrka och familj kan växa
vidare i våra sammanhang i ELM. Det här är bara början!
Den här artikeln har tidigare publicerats i Begrunda nr 2 2019.
I den här artikeln ska jag försöka dela med mig av olika tankar kring söndagsskolan. Var kommer begreppet ifrån? Varför har vi söndagsskola och hur har den vuxit fram? Vad är söndagsskola i dag och vilka utmaningar kan vi möta?
Söndagsskolans grund
När söndagsskolor uppstod på 1800-talet kunde ordet ha två olika betydelser. Antingen menade man den undervisning som kyrka och församlingar (eller institutioner med helt andra ideologier) ordnade för sina barn på söndagar. Eller så menade man en allmän kunskapsskola som startades av filantropiska skäl på grund av att många barn arbetade på vardagarna och inte kunde gå i skola då.1 Den senare betydelsen av söndagsskola lämnar vi därhän i den här artikeln.
Vad betyder begreppet söndagsskola i dag? Ofta betyder det ungefär ”det barnen går iväg och gör under gudstjänsttid, medan de vuxna sitter kvar på den stora gudstjänsten”.
Vi börjar med att reflektera över att kristna samlas på söndagar. Varför gör vi det? Efter Jesu uppståndelse på en söndag – på den första dagen i veckan (Matt. 28:1) – började de kristna samlas till gudstjänst på söndagen.2 (Lördagen som var sabbat räknades som den sjunde dagen.) De samlades för bibelundervisning, bön, gemenskap och nattvard.3 Detta skedde inte uteslutande på söndagar. Vi kan läsa i Kolosserbrevet att Paulus uppmanar församlingen där att träffas och vägleda varandra med psalmer, hymner och andlig sång (Kol. 3:16). I Hebreerbrevet får mottagarna en uppmaning att inte försumma sina sammankomster (Hebr. 10:25). Gudstjänstfirande var viktigt redan bland de första kristna.
Men hur är det då med barnen, när vi samlas till gudstjänst? Vi ser i Bibeln hur barnen och barndomen lyfts fram. Jesus kallar barnen till sig (Matt. 19:14). Han säger att Guds rike tillhör dem, gör barnen till förebilder och talar om hur allvarligt läget är för den som förleder ett barn (Matt. 18:1–6). Barnen har alltså del i Guds rike, de får ta plats när vi samlas och det är viktigt hur vi vägleder dem. I 5 Mos. 6 lyfts vikten av undervisning av barn fram.4 Huvudplatsen för denna är hemmet, men eftersom undervisning i Nya testamentet är en del av vad som äger rum vid sammankomsterna, kan man tänka att undervisning av barnen är viktig där också. Paulus pekar också på detta när han uppmanar Timoteus att inte glömma det han lärt sig och de lärare han haft under barnaåren (2 Tim. 3:14–15). Att träffas för gemenskap, bön och undervisning verkar vara lika viktigt för barnen som för de vuxna. Ja, men då kan vi väl vara alla tillsammans på gudstjänsterna?
Vi funderar vidare kring detta med skola. Begreppet söndagsskola är något vi starkt förknippar med barn (även om söndagsskola för vuxna förekommer). Behövs det en särskild söndagsskola för barn? När jag läser bland annat breven i Nya testamentet tycker jag att det är slående hur väl författarna försöker kommunicera på ett sätt som mottagarna ska kunna förstå. Det är lönlöst att Paulus kommer med undervisning och uppmaningar till församlingen i Korint om han inte gör det så att de förstår. Paulus kan tala om att han har varit som en jude för judar, som en som står utan lag för de som står utan lag, för de svaga har han blivit svag. För alla har han blivit allt (1 Kor. 9:20–22). Han anpassade alltså sitt sätt att vara och tala beroende på vilka han mötte. Han tummade aldrig på innehållet i evangeliet, men han förpackade det på olika sätt, för att så många som möjligt skulle få lära känna Jesus och följa honom. Finns det en tillämpning för barnen här? Jag tror det. När Nehemja har lett arbetet med att bygga upp Jerusalems murar och det är dags att läsa upp lagen står det att alla som var mogna nog, alltså gamla nog (märk väl, inte nödvändigtvis vuxna), stod och lyssnade (Neh. 8:2). Det verkar i förkunnelse och undervisning finnas en aspekt av att tala på rätt sätt till personer med olika grad av mognad. Därför behöver vi i församlingens undervisning se till att varje ålder får en undervisning som är väl anpassad till just den åldern.
Barn behöver variation i vad som händer, de behöver få röra på sig, de behöver få använda alla sina sinnen och visuellt se, inte bara höra, undervisningen. Läraren kan behöva använda andra ord, tala kortare och interagera mer med barnen. De behöver bli sedda som individer och få egna gudsmöten.
Därför måste vi ge barn en undervisning som de förstår och kan tillämpa i sina liv. Det är inte tillräckligt att genomgående ha åldersblandade gudstjänster eller verksamheter, även om det finns en stor vinst i dessa också. Vi behöver också, barn likaväl som vuxna, få undervisning anpassad för just oss. I kristenheten i Sverige kallas barnens undervisning och gudstjänst ofta för söndagsskola.
