Barnpedagogen

Om bibel, barn och pedagogik

Tag: barnlitteratur (sida 1 av 2)

Boktips – Flyga med tranor

Flyga med tranor av Margareta Juhlin, Pärlan förlag, 2021, 60 s.

Flyga med tranor av Margareta Juhlin.

“Flyga med tranor” är en bilderbok med fyrfärgstryck i liggande format där Margareta Juhlin står för både text och bild. Läsaren får träffa Ali som i jag-perspektiv berättar om sitt hem i Afghanistan, om sin familj, lillasyster Mitra och om hur de får fly från sitt hem till ett land långt bort.

Läsaren får lära känna det vackra och vardagliga i Afghanistan – hembyn basaren, mullbärsskörd, att flyga drake och skolan. Samtidigt beskrivs kriget, talibanernas lagar och hotet mot Alis familj som är kristen. Författaren drar sig inte för att lyfta alla de starka känslor som väcks hos Ali och Mitra av flykten och på ett drömmande sorgset sätt får en flock tranor i berättelsen representera både flykt och möjligheter.

Berättelsen är välskriven och både jag och yngste sonen trivdes med den vid en högläsningsstund. Ord och formuleringar hjälper till att skapa både en skönhet och dramatik. Bilderna levandegör texten och är fina, med en antydan till Elsa Beskow-stil. Tyvärr upplevs några av dem pixliga eller oskarpa.

Ali berättar i efterhand och i början av boken görs missen att beskriva Afghanistan som ett land långt bort i Asien, fast det är det som är nära och hemma för Ali. Annars är det i boken Afghanistan som är nära och Sverige som är långt bort, tills slutet av boken då även landet de flytt till börjar kännas som hemma. Jesus och hans flykt som litet barn till Egypten med Josef och Maria ger igenkänning och stöd för Ali och hans syster – Jesus och skyddsänglarna finns med dem överallt. På samma sätt skapar Alis kristna tro en gemenskap och närhet till läsare som inte har samma erfarenheter av flykt och olika länder, men som delar tron på Jesus.

“Flyga med tranor” är ett välkommet bidrag till de olika flyktingskildringar och beskrivningar av olika kulturer som just nu är aktuella.

Boktips – Resan till Solens land

Resan till Solens land av Marina Andersson-Enhil, Pärlan förlag, 2021, 127 s.

Har du skrivit resedagbok någon gång? Jag brukar tycka att det är lätt hänt att upplevelserna radas på varandra och det är svårt att få ner alla intryck man är med om, särskilt om man reser till en ny plats. Lite så är det att läsa ”Resan till Solens land”. Den är så full av händelser, personer och intryck att jag efter bokens sista blad nästan vill läsa den en gång till för att landa i berättelsen. För det är en fin berättelse.

Ellinor får följa med sin mamma till hennes hemby Enhil i Turkiet. Ellinor bor med sin familj i Sverige, hennes mormor och morfar och andra släktingar bor i Tyskland, men varje sommar återvänder många av dem till Enhil, som ända fram till slutet av 1900-talet var en av de viktigaste kristna byarna i trakten. Ellinors mamma vill visa dottern sin hemby, den nutida och historiska kyrkan och låta henne uppleva solen, maten och livet där.

Vi får följa Ellinors upplevelser genom en objektiv berättare som inte kan se in i personernas tankar och känslor. Däremot är boken rik på dialog som bidrar till att vi får veta hur personerna tänker och känner. Eftersom författaren skriver ner sin egen berättelse – det är hon som rest med sin dotter till Enhil – råkar jag ibland likställa författaren med berättarrösten och då kan jag uppleva texten som förenklad. Pappan verkar till exempel orolig över resan, men ger med sig lite väl lätt. Om jag däremot tänker att den objektiva berättaren återger händelserna ur ett barns perspektiv blir texten starkare.

Berättelsen skildras inte bara i text utan också genom foton, som förstärker realismen. Ibland blir jag lite förvirrad av att kläderna på fotona inte stämmer med kronologin i berättandet. Det dyker upp ganska många personer i berättelsens början, men med tiden blir det tydligare vem var och en är och det är fint att Ellinor får möta många olika generationer i byn.

Författaren har ett tydligt budskap med boken – att Enhils kristna historia och den kristna tron ska få leva vidare och att barn ska få med sig sitt dubbla ursprung. Genom att berätta om dotterns och mammans resa blir det inte bara ett enskilt barn som får ta till sig budskapet, utan också alla vi som läser berättelsen.

Boktips – Munken & Kulan

Munken & Kulan av Åke Samuelsson, illustrationer av Simon Samuelsson, Tomsing förlag, 108 sidor.

I sommar gjorde min familj en utflykt till Hönö och njöt av havsbad, pizza vid hamnen och så känslan av att det var här allting började. Ja, alltså berättelserna om Munken & Kulan. I slutet av 1980-talet började Åke Samuelsson berätta om Munken & Kulan på Hönökonferensen och otaliga är de barn som live eller inspelat hört Åke Samuelsson gestalta Bibelns berättelser genom två tioåriga pojkars liv och deras söndagsskollärare Rune.

Sedan 2005 har en del av berättelserna också kommit ut i bokform på Tomsing förlag och jag har nyligen läst om den första som helt enkelt heter ”Munken & Kulan” och innehåller fem episoder hämtade från tre olika cd-skivor. Det finns ytterligare sex böcker utgivna hittills. Den första boken har en fin sättning och är välgjord, med de andra har en lite billigare känsla med för lite omsorg om layout och sättning. Illustrationerna av Simon Samuelsson är dock lika bara i alla böckerna.

I den första boken får vi efter en kort presentation av centralgestalterna Munken, Kulan, Pastorn, Putte-Kulan och Rune, möta Munken och Kulan när de går på marknad och genom en ynka guldtia får lära sig att den som ger han blir rik. Därefter kommer mina favoritepisoder i boken, om när Kulan åker lådbil och hamnar på sjukhus. Den smärtsamma vägen lär pojkarna sig att Gud inte alltid ger det man ber om, utan han ger bara det som är bra. På sjukhuset får sedan Kulan lära sig att även de jobbiga dagarna kan man tacka Gud för. Ytterligare två berättelser ryms i boken.

Åke Samuelsson behärskar berättarteknik fenomenalt bra och han lyckas lyfta fram det humoristiska och dråpliga i allt som kan hända två tioåringar som är lite för busiga, men aldrig menar något ont och gärna vill lära sig mer om Bibeln. Som läsare tröttnar man aldrig på att läsa en episod till. Vi har läst både första boken och de efterföljande högt för barnen här hemma, och de har också lyssnat på många av berättelserna på CD. Det märks att bibelberättelserna är invävda på ett väl genomtänkt sätt och jag har mer än en gång förundrats över bibelkunskaper barnen har som jag själv inte visste om. När jag frågat: ”Var har du lärt dig det?” kommer svaret som en självklarhet ”Från Munken och Kulan”.

När jag var liten kände jag inte till Hönö mycket mer än via Hönöbröd och Åke Samuelssons berättande hörde jag bara talas om att syskonbarnen lyssnade på. När jag väl kom till Hönökonferensen som vuxen hade Åke Samuelsson slutat berätta live. Därför gläds jag åt att ha fått upptäcka berättelserna som vuxen och få ge dem till min barn – både i CD- och bokform.

Boktips – Små bibelhjältar

Små bibelhjältar – Skapelsen, David, Julen, Jesus helar en lam man, Den barmhärtige samariern. Text av Victoria Kovacs, illustrationer av Catherine Groenewald, Tomsing, 16 sidor per bok.

Små, korta böcker för barn med enskilda bibelberättelser har länge funnits på marknaden.

Från min egen barndom minns jag kanske mest Verbums serie ”Bibeln berättad för barn”, en översättning från holländska. Klassiska bibelberättelser, som den förlorade sonen, återberättas med färgstarka och samtidigt bleka illustrationer, med realistiska åldrar på människorna och känslostarka ansiktsuttryck och kroppsspråk.

Ett nutida exempel är förlaget Tomsings serie med korta bibelberättelser för barn som de kallar ”Små bibelhjältar”. Det har hittills kommit ut 13 häften på svenska och jag har läst fem av dem. Serienamnet antyder att man ska hitta en hjälte i varje sextonsidigt häfte. I berättelserna ”David” och ”Den barmhärtige samariern” skildras en tydlig hjälte, medan andra berättelser inte lika tydligt framhäver en hjälte, som boken ”Skapelsen”. Man kan i och för sig tänka att Gud är den store hjälten, och det är han i alla böckerna.

Texten, skriven av Victoria Kovacs och översatt av Tomas Hagenfors, är enkel med en till två meningar på varje uppslag. Catherine Groenewalds illustrationera är färgstarka, mjuka och barnsliga. Ibland är de lite för gulliga för min smak. De flesta personerna i berättelserna illustreras som barn, men här och där dyker det upp ett skägg, som på Goljat, prästen, leviten och den barmhärtige samariern, de vise männen och inte minst Jesus. Man kan fundera på vad det är som avgör vem som får ett vuxet skägg, och vem som förblir barn, och om det påverkar ett barns uppfattning om berättelserna. I varje berättelse följer ett litet får med och betraktar nyfiket allt som händer. Läsaren kan identifiera sig med fåret och på så sätt följa med in i berättelserna och uppleva dem nära.

På sista sidan i varje bok finns en bibelvers ur berättelsen och en fråga. Bibelversen är ett bra sätt för barnet att komma närmre den vanliga Bibeln och föräldrar och barn lära sig versen utantill. Frågan hjälper barnet att tillämpa berättelsen i sitt eget liv och i vardagen. Ansatsen i frågorna är god, men tyvärr kan jag tycka att de ibland ramlar ner i diket av förhastade tillämpningar av söndagsskolberättelser. När barnet läst om David och Goljat och får frågan ”Har Gud hjälpt dig att göra något modigt?” hamnar fokus på David som en bild av läsaren, medan den stora poängen är att David är en bild av Kristus. Likadant kan jag tycka det är knepigt att fråga barn, efter berättelsen om födelsen i Betlehem och de vise männen, vilka gåvor barnen kan ge till Jesus, när den största poängen i berättelsen är Guds gåva till oss. De vise männen hyllar Jesus som den rättmätige kungen, profeten och prästen. Kanske borde frågan varit hur vi kan hylla Jesus?

Det är en utmaning att på några få sidor sammanfatta centrala, djupa och ibland omfångsrika bibelberättelser. Författaren får göra tolkningar och förenklingar. Ibland blir det inte klockrent, men överlag tycker jag detta är fina små häften som hjälper små barn att bli introducerade i Bibelns berättelser. Häftena passar perfekt att ha med sig i kyrkkassen till gudstjänsten, så att barn får något rofyllt och Jesusnära att bläddra och läsa i.

Boktips – Innan du fanns

Innan du fanns av Tuva Petersson, Pärlan förlag, 2021, 32 s.

”Innan du fanns längtade jag efter dig. Du bodde där, i min längtan.” Så börjar Tuva Peterssons nyutkomna bilderbok. Boken sätter fingret på en sådan där stor och lite paradoxal filosofisk fråga som många barn ställer. Var fanns jag innan jag föddes? Inom kristna sammanhang svarar vi vuxna ofta något i stil med att barnet fanns i Guds tanke. Vad är det egentligen att finnas i Guds tanke när man ännu inte existerar? Detta gestaltar Tuva Petersson på ett finurligt vis i boken som hon också själv illustrerat. I en närmast kiastisk eller parallell struktur berättas hur du bodde i Guds längtan, ett hus målat på liknande sätt som förskolebarn målar sina första hus – tvådimensionellt, fönster här och där och lite på sned. Huset är mitt i havet. Bilderna fortsätter att vara en kombination av småbarns klotter, färgsprakande miljöer och lite naivistiska människor med stora huvuden och små armar.

Berättarrösten kan man sluta sig till är Gud som talar om barnet med bibliska uttryck som dyrbar skatt, ögonsten och älskad. Barnet springer, klättrar och lyssnar i längtan. Till slut kan berättaren inte vänta längre, utan berättar med ord likt Psalm 139 om hur han formar barnet i mammans mage. Här lämnar barnet längtan, blir i illustrationerna en bäbis istället för en några år gammal flicka, och far genom havet för att födas omgiven av släkt, vänner och änglar. Sedan återvänder berättelsen till flickan på några år som springer, klättrar och lyssnar. Den parallella strukturen förstärker att berättelsen är det lilla barnets tankar om vad det är att finnas i Guds längtan.

”Innan du fanns” är en filosofiskt fundersam berättelse som passar som födelsepresent. Tuva Petersson gestaltar skickligt hur barn kan fundera kring det där med att finnas och inte finnas, att finnas i Guds tanke och att födas som Guds barn.

Boktips – Sagans värld

  • Resan till kungens rike av Anna Andersson, Pärlan förlag, 2013, 135 s.
  • Var inte rädd av Anna Andersson, Pärlan förlag, 2014, 132 s.
  • En annorlunda pusselbit av Anna Andersson, Pärlan förlag, 2015, 128 s .

Inför advent skrev jag på bloggen om boken “När pottisarna råkade stjäla julen” och nämnde då att Anna Andersson har skrivit fler böcker som utspelar sig i Sagans värld. För några år sedan läste jag “Resan till kungens rike” för mina två yngsta barn och nu har vi läst de två efterföljande delarna “Var inte rädd” och “En annorlunda pusselbit”.

I var och en av de tre böckerna får vi följa olika barn som av olika anledningar behöver få komma till kungen och vara med honom i hans rike. Böckerna skildrar sorg, skuld, avundsjuka, kärlek, längtan och utanförskap på ett tilldragande sätt. I botten ligger hela tiden ett hopp – den som vänder sig till prinsen och litar på honom kan komma till Kungens rike.

Sagans värld liknar naturmässigt vår egen, men där finns också fantasifulla varelser som som flygande jättesniglar, ett pessimistfolk som bor under jorden och minidrakar. Olika öar i världen gestaltar olika årstider och känslor och uppe på molnen bor det troll som äter sig mätta på molntussar och faller ner till nästa moln när ett tar slut.

Författaren väver på ett skickligt sätt ihop böckerna med varandra – Tistella behandlar huvudpersonen Torva illa i “Resan till kungens rike”. Sedan får vi inte veta mer om henne förrän hon tar plats som huvudperson i “Var inte rädd”. Hahi, som är huvudperson i “En annorlunda pusselbit” dyker upp både i “Var inte rädd” och i boken om pottisarna. Och Torva finns på olika sätt med i alla tre böckerna. Sammanflätningen gör att det känns som att vara i olika delar och tider på en gång i Sagans värld.

Böckerna passar för 6-9-åringar och både att läsa på egen hand och högt. Kapitlen är 8-10 sidor långa. Språket är vackert, men något skiftande i hur väl gestaltningen lyckas. Ibland grips jag verkligen av berättelsen, ibland inte. Författaren planterar ledtrådar till vad som kommer att hända så att läsaren i förväntan läser vidare för att se om det blir som man tror. De svartvita illustrationerna av Anna Andersson själv är välgjorda, även om jag tycker att hennes bilder i boken om pottisarna var mer uttrycksfulla.

Böckerna har ett tydligt budskap om att det bästa är att få vara kungens barn och att det är det alla längtar efter. Prinsen är den enda som kan föra en till kungens rike. Vägen dit är inte alltid enkel, och inte heller de uppdrag man kan få av kungen när man lärt känna honom, men kungen är alltid med och lyssnar när man vänder sig till honom. Det är härligt!

Läsförhoppningar 2021

Jag vet inte om ni brukar planera vad ni vill läsa. Det kan kännas tråkigt och ospontant, men de senaste åren har jag uppskattat att lite tänka igenom vad jag skulle vilja läsa under ett år. Det är en hjälp både för att prioritera bland alla bra böcker som finns att läsa, och för att det är lättare att förändra en lagd plan än att uppfinna en plan under tiden.

När jag sammanfattade vad jag läst under 2020 tänkte jag att under 2021 skulle jag vilja läsa lite mer skönlitteratur för vuxna. Efter att ha lyssnat på ett superintressant poddavsnitt på Unbelievable “Finding Jesus in JRR Tolkien and Lord Of The Rings” med Holly Ordway and Michael Jahosky blev jag uppmuntrad att ta mig an både Tolkiens ringtrilogi och C S Lewis rymdtrilogi. Första delen i Tolkiens trilogi läste jag på svenska för snart 20 år sedan, och tyckte om den, även om den var något seg. När jag nyligen började på del 2 på engelska kändes det inte alls segt. Min utmaning är väl bara att ta mig tid till romanläsning. C S Lewis har jag läst alldeles för lite av, så det ska bli roligt att läsa. Sedan ett par år ligger Francine Rivers “The Masterpiece” och väntar på att bli läst också. Kanske blir det i år.

Högläsningen för barnen har börjat bra. Selma Lagerlöfs “Jerusalem” är så gripande och jag läser gärna om den ibland, och nu passar den bra att läsa för 15-åringen. Böckerna om Anne på Grönkulla hamnar lätt i skuggan av filmatiseringar, men nu har jag satt igång att läsa den första boken för 13-åringen. Får se om det blir hela serien – då har vi att göra längre än ett år. Yngste sonen fick Anna Anderssons “Var inte rädd” och “En annorlunda pusselbit” i julklapp. De utspelar sig i Sagans värld och är fristående fortsättningar på “Resan till kungens rike” som vi läst för ett par år sedan. Före jul läste vi ju hennes underbara bok om pottisarna, som också har en koppling till Sagans värld. Vi är redan klara med “Var inte rädd” och jag återkommer med fler tankar om båda böckerna.

Sedan blir det mycket litteratur som har jobb- och studieanknytning. Många handlar om apologetik, barn och föräldraskap. Natasha Crain har ytterligare en bok i sin serie om att prata om tro med sina barn, nu med fokus på frågor om Jesus. Wallace har fler böcker för barn som ännu bara finns på engelska. Apologia förlag kