Barnpedagogen

Om bibel, barn och pedagogik

Category: Bibel

Att inse sitt ansvar

Under en av mina graviditeter hade jag en tuff arbetssituation och vid några tillfällen fick jag träffa en terapeut. En av de saker jag minns allra mest från samtalen var hur mycket terapeuten tryckte på det ansvar jag bar för barnet i min mage. Tänk på ditt barn! Mitt ansvar var att göra det jag kunde för att må bra, så att jag kunde vara en bra mamma till barnet. Den jobbiga situation jag stod i väckte mitt medvetande och min känsla för ansvaret jag har som förälder gentemot mina barn.

Bibeln talar om att föräldrarna är de som har huvudansvar för barnens fostran och undervisning i tron. I 5 Mos 6:4-9 står det:

”Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft. Dessa ord som jag i dag befaller dig ska du lägga på hjärtat. Du ska inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du ska binda dem som ett tecken på din hand, och de ska vara som en påminnelse på din panna. Och du ska skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.”

Vid en föräldraträff i Roseniuskyrkan i fjol lyfte vår predikant Martin Helgesson tre olika aspekter i de här verserna. För det första ska föräldrarna lägga Guds ord på sina hjärtan. En tro som gör skillnad för föräldrarna smittar till barnen.  För det andra talas det om ”familjeandakten som aldrig tar slut” – när du sitter, går, lägger dig och stiger upp – alltså en tro som är närvarande hela tiden, i samtal, i handling, i fysiska objekt i hemmet, i högtider, osv. För det tredje står det lite längre fram i 5 Mos 6:20 att du ska vara beredd att svara dina barn när de frågar vad det vi gör och tror betyder. Föräldrarna och hemmet är den plats där barnen kan gripa tron och där de ska få utrymme att fundera över den och växa i den.

Sedan ett par veckor före påsk har de flesta kristna familjer i Sverige inte gått till kyrkan. Coronapandemin har gjort att barnen inte kunna vara på söndagsskolan som vanligt, ungdomsgruppen träffas inte på samma sätt och vi föräldrar står helt plötsligt ensamma i att ge vidare vår tro till våra barn. Även om det finns många digitala resurser, biblar i våra bokhyllor och viss möjlighet att träffas, är det plötsligt uppenbart vem som måste göra jobbet – vi föräldrar. Om inte vi föräldrar tar det ansvar som Bibeln pekar på att vi har, vem gör det då?

I ett par år har många av oss som arbetar med barn och familj i kyrkan på olika håll märkt hur frågan kring hemmets och kyrkans relation till varandra har lyfts. Vad gör kyrkan för att stötta hemmen? Vem bär ansvaret för barnens kristna fostran? Vad gör kyrka och hem för att barn och ungdomar inte ska lämna tron? Den senaste nationella Jesus till barnen-konferensen hade det som fokus, jag har varit på nordiska medarbetardagar med detta tema och vi har pratat om det i vår församling. Men det har inte riktigt lossnat. Så kom restriktionerna i samband med coronapandemin och plötsligt sköljde det över oss som en flod. Föräldrarna har ansvaret och behöver i praktiken leda sina barn på vägen med Jesus.

Oj, kanske du tänker, nu blev det tungt. Ännu något som jag måste klara av i denna speciella tid! Jag skulle vilja uppmuntra dig att tänka så här: ditt ansvar för att ge tron vidare är inget nytt som dykt upp nu, du har alltid haft det. Det som hänt nu är att du tydligare fått syn på ditt ansvar. Ta det som en uppmuntran – du som förälder är expert på och så viktig för ditt barn! Och du behöver inte stå ensam i uppgiften! Kyrkans och den kristna gemenskapen har en roll att stötta dig i fostran av dina barn. Undersökningar har visat att föräldrar saknar tid, struktur och språk för att ge tron vidare till sina barn. Istället för att kyrkan bara försöker ge barnen allt de behöver på söndagsskolan, kan kyrkan samarbeta med hemmen och ge stöd och resurser kring just de här tre aspekterna. Hur då? Under ett par veckor framöver ska jag försöka dela med mig av olika tips här på bloggen om hur du kan dela tron med dina barn i hemmet.

Första tipset är det allra viktigaste – lägg Guds ord på ditt eget hjärta! Det är inte bara våra barn som är Guds barn, utan även vi föräldrar är Guds barn och vi behöver komma till honom och lyssna till hans ord. En sådan stund med Guds ord fick jag den här veckan genom att slå mig ner vid Berit Simonssons köksbord och läsa Bibeln med henne. Berit läste bland annat Jes 49:15 där Herren säger:

”Kan en mor glömma sitt lilla barn, att förbarma sig över sin livsfrukt? Och även om hon skulle glömma dig, så glömmer jag inte dig.”

Välkommen du också att läsa Bibeln med Berit på Oasrörelsens facebooksida! Klicka här.

Med bön om att du ska få känna Guds omsorg om dig och att din omsorg om dina barn omsluts av att Guds omsorg om dem är ännu större!

Vi har något att hoppas på!

Barntidningen Droppen ges ut av ELM (Evangelisk Luthersk Mission) och kommer ut varannan vecka. I varje nummer finns två andakter som passar ihop med söndagarna. I senaste numret skrev jag en andakt om bön. Jag delar den med er här på bloggen också. Läs den gärna hemma med barnen! Och titta in på Droppen och teckna en prenumeration om ni vill få andakter och berättelser i brevlådan varannan vecka.

– Mamma, det är något som inte är bra! suckade Alice.

Mamma var på väg ut ur Alices rum efter att ha nattat henne. När hon hörde Alice vände hon tillbaka till hennes säng.

– Vad sa du, vännen?

– Det är något som inte är bra.

– Okej, är det något du funderar på?

Nej, det var det inte. Alice var inte ledsen för något heller. Men något var inte bra. Kanske mådde hon lite illa. Mamma hämtade en bunke som fick stå bredvid sängen. Sedan stoppade mamma om Alice.

– Försök sova nu, jag tittar till dig om en stund.

Mamma strök Alice över ryggen, gick ut ur rummet och lämnade dörren på glänt. En kvart senare smög mamma in för att titta till Alice. Då sov hon gott. Mamma stod kvar vid sängkanten en stund. Ibland vet man inte vad som är fel, tänkte hon, eller vad man behöver. Inte vet jag om jag förstod vad Alice behövde heller. Nu sover hon gott i alla fall.

Mamma gick ner till vardagsrummet och satte sig i fåtöljen. Hon tog fram sin bibel. Hon höll på att läsa Romarbrevet och nu var hon mitt i kapitel 8. Hon läste vers 22-25 och funderade.

– Tänk att skapelsen, och vi alla, suckar och längtar efter befrielse. Det är lite som Alice ikväll. Så underbart att vi har något att hoppas på, så att vi inte längtar förgäves!

Hon läste vidare i vers 26-27: Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

– Wow! sa mamma för sig själv. Det här måste jag berätta för Alice imorgon. När vi är svaga, när vi inte vet vad som är fel, då vet Anden det och ber till Gud för oss. Vi har någon annan som talar för oss. Vilken trygghet!

Mamma lade ner Bibeln i knät och slöt ögonen.

– Tack Gud, att du hör vår bön, att du känner oss helt och fullt och vet bättre än vi själva vad vi behöver! Tack för att Anden vädjar för oss inför dig! Omslut oss på alla sidor under natten och led oss på dina vägar, i hoppet om att en dag ska allt bli helt bra!

“Mamma, hur kan man veta att Bibeln är sann?”

En morgon läste jag och sjuåringen som vanligt Bibeln tillsammans vid frukosten. Vi läser just nu Sov gott mitt barn – bibelberättelser och godnattböner. När vi hade läst färdigt frågade han:

– Hur kan man veta att Bibeln är sann?

När mina barn ställer den här typen av frågor reagerar jag på tre sätt. För det första försöker jag ha ett larm i mig själv som går igång och säger: ”OBS! Viktigt! Missa inte ögonblicket, utan pausa allt annat!” Nästa reaktion från min sida är lycka över att barnet ställer en av de där frågorna som är så viktiga för att Bibeln och kristen tro ska bli trovärdig och relevant i vardagen. Tredje reaktionen blir ”Kan jag svara på det här?”

Vem som helst kan bli osäker på om man kan svara på sina barns svåra frågor på ett bra sätt. Mitt tips till dig är att ge dig själv lite andrum och tid att tänka efter genom att säga som jag gjorde den här morgonen:

– Det är en jättebra fråga! Vad tänker du själv?

Då får du veta vad barnet har för tankar själv om frågan som han ställt och du kan lättare ge ett bättre svar. Dessutom får du som sagt några sekunder till på dig att tänka efter vad du kan svara. Min son sa något i stil med att han tror ju att Bibeln är sann, men undrade hur man verkligen kan veta att det är så.

Innan jag går in på vad vi pratade om och vilka punkter som är viktiga att få med när man talar om Bibelns trovärdighet vill jag säga att du som förälder alltid kan svara ditt barn så här:

– Vet du, vilka intressanta tankar du har! Jag skulle behöva ta reda på lite mer om varför man tror att Bibeln är sann. Sedan kan vi prata lite mer om det!

Beroende på tidpunkt och barnets ålder kan ni ta reda på mer tillsammans direkt, eller så kan du läsa på och så kan ni ta upp samtalet igen. Ta barnet på allvar! Glöm inte bort att plocka upp samtalet igen.

Hur kan man ta reda på mer om frågor som barn ställer? Barnen kan ställa frågor om så många olika ämnen, så det finns ett enda svar på det. Oavsett om vi är barn eller vuxna kan vi alltid lära oss mer, och jag tror att vi som är föräldrar har ett ansvar att ta reda på mer om vår tro och det som barnen möter i skola, bland kompisar, på fritiden, osv. Vi kan bland annat läsa böcker, söka på internet, lyssna på poddar och samtala med andra människor för att förkovra oss. Längst ner tipsar jag om några poddar och böcker som jag uppskattar just kring frågan om Bibelns trovärdighet och andra apologetiska frågor.

När det gäller sonens fråga hur man kan veta att Bibeln är sann försökte jag få med följande punkter:

  • Den historiska förankringen i källmaterialet. Alla antika källor har gått förlorade i sin första upplaga, så att säga, men det finns handskrifter från ett antal år efter de historiska händelserna och dess nedskrivning. När det gäller Bibeln och Nya testamentet finns det fler handskrifter som ligger närmare i tiden till de nedtecknade händelserna än till någon annan text från samma tid. Det skapar en trovärdighet åt innehållet.
  • Andra källor från samma tid, t ex Josefus och Tacitus, nämner Jesus och det som sägs stämmer med vad Nya testamentet berättar.
  • Även om inte alla historiska uppgifter i Bibeln är bekräftade i arkeologin finns det allt fler fynd som bekräftar Bibelns uppgifter.
  • Gamla testamentet fanns redan på Jesus tid och var Jesus bibel. Jesus använde Gamla testamentet, eller Skriften som han sa, i sin undervisning, i samtal och i kampen mot det onda. Han talade också om att Skriften inte kunde upphävas (Joh 10:35; Matt 5:17-19).
  • En springande punkt är Jesus uppståndelse. Om det finns goda skäl att tro att Jesus verkligen har uppstått skapar det tillförlitlighet till allt annat som Jesus sagt och gjort själv och genom sina apostlar. Jag tar upp mer om uppståndelsen i ett tidigare blogginlägg och i den här filmen.

När vi hade pratat om de här punkterna en stund påpekade min son att man kan ju ändå inte helt, helt säkert veta att Bibeln är sann. Nej, det har du helt rätt i, fick jag svara. För så är det ju med det mesta. Vi kan ha tillräckligt god evidens för saker, men det finns mycket vi inte kan veta 100% säkert. Så jag förklarade att om det finns flera olika alternativ att välja mellan, som att Bibeln är sann eller inte, eller som att det finns många olika livsåskådningar att välja mellan, då behöver man välja. Jag vill då välja det alternativ som är mest logiskt, det som bäst förklarar historien och det som stämmer bäst med verkligheten. Jag vill komma åt sanningen, och hittills har det Bibeln berättar stämt bäst både logiskt, med historien och med den verklighet jag lever i.

Ögonblicket och frukosten var över och det var dags att skynda till skolan.

Läs- och lyssnartips

Att studera bibelpersoner med barn

När vi läser Bibeln kan vi göra det på olika sätt. Vi kan följa en viss bibelbok, vi kan läsa utifrån olika teman eller kanske studera en viss bibelperson. För att ta reda på mer om en viss bibelperson kan man slå upp namnet på personen i en biblisk ordbok eller i sökfunktionen på en nätbibel. Då får man fram alla ställen i Bibeln där det namnet förekommer. Det är spännande att få fram en större bild av en bibelperson än vad man får om man bara läser en enstaka text där personen är med.

Kan man göra den här typen av personstudier med barn, som inte kan läsa än? Javisst! I senaste söndagsskolsamlingen gjorde vi början till ett sådant studium. Vi pratade om att det fanns ögonvittnen till att Jesus uppstått. Detektiverna i söndagsskolan fick leta efter ledtrådar till ett av vittnena och de hittade sammanlagt 10 saker som på olika sätt hängde ihop med … just det, Simon Petrus.

Vi berättade inte hur allt kopplade till Petrus. Är du nyfiken? Så här:

  • Karta – Petrus kom från Betsaida (Joh 1:44) och bodde i Kafarnaum (Mark 1:21, 29)
  • Andreas – Petrus bror hette Andreas (Mark 1:16)
  • Fiskar och nät – Petrus jobbade som fiskare och blev senare människofiskare (Mark 1:14-18)
  • Febertermometer – Jesus botade Petrus svärmor från feber (Mark 1:30-31)
  • Tältpinne – Petrus villa bygga hyddor till Jesus, Mose och Elia på förklaringsberget (Mark 9:1-8)
  • Svärd – Petrus högg av örat på en soldat (Joh 18:10-11; Luk 22:49-51)
  • Tupp – Jesus förutsåg att Petrus skulle förneka Jesus tre gånger innan tuppen gol (Mark 14:27-31, 66-72)
  • Tom grav – Petrus tittade in i den tomma graven (Luk 24:12; Joh 20:6-7)
  • Lamm – Petrus får i uppdrag att vara en herde för Jesu får (Joh 21:15-17)
  • Brev – Petrus har skrivit Första och Andra Petrusbrevet i Nya testamentet.

De 10 sakerna var också 10 olika sätt att beskriva Petrus. I samlingen byggde ledtrådarna på att barn som tittade redan visste lite om Petrus och kunde gissa rätt, men hemma kan ni bygga vidare på personstudiet! En vuxen kan läsa igenom alla bibelställen ovan och sedan kan barn och vuxna prata om var och en av dem. Sakerna som detektiverna hittade fungerar som pedagogiska hjälpmedel för att barnen ska kunna hänga upp varje berättelse om Petrus på något konkret. Ett tips är att ni letar fram eller tillverkar sakerna hemma! Det går också bra att skriva ut bilden från bloggen.

Nu har ni gjort ett litet personstudium av Petrus! Det är spännande att undersöka detaljer som finns om olika personer i Bibeln. Just Petrus får vi veta ganska mycket om. De 10 ledtrådarna som detektiverna hittade knyter alla an till evangelierna utom brevet som syftar på 1 och 2 Petrusbrevet. Men i Apostlagärningarna kapitel 1-12 får Petrus också vara med om massa spännande saker! Kanske du kan komma på nya ledtrådar till det som händer Petrus där och så kan ni bygga vidare på era kunskaper om Petrus i familjen!

Guds välsignelse över er familj!

Påskens och vardagens verklighet

”Säger alla kyrkor så där flera gånger på påskdagen?” undrar ett av mina barn efter gudstjänsten. Det handlar om hälsningen ”Kristus är uppstånden!” som besvaras med ”Ja, han är sannerligen uppstånden!” Jo, väldigt många kyrkor gör ju det, med rätta. Vi firar på påskdagen att Jesus har uppstått och det är grunden för vår tro, som Paulus säger ”Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös” (1 Kor 15:17).

Jag grunnar vidare. Hur pratar vi med våra barn om uppståndelsen?  Ger vi barnen djupare förankring i uppståndelsens verklighet än en gudstjänst full av glädjefulla sånger, trumpeter och påskliljor? Eller för den delen en vacker söndagsskolberättelse som skimrar som en saga, men dåligt passar in i barnens verklighet. Blir påskdagens händelser något som är förankrat i deras vardag? Skulle de i skolan kunna förklara uppståndelsen som en realistisk möjlighet om en kompis på påskhälsningen svarade ”Nej, han är sannerligen inte uppstånden!”?

Martin Helgesson, predikant i min församling Roseniuskyrkan, tog i påskdagens predikan upp hur man kan tänka kring uppståndelsen (lyssna här). Bland annat pratade han om att Gary Habermas, en av världens med kunniga forskare kring uppståndelsen, har sammanställt en mängd studier som gjorts på uppståndelsen. Studierna är gjorda av både kristna och icke-kristna, från flera olika länder. I sammanställningen kommer Habermas fram till tre gemensamma nämnare:

  • Alla är överens om att graven var tom.
  • Alla är överens om att ögonvittnen (kvinnorna, lärjungarna) påstår att de mött Jesus levande.
  • Alla är överens om att lärjungarna blev förvandlade (rädda och nedslagna vid Jesu död, sedan glada, frimodiga och villiga att ge sitt liv för tron på Jesus).

Alla forskare skulle därmed inte säga att uppståndelse ägt rum, men punkterna kräver alla en förklaring och uppståndelsen löser alla tre. Finns det några alternativ till vad som hände med Jesus? Matteus tar själv upp en alternativ förklaring i 28:11-15. Han berättar att de som vaktade Jesu grav blir mutade för att sprida ryktet om att lärjungarna kom på natten och stal Jesu kropp. Varför är det viktigt för Matteus att berätta detta? Jo, när han skrev sitt evangelium vände han sig främst till judiska läsare och eftersom ryktet fanns bland dem att Jesu kropp blivit stulen, ville han visa att det bara var ett rykte. Han hade fakta kring hur det ryktet uppstått.

På samma sätt som Matteus kunde visa på fakta för att avslöja falska rykten kan vi tillsammans med våra barn prata om vad som är möjliga förklaringar till uppståndelsen och vilka förklaringar som inte håller för granskning. Vi kan göra det utifrån vad Bibeln säger om uppståndelsen, men vi behöver också göra det utifrån andra perspektiv. När barnen pratar med kompisar som inte är kristna väger argumentet ”det står i Bibeln” inte så tungt. Då behöver barnen ha med sig goda skäl även utifrån forskning och tänkande som inte tvunget bygger på att man bejakar Bibeln som Guds ord. Habermas tre punkter är en sådan hjälp vi kan ge barnen! Om du är nyfiken på mer kring uppståndelsens historiska och bibliska sammanhang skulle jag varmt rekommendera Apologiapoddens senaste avsnitt.

Så, fråga gärna dina barn vad de tänker om uppståndelsen och hjälp dem att få fler goda skäl till dess möjlighet. För jag är övertygad om Kristus är uppstånden!

Vifta eller inte vifta, det är frågan

När jag hade spelat in söndagsskolan för Palmsöndagen var det en fundering som dröjde kvar hos mig. Vad gjorde egentligen folket med palmbladen? Och var det palmblad? Av ren slentrian sa jag i filmen att folket tog palmblad och viftade med dem. Det är ju så jag hört, sett och sagt hela mitt liv, uppvuxen som jag är i kyrkan och med tal om Jesu intåg både på Första söndagen i advent och Palmsöndagen.

Efter inspelningen gick jag tillbaka till texten i Matt 21:1-11 och läste igen. I vers 8 står det att ”[d]en stora folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde på vägen” (SFB15). Inget viftande. Jag läste i de andra evangelierna. I Mark 11:8 står det också att kvistarna ströddes på vägen, Lukas nämner ingen grönska överhuvudtaget (Luk 19:36f) och Johannes talar om att folket tar palmblad (han är den ende som nämner just arten palm) och går ut för att möta Jesus när han kommer (Joh 12:12-13). Så fascinerande. Inte ett enda vift. Har jag tänkt fel? Den här typen av upptäckter tycker jag är så spännande! Det är lätt att tro, när man läst en bibeltext många gånger, att man fattat allt och har koll på detaljerna, men rätt vad det är studsar man till vid något som står där, eller inte står där, som man inte tänkt på förut.

Så, hur ligger det då till med de där kvistarna? Inget av evangelierna säger explicit att bladen viftas med, snarare verkar fokus vara på att strö dem på marken framför Jesus. I Saarisalo & Hedegårds Biblisk uppslagsbok (EFS Bokförlag, 1958) och The New Bible Dictionary (IVP, 1962) talas det om att palmen var en symbol för seger och glädje i Israel. Kvistar, eller egentligen blad, från palmen brukade användas vid konungars och segerherrars intåg. Folkets hosiannarop när de tar emot Jesus är ett citat från Psalm 118 och där står det också: ”Ordna er i högtidsled med lövrika kvistar fram till altarets horn” (Psalt 118:27). Det står fortfarande inte något om viftande, men det är tydligt att palmblad användes för att fira. Det är inte främmande att tänka sig att de förutom att lägga dem på marken framför den som tågade in, även höll upp dem och kanske vajade på dem. En vers i Uppenbarelseboken kan styrka detta. Johannes beskriver sin syn av den stora skaran: ”De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i sina händer” (Upp 7:9). Vad skulle du själv göra om det kom en kung emot dig, du var helt lycklig och du hade en rejäl kvist i handen? Jag skulle vifta.

När jag förmedlar Bibelns berättelser till barn vill jag vara trogen mot texten. Det betyder inte att jag inte kan berätta med andra ord, eller måla ut hur det kan ha sett ut, låtit eller känts. Men det betyder att jag behöver ta texten på allvar och titta vad som står där, och vad som inte står där, innan jag bestämmer mig för vad jag ska säga. Därför är det bra att använda en vanlig bibel (alltså inte en barnbibel) i förberedelserna. Det är också bra att börja med att läsa bibeltexten och jobba med den en stund, innan jag går över till själva pedagogiken och berättandet. Lyckas jag alltid med detta? Nej, men jag har det som mål. Vad gör jag när jag sagt något ogenomtänkt till barnen? Ja, du får väl se i nästa söndagsskolfilm på Skärtorsdagen!

© 2020 Barnpedagogen

Tema av Anders NorenUpp ↑