Barnpedagogen

Om bibel, barn och pedagogik

Category: Debatt

Hur är det att vara kristen i skolan?

Jag gick genom korridoren, som på ena sidan var täckt av klassrumsdörrar och blå elevskåp, på andra av lång tegelröd vägg. Plötsligt hörde jag det bakom mig.

– Jesus, Jesus, Jesus.

Det var inte första gången som den lite stöddige killen en årskurs över mig ropade Jesus i korridoren efter mig. Jag var väl trött på det, för plötsligt vände jag mig mot honom, stirrade honom i ögonen och sa:

– Du tror du är så himla rolig, men det är du inte.

Efter det började killen heja trevligt på mig i korridorerna.

Vad har du för erfarenheter av att vara kristen i skolan? Den här händelsen från mitt liv slutade på ett bra sätt. Det som började i en form av kränkning på grund av min tro slutade med att jag fick ett respektfullt bemötande. Så är det tyvärr inte i alla lägen.

För några veckor sedan släppte Claphaminstitutet en ny rapport ”Kränkt för sin tro – Kristna ungdomars upplevelse av sekulär intolerans i dagens svenska skola”. Författarna Johan Eddebo, Per Ewert och Sven Magnusson vill med rapporten beskriva och analysera ”hur kränkningar och attityder gentemot religion upplevs av kristna elever i det offentliga skolsystemet i Sverige.” (Eddebo, s 4). Sammanfattningsvis kommer de fram till att elever som är öppna med sin tro ofta upplever sig utsatta av både elever och lärare, många elever skräms till tystnad om sin tro, skolan har en stark sekulär norm, ett stort antal elever i den svenska skolan blir mobbade på grund av sin tro och att svensk skolmiljö istället för att bidra till öppenhet och förståelse snarare skapar och förstärker fördomar (Eddebo, s 27).

I samband med att rapporten släpptes var jag med på den digitala konferensen ”Får kristna plats i skolan?” som Claphaminstitutet arrangerade tillsammans med Svenska apologetiksällskapet och Ny generation. Om du missade konferensen går det utmärkt att se den i efterhand. Jag tänkte här dela med mig av några reflektioner från konferensen och från min läsning av rapporten.

Min första reaktion över rapporten är sorg. Hur kan samhälle, skola och lärare underlåta att ta på allvar att elever får utstå kränkningar? I Sverige är vi på många sätt bra på att betona att ingen ska utsättas för diskriminering, men när det gäller diskriminering på grund av religion verkar vi ha en stor lucka. Rapporten talar om att detta till viss del kan bero på Sveriges historia som en kristen enhetskultur, där religionen kopplats till makten, och det lever kvar i klassrummen, trots att kristna idag är i minoritet i samhället. På grund av historien accepteras gliringar och nedlåtande kommentarer om kristen tro från både elever och lärare. Det är inte acceptabelt.

Med mina egna barn och i andra sammanhang brukar jag försöka prata om att skolans undervisning inte är neutral. Det är också något som rapporten tydligt kommer fram till. Skolan präglas av en sekulär norm, där den ateistiska världsbilden ses som neutral. Skolan ska enligt läroplanen ge en saklig och allsidig undervisningen. Jag tänker att skolan ofta blandar ihop neutral med saklig. Micael Grenholm lyfte på konferensen en intressant tanke. Han menade att det vore bättre om skolan utgick från en agnostisk hållning i undervisningen istället för en ateistisk. En agnostisk hållning tar inte ställning för den ena eller andra världsbilden, utan lyfter fram kunskap om alla, och för- och nackdelar med dem. Det tror jag skulle ge en mycket bättre mångsidighet i undervisningen. Claphams rapport pekar på samma sak när de säger att ”En princip som helt uppenbart behöver tydliggöras för lärarkåren är att religiösa livsåskådningar är rationellt legitima i lika hög grad som en sekulär livssyn.” (Eddebo, s 25).