Söndagsskolans historia
Söndagsskola uppstod inom 1800-talets väckelserörelser med inspiration från England. Så tidigt som 1832 hade den metodistiske missionären George Scott noterat stora kunskapsbrister i den kristna tron bland stockholmsbarnen och han propagerade i tidningen Budbäraren för söndagsskolor. Den första söndagsskolan i nutida mening startades 1851 i Stockholm av den baptistiske bokförläggaren Per Palmqvist och ungefär samtidigt på kyrkligt håll av Betty Ehrenborg. Det fanns också vid samma tid några studenter i Uppsala som öppnade söndagsskola där. Vid baptisternas första årskonferens 1857 beslöts att samtliga församlingar skulle ordna söndagsskola. I verkligheten var det 15 år senare ungefär hälften av dessa församlingar som hade söndagsskola. Efter Ehrenborgs initiativ till söndagsskola i Svenska kyrkan spreds idéerna och 1879 fanns det i Stockholms stift söndagsskola i 94 av 204 församlingar.5
Söndagsskolan var ett bra sätt att ge lekfolk ansvar, tyckte många präster. Söndagsskoleföreningar bildades, både för att bevara Svenska kyrkans lära och för att markera att söndagsskolan var något annat än kyrkoförsamlingens egen verksamhet. Inomkyrkliga missionsrörelser stöttade ofta det arbetet. Den kyrkliga söndagsskolan kunde under 1800-talets senare del gå till ungefär så att man på söndag morgon eller eftermiddag samlade alla barn för sång och bön. Sedan hade en överlärarinna en lektion i katekesen eller över någon gammaltestamentlig text. Därefter delades barnen upp i grupper där man ägnade sig åt Nya testamentet. Ofta fick barnen en bibelvers att lära sig utantill till följande söndag.6
Söndagsskolan växte med tiden och år 1900 gick nästan 30% av alla skolpliktiga barn i Sverige i söndagsskola. Söndagsskoleorganisationerna över landet var ofta samarbeten mellan baptister, kyrkfolk och missionsvänner m.fl. Man upplevde att man hade ett gemensamt intresse och att man kunde hjälpas åt med bland annat undervisningsplaner. Detta ekumeniska tänk är intressant att jämföra med det söndagsskole-nätverk som ELM Syd i dag sitter med i och som vill ge Jesus till barnen, bland annat genom ledarkonferenser.
En del präster i kyrkan såg i slutet av 1800-talet på söndagsskolan med skepsis. En anledning till denna tveksamhet var att kyrkan hade gemensam söndagsskoleorganisation med baptister och metodister och att bibelundervisningen i söndagsskolan frikopplades från trosläran. Andra skäl var att prästerna tyckte att den kyrkliga fostran av barnen huvudsakligen skulle ske i hemmet och att traditionen att barnen skulle gå med sina föräldrar i gudstjänsten inte skulle brytas. Man ansåg också att kyrkans dopundervisning var folkskolans uppgift.7
När kyrkan på 1880-talet såg att varken hemmens eller folkskolans kristendomsundervisning fungerade tillfredsställande svängde prästerna i fråga om behovet av undervisning för barnen, men man hade en alternativ strategi. Det skulle ordnas särskilda barngudstjänster. Det var rätt sätt för kyrkan att undervisa barn, så att de integrerades i församlingslivet och blev fostrade till en glädje i högmässan. Särskilda gudstjänstordningar med enklare liturgi, åldersanpassade predikningar och mycket sång togs fram.8
Det fanns alltså en spänning mellan söndagsskola och barngudstjänster i Svenska kyrkan; ingendera mötesform konkurrerade ut den andra. Vid kyrkomötet 1909 bestämdes att diakonistyrelsen skulle ha ansvaret för söndagsskolan. Både söndagsskola och barngudstjänster har sedan dess funnits med inom ramen för kyrkans verksamhet.9
Söndagsskola i dag
Spänningen mellan den med baptisterna förknippade söndagsskolan och de i Svenska kyrkan framtagna barngudstjänsterna för dryga hundra år sedan är intressant. I söndagsskolan fanns ett fokus på att barnen skulle få undervisning, i barngudstjänsterna att barnen skulle ledas in i gudstjänstlivet. Så det var två olika syften. Ändå hade man samma strategiska eller pedagogiska tänkesätt. Undervisning eller gudstjänst skulle anpassas så att barnen kunde förstå och ta till sig innehållet.
Vad har det blivit av detta tänkesätt? Under 1900-talet hände mycket både kring söndagsskolor och barngudstjänster. Söndagsskolan hade en storhetstid under 1940–60-talen. Vi kunde ägna resten av artikeln åt att beskriva denna historia, men jag skulle i stället vilja jämföra den tidiga söndagsskolan och barngudstjänsterna med hur det kan se ut i dag i söndagsskolan. Fokuserar vi på undervisning eller gudstjänst eller på något helt annat?
Det finns några saker som jag tänker att söndagsskola inte är, men som vi ibland har gjort den till. Söndagsskola är inte barnpassning eller förvaring, för att de vuxna ska få vara ifred. Söndagsskola är inte enbart en rolig och trevlig gemenskap. Inte heller är söndagsskola det viktigaste forumet för barns kristna fostran. Söndagsskola är alltså inte ”något helt annat”, utan precis som vid förra sekelskiftet handlar det om undervisning och gudstjänst.
