Barnpedagogen

Boktips – Kampen om Tusenvärld – Dunkelstjärnan

2025-03-28 / Sofia / Inga kommentarer

Kampen om Tusenvärld – Dunkelstjärnan av Joseph A. Davis, illustrationer av Yulia Ryabtseva, Stevali Barn, 2024, 280 s.

Joseph A. Davids fortsätter utveckla sitt författarskap och har skrivit ännu en fantasyserie som riktar sig till mellanstadieåldern. Jag har tidigare recenserat “Markus av Trolyrien” och “Edgar och draken” här på bloggen.

”Dunkelstjärnan” är den första delen i ”Kampen om Tusenvärld”. Julia bor i ett småsamhälle i Sverige och får till sitt förtret uppgiften att ta lite extra hand om flyktingpojken Kasir som är ny i klassen. Det är något som är annorlunda med Kasir, inte bara att han är flykting. Han tecknar mörka motiv med eld och rök och har en märklig pensel med sig överallt. Snart dras Julia och henne lillebror in i ett äventyr som de aldrig kunnat föreställa sig. En ny värld öppnar sig där Julia hamnar mitt i en maktkamp mellan skuggor, en ledare som inte verkar ha rena motiv och Kasir som visar sig vara någon helt annan än en bortkommen flyktingpojke.

Joseph A. Davis jobbar mycket med kulturkrockar i sina böcker och i ”Dunkelstjärnan” tycker jag att han får till dem på ett bra och nyanserat sätt. Boken är en bladvändare och det händer saker hela tiden. Vissa saker hade kunnat beskrivas med färre ord och mer gestaltning så att läsaren skapar sig de inre bilder som författaren vill åt, men historien är välberättad. De svarta illustrationerna som finns utspridda i boken har en inramning som bidrar till bokens sago- och riddarkaraktär. Bilderna är levande och ökar spänningen i berättelsen.

Det jag uppskattar mest i boken är Julias kamp. Hon drivs delvis av avundsjuka, att vara förfördelad och att tycka synd om sig själv, men när hon drivs av att tänka gott om och göra gott mot andra, märker hon en stor positiv effekt på andra och sig själv. Det hjälper henne att lyfta blicken och se mer sunt på sig själv och andra.

Uppgörelsen i slutet av boken visar tydligt på att det kommer en fortsättning och det blir många frågetecken kvar om man inte läser de kommande delarna. Min son som redan lästa alla fyra delarna uppskattade helheten i den stora berättelsen mycket och har till och med börjat skapa sin egen sullaliska, språket som Kasir talar.

Davis böcker grundar sig på en världsbild som tilltalar mig starkt och jag uppskattar hur han jobbar med kampen mellan ont och gott, vad vishet är och vad som händer i mötet mellan olika världar.

Boktips – 100 kreativa tips

2025-03-04 / Sofia / Inga kommentarer

100 kreativa tips – Att ge vidare sin tro till barnen, redaktör Alexandra Hyllerud, Hylleruds förlag, 2023, 123 s.

Jag har tidigare recenserat ”100 kreativa böner” av Alexandra Hyllerud och Birgitta Örjestöd. Den boken har sedan fått en uppföljare i ”100 kreativa tips – Att ge vidare sin tro till barnen”. I uppföljaren har Alexandra Hyllerud som redaktör samlat 100 pedagogiska idéer från 26 olika personer med erfarenhet av att dela tron med barn, i hemmet, i kyrkan eller någon annanstans.

Tipsen är indelade i sex teman: ”Bibelord”, ”Lekar och utmaningar”, ”Undervisning”, ”13 snabba”, ”Familjegudstjänst” och ”Inspiration och uppmuntran” och här finns något för alla – du hittar tips som passar yngre eller äldre barn, små och stora grupper samt ledare som älskar upptåg och ledare som älskar lugna aktiviteter.