Ett problem som vi pratade om här hemma bara häromdagen är att det är svårt att vara den som har en avvikande uppfattning i klassrummet. Det behöver inte bara handla om frågor kring religion. När man inte tycker som majoriteten anses man lite dum. Att vi har fått ett så dåligt samtalsklimat i klassrummet (och i samhället i stort?) är djupt problematiskt. På konferensen “Får kristna plats i skolan?” pratade Karin Kittelmann Flensner om att klassrummet inte ska vara intellektuellt säkert, men säkert för dig som person. Elever ska alltså utmanas med nya kunskaper och perspektiv, men det ska alltid vara tryggt att tänka högt, ha avvikande åsikter och pröva idéer utan personangrepp. Många av de intervjuade i Claphams rapport uttrycker att de inte längre är öppna med sin tro, just av rädslan för personangrepp. Här verkar vi ha en lång väg att gå idag.

Alla vi som har barn och ungdomar runt omkring oss – vi kan må vara föräldrar, barn- och ungdomsledare eller andra vuxna som barnen umgås med – måste stötta barnen! Lyssna på vad de berättar om hur det är att vara kristen i skolan och bland ickekristna vänner. Låt dem ställa sina frågor och ge dem mer kunskaper om kristen tro. Hjälp dem att hitta bra sätt att föra samtal. Och sist men inte minst – acceptera inte att de blir kränkta för sin tro! Kontakta skolan, tala med lärare och rektor, hänvisa till läroplanens ord om att alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan med förtroende för och visshet om att barnen inte blir ensidigt påverkade för den ena eller andra åskådningen (Lgr11 s 8) och att ingen ska “utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas.” (Lgr11, s 7).

Låt ingen se ner på dig för att du är söndagsskolledare!

I fredags ställde sig Felicia Ferreira, chefredaktör för tidningen Dagen, frågan ”Hur skapar vi miljöer där kvinnor får komma till sin fulla rätt?” Vad jag förstår vill Ferreira lyfta problemet med paradoxala krav som ställs på kvinnor, både i samhälle och kyrka. Gott så. När hon lyfter den principiella frågan om kvinnors olikheter och möjligheter, gör hon det dock på bekostnad av alla de kvinnor som tjänat och tjänar i söndagsskola, lovsång och kökstjänst när hon säger att ”det är tyvärr inte ovanligt att kvinnor fortfarande mest efterfrågas [där]”.

Efterfrågas kvinnorna mest i lovsången, söndagsskolan och kökstjänsten för att de runt omkring inte tror att de är bättre eller klarar mer än så? Ferreira får det att låta så och med det menar jag att hon missar poängen med sin ledare. Helt plötsligt har hon tryckt ner oss, som tar vårt uppdrag i nämnda söndagsskola på det allvar det bör tas, som söker att tjäna och leva till Guds ära och som söker andlig vishet i att leda de unga i deras tro på Gud.

Fortbilda istället alla de som lägger timmar på att tjäna i söndagsskolan, lovsången eller köket, oavsett om de är kvinnor eller män. Uppmuntra våra teologiska institutioner till kurser och forskning i frågor om barn, musik och det praktiska tjänandet i församlingen.

I söndagsskolan får ledaren kanske för första gången förklara för en fyraåring varför Jesus måste dö på korset. I lovsången väljer ledaren sånger med texter som församlingen kommer att gå och nynna på hela den kommande veckan. I köket uppstår själavårdssamtal som ibland bara det gemensamma fokuset på diskhon kan förlösa.

Jag håller med Ferreira om att det finns många tjänster där det behövs fler kvinnor, men till att börja med kanske vi måste våga se bjälken i vårt eget öga och rannsaka hur vi ser på olika uppgifter i församlingen. Erbjuder vi alla den fortbildningen och det mentorskap de kan behöva i sin uppgift? Är söndagsskolan bara ett steg vi springer förbi i karriären mot viktigare uppgifter? Eller tar vi Jesus ord om att förleda barnen på allvar och sätter in alla resurser vi kan på att utbilda barnledare till just exegeter, apologeter, historiker och opinionsbildare – för barn?

© 2020 Barnpedagogen

Tema av Anders NorenUpp ↑