På många håll talar man om söndagsskolan som barnens gudstjänst. Eller så säger man när man börjar – alla åldrar tillsammans – att det är allas gudstjänst. I gudstjänsten delar vi på oss en stund, för att var och en ska få undervisning anpassad till sin ålder, för att sedan återförenas i slutet av gudstjänsten. Oavsett vilket namn man har på verksamheten för barn på söndagar, finns det på många platser en idé om att vi firar gudstjänst med barnen. Och i den gudstjänsten ingår undervisning, precis som det gör för de vuxna i predikan.
Skatten
Som exempel på hur man kan bygga en söndagsskola med den inriktningen vill jag lyfta fram söndagsskolematerialet Skatten – På äventyr med Gud.10 Jag har arbetat ideellt med Skatten och som anställd ända sedan materialet 2012 lanserades i Sverige av ”Salt – Barn och unga i EFS”. Materialet har tagits fram i Norge, med en svensk representant i redaktionsrådet. I Skatten framträder tre saker som visar på ett helhetsgrepp kring barn och söndagsskola. Det finns dels en hög syn på barns möjlighet till relation med Gud och till lärjungaskap, dels en vision att ge Bibelns berättelser till barn och till sist en gudstjänstpräglad syn på vad söndagsskola är.
I Skattens åtta teser om barn och tro talas det om att barnets tro har samma värde som den vuxnes, att den är förebildlig, under utveckling och att den utmanar den vuxne.11 I mötet med barnen i kyrkan måste vi ta barnen på allvar. Att ha en åldersanpassad söndagsskola handlar inte om att banalisera barnets relation, tvärtom! Det är för att vi tar barnet på allvar som vi i gudstjänsten vill möta dem och hjälpa dem att fördjupas i sin gudsrelation.
Skatten har Bibeln i fokus och vill ge Bibelns berättelser till barn. När vi har söndagsskola är det viktigt att låta Gud tala genom Bibeln och att vi arbetar med att förmedla bibelberättelserna på ett pedagogiskt och relevant sätt. Det är också viktigt att låta barnen reagera eller ge respons på bibeltexten. I Skatten finns det ett moment av eftertanke – en möjlighet att bli stilla, fundera, samtala och bearbeta. Vi ledare kan ha en tendens att ge barnen färdiga tolkningar av bibelberättelserna samt tro att det inte går att få barnen lugna för en stilla stund. Här har Skatten utmanat mig och gett positiva erfarenheter.
Upplägget i Skatten är mycket som ett gudstjänstupplägg, med gemenskap, berättelse, eftertanke, uppdrag och avslutning.12 Det gör att söndagsskolan inte bara blir en lösryckt del i något annat, utan barnen får en helhet med sig, och det är även lätt att integrera söndagsskolan i den stora gudstjänsten genom att inleda gemenskapsdelen i den stora gudstjänsten och att även avsluta tillsammans.
Vi har mycket att vinna på att tänka utifrån dessa tre aspekter när vi planerar vår söndagsskola, oavsett vilket material vi använder.
Söndagsskolans utmaningar
När jag började arbeta med söndagsskola i början av 2000-talet fanns det inte så mycket materiel att välja på. Sedan dess har det hänt mycket. Det har kommit åtskilligt gott materiel och jag ser en större medvetenhet kring att söndagsskola är barnens gudstjänst och fler möjligheter för ledare att rustas för sin uppgift. Finns det då några utmaningar för söndagsskolan i dag?
En stor utmaning för söndagsskolan, och all barnverksamhet med undervisning för barn, är vad vi ger barnen för teologi. I anpassningen till barnen görs alltför ofta misstaget att förenkla bibeltexterna så att teologin förvanskas och barnen bara får med sig bara moralexempel. Jag har både en och två gånger förvånats i mina förberedelser över hur söndagsskolbarnen likställs med till exempel David i berättelsen om när han besegrar Goliat. Poängen blir att barnen kan besegra motståndet i sitt liv, precis som David kunde besegra den stora jätten. I stället borde barnen likställas med den rädda armén och Jesus med David.
Hanna Cajdert, tidigare student på Akademi för ledarskap och teologi (ALT, Örebro), har i sin kandidatuppsats gjort en analys av barnsyn och budskap i söndagsskolmaterialet Leva Livet.13 Cajdert sammanfattar med orden: ”Analysen av materialet visade att målet för människans relation med Gud är att hon ska vara Guds medhjälpare, genom att leva efter de regler som Gud har gett henne i Bibeln. Hennes möjligheter att uppnå målet hänger framförallt på hennes egen kompetens, men också på hjälp och stöd ifrån Gud. Det som begränsar henne från att kunna uppnå målet är hennes bristande självkänsla och tro på sin förmåga.”14
Här syns problem både i att det är barnet och inte Gud som hamnar i centrum i berättelsen, att det blir ett moralistiskt i stället för ett nådefullt lärjungaskap och att det är dålig självkänsla och inte synd som gör att barnet misslyckas. Jag tror tyvärr inte att Leva livet är ensam om att ha dessa drag. Söndagsskolans innehåll är påverkat av den nutida barnsynen, men det är viktigt att söka anpassa bibelberättelser utan att förvanska dem. Här finns en stor utmaning till dem som tänker strategiskt kring söndagsskola och material. Vilken teologi vill vi ska prägla det vi gör?