Det är en styrka att det är många olika personer som bidragit till boken. Det skapar en större möjlighet för många barnledare att hitta något som passar i deras sammanhang. När jag förbereder undervisning för barn har jag börjat ställa mig frågan: vad kommer de att minnas efteråt? Kommer de minnas att de fick godis eller kommer de minnas att evangeliet är ett gott budskap? Kommer de minnas att vi kan komma med alla våra känslor till Jesus eller kommer de minnas att de lekte arga leken på söndagsskolan? I ”100 kreativa tips” får läsaren många förslag på hur man kan lära ut eller poängtera saker i kristen tro. När jag som läsare väljer vad jag ska använda och inte kan frågan om vad barnen kommer att minnas vara bra att ställa. Understryker det pedagogiska knepet den teologiska sanningen? Om ja, kör på!

Den här typen av idéböcker är perfekt att ha i bokhyllan när man behöver få inspiration till hur man kan undervisa Bibeln och dela den kristna tron i kyrkan och hemma. Allt passar inte alla, men en hel del passar många av oss.

Boktips – Hur allt började

2025-02-19 / Sofia

Hur allt började – Den spännande berättelsen om skapelsen av Henrik Mjörnell, illustrerad av Elin Lyhykäinen, Pärlan förlag, 2024, 32 s.

”Hur allt började” är en bilderbok för barn i förskoleåldern. Den berättar om Gud som skapare och om hans kärlek till sin skapelse. Med utgångspunkt i Första Mosebokens kapitel 1-3 tar boken upp hur Gud skapar världen och hur människan vänder sig bort ifrån Gud. Därefter berättar den om Guds plan att rädda alla människor genom Jesus, att vi nu kan vara vänner med Jesus och att han en dag ska komma tillbaka och skapa en ny himmel och en ny jord.

Förutom den berättande texten har varje sida en illustration och en faktaruta för den som vill lära sig lite mer. Boken inleds med tips på hemsidor där man kan läsa mer om skapelsen och med en ordlista.

Författaren skriver med en hög tilltro till Bibelns sanningsanspråk och med en längtan efter att barn ska få ett förtroende för Bibeln och för Gud som skapare. Det är en mycket fin ton genom hela boken.

Boken antar ett tydligt ungjordskreationistiskt perspektiv, alltså att jorden är ung och att 1 Mos 1 ska tolkas som att Gud skapar allt på sex 24-timmarsdygn. Även om jag själv inte vet om jag håller med om det perspektivet, tycker jag inte att det är något problem att författaren skriver utifrån det. Det jag däremot tycker blir ett problem är att Mjörnell i sin inledning får det att låta som att ungjordskreationism är det enda skapelsetroende perspektivet. Det stämmer helt enkelt inte. På liknande sätt används begreppet ”evolution” på ett missvisande sätt i ordlistan. Det likställs med ”evolutionsteori”. Barn behöver hjälp att förstå skillnaden på en mekanism och en teori, och mellan olika skapelsetroende perspektiv. Det finns även en del korrekturfel som hade varit klädsamt att få bort.

Boken är vackert berättad både text- och bildmässigt. Samtidigt funderar jag på ett par saker. Bibeltexten i 1 Mos 1 är så otroligt välformulerad, rytmisk och innehållsrik, så jag undrar om en omskrivning någonsin kan bli bättre eller göra det lättare för barn att förstå den? Det är också lätt att vid en omskrivning missa viktiga återkommande element som att Gud skapar genom sitt ord, att människan skapas till Guds avbild och att allt var gott. När det gäller illustrationerna fascineras jag först av de antropomorfa inslaget med Guds hand och av att bilderna samtidigt skildrar rymd och hav realistiskt. När jag kommer till skapelsen av alla djur blir jag besviken. Illustrationerna övergår i stereotypt gulliga sjöstjärnor och dinosaurier med stora ögon. Berättelsen blir därmed mer en sagobok än något som hänt på riktigt.

