Tagg: barnbok (Sida 1 av 4)

Boktips – Jona

2026-10-13 / Sofia / Inga kommentarer

Barnens bästa bibel – Jona av Sören Dalevi, illustrationer av Marcus-Gunnar Pettersson, Speja förlag, 2025, 36 s.

Redan när Barnens bästa bibel kom ut 2020 uttryckte författaren Sören Dalevi och illustratören Marcus-Gunnar Pettersson en önskan om att ge ut fler bibelberättelser än det urval de gjort. En del har kanske lagt märke till att Jona inte finns med i Barnens bästa bibel. Nu har denna bibelbok på fyra kapitel om Guds barmhärtighet och människans envishet fått en alldeles egen utgåva. Det är jag glad för, då den nu ges tillräckligt med utrymme för att rymma allt det stora som Jona bok berättar om.

Boken är 36 sidor lång, har ett typiskt bilderboksformat med illustrationer som utnyttjar alla ytor och med text som läggs in i bilderna. Den passar att läsa tillsammans med både treåringar och tredjeklassare. Berättelsens olika vändningar skapar spänning och många känslor och det blir aldrig barnsligt.

Barnens bästa bibel vill förmedla att Bibelns människor är vanliga människor precis som du och jag. Ett sätt som det görs på är genom anakronismer i illustrationerna – personernas kläder ser nutida ut och det dyker upp verktyg, båtar och maskiner som inte fanns på Bibelns tid. Många gånger ger detta en extra tänkvärd dimension till berättelserna. Jag tyckte dock det var lättare att ha en lagom distans till anakronismerna i hela Barnens bästa bibel, än vad det är i boken om Jona. När läsaren möter Jona som snickare på första sidan, med skyddshjälm, nutida varningsskyltar och lyftkranar blir det lite svårt att placera Jona i den bibliska historien.

För övrigt är illustrationerna välgjorda och i samklang med berättelsen. De förmerar berättelsen, väcker tankar och känslor. Bibelberättelsen innehåller så mycket konkreta naturupplevelser – storm, fiskmage, vandring, stad, hetta och vissna träd, som Marcus-Gunnar har en fingertoppskänsla för att fånga upp.

I Jona bok i Bibeln finns en röd tråd kring ordet ”stor”. Det syns inte alltid i svenska bibelöversättningar, men på hebreiska förekommer samma ord för stor många gånger – den stora staden Nineve, en stor vind, en stor storm, en stor fruktan, en stor fisk, den störste i Nineve, de stora männen, Jonas stora missnöje och stora glädje. Detta har Dalevi tagit vara på i sitt berättande och det uppskattar jag väldigt mycket! Det hjälper barn att uppleva något av ursprungsförfattarens berättarteknik.

Det finns några mindre saker som jag önskar att Dalevi tagit med i berättelsen – som att sjömännen greps av stor fruktan och tillbad Gud när havet lugnat sig – men överlag har Dalevi, till skillnad från många andra återgivningar av Jona fått med helheten. Det blir inte bara en häftig berättelse om att överleva i magen på en val, utan problematiken kring att förkunna Guds ord för sina fiender, Jonas ovilja, folkets omvändelse och Guds barmhärtighet får komma fram. Jag får samma känsla av hur sur Jona är över att Gud är nådefull, som jag får när jag läser i vanliga Bibeln.

Jag tycker att berättelsen har en sida för mycket. Först återger Dalevi samma slut som bibelboken har – att Gud tillrättavisar Jona och förklara sin omsorg, men hur Jona reagerar på det står det inget om. Här tycker jag berättelsen skulle slutat, men Dalevi lägger till en sida där han förklarar Guds omsorg för läsaren och berättar att Jona reste hem igen och fortsatte snickra. De textraderna hade inte behövts, utan hade kunna få uppstå som ett samtal hos läsarna – vad tror ni Jona svarade Gud på det? Hur gick det sedan för Jona? Hur skulle du ha reagerat?

Jona är en berättelse jag ständigt återkommer till och Dalevis och Petterssons återgivning av den ger mig ytterligare en dimension av hur det kan ha varit för Jona, för folket i Nineve och hur stor vår barmhärtige och nådefulle Gud är. Jag rekommenderar den varmt!

Boktips – Vår Far för de minsta

2026-10-06 / Sofia / Inga kommentarer

Vår Far för de minsta, bibeltext ur NT 2026, illustrationer av Zarah Juul, Marcus Förlag, 2026, 14 s.

En dryg vecka har gått sedan jag kom hem från Bokmässan 2026 i Göteborg. Det var dagar fulla av intryck, böcker, människor och inte minst Bibeln! Som en del av årets folkbildningstema fanns ett bibeltema och när Svenska Bibelsällskapet lanserade sin nya översättning av Nya testamentet på bokmässans första dag drogs mer än tusen personer dit. I de kristna förlagens montrar flödade olika upplagor av NT26, men även två andra nya översättningar – Svenska Standardbibel och en jubileumsutgåva av Svenska Reformationsbibeln.

Till min stora glädje hittade jag också något ur NT26 riktat till barn hos Marcus förlag, nämligen ”Vår Far för de minsta”. Det är en pekbok med bibeltexten från Matt 6:9-13 ur NT26 med illustrationer av den danska konstnären Zarah Juul. Jag kommenterar inte själva texten mer här, men om du är nyfiken på översättningen så kolla in denna video med översättare Jonas Holmstrand samt Svenska Bibelsällskapets hemsida.

Illustrationerna i ”Vår Far för de minsta” skulle kunna vara en helt egen bok, utan text. De bär en egen berättelse, där en stackars hungrig räv ber om mat, får svar på ett oväntat sätt, tror han ska bli mätt, men får ett helt annat behov tillfredsställt. Illustrationerna är levande, dråpliga och väcker sida för sida olika känslor hos läsaren.

Att illustrera Herrens bön på ett sätt så att det hjälper små barn att förstå bönen bättre är en utmaning. Hur konkretiserar man de tre första bönerna som har ett stort fokus på Gud och hans rike? Första gångerna jag läste boken hade jag svårt att förstå bildernas relation till de olika bönerna i Vår Far. På första uppslaget verkar Vår Far bli en bordsbön. Vid bönen ”Må ditt namn bli helgat” får räven ett ägg i huvudet – vad betyder det? Att räven, i smärta och ilska över att få ett ägg i huvudet ska försöka låta bli att svära? På vilket sätt pekar detta på Gud?

Efter att ha läst boken fler gånger, funderat och även läst en intervju med illustratören klarnade det lite. Jag lät mitten av bönen och boken ”Ge oss idag det bröd vi behöver” bli utgångspunkt för hela berättelsen. Då handlar det, som illustratören själv sagt, om att önska sig en sak och få något helt annat, därför att Gud vet vad vi behöver. De senare bönerna i Vår Far, om människans behov, tycker jag illustratören gestaltar mycket bra, medan jag trots många läsningar fortfarande kan tycka att de tidigare bönerna får för mycket fokus på människan (eller i detta fall räven) och för lite på Gud, vår Far.

Jag uppskattar verkligen att det kommer pekböcker med texter rakt av från Bibeln. Det behöver vi mer av! Dessa böcker inbjuder till att redan från bäbistiden börja läsa högt för barnen, och att be den bön Jesus själv har lärt oss med barnen. Illustrationer kan hjälpa barn att lära sig böner och bibeltexter utantill och leva i dem. ”Vår Far för de minsta” är en fin bok att ge bort vid dop, födelsedagar och att ha tillgänglig kyrkbiblioteket.

Boktips – Tusenvärlds hjältar – Skattletaren

2026-07-18 / Sofia

Tusenvärlds hjältar – Skattletaren av Joseph A. Davis, illustrationer av George Rosvall, Stevali Barn, 2026, 147 s.

För den som är i slukaråldern och älskar fantasy är Joseph A. Davis författande en guldgruva. I en ny serie – Tusenvärlds hjältar – återvänder Davis till Tusenvärld, världen där serien som börjar med Dunkelstjärnan utspelar sig (se min recension av den boken här). Den serien riktar sig till 12-13-åringar, medan den nya serien vänder sig till något yngre läsare. Som läsare får du i den första delen ”Skattletaren” möta nya karaktärer och äventyr, men omgivningen är bekant om du läst den förra serien. Om du inte läst den får du ändå en tecknad introduktion till Tusenvärld innan berättelsen börjar, och saker förklaras längs vägen.

Boken börjar i händelsernas centrum. Jana sitter fången hos en greve som använder henne för att leta upp skatter. Från sitt fönster ser hon en äldre pojke dyka upp, binda den trehövdade Trippelkäft i vallgraven, och klättra upp för väggen mot Jana. I Tusenvärld har alla olika skaparkrafter. Jana kan använda sin för att hitta saker, den äldre pojken verkar kunna skapa saker, som handtag att klättra på, genom att rita. Pojken letar efter sin syster, och blir besviken över att bara hitta Jana, men tillsammans tar de sig iväg från greven och äventyret börjar.

Det märks att ”Skattletaren” är anpassad för lite yngre läsare. Den är kortare, mer rakt på sak i berättandet och huvudkaraktären är 9 år. Det finns inte så mycket av kulturkrockar i den här boken som det ofta gör i Davis böcker, men en del språkförbistringar. En del karaktärer i boken är svåra att veta om de är goda eller onda. Det kan vara bra att lämna läsaren i lite ovisshet, men ibland upplever jag en mix av för naiv godtrogenhet hos karaktärerna och ett lite för lite bearbetat berättande av författaren.

Berättelsen präglas av frågan kring försoning. Kan man förtjäna upprättelse, eller går vissa saker bara att försona genom förlåtelse av nåd och utan förtjänst? Jana håller fast vid det senare och bemöter pojken just på det sättet.

Boken är lättläst och man vill veta hur det ska gå. Spänningskurvan hade kunnat få vara lite högre i hela berättelsen. Slutet gör tydligt att man kan förvänta sig att det kommer fler delar. Sista sidan känns nästan mer som slutet på ett kapitel än på en bok. Min 13-åring, som tyckte väldigt mycket om Kampen om Tusenvärld, gillade Skattletaren och att åter få dyka in i David fantasyvärld.

Boktips – Savanna hittar hem

2026-07-17 / Sofia

Savanna hittar hem av Magdalena Luikert, illustrationer av Sanna Ek, Hylleruds, 2026, 30 s.

När jag inte längre har egna småbarn kan jag sakna att högläsa bilderböcker. Böcker med den där fantastiska kombinationen av text och bild som triggar fantasin, rör vid alla möjliga känslor och skapar en gemenskap mellan läsare, åhörare och bokens gestalter. Därför var det roligt att få läsa och recensera Magdalena Luikerts debutbok ”Savanna hittar hem”.

Savanna är en leksaksgiraff som forslas med andra leksaker i en mörk låda från fabrik till affär och vidare ut till köpare. Till en början är det ingen som köper Savanna och hon blir allt ledsnare. Till slut blir hon köpt av en kvinna som säger att hon är perfekt, men så perfekt verkar det inte bli tycker Savanna. På förskolan dit hon kommer är det ingen som leker med henne. Hon bara dras runt och kramas hårt.

Magdalena Luikert har ett enkelt och vackert språk och hon berättar lagom mycket. Sanna Eks illustrationer samverkar väldigt bra med berättelsen. Det är mjuka färger, livfulla barn och många känslor. Jag riktigt ser och känner hur mjuk, stor och långhalsad Savanna är. Hela giraffkroppen utstrålar större och större sorg när Savanna tittar mer och mer på sig själv och jämför sig med andra leksaker.

En dag väcks Savanna upp ur sina själviska behov och ser alla barnens behov. Vad är hennes uppgift egentligen? Kanske det är så att hon är precis som hon ska vara och har en funktion som är viktig. Alla leksaker används inte på samma sätt. Berättelsen hjälper läsarna att fundera på skillnaden mellan att bara se sig själv och sina behov, och att se andra och deras behov. När vi tittar på vad vi kan göra och betyda för andra blir vi själva mer lyckliga och livet blir meningsfullt. De gåvor Savanna har – att vara stor, kramgo och lyckligt vemodig – är precis de gåvor som barnen behöver.

Vid kommande tillfällen att läsa bilderböcker med små barn kommer jag med glädje läsa ”Savanna hittar hem”.

Boktips – Enhörningstjuven

2026-03-26 / Sofia

Enhörningstjuven av Joseph A. Davis, illustrationer av George Rosvall, Hylleruds Förlag 2025, 146 s.

Joseph A. Davis har tidigare bara skrivit böcker inom fantasy, och flera av dem har jag recenserat här på bloggen, men i sin senaste bok provar han på deckargenren. ”Enhörningstjuven” riktar sig till 6-9-åringar och har många av de klassiska deckarelementen – två kumpaner (en tjej och en kille), ett mysterium, en misstänkt, spionage, ledtrådar, samt mer eller mindre troliga slutsatser.

Boken innehåller också ett flertal typiska karaktärsdrag för barnböcker. Den ena huvudkaraktären, 10-åriga Liv, är nyinflyttad och känner ingen, och den andra, Mo, ses som en udda fågel med sitt ständiga läsande. Antagonisten är Filip, den farliga killen i parallellklassen som alla aktar sig för. Barnen kan handla på egen hand, eftersom vuxna lyser med sin frånvaro, förutom någon enstaka lärare, och miljön har sin utgångspunkt i en skog där vilka äventyr som helst kan uppstå.

Det är härligt att mycket av det som kännetecknar Davis böcker följer med i genrebytet. Kulturkrockarna finns mellan hur olika familjer lever sina liv, lite märkliga vanor finns hos Mo som kan ha vad som helst som bokmärke och Liv som stoppar vad som helst i sin ryggsäck och även om boken är realistisk smyger en och annan enhörning och pegasus sig in i berättelsen. Som läsare känner jag också igen mig i Davis världsbild när han jobbar med stora frågor som fördomar, konflikter, försoning, skuld och förlåtelse. Däri ligger den stora behållningen med boken.

Själva deckargåtan är inte så komplicerad och jag misstänker att även de yngsta läsarna tidigt anar hur allt hänger ihop. Här hade Davis kunnat hålla läsarna i ovisshet lite längre genom att göra gåtan lite mer komplex. Kanske att berättelsen mer kan liknas vid en deckarroman, där skeenden utanför själva gåtan blir viktiga, snarare än en pusseldeckare där allt kretsar kring mysteriet.

Boken är lättläst och man vill veta hur det ska gå. Språket är bra och kapitlen är 6-8 sidor långa. De lättas upp av George Rosvalls svartvita illustrationer, som ibland känns platta och ibland blir mer levande.

Det lilla emblemet på omslagen där det står ”Den hemliga trädkojan” ger en föraning om att det kommer fler böcker om Liv, Mo och Filip, och det välkomnar jag.

Boktips – rory med litet r

2026-03-20 / Sofia

rory med litet r av Sara Andersson, illustrationer av George Rosvall, Pärlan förlag 2025, 103 s.

”rory med litet r” är en fin liten berättelse om en liten pojke som görs ännu mindre av alla runt omkring honom. Redan på första sidan irriterar jag mig över rorys märkliga mamma som förminskar sin pojke så från födseln att hans namn får stavas med liten bokstav. Hon förutsätter hela tiden att han är klen, vilket får rory själv och hela hans omgivning att göra detsamma. Som vuxen läsare förstår man tidigt att mamman själv drivs av rädsla för allt som skulle kunna vara farligt. Eftersom det mesta i livet skulle kunna vara farligt, får rory nästan inte göra någonting.

I skolan blir han en hackkyckling, för både lärare och elever. rory är helt ensam. Allt blir värre och värre tills en dag då mamma kommer på att de ska gå på kyrkans basar och rory plötsligt får en vän, eller två.

Berättelsen är välskriven och får läsaren att känna empati med ror, ilska mot dem som förminskar honom och sorg över hur rory har det. Det vackraste är när det blir en vändpunkt i mammans förhållningssätt till rädsla och till rory. Genom hela boken skrivs rory med litet r, förutom när en mening börjar med hans namn. Om man redan bryter mot en skrivregel tycker jag att det hade varit konsekvent att även byta mot regeln med stor bokstav i början av en mening, men det är ingen stor sak. Boken passar för 7-10-åringar. Varje kapitel är 5-7 sidor och har små illustrationer över kapitelrubikerna.

En stor poäng i boken är att Jesus kan vara din kompis. Jag hade gärna haft med något av att Jesus också är frälsare och kung, men fokus i den här berättelsen är ensamhet och behovet av att ha en kompis som alltid är med – och det är ju verkligen Jesus. Berättelsen tar också upp att bön kan förändra situationer. Allt blir inte helt plötsligt enkelt för rory, men det förändras tillräckligt för att ge hopp. Kompisen Lotta kommer in som en liten virvelvind i rorys liv och tar allt så självklart. Den där självklarheten som ett ensamt barn, eller en sargad familj, kan behöva få möta ibland. En riktig jesuskärlek.

Boktips – Kamelpojken

2025-11-11 / Sofia

Kamelpojken av Kirsten Sødal, illustrationer av Trond Bredesen, BV-förlag 2025, 111 s.

När advent närmar sig brukar jag spana efter nya böcker som passar att läsa dag för dag fram till jul. BV-förlag har precis gett ut ”Kamelpojken” av Kirsten Sødal ned illustrationer av Trond Bredesen och översatt av Henny Johansson. Den består av 37 kapitel på 2-3 sidor vardera med bilder utspridda här och där. Den passar att läsa från första december till och med trettondag jul. Jag uppskattar greppet att berättelsen fortsätter efter julafton, och utifrån berättelsens innehåll hade det blivit konstigt att göra på något annat sätt.

Berättelsen börjar med att Harp, nio år, får lämna sin familj och flytta till oasen Astro för att bli kamelskötare. För en läsare som är bekant med händelserna kring Jesus födelse i Betlehem för drygt 2000 år sedan är det lätt att placera berättelsen geografiskt och tidsmässigt, men det vore intressant att veta hur en läsare som inte känner till händelserna skulle tänka kring bokens miljö och tid. Jag tycker om ökenkänslan som finns i bilderna. Den hjälper läsaren att förflyttas till Harps värld.

Astro känner sig till en början ensam och förstår sig inte på kamelerna, men efter en tid får han vänner i oasen och en tröst i kamelfölet Kamelina. Efter två år i oasen syns en ny stor stjärna på himlen och Baltazar, ledaren i Astro, förstår att det är ett tecken om en kungs födelse. Harp, som nu blivit en duktig kamelskötare får följa med på en lång och strapatsrik resa för att hitta den nyfödde kungen.

Lagom till kapitel 24 som man läser på julafton hittar resesällskapet Jesus, Maria och Josef. De får lämna sina gåvor, får höra Maria berätta om allt som hänt, och sedan beger de sig hem igen. På hemvägen märker Harp hur mötet med Jesus gjort så att tjänare och herrar beter sig mer som jämlikar med varandra, för alla förstår att Jesus är deras sanne herre och frälsare. Väl hemma längtar Baltazar och de andra efter att berätta för alla om Jesus, och de reser runt till byarna runt omkring och berättar.

Boken kan läsas av 7-10-åringar på egen hand, eller som högläsning i familjen och då passar den även för yngre barn. Den är fint berättad, men griper inte riktigt ta i mig. Det blir mycket fokus på livet i Astro och resan till Betlehem, innan de verkligen får veta något om kungen som fötts, men den känslan av oviss förväntan kanske är bra för oss läsare att ha i adventstiden. Jag uppskattar den missionella prägeln på slutet av boken, där karaktärerna längtar efter att berätta för fler om kungen som fötts. Det blir en fin skildring av vad de vise männen kan ha gjort när de återvänt hem. Jag uppskattar också att boken lyfter karaktärernas tillbedjan och behov av Jesus, både barn och gamla, tjänare och herrar.

Läs gärna ”Kamelpojken” i advent och jul och låt stjärnan leda dig till Jesus, som vill vara din herre och räddare!

Boktips – Myrpojkens berättelse

2025-11-05 / Sofia

Myrpojkens berättelse av Tobias Klint, Hylleruds förlag 2025, 186 s.

Tänk att du för många år sedan skapat en myrstack. Tänk att du följt dess tillväxt sedan dess. Tänk att du en dag skulle vilja få en relation med myrorna i stacken och tala om att du är dess skapare. Hur skulle det kunna gå till? Om detta handlar Tobias Klints debutbok ”Myrpojkens berättelse”. Fast egentligen handlar berättelsen om något helt annat, om vår egen historia och om hur Gud, vår skapare, blev en av oss för att vi skulle kunna få kontakt med honom och bli räddade från mörkret.

På ett skickligt sätt använder Tobias Klint pojken och myrstacken för att berätta Guds stora berättelse och framför allt evangeliet om hur Jesus blev människa och behövde dö för att rädda alla människor som tror på honom. En dag blir pojken en myra, och ger sig in i stacken för att lära känna myrorna. Där upptäcker han att många myror lever i slaveri, att det finns profetior som talar om en kung som ska befria dem, men de ledande myrorna ser profetiorna som ett hot och kämpar för att behålla makten i stacken.

Berättelsen speglar skillnaden mellan att se saker ur olika perspektiv. Pojkens syn och kunskap om myrstacken är något helt annat än myrornas syn på sig själva och omvärlden. Författaren väver skickligt in händelser och uttalanden i evangelierna i berättelsen om myrorna. Flera gånger när jag läste tänkte jag att nu blir det nog lite väl konstlat, men för det mesta genomförs det allegoriska greppet mycket bra. Myrorna, särskilt pojken som myra, har tydliga antropomorfa drag. Ibland är det svårt att föreställa sig hur en myra med sex ben rör sig på det sättet som beskrivs. Det är en utmaning att göra talande djur tillräckligt djurlika så att läsaren känner igen sig i djurets särprägel, och samtidigt låta dem ha mänskliga drag.

Historien är spännande med mindre klimax och större. Författaren drar sig inte för att beskriva ondska, våld och död, men lyfter samtidigt hoppet om räddning och godhet. Kapitlen är 5-6 sidor långa, har en rubrik som ger en aning om vad som ska komma och lämnar ofta en cliffhanger i slutet så att man vill läsa vidare. Tobias Klint har själv gjort illustrationerna som inleder varje kapitel och myrorna som kryper omkring på tomma sidor. Mer än en gång har jag försökt svepa bort myrorna när jag suttit och läst vid köksbordet.

Den allvetande berättaren tilltalar läsaren flera gånger, och det är lättsamt att läsa. Jag tycker berättarstilen har för mycket av ambivalenta uttryck som ”i alla fall”, ”faktiskt”, ”ganska”, ”i och för sig”, ”ibland”, ”nog”, ”just” och ”kanske”. Alla dessa exempel är hämtade från berättelsens första sida. Det blir tjatigt i längden.

”Myrpojkens berättelse” passar för barn i mellanstadieåldern, eller att läsa högt för lite yngre barn. För den som inte känner till kristen tro ger den en vacker och dramatisk ingång till vad Gud gjort för oss människor och för den som redan känner Jesus blir det en fördjupning av storheten i vad Jesus gjort för oss. Ge gärna boken i julklapp till någon i din närhet!

Boktips – Jörgen och Martin 1

2025-10-21 / Sofia

Jörgen och Martin 1 av Anette Hovén, illustrationer av Birger Persson och Johannes Nilsson, Luthersk Litteratur-Mission, 2020, 188 s.

Den kristna barntidningen Droppen (tidigare Luthersk Barntidning) har en historia på över 70 år. Genom åren har många vardagsnära berättelser om barn publicerats i tidningen. Ett exempel på det är Anette Hovéns berättelser om bröderna Jörgen och Martin. På senare år har författaren sammanställt berättelserna och gett ut dem i bokform. Hittills har två band kommit ut och ett tredje är på väg.

När jag läste den första boken var det som att flyttas tillbaka till min egen barndom – inga barn använde cykelhjälmar, mammor låg på BB i en vecka och små barn gav sig iväg på egna utflykter på ett sätt som känns främmande idag. Vi får lära känna Jörgen och Martin, deras föräldrar, grannar och vänner och sedermera även deras småsystrar. Jag skulle inte kalla Jörgen och Martin för busfrön, men ofta hamnar de i upptåg som de först inte förstår konsekvenserna av. Mamma och pappa bemöter dem kärleksfullt när de gjort fel, men trycker samtidigt på vikten av ärlighet, förlåtelse och att Jesus räddar oss från skuld och skam.

Många olika vardagsämnen och stora frågor kring Gud kommer upp i berättelserna, men jag skulle säga att just dåligt samvete och att erkänna när man gjort något fel är mest frekvent. Flera berättelser tar upp att vara förlorad och bli återfunnen, och Guds försyn framhålls vid farligheter som kunnat sluta riktigt illa. Det är uppfriskande att läsa, för jag tror inte det skulle vara betoning på riktigt samma frågor om berättelserna skrivits om barn idag. Berättelserna kanske hade passat ännu bättre idag om de fått en inramning av vilken tid de utspelar sig i. Nu märker läsaren bara att det inte verkar vara riktigt som barn har det idag, men man får heller ingen hjälp att förflyttas till bokens tid.

Berättelserna varierar i längd mellan 2-6 sidor och varje berättelse har en eller ett par illustrationer. De är välskrivna och passar bra att läsa högt och att samtala vidare om. Första boken innehåller 55 berättelser och den andra ännu fler. Jag kan tycka att det blir lite tjatigt ibland. Våra liv innehåller väldigt mycket vardagshändelser, men när väldigt många av dem skrivs ner blir det lite upprepning. Å ena sidan tror jag att boken hade tjänat på att bearbetas mer och om den innehållit något färre berättelser, å andra sidan kanske känslan av upprepning inte är densamma för barn, och inte om man läser någon berättelse då och då.

När jag läst böcker för mina egna barn har jag ofta valt titlar jag själv tyckte om som barn. På samma sätt tror jag att de som vuxit upp med berättelserna om Jörgen och Martin i Luthersk Barntidning kan ha stor glädje av att läsa dem för sina egna barn. För oss som lär känna Jörgen och Martin för första gången blir det en längre startsträcka, men det finns många goda berättelser att ha glädje av i samtal i familjen eller barngruppen i kyrkan.

Boktips – Kampen om Tusenvärld – Dunkelstjärnan

2025-03-28 / Sofia

Kampen om Tusenvärld – Dunkelstjärnan av Joseph A. Davis, illustrationer av Yulia Ryabtseva, Stevali Barn, 2024, 280 s.

Joseph A. Davids fortsätter utveckla sitt författarskap och har skrivit ännu en fantasyserie som riktar sig till mellanstadieåldern. Jag har tidigare recenserat “Markus av Trolyrien” och “Edgar och draken” här på bloggen.

”Dunkelstjärnan” är den första delen i ”Kampen om Tusenvärld”. Julia bor i ett småsamhälle i Sverige och får till sitt förtret uppgiften att ta lite extra hand om flyktingpojken Kasir som är ny i klassen. Det är något som är annorlunda med Kasir, inte bara att han är flykting. Han tecknar mörka motiv med eld och rök och har en märklig pensel med sig överallt. Snart dras Julia och henne lillebror in i ett äventyr som de aldrig kunnat föreställa sig. En ny värld öppnar sig där Julia hamnar mitt i en maktkamp mellan skuggor, en ledare som inte verkar ha rena motiv och Kasir som visar sig vara någon helt annan än en bortkommen flyktingpojke.

Joseph A. Davis jobbar mycket med kulturkrockar i sina böcker och i ”Dunkelstjärnan” tycker jag att han får till dem på ett bra och nyanserat sätt. Boken är en bladvändare och det händer saker hela tiden. Vissa saker hade kunnat beskrivas med färre ord och mer gestaltning så att läsaren skapar sig de inre bilder som författaren vill åt, men historien är välberättad. De svarta illustrationerna som finns utspridda i boken har en inramning som bidrar till bokens sago- och riddarkaraktär. Bilderna är levande och ökar spänningen i berättelsen.

Det jag uppskattar mest i boken är Julias kamp. Hon drivs delvis av avundsjuka, att vara förfördelad och att tycka synd om sig själv, men när hon drivs av att tänka gott om och göra gott mot andra, märker hon en stor positiv effekt på andra och sig själv. Det hjälper henne att lyfta blicken och se mer sunt på sig själv och andra.

Uppgörelsen i slutet av boken visar tydligt på att det kommer en fortsättning och det blir många frågetecken kvar om man inte läser de kommande delarna. Min son som redan lästa alla fyra delarna uppskattade helheten i den stora berättelsen mycket och har till och med börjat skapa sin egen sullaliska, språket som Kasir talar.

Davis böcker grundar sig på en världsbild som tilltalar mig starkt och jag uppskattar hur han jobbar med kampen mellan ont och gott, vad vishet är och vad som händer i mötet mellan olika världar.