Om bibel, barn och pedagogik

Category: Debatt

Ett misstag att tona ner betydelsen av bibelkunskap för barn

Detta är en replik på ett debattinlägg och har tidigare publicerats i tidningen Dagen.

Hur kan ledare få en större pedagogisk fingertoppskänsla för hur man berättar och samtalar om Bibeln och evangeliet tillsammans med barnen? skriver Sofia Ödman. (Foto: Annie Spratt, Privat)

Söndagsskolan har inte spelat ut sin roll understryker Gustaf Nyström i en debattartikel i Dagen. Detta efter att Dagen gjort ett dokument med rubriken Har söndagsskolan spelat ut sin roll? Är det innehållet i dokumentet eller den triggande rubriken som Nyström reagerar på? Ingenting i artikeln säger nämligen att söndagsskolan inte längre är viktig.

Både Nyström och jag arbetar inom kyrkliga barn- och ungdomsorganisationer där söndagsskola är ett av kärnuppdragen. Både Pingst ung och ELM Syd är med i det ekumeniska nätverket Jesus till barnen där vi på ett berikande sätt får diskutera och brottas med frågorna kring hur vi ger Jesus vidare till barnen.

Jag är tacksam att Nyström lyfter frågan om söndagsskolans existens och innehåll och håller med honom i mycket, men hoppas också kunna ge ytterligare reflektioner. När vi människor ifrågasätts i hjärtefrågor reagerar vi. Första reaktionen är ofta att försvara eller fly, men utmaningen är att gå vidare till reflektion, att ta till sig kritik, utvärdera och omforma.

Å ena sidan uppfattar jag Nyströms artikel som en försvarsreaktion för att stå upp för alla kämpande söndagsskolledare, å andra sidan försöker han reflektera över vad som behöver förändras i söndagsskolan. I den reflektionen tror jag han missar målet.

Precis som Nyström skriver är söndagsskolan inte tillräcklig – kyrkan måste stötta hemmen så att de kan ge tron vidare till sina barn. Detta är ett centralt perspektiv som jag tyckte saknades i Dagens dokument. Om söndagsskolans roll och räckvidd förändrats, vad behöver vi då göra i stället? Kyrkan behöver hjälpa föräldrarna att prata tro i hemmet, så att vi går från att hemmen kompletterar kyrkan till att kyrkan kompletterar hemmen.

Som församlingar måste vi hjälpa föräldrar att växa i lärjungaskap, hjälpa dem i hur de kan prata om tron med sina barn och ge dem resurser för vad de kan prata om. Här har Pingst ung föregått med ett gott exempel i sitt Sida vid Sida-projekt. Också i nätverket Jesus till barnen jobbar vi ständigt med frågor kring hur både kyrka och hem kan hjälpa barnen till ett livslångt lärjungaskap.

Men för att gå tillbaka till att reflektera över söndagsskolan: Nyström menar att det viktigaste är att ge barnen utrymme för att möta Gud, inte söndagsskolans namn, form eller metoder. Det håller jag helt med om. Däremot är det ett misstag att tona ner betydelsen av kunskap på det sätt som Nyström gör.

Biskop Sören Dalevi menade i Dagens dokument att den bristande kunskapen om Bibeln hos yngre generationer är en ödesfråga för kyrkan. Ändå väljer Nyström att inte betona kunskap utan upplevelser. Jag tror att vi behöver ge barnen mer i söndagsskolan, både kunskap och upplevelser, inte mindre.

Den norske forskaren Erling Birkedahl har i sina studier om vad som får unga att stanna kvar i tron sett att unga behöver gemenskap med andra kristna, de behöver få erfara Gud och de behöver intellektuellt få utmanas och förkovra sig. Alla tre bitarna behövs, annars är risken stor att tron faller isär. Det är till och med så att om det varit tonvikt på det kognitiva men brustit i det sociala och emotionella är det större chans att bli kvar i tron än om det kognitiva brustit. Inte för att det är kunskap som gör mig kristen, men för att kunskapen skapar möjligheter för möten med Jesus och hjälper mig att förstå min egen tro och andras.

Det är vidare inte farligt med lärande eller fult att kalla saker skola. Att tänka att barnen inte ska behöva gå i skolan på söndagar är en snedvriden bild av vad vi människor är skapade till. Lärande är positivt – det är en del av vårt skapelseuppdrag att utforska och lära oss mer om jorden, oss själva och Gud.

Hur är det att vara kristen i skolan?

Jag gick genom korridoren, som på ena sidan var täckt av klassrumsdörrar och blå elevskåp, på andra av lång tegelröd vägg. Plötsligt hörde jag det bakom mig.

– Jesus, Jesus, Jesus.

Det var inte första gången som den lite stöddige killen en årskurs över mig ropade Jesus i korridoren efter mig. Jag var väl trött på det, för plötsligt vände jag mig mot honom, stirrade honom i ögonen och sa:

– Du tror du är så himla rolig, men det är du inte.

Efter det började killen heja trevligt på mig i korridorerna.

Vad har du för erfarenheter av att vara kristen i skolan? Den här händelsen från mitt liv slutade på ett bra sätt. Det som började i en form av kränkning på grund av min tro slutade med att jag fick ett respektfullt bemötande. Så är det tyvärr inte i alla lägen.

För några veckor sedan släppte Claphaminstitutet en ny rapport ”Kränkt för sin tro – Kristna ungdomars upplevelse av sekulär intolerans i dagens svenska skola”. Författarna Johan Eddebo, Per Ewert och Sven Magnusson vill med rapporten beskriva och analysera ”hur kränkningar och attityder gentemot religion upplevs av kristna elever i det offentliga skolsystemet i Sverige.” (Eddebo, s 4). Sammanfattningsvis kommer de fram till att elever som är öppna med sin tro ofta upplever sig utsatta av både elever och lärare, många elever skräms till tystnad om sin tro, skolan har en stark sekulär norm, ett stort antal elever i den svenska skolan blir mobbade på grund av sin tro och att svensk skolmiljö istället för att bidra till öppenhet och förståelse snarare skapar och förstärker fördomar (Eddebo, s 27).

I samband med att rapporten släpptes var jag med på den digitala konferensen ”Får kristna plats i skolan?” som Claphaminstitutet arrangerade tillsammans med Svenska apologetiksällskapet och Ny generation. Om du missade konferensen går det utmärkt att se den i efterhand. Jag tänkte här dela med mig av några reflektioner från konferensen och från min läsning av rapporten.

Min första reaktion över rapporten är sorg. Hur kan samhälle, skola och lärare underlåta att ta på allvar att elever får utstå kränkningar? I Sverige är vi på många sätt bra på att betona att ingen ska utsättas för diskriminering, men när det gäller diskriminering på grund av religion verkar vi ha en stor lucka. Rapporten talar om att detta till viss del kan bero på Sveriges historia som en kristen enhetskultur, där religionen kopplats till makten, och det lever kvar i klassrummen, trots att kristna idag är i minoritet i samhället. På grund av historien accepteras gliringar och nedlåtande kommentarer om kristen tro från både elever och lärare. Det är inte acceptabelt.

Med mina egna barn och i andra sammanhang brukar jag försöka prata om att skolans undervisning inte är neutral. Det är också något som rapporten tydligt kommer fram till. Skolan präglas av en sekulär norm, där den ateistiska världsbilden ses som neutral. Skolan ska enligt läroplanen ge en saklig och allsidig undervisningen. Jag tänker att skolan ofta blandar ihop neutral med saklig. Micael Grenholm lyfte på konferensen en intressant tanke. Han menade att det vore bättre om skolan utgick från en agnostisk hållning i undervisningen istället för en ateistisk. En agnostisk hållning tar inte ställning för den ena eller andra världsbilden, utan lyfter fram kunskap om alla, och för- och nackdelar med dem. Det tror jag skulle ge en mycket bättre mångsidighet i undervisningen. Claphams rapport pekar på samma sak när de säger att ”En princip som helt uppenbart behöver tydliggöras för lärarkåren är att religiösa livsåskådningar är rationellt legitima i lika hög grad som en sekulär livssyn.” (Eddebo, s 25).

Ett problem som vi pratade om här hemma bara häromdagen är att det är svårt att vara den som har en avvikande uppfattning i klassrummet. Det behöver inte bara handla om frågor kring religion. När man inte tycker som majoriteten anses man lite dum. Att vi har fått ett så dåligt samtalsklimat i klassrummet (och i samhället i stort?) är djupt problematiskt. På konferensen “Får kristna plats i skolan?” pratade Karin Kittelmann Flensner om att klassrummet inte ska vara intellektuellt säkert, men säkert för dig som person. Elever ska alltså utmanas med nya kunskaper och perspektiv, men det ska alltid vara tryggt att tänka högt, ha avvikande åsikter och pröva idéer utan personangrepp. Många av de intervjuade i Claphams rapport uttrycker att de inte längre är öppna med sin tro, just av rädslan för personangrepp. Här verkar vi ha en lång väg att gå idag.

Alla vi som har barn och ungdomar runt omkring oss – vi kan må vara föräldrar, barn- och ungdomsledare eller andra vuxna som barnen umgås med – måste stötta barnen! Lyssna på vad de berättar om hur det är att vara kristen i skolan och bland ickekristna vänner. Låt dem ställa sina frågor och ge dem mer kunskaper om kristen tro. Hjälp dem att hitta bra sätt att föra samtal. Och sist men inte minst – acceptera inte att de blir kränkta för sin tro! Kontakta skolan, tala med lärare och rektor, hänvisa till läroplanens ord om att alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan med förtroende för och visshet om att barnen inte blir ensidigt påverkade för den ena eller andra åskådningen (Lgr11 s 8) och att ingen ska “utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas.” (Lgr11, s 7).

Låt ingen se ner på dig för att du är söndagsskolledare!

I fredags ställde sig Felicia Ferreira, chefredaktör för tidningen Dagen, frågan ”Hur skapar vi miljöer där kvinnor får komma till sin fulla rätt?” Vad jag förstår vill Ferreira lyfta problemet med paradoxala krav som ställs på kvinnor, både i samhälle och kyrka. Gott så. När hon lyfter den principiella frågan om kvinnors olikheter och möjligheter, gör hon det dock på bekostnad av alla de kvinnor som tjänat och tjänar i söndagsskola, lovsång och kökstjänst när hon säger att ”det är tyvärr inte ovanligt att kvinnor fortfarande mest efterfrågas [där]”.

Efterfrågas kvinnorna mest i lovsången, söndagsskolan och kökstjänsten för att de runt omkring inte tror att de är bättre eller klarar mer än så? Ferreira får det att låta så och med det menar jag att hon missar poängen med sin ledare. Helt plötsligt har hon tryckt ner oss, som tar vårt uppdrag i nämnda söndagsskola på det allvar det bör tas, som söker att tjäna och leva till Guds ära och som söker andlig vishet i att leda de unga i deras tro på Gud.

Fortbilda istället alla de som lägger timmar på att tjäna i söndagsskolan, lovsången eller köket, oavsett om de är kvinnor eller män. Uppmuntra våra teologiska institutioner till kurser och forskning i frågor om barn, musik och det praktiska tjänandet i församlingen.

I söndagsskolan får ledaren kanske för första gången förklara för en fyraåring varför Jesus måste dö på korset. I lovsången väljer ledaren sånger med texter som församlingen kommer att gå och nynna på hela den kommande veckan. I köket uppstår själavårdssamtal som ibland bara det gemensamma fokuset på diskhon kan förlösa.

Jag håller med Ferreira om att det finns många tjänster där det behövs fler kvinnor, men till att börja med kanske vi måste våga se bjälken i vårt eget öga och rannsaka hur vi ser på olika uppgifter i församlingen. Erbjuder vi alla den fortbildningen och det mentorskap de kan behöva i sin uppgift? Är söndagsskolan bara ett steg vi springer förbi i karriären mot viktigare uppgifter? Eller tar vi Jesus ord om att förleda barnen på allvar och sätter in alla resurser vi kan på att utbilda barnledare till just exegeter, apologeter, historiker och opinionsbildare – för barn?

© 2023 Barnpedagogen

Tema av Anders NorenUpp ↑