En annan stor utmaning för söndagsskolan är att innehållet kan bli lösryckt i relation till Bibeln eller irrelevant i relation till livet. Vi plockar ofta våra favoritberättelser ur Bibeln, som vi tror passar barnen, men kanske missar att ge den röda tråden i Bibelns och Guds stora berättelse. Barnen får då ingen helhetsbild av Bibelns budskap.
Söndagsskolan kan även bli irrelevant i relation till barnens liv. Det blir något som sker på söndagar, men inte hemma och inte i det verkliga och vardagliga livet. Om vi inte relaterar det vi talar om till barnens vardag och ger barnen goda skäl för att kristen tro och Bibeln är förnuftigt att tro på, kan de komma att tappa tron i mötet med världen. Här har apologetiken en viktig uppgift. Det har också börjat märkas i debatter och bokutgivning.15
Under innevarande läsår lyfter barntidningen Droppen apologetik genom att ta upp knepiga frågor i varje nummer. Det finns utmaningar i hur man talar med barn om ursprungsfrågor, sannings- och identitetsfrågor, men om vi inte behandlar dessa ämnen lämnar vi walkover i förhållande till de allmänt rådande förhållningssätten i samhället. Vi måste bygga hållbart från början, vi kan inte tänka att det där med apologetik ordnar ungdomsledarna, prästerna och predikanterna senare. Då kan vi i söndagsskolan redan ha gett en så pass skev och irrelevant bild av Gud och kristen tro, att det inte går att rätta till. Vi måste ta uppdraget med barnens undervisning och lärjungaskap på allvar!
Söndagsskolan fortsätter
Söndagsskolan hade sin början i mitten av 1800-talet utifrån behovet av att stärka hemmens och skolans undervisning av barnen. I dag kan vi fortfarande säga att hemmen, i den mån barnen kommer från kristna hem, har huvudansvaret för barnens kristna fostran, men söndagsskolan är ett oerhört viktigt komplement till detta. I relation till skolan kan man inte längre tala om att söndagsskolan är ett komplement, eftersom skolan överlag inte har något av den traditionella kristendomsundervisningen kvar. Här måste i stället söndagsskolan rusta barnen för att kunna möta skolvärlden och undervisningen där. Det kan tyckas som ett stort och kanske omöjligt uppdrag – men med Guds nåd går det!
Noter
1. Bexell, Oloph, Sveriges kyrkohistoria. 7. Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid, Stockholm 2003, s. 60
2. ”Den första dagen efter sabbaten var vi samlade för att bryta brödet” (Apg. 20:7). ”På första veckodagen ska var och en av er hemma lägga undan …” (1 Kor. 16:2).
3. ”De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna” (Apg.2:42).
4. ”Dessa ord som jag i dag befaller dig ska du lägga på hjärtat. Du ska inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du ska binda dem som ett tecken på din hand, och de ska vara som en påminnelse på din panna. Och du ska skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.” (5 Mos. 6:6–9)
5. Bexell, s. 60
6. Bexell, s, 227. Söndagsskolan har historiskt haft och har även i dag inslag av diakoni, evangelisation och mission. Jag väljer att inte går in på dessa aspekter i den här artikeln.
7. Bexell, s. 227
8. Bexell, s. 228
9. Bexell, s. 229
10. Skatten – På äventyr med Gud. Salt – Barn och unga i EFS. www.skatten.nu
11. Skatten – På äventyr med Gud. Ledarhäfte. Uppsala: Salt – Barn och unga i EFS, s. 14–15
14. Cajdert, Hanna, Guds medhjälpare. En studie av barnsyn och budskap i Leva Livets undervisningsmaterial för söndagsskola, Örebro 2019, s. 42
15. Jfr t.ex. t Strobel, Lee, Fallet mirakel för barn. Forshaga 2019, och Grenholm, Micael, ”Apologetik – vi måste rusta barnen”, Dagen 2019–08–21, https://www.dagen.se/debatt
Litteratur
Bexell, Oloph, Sveriges kyrkohistoria. 7. Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid. Stockholm 2003
Skatten – På äventyr med Gud. Salt – Barn och unga i EFS, www.skatten.nu
Skatten – På äventyr med Gud. Ledarhäfte. Uppsala: Salt – Barn och unga i EFS
Cajdert, Hanna, Guds medhjälpare. En studie av barnsyn och budskap i Leva Livets undervisningsmaterial för söndagsskola, Örebro 2019
Leva Livet, Pingst Ung, leva-livet.pingstung.se
Strobel, Lee, Fallet mirakel för barn. Forshaga 2019
Grenholm, Micael, ”Apologetik – vi måste rusta barnen”, Dagen 2019–08–21, https://www.dagen.se/debatt
Den här krönikan har tidigare publicerats i tidningen Budbäraren, 2018.
“Får jag det?” 11-åringen undrade med förväntan i blicken om jag var seriös med min fråga om hon ville vara hjälpledare på församlingsdagens barnsamlingar. Jag var fullt seriös. Jag fick en hjälpledare med mig som såg allt det lilla, viktiga, som behövs i en grupp med barn. Att kunna sitta med ett otryggt barn i knät, hjälpa till att dela ut rätt material vid pyssel och att leka med de yngsta i lekrummet när de inte orkade mer samling. Hon tyckte att hennes insats var liten. För mig var den stor.
Sedan en medarbetardag för 15 år sedan sitter bibelordet “Vänj den unge vid den väg han ska vandra, så viker han inte av från den när han bir gammal” (Ords 22:6 SFB15) fast i mig med rörelser. Ner på knä, gå på stället, snurra runt, håll i käppen. Oftast har jag tänkt på versen utifrån vikten av att från början dela Bibelns sanning och evangeliet med barnen. Vi ska vänja dem vid att gå på vägen som är Jesus själv. Och det är rätt och riktigt. Jag tror dock att det finns ännu mer visdom att hämta i ordspråket. Lärjungaskapets väg innebär att växa i alla de gåvor som Gud gett oss till gemenskapens uppbyggelse. Och i gemenskapen tror jag att vi alla någon gång ställs inför att leda.
Varför lär vi våra barn att cykla och simma redan i unga år? Därför att det är så mycket svårare att lära sig det som vuxen. På samma sätt tror jag att ledarskap är lättare att vänja sig vid och lära sig redan som ung, jämfört med att börja som vuxen.
På mitt CV finns många saker som hjälpt mig att utvecklas som ledare. I fallande ordning står anställningar, utbildningar och till sist övrigt. Egentligen undrar jag om inte övrigt borde stå först.
Att jag som tonåring fick förtroendet att vara ledare för miniorerna i min församling. Att jag fick vara med som hjälpledare på ett läger för »Juniorerna«. Att jag fick sitta i ledningsgruppen för vår ungdomsgrupp. Redan där fick jag ledarträning. Vilka uppgifter hade jag klarat i dag, om inte någon redan för 25 år sedan gav mig förtroende, lät mig misslyckas, lyckas och växa som ledare och lärjunge?
I våra kristna gemenskaper behöver barn och unga få undervisning i Guds ord samtidigt som de får lära sig att ta ansvar. Vi behöver visa dem förtroende och ge dem uppgifter. Vi behöver förmedla deras identitet i Kristus – som de fått av nåd – och samtidigt visa på glädjen i att tjäna vår Herre och varandra. Alla kommer vi någon gång att leda någon. Så det är bäst att vänja sig i tid.
Den här artikeln har tidigare publicerats i Till Liv november 2017.
Barnen har alltid haft en framträdande plats i ELMs verksamhet. Hur ser verksamheten ut i dag? Sofia Ödman har tagit tempen på verksamheten och reflekterar här över sina intryck.
I ELM har barn- och ungdomsverksamhet alltid varit en stor och självklar del. Söndagsskola, hobbygrupper, ungdomsgrupper och lägerdagar har varit kärnverksamheter. Målsättningen har varit densamma i mer än hundra år: att ge kunskap i Bibeln samt att föra barn och unga till en personlig tro på Kristus och till ett liv i efterföljelse och mission (ELMs 100-årsskrift, s. 149). Utifrån missionsuppdraget (Matt 28:18-20) och utifrån hur Jesus själv bemötte barnen (Mark 10:13-16) ges barn- och ungdomsverksamhet en framträdande plats.
I den här artikeln ska vi se närmare på hu verksamheten och dess mål ser ut i de lokala föreningarna idag. Vad finns det för glädjeämnen och utmaningar? För att få en bild av det har jag varit i kontakt med ELM Falketorp på Vikbolandet, ELM Fridhem i Vännäs och ELF i Kristianstad. Jag har också frågat Carsten Hjorth Pedersen, föreståndare för “Kristet Pædagogisk Institut” i Hillerød i Danmark, om hur han tänker kring barn- och ungdomsverksamhet. Jag kommer här att delge er de svar jag fått och även en del reflektioner som jag själv gjort utifrån det jag fått höra.
Fredagar att bjuda in till
– Det är fredagskväll, dörrarna till Falketorps missionsgård öppnas och in stormar 20-30 förväntansfulla barn – äntligen hobby!
Så beskriver barnledaren Irene Bertilsson en av ELM Falketorps barnverksamheter. I såväl föreningen på Vikbolandet som i Vännäs och Kristianstad finns en fredagsgrupp för barn (ca 5-13 år) med målet att nå ut med evangeliet. Katrine Worup Åström, barnledare på Fridhems Missionsgård säger:
– Vi vill att
ännu fler ska lära känna Jesus och därför anstränger vi oss för
att barn- och ungdomssamlingarna på fredagskvällarna ska vara
lättillgängliga och undervisningen på en nivå som inte kräver så
mycket förkunskaper.
I Kristianstad
kallas fredagskvällarna (9-13-år) för Helljus och där är
samlingen upplagd så att det ska vara lätt att bjuda med sig en
kompis. Alla föreningarna har med glädje, kvällsmat, sång,
undervisning, aktiviteter och andakt på olika sätt under kvällen.