Faktarutorna tar upp både teologiska, filosofiska och naturvetenskapliga teman och kan ligga till grund för spännande samtal mellan vuxna och barn som läser boken. Jag uppskattar att boken inte bara tar upp skapelsen, utan har med hela frälsningshistorien och att Jesus en dag ska skapa en ny himmel och en ny jord.

Bokklubb för tweens

2025-02-07 / Sofia

I Roseniuskyrkan, där jag arbetar som barn- och ungdomspedagog, vill vi försöka ha en sammanhängande linje för barn och ungdomar från att de föds tills de är vuxna. Vi vill att barn, unga och vuxna ska få lära känna varandra över generationerna, men också att barn och unga ska få ha åldersanpassad verksamhet där de får lära känna Jesus och varandra mer.

En åldersgrupp som ofta hamnar mellan stolarna i kyrkan är tweens, åldern då man är lite för gammal för söndagsskolan och lite för ung för ungdomsgruppen. För några år sedan startade vi därför en digital bokklubb varannan fredag för alla 11-12-åringar i Roseniuskyrkan. Det var just efter covidpandemin och det gjorde att alla hade vant sig vid att man kan träffas digitalt och att det kan bli riktigt bra.

Roseniuskyrkan ligger i centrala Stockholm och våra församlingsmedlemmar bor utspridda över Storstockholm. Som 11-12-åring rör du dig oftast inte på egen hand i kollektivtrafiken och det är i vilket fall mastigt att ge sig in till kyrkan efter skolan. Däremot är det lättare att sätta sig vid datorn en timme på fredag eftermiddag. Att ses digitalt underlättade också för mig som ledare.

Jag älskar böcker, inte minst Bibeln, och jag älskar att få dela läsupplevelser med andra. Både Bibeln, skönlitteratur och faktaböcker kan hjälpa oss att växa som lärjungar, att se andra perspektiv och att ta in ny kunskap. När vi samtalar om det vi läst blir effekten ännu större. I bokklubben har ledare och deltagare boken som ett gemensamt fokus, så det blir inte bara ledare som ska förmedla något till deltagarna, utan men får ett gemensamt utbyte.

Upplägget är enkelt. Vi ses varannan fredag kl 17-18 på Zoom. Till dess har alla läst ett avsnitt i boken. När vi ses pratar vi om innehållet, ledaren kan undervisa utifrån boken, och vi har aktiviteter som är mer eller mindre kopplade till boken. Till en del böcker har det passat att göra ett bildspel med det jag vill att vi pratar om i undervisningen.

Bokklubben utgår från församlingens barn, men alla är välkomna. Man kanske har en kompis som är nyfiken på kristen tro, eller man kanske själv funderar på hur kristen tro hänger ihop egentligen. Vi vill bygga en atmosfär där alla vågar säga vad de tänker. Vi brukar inleda och avsluta med bön. Ibland delar vi böneämnen med varandra.

Vilka böcker passar? Jag har försökt att variera mellan fyra kategorier: apologetik, bibelläsning, lärjungaskap och skönlitteratur. Om man har en bok per termin hinner deltagarna få med sig en bok från varje kategori under sina två år i bokklubben. Böcker som jag tycker har fungerat bra är:

Kristendomen bevisad för unga – utred Jesus med en riktig brottsutredare av J Warner Wallace och Susie Wallace, Pärlan förlag.
Utforska Bibeln 1 och Bordssamtal för familjer 1 – Hur allting började av Alison Mitchell, Rotad.
Vad skulle Jesus ha gjort? av Merete Føyen Arnevåg, illustrationer av Oscar Jansen, Bornelings.
Mörkret över Aerwiar av Andrew Peterson, Libris.

Det är viktigt att ha kontakt med föräldrarna. Jag brukar prata med föräldrarna innan det är dags för deras barn att börja i bokklubben och beskriva upplägget. Sedan skickar jag ett mejl till föräldrarna ett par dagar innan varje träff som en påminnelse om att läsa och att komma på bokklubben. Det varierar hur lätt barnen har för att läsa, så jag uppmuntrar föräldrarna att läsa högt tillsammans med barnen om det behövs. Ett exempel på hur mejlen kan se ut finns här. Ibland skickar jag sms till deltagarna för att peppa dem att läsa och för att ha lite kontakt med dem.