Karolina Ragnarsson, Kristianstad, säger:
– Förutom att nå nya vill Helljus att barnen ska växa i sin relation till Jesus och i ledarskap, få träffa andra kristna i samma ålder och få umgås och ha kul tillsammans.
Katrine fyller i:
– Fredagskvällarna på Fridhem ska vara höjdpunkter, något som barnen ser fram mot och längtar efter.
Fridhem har även ungdomssamlingar på fredagar. Dessa har samma mål som barnsamlingarna men är anpassade för ungdomar. I Kristianstad träffas ungdomarna på måndagskvällar för undervisning, bön och lovsång, kvällsmat, tävlingar och gemenskap. Tänket är väldigt likt det för Helljus, men syftet är mer att bygga upp dem som redan är kristna än att nå nya. Man vill ge dem möjlighet att växa i ledarskap genom att hålla i en andakt, ordna fika eller ta på sig en annan uppgift. I ELM Falketorp är ungdomsverksamheten vilande eftersom det för tillfället inte finns några ungdomar i föreningen.
När det gäller föreningarnas ungdomsarbete kan jag fundera över om de inte, precis som för barnen, skulle behöva en mer utåtriktad verksamhet. Fungerar det att ta med icketroende kompisar till ungdomssamlingarna? Hur kan vi forma ungdomssamlingar som inte tunnar ut undervisningen för dem som redan tror, men samtidigt bjuder in nya? Kan ungdomarna utmanas att missionera i sin vardag – i skolan, på sina aktiviteter, bland kompisar?
Söndagsskola
Både i Kristianstad och på Missionsgården Fridhem finns det söndagsskola i tre åldersgrupper för barnen under terminerna.
– Målet är att barnen ska få lära känna Jesus och få en relation till honom, samtidigt som de lär sig bibelberättelser, att lita på Guds kärlek, får en känsla av att det är kul att komma till kyrkan och att det finns andra kristna barn i samma ålder, säger Karolina.
Katrine uttrycker målet med Fridhems barn- och ungdomsverksamhet på liknande sätt: att barn och ungdomar får möta Jesus och lära känna honom som deras Frälsare.
Samma mål – att lära känna Jesus – finns alltså med i både fredagsverksamheten och söndagsskolan, men det finns en skillnad i målgrupp. Söndagsskolan når främst församlingens egna barn. Ändå tänker jag att våra söndagsgudstjänster borde vara en naturlig plats för både vuxna och barn att bjuda med sig ickekristna vänner till. När jag talar med Carsten Hjorth Pedersen betonar han vikten av att det finns en gemensam samling för alla åldrar på söndagarna och den samlingen, tänker jag, borde vara målet för dem som blir kristna i våra föreningar. Ska det då inte vara naturligt att bjuda med dem dit från början? Varken gudstjänsten eller söndagsskolan behöver bli enklare för att ickekristna kommer, vi behöver bara tänka lite mer på hur vi talar och kommunicerar.
Gudstjänst för alla åldrar
Carsten Hjorth Pedersen menar att det är bra att barnen kan få separat undervisning på sin nivå under predikan, men att det också är viktigt med inslag i gudstjänsten som är för och av dem. I Kristianstad har man barnens stund i gudstjänsten innan barnen går iväg till söndagsskolan. Några gånger har man även BIG – barnen i gudstjänsten – en gudstjänst för alla åldrar. Barnen får vara delaktiga i gudstjänsten på olika sätt.
– Denna gudstjänst föddes ur en längtan att få fira gudstjänst alla åldrar tillsammans, säger Karolina.
På Fridhem är ett par gudstjänster per termin för alla åldrar och då är sånger och predikan extra barnvänliga. I ELM Falketorp samlas man till egna samlingar på lördagskvällarna. Ibland har barnen egna samlingar, som söndagsskola, och ibland är barnen tillsammans med de vuxna och får vara med och utforma mötet. Irene Bertilsson berättar:
– Det är viktigt med barnsamling för att de barn som kommer till våra möten ska bli sedda, få ta plats och få undervisning på sin egen nivå. Samtidigt tycker vi att det är viktigt att vara tillsammans alla åldrar.
Själv tänker jag som Irene, det är viktigt att ibland ha gudstjänster där man är tillsammans i olika åldrar. Det är spännande att tänka över hur dessa kan utformas så att de fungerar för alla. Min erfarenhet är att om de aktiva i gudstjänsten, även predikanten, riktar in sig på att barnen ska förstå vad som händer och kunna få ett gudsmöte får de vuxna detsamma. Predikan behöver inte vara innehållsmässigt enklare än när det bara är vuxna åhörare men predikanten behöver tänka på hur han kommunicerar budskapet. Visuella hjälpmedel som föremål, bilder och drama talar ofta lika starkt till vuxna som till barn.
Apropå alla åldrar säger Katrine Worup Åström:
– För att de bibliska sanningarna ska landa i barnens och ungdomarnas liv är det av största betydelse att de får möta vuxna som inte bara pratar om det kristna livet och tron utan som också lever det livet.
Carsten Hjorth Pedersen tar också upp att det är viktigt att integrera alla åldrar ibland. Om alla känner alla blir övergången mellan olika åldrar lättare för barn och unga. Från ungefär 14 års ålder bör man kunna vara med på vuxengudstjänsten, menar han, men det är då viktigt att tänka på att ha fräscha, innehållsrika lovsånger och på tilltalet i predikan. Kanske kan ungdomarna också få bidra i gudstjänstens olika uppgifter. Samtidigt, säger Carsten, måste de unga förstå att allt inte kan vara specifikt anpassat efter dem. Det är något som jag tror att vi alla, oavsett ålder, mår bra av att tänka på. När vi kommer tillsammans och firar gudstjänst gör vi inte det främst för vår egen skull, utan för församlingens uppbyggelses skull (1 Kor 14:26). Vi går inte i kyrkan för att det självklart är kul eller för att det ger oss själva något varje gång. Vi går för att vi är kallade till gemenskap med varandra och för att ge varandra något. Om vi kan odla den kulturen i våra familjer från det att barnen är små tror jag mycket är vunnet när barnen blir äldre och kanske tycker det är trögare att gå med till kyrkan.
Bortglömda?
En ålder som jag upplever ofta hamnar lite i kläm på söndagarna är 11-14-åringar. Många söndagsskolmaterial riktar in sig på barn upp till tio års ålder. Predikan i sin tur är ofta lite svår för 11-14-åringar. I Kristianstad och på Fridhem har man söndagsskola för dessa åldrar. I min församling, Roseniuskyrkan, har vi just nu valt att ta in 11-14-åringarna i tonårsgruppen (som annars har väldigt få deltagare) och på söndagarna får de lyssna på predikan. Själv tänker jag att man kan hjälpa denna ålder att lyssna på predikan genom att ge dem några frågor: ”Vilken bibelbok predikas det ur?”; “Vad säger predikan om Gud?”; “Vad säger predikan om mig …?”
En annan åldersgrupp som vi lätt glömmer bort är 0-3-åringarna. Vad gör vi för dem? Baby/småbarnssång och söndagsskola för 2-3-åringar där föräldrarna är med är två idéer. Även små barn behöver få höra om Jesus och sjunga, leka och be. Genom sådan verksamhet kan man också få en kontakt med föräldrarna och stötta dem i uppfostran. ELM Falketorp har en mammafrukost per termin. Man har också fått en god kontakt med föräldrar utifrån genom att flera av dem väljer att stanna kvar med sina barn på hobby.
Relation och kunskap
En fråga som återkommer i föreningarna är hur mycket barnverksamheten ska handla om kunskap och hur mycket den ska handla om relation. Katrine Worup Åström säger:
– Målet för den kristna barnundervisningen är inte att barnen ska kunna hela den kristna trosläran utantill som en matematisk formel, utan att barnen ska få komma nära Jesus, helt in i hans famn, där de får se att de är älskade och befriade helt villkorslöst.
Carsten Hjorth Pedersen menar att en långsiktig barn- och ungdomsverksamhet som bygger församling måste innehålla både undervisning i kristen tro och starka gemenskaper. Jag tror att vi idag har en tendens att nedprioritera det första. Det är viktigt att hela tiden visa på att kunskapen vi får genom Bibeln handlar om att lära känna Jesus mer och mer, att bli lik honom och växa i relation till honom. Kunskapen kan inte frikopplas från relationen. I Kristianstad delar man ut en bibel till alla barn när de är nio år. Det är ett bra sätt att visa att församlingen ser barnen och önskar att de ska läsa Bibeln och lära känna Gud bättre.
Glädje och utmaning
Ingen av missionsföreningarna har någon barn- eller ungdomsverksamhet där de går ut på skolor eller på andra sätt söker barn och unga utanför kyrkans väggar. På ett sätt når alla föreningarna nya barn genom sin fredagsverksamhet men jag tänker att vi i missionsföreningarna kanske borde vidga perspektiven och se om vi kan göra något mer för att nå nya barn och unga som inte fått höra om Jesus?
När jag däremot ser på vad som görs för barn och unga i de tre sammanhangen jag talat med känner jag stor glädje. Förutom det som nämnts ovan ordnar man läger, hajker, barn- och kördagar, barnen är verkligen prioriterade. Det finns tydliga mål för verksamheten, och till stor del en genomtänkt linje för vad som behövs i olika åldrar. Alla tre föreningarna verkar för att barnen ska lära känna Jesus och växa i relation till honom.
– Grundtanken med barnverksamheten är att barnen är viktiga och fullvärdiga medlemmar i Guds församling, säger Katrine.
Detta är en replik på ett debattinlägg och har tidigare publicerats i tidningen Dagen.
Hur kan ledare få en större pedagogisk fingertoppskänsla för hur man berättar och samtalar om Bibeln och evangeliet tillsammans med barnen? skriver Sofia Ödman. (Foto: Annie Spratt, Privat)
Både Nyström och jag arbetar inom kyrkliga barn- och ungdomsorganisationer där söndagsskola är ett av kärnuppdragen. Både Pingst ung och ELM Syd är med i det ekumeniska nätverket Jesus till barnen där vi på ett berikande sätt får diskutera och brottas med frågorna kring hur vi ger Jesus vidare till barnen.
Jag är tacksam att Nyström lyfter frågan om söndagsskolans existens och innehåll och håller med honom i mycket, men hoppas också kunna ge ytterligare reflektioner. När vi människor ifrågasätts i hjärtefrågor reagerar vi. Första reaktionen är ofta att försvara eller fly, men utmaningen är att gå vidare till reflektion, att ta till sig kritik, utvärdera och omforma.
Å ena sidan uppfattar jag Nyströms artikel som en försvarsreaktion för att stå upp för alla kämpande söndagsskolledare, å andra sidan försöker han reflektera över vad som behöver förändras i söndagsskolan. I den reflektionen tror jag han missar målet.
Precis som Nyström skriver är söndagsskolan inte tillräcklig – kyrkan måste stötta hemmen så att de kan ge tron vidare till sina barn. Detta är ett centralt perspektiv som jag tyckte saknades i Dagens dokument. Om söndagsskolans roll och räckvidd förändrats, vad behöver vi då göra i stället? Kyrkan behöver hjälpa föräldrarna att prata tro i hemmet, så att vi går från att hemmen kompletterar kyrkan till att kyrkan kompletterar hemmen.
Som församlingar måste vi hjälpa föräldrar att växa i lärjungaskap, hjälpa dem i hur de kan prata om tron med sina barn och ge dem resurser för vad de kan prata om. Här har Pingst ung föregått med ett gott exempel i sitt Sida vid Sida-projekt. Också i nätverket Jesus till barnen jobbar vi ständigt med frågor kring hur både kyrka och hem kan hjälpa barnen till ett livslångt lärjungaskap.
Men för att gå tillbaka till att reflektera över söndagsskolan: Nyström menar att det viktigaste är att ge barnen utrymme för att möta Gud, inte söndagsskolans namn, form eller metoder. Det håller jag helt med om. Däremot är det ett misstag att tona ner betydelsen av kunskap på det sätt som Nyström gör.
Biskop Sören Dalevi menade i Dagens dokument att den bristande kunskapen om Bibeln hos yngre generationer är en ödesfråga för kyrkan. Ändå väljer Nyström att inte betona kunskap utan upplevelser. Jag tror att vi behöver ge barnen mer i söndagsskolan, både kunskap och upplevelser, inte mindre.
Den norske forskaren Erling Birkedahl har i sina studier om vad som får unga att stanna kvar i tron sett att unga behöver gemenskap med andra kristna, de behöver få erfara Gud och de behöver intellektuellt få utmanas och förkovra sig. Alla tre bitarna behövs, annars är risken stor att tron faller isär. Det är till och med så att om det varit tonvikt på det kognitiva men brustit i det sociala och emotionella är det större chans att bli kvar i tron än om det kognitiva brustit. Inte för att det är kunskap som gör mig kristen, men för att kunskapen skapar möjligheter för möten med Jesus och hjälper mig att förstå min egen tro och andras.
Det är vidare inte farligt med lärande eller fult att kalla saker skola. Att tänka att barnen inte ska behöva gå i skolan på söndagar är en snedvriden bild av vad vi människor är skapade till. Lärande är positivt – det är en del av vårt skapelseuppdrag att utforska och lära oss mer om jorden, oss själva och Gud.
Under helgen 17-18 juli har ELM Syd sitt sommarmöte. Det sänds från Åhus missionsgård och du kan följa det på elmsyd.se. Kl 13.00 lördag och söndag är det barnens sommarmöte. I det här blogginlägget finns länkar till aktiviteterna som jag pratade om i barnens sommarmöte på lördagen om 2 Sam 11-12.
Under helgen 17-18 juli har ELM Syd sitt sommarmöte. Det sänds från Åhus missionsgård och du kan följa det på elmsyd.se. Kl 13.00 lördag och söndag är det barnens sommarmöte. I det här blogginlägget finns länkar till aktiviteterna som jag pratade om i barnens sommarmöte på lördagen om 2 Sam 11-12.
Förra våren gjorde jag söndagsskolfilmer som räckte ändå från påsktiden till maj månads utgång. Jag delar här länkar till alla blogginläggen för respektive samling och hoppas att det kan vara till glädje för er som inte har söndagsskola på annat sätt!
Även den här påsken får vi fira på ett annorlunda sätt än vi önskar. Vi kan inte träffas många och fira påskens händelser på plats i våra kyrkolokaler. Men likafullt är påskens budskap om Jesus som tog vårt straff på sig och dog för vår skull, och sedan uppstod igen och besegrade ondskan och döden för att kunna ge oss nytt liv, lika sant! Vi får minnas påskens händelser och fira där vi är.
En del av er såg söndagsskolfilmerna jag gjorde till påsk för ett år sedan, för andra är de kanske nya. Det finns fyra filmer – Palmsöndagen, Skärtorsdagen, Långfredagen och Påskdagen – och de passar att se tillsammans med barnen i hemmet. Det finns några förslag på sånger och aktiviteter till varje samling och en bibelläsningsplan för Stilla veckan. Nedan finns länkar till blogginläggen som handlar om respektive samling:
Kommentarer