Efter någon termin med enbart digitala träffar kan det vara roligt att ses IRL ibland. Deltagarna har själva efterfrågat detta, så då brukar vi ses några gånger under terminen i kyrkan. Då utökar vi träffen till två timmar och har smörgåsfika också. De föräldrar som följer sin barn dit passar på att ta en promenad, en middag på tu man hand eller träffa en vän. Gemenskapen i gruppen växer ännu bättre när man ses på riktigt och samtalen flödar ännu lättare. När de sedan fyller 13 år och ska börjar ungdomsgruppen har de vant sig vid att något händer varannan fredag (vår ungdomsgrupp träffas också varannan fredag), de har lärt känna varandra och steget in i ungdomsgruppen blir enklare.

Våga testa bokklubb i ditt sammanhang! Hör av dig om du har några frågor.

Boktips – Guds väldigt bra idé

2025-01-23 / Sofia

Guds väldigt bra idé – En sann berättelse om alla underbart olika människor i Guds familj av Trillia Newbell, illustrerad av Catalina Echeverri, Bornelings, 2019, 32 s.

Hur berättar man Bibelns stora berättelse om skapelse, syndafall, dom, rättfärdiggörelse och nytt liv för barn så att det både blir troget mot Guds ord och nära barnens vardag? Hur berättar man för barn att du är underbart skapad och högt älskad, och samtidigt trasig och i behov av förlåtelse och förändring?

I ”Guds väldigt bra idé” tycker jag att Trillia Newbell lyckas väl med båda dessa saker. Boken är en sådan där bilderbok som man förväntar sig att hitta när man bläddrar i bibliotekets backar i småbarnshöjd. Den har rätt format, är färgsprakande och lockar till läsning. När man tar upp den och bläddrar igenom den snabbt får man intrycket av lagom mycket text och händelserika bilder med barn i fokus. Typsnittet bidrar till det lite barnsliga intrycket. Med sina ojämna bokstäver är det inte så lämpligt för nybörjarläsare, men det gör inte så mycket, eftersom jag tänker att detta framför allt är en högläsningsbok som vuxna läser för barn.

Berättelsen bygger på att Gud fick en väldigt bra idé – att skapa en mängd olika människor som skulle älska honom och varandra. Idén jämförs med en mängd uppfinningar som människan gjort, men inget slår Guds idé att skapa människor till sin avbild. Bilderna visar hur olika och underbara alla människor är. Boken pekar på att vi lever i Guds värld och att vi har ett uppdrag att ta hand om den, men att människan valde att inte älska Gud. Bilderna visar på mörkret och konflikterna som uppstod då. Vi människor behöver förlåtelse för att kunna få kontakt med Gud igen och med ett fortsatt fokus på människors olikheter beskrivs Guds räddningsplan genom Jesus.

En styrka med boken är att den lyfter fram att Guds väldigt bra idé inte är slutförd: ”Jesus ska komma tillbaka och göra världen perfekt igen. Och alla som har bett Jesus om förlåtelse kommer att bo där med alla sina olikheter”. En annan styrka är att boken visar på att alla olika människor, som ber om förlåtelse är välkomna till Jesus, och att vi nu får vara tillsammans i församlingen. Den främsta styrkan är att evangeliets olika aspekter blir tydliga. Nåden blir stor för att synden verkligen beskrivs. Varje människa blir vacker trots sin trasighet, för att hon är skapad till Guds avbild och upprättad i Kristus.

Skönlitteratur kan på flera olika sätta säga det som är sant, men de flesta berättelser har inte hänt på riktigt. Därför är det bra att den här boken redan i undertiteln säger att detta är en sann berättelse. Dessutom finns det en text på sista sidan med rubriken ”Hur kan vi känna till Guds väldigt bra idé?” med hänvisningar till Bibeln och ytterligare betoning på att detta är sanning. Utan denna betoning hade risken ökat att boken mest sågs som en saga.

Ett extra plus är att det finns en tillhörande målar- och aktivitetsbok. Den innehåller både enkla målarbilder och lite svårare uppgifter som kräver att barnet kan läsa och skriva. Längst bak finns ett facit.

Nu är mina barn förbi bilderboksåldern, men det här är en bok jag gärna hade läst för dem om och om igen när de var små. Jag vill gärna läsa den för barn jag träffar i mitt arbete i kyrkan.

En fantastisk sammanfattning av Guds plan!

Boktips – Jakten på Juliana

2025-01-15 / Sofia

Jakten på Juliana av Runar Bang, illustrationer av Eldbjørg Ribe, översättning Henny Johansson, BV-Förlag, 2024, 90 s.

Tuva, Einar och Sven har en hemlig klubb med högkvarter inne i skogen. En vinterdag dyker en okänd person upp i klubbens koja. Det är Juliana och hon har rymt hemifrån. Mötet med Juliana är början på en riktig thriller där Tuva och hennes vänner måste hjälpa Juliana att gömma sig, samtidigt som de vill lösa mysteriet med varför Juliana rymt hemifrån. De gömmer Juliana i skogskapellet och där får Juliana göra nya upptäckter. Mitt i alla rädsla får hon börja lära känna Bibelns Gud som ger trygghet mitt i svåra situationer.

”Jakten på Juliana” är en spännande deckargåta som både har inslag av nutida vardagsrealism och en surrealism som påminner om Ture Sventon eller Lasse-Maja. Skurken är skurkaktig, barn löser brott bättre än polisen och vuxna medhjälpare är lite knasiga. Boken utgår från en kristen världsbild. Ibland känns mysteriet runt Juliana lite malplacerat och exotiskt i Tuvas vardag med skola, familjeliv och kyrkliv. Samtidigt lyckas författaren väva in den kristna tron och Bibelns berättelser på ett sätt som skapar en naturlig process i Juliana att börja lära känna Gud.

Berättelsen består av 21 kapitel som är 4-6 sidor långa och boken passar för lågstadieåldern. Formatet är lite större än vad kapitelböcker ofta är, vilket kan vara bekvämt för ett barn som nyss börjat läsa lite längre böcker. Berättelsen har ett bra språk och sättningen är välgjord. På ungefär vartannat uppslag finns det färgillustrationer. De är livfulla och väl avvägda i färgtoner. Däremot har jag svårt för stilen på ansiktena. Människorna får lite drag av att vara grävlingar.

Jag rekommenderar ”Jakten på Julian” till alla som vill ha mysig och vintrig deckare, där den kristna tron blir en naturlig utgångspunkt.

Boktips – Bibelguide Tween

2024-12-05 / Sofia

Bibelguide Tween av Alexandra Hyllerud och Jeanette Ingemarson, Hylleruds förlag, 2024, 159 s.

Den här recensionen publicerades först i tidningen Dagen.

Bibelguide Tween är en bok som vill locka barn i 11-12-årsåldern att börja läsa Bibeln på egen hand. I 28 avsnitt ur Nya testamentet får läsaren följa Jesus och den första kyrkan. På två-tre sidor återberättar författarna Alexandra Hyllerud, förläggare och barnevangelist och Jeanette Ingemarson, journalist och teolog, varje bibelberättelse på ett levande och roligt sätt, ibland lite anakronistiskt och ofta med mycket känsla. Till varje avsnitt hör ett fördjupningsuppslag med faktaruta, ett passande bibelord, var man hittar avsnittet i Bibeln, sångförslag samt en utmaning till läsaren. I slutet av boken ändras upplägget till en resedagbok om Paulus, en sammanfattning av en del av breven och en lite längre förklaring av Uppenbarelseboken.

Upplägget är bra, lättläst och lockar till att undersöka Bibeln mer. Däremot lämnar korrekturläsning, sättning och faktagranskning en del att önska. Läsningen försvåras av obekväm styckeindelning, fel sorts talstreck och slarvfel. Tilliten till faktarutorna minskar av uppenbara slarvfel och av att traditioner sägs vara fakta, som att de vise männen var tre och att de hette Kaspar, Melker och Balthasar. Bibelcitaten hämtas från olika biblar och parafraseras ibland, vilket jag tycker är onödigt när målet är att hjälpa läsaren in i vanliga Bibeln.

En del av utmaningarna är riktigt bra, som hur man kan berätta evangeliet för någon annan, medan andra blir mer fokuserade på läsaren än på att lära känna Jesus bättre. Paulus resedagbok är spännande, men jag hade önskat att läsaren fick följa med till fler orter på varje resa samt att det funnits bibelhänvisningar till dagboken.

Boken ger en glädje i att läsa Bibeln och visar på helheten i Nya testamentet, men den hade vunnit på att bearbetas mer innan utgivning.

Gör portarna höga

2024-12-03 / Sofia

Denna betraktelse har tidigare publicerats i Till Liv december 2019.

Adventskonserten närmar sig sitt slut. Det är bara ett körstycke kvar. Från sin plats i kyrkbänken strax framför läktarens utskjutande tak hör hon organisten spela de första tonerna till Wennerbergs “Gören portarna höga”. Hon ryser. I stunden är allt fulländat. Hennes inre upplever i musiken en storhet som inte går att sätta ord på. Orden i sången är inte viktiga. Efter konserten strosar hon sakta hemåt i decembermörkret. Rimfrosten glittrar när trädens grenar och gräsets frusna strån reflekteras i gatlyktornas sken. Det är tyst. Återigen skälver hennes inre. Av förundran över iskristallers skönhet och tystnadens fridfullhet. ”Det måste vara detta, tänker hon, som ger inre frid. Mer än så behövs inte denna adventstid.”

Vi människor längtar efter existentiell frid, som konsertbesökaren ovan. Inte sällan tror vi att vi har hittat den. Var? Inom oss själva. På bokmässan i september fördes ett samtal om andlighet mellan Christer Sturmark, Anna Lindman och Erik Schuldt.[1] De var överens om att människan har existentiella eller andliga upplevelser, men skilde sig något när det gäller hur andligheten ska beskrivas eller mot vad den eventuellt bör riktas. Går det att tala om en andlighet utan Gud? Christer Sturmark var inne på att vi kanske kan behöva ett sekulärt språk för andlighet.

I den atmosfär som finns kring adventstid med musik, ljus i mörkret, dofter i köket och en önskan om kärleksfull gemenskap kan många uppleva att det erfar en andlighet. Stämningen manar till en slags inre frid. Är det nog? I samtalet på bokmässan var Anna Lindman tydlig med att människan är en andlig varelse, men också med att hennes andlighet måste riktas mot något utanför henne själv.

När vi läser Davids ord i den tjugofjärde psalmen blir det tydligt att andliga upplevelser och inre frid utan Gud inte räcker. Vi kan må bra för stunden, men går vi inte utanför oss själva för att finna frid, kommer friden inte att bestå. Varför inte? Därför att ”jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den”. Han har skapat oss människor. Vår grundförutsättning är att vi tillhör honom och utan honom kan vi inte få frid.

Här finns det ett problem. David frågar i psalmen ”Vem får gå upp till Herrens berg, vem får gå in i hans tempel?” och svarar med att det får bara den som är helt felfri. Då kan ju ingen människa närma sig Gud! Nej, men i psalmens fyra sista verser presenteras en som är felfri, som får gå in i Herrens tempel – ärans konung! Det är Herren själv som går in i templet. Han gör det som en ödmjuk kung och offrar sig själv för att portarna ska öppnas för oss också.[2] Så kan vi, genom att vända oss till konungen och ge honom all vår skuld, gå in i Herrens närhet och där finna frid.

Låt oss uppmuntra varandra att rikta vår längtan utanför oss själva till den som står bakom adventstidens stämning – Herren Sebaot, ärans konung! Vi kan njuta på djupet av Wennerbergs “Gören portarna höga”, därför att i dess ord finns exakt det som behövs i denna adventstid.

Bön: Herre, tack för att jorden och allt den rymmer är ditt! Tack för ärans konung som öppnat en väg för oss till dig. Hjälp oss i advent att se hur du är den som ger oss frid. Mer än så behövs inte denna adventstid. I Jesu namn. Amen.

Boktips – Munken & Kulan Änglabyrån

2024-11-27 / Sofia

Munken & Kulan Änglabyran av Åke Samuelsson, illustrationer av Simon Jannerland, Hylleruds förlag, 2024, 171 s.

Yngste sonen jublade när han såg att det låg en ny Munken & Kulan-bok på vårt köksbord. Berättelserna om de två tioåriga pojkarna har funnits med i många år i vårt hem. Antingen har vi lyssnat på dem eller så har vi läst böckerna. Böckerna görs sig nog allra bäst om man också hört Åke Samuelssons fantastiska berättarröst och berättarteknik. Berättelserna bjuder på många goda skratt och bibliska sanningar i vardagens tillfälligheter.

Julkalendern ”Änglabyrån” som tidigare bara funnits som ljudversion har lagom till advent getts ut av Hylleruds förlag. Medan de andra böckerna innehåller fyra-fem längre episoder som är fristående från varandra, har Änglabyåran 24 kapitel, ett för varje dag i december fram till och med julafton, och det finns en röd tråd genom hela boken, även om flera händelser också är fristående från varandra.

Boken passar för barn i lågstadieåldern och uppåt. De som är uppvuxna i kyrkan kan känna igen sig i och skratta åt Kulans lite uttråkade förhållningssätt till söndagsskolan och kyrkan, medan de som inte har en familj som är kristen kan känna igen sig i Munkens alla funderingar och hans längtan efter att mamma och pappa också ska följa med till kyrkan.

Boken har svartvita illustrationer på ungefär vart tredje uppslag. Bilderna lättar upp berättelsen, men tillför inget nytt. Precis som med tidigare böcker om Munken & Kulan finns det brister i korrekturläsning och sättning. Talstreck görs på fel sätt, stilen på styckeindelning är obekväm och det finns ganska många slarvfel. Jag längtar verkligen efter att nivån på detta ska höjas på kristen barnlitteratur överlag. Med en ganska liten extra insats kan böcker bli mycket mer läsvänliga och korrekta, så att innehållet inte skyms utan får komma fram så bra som möjligt.

I ”Änglabyrån” förklarar Åke Samuelsson på ett underfundigt sätt bibliska sanningar genom Munken & Kulans förehavanden. Ibland är deras påhitt bra, ibland mindre bra, men de kan alltid lära sig något av det som händer. I början av boken tycker jag inte riktigt att den vanliga humorn och stringensen i berättande kommer fram, men sådär efter 13 december växer berättandet mer och mer. Berättelsen om Jesus födelse tas upp och tillsammans med det bibelsammanhang som talar om varför Jesus måste komma. När Munken i sista kapitlet inser vad det betyder att Jesus kom med ”nåd och sanning”, inte bara det ena, ryser jag av evangeliet storhet. Det här är verkligen en bok jag rekommenderar i advent!

Nu tändas tusen …

2024-11-26 / Sofia

Denna betraktelse har tidigare publicerats i Till Liv november 2022.

Under den mörkaste tiden på året tänder vi ljus. Det påminner om hur Jesus som är världens ljus skingrar vårt andliga mörker.

Det är lördag kväll. Huset är äntligen någorlunda städat och jag ska få pryda hemmet med stjärnor och ljusstakar. Till mitt stora förtret är ett par lampor i de sjuarmade ljusstakarna trasiga, men efter mycket testande och letande efter lampor får jag till slut igång alla. På köksbordet ligger stearinljus, vitlav och röda flugsvampar till adventsljusstaken. Jag ska bara fixa lite till, sedan är det dags att sova.

Söndag morgon när jag äter min frukost vid det första adventsljusets sken, funderar jag på vad alla dessa ljus egentligen kommer ifrån och vad de betyder. Att tända ett ljus i veckan fyra veckor innan jul bygger upp en förväntan. På vad? Advent är en förberedelsetid. Idag kanske vi mest tänker på förberedelse av bak, julklappar, släktkalas och ledigheter. Allt det är gott, men i adventsljusen som brinner steg för steg finns en längtan efter något mer.

Ljusstaken på bordet
För drygt 150 år sedan kom en tysk tradition till Sverige – att man i advent skulle ha en gran med 28 ljus. Fyra söndagar tände man sju ljus, ett för varje dag i veckan, och läste olika verser ur Bibeln. Detta förenklades sedan till en ljusstake med fyra ljus. De fyra ljusen visar på att vi väntar på någon. Har du tänkt på hur många böcker och filmer det är som handlar om kampen mellan ont och gott och hur en gestalt kommer och räddar världen och mänskligheten så att en ny och god tillvaro kan få råda? Tänk om det inte bara är på film, utan på riktigt? Advent betyder ankomst. Jesus kommer med sitt goda rike. Varje ljus vi tänder kan få påminna oss om att vi kan få möta och lära känna honom. Ett bra sätt att göra det är att läsa Bibeln, till exempel Markusevangeliet.

När de 28 ljusen i adventsgranarna reducerades till fyra kan man säga att de sju som stod för veckans dagar flyttades till våra fönster och elektrifierades. De elektriska ljusstakarna har en lite trasslig historia och betydelse. Det är en blandning av veckodagar, den sjuarmade ljusstaken i templet på Gamla testamentets tid och julgransbelysningar som överbelastade elnätet i Göteborg på 1930-talet. Ibland har dessa ljusstakar kallats för ”julottestakar” utifrån traditionen att man tände ljus i gårdarna för att lysa upp vägen för dem som skulle till kyrkan på julotta. Elljusstakarna i våra fönster kan få påminna oss om att vi kan få möta Jesus tillsammans med andra människor. Guds rike finns redan här och nu. Ett bra sätt är att gå på en gudstjänst, till exempel julottan.

Stjärnan i fönstret
Julstjärnorna som hänger i våra fönster har sitt ursprung i den tyska staden Herrnhut. Elever på en kristen skola fick vika pappersstjärnor med plats för en lampa i och dessa fick pryda skolan. Herrnhutstjärnan var klotformat med många strålar, men senare har en plattare stjärna med sju uddar blivit mer vanlig. Stjärnan påminner om den stjärna de vise männen såg. De förstod att en kung hade fötts. De följde stjärnan och hittade Jesus. De förstod att han är kung och den som kan besvara vår djupaste längtan. Jesus bjuder in oss till Guds rike genom att födas som ett litet barn. Han växte upp, tog all vår ondska och trasighet på sig och dog för att vi skulle få liv. Han blev levande igen och är för evigt kung och lyser som en stjärna för oss. Adventsstjärnan påminner oss om att alla är välkomna till Jesus, oavsett vem man är. Du kan få be om hjälp att få lära känna honom, han hör!

De vise männen reste troligen länge, kanske mer än ett år, innan de kom fram till Jesus, men de gav inte upp sitt sökande. Det kan få påminna dig och mig om att inte ge upp utan våga tro att det finns svar på vår förväntan. Vi ser inte alltid målet direkt , men vi kan följa de spår som finns och ta reda på mer om Jesus. Så får våra hem prydas av ljusstakar och stjärnor i advent och stärka hoppet om att det finns svar hos den som kommer med Guds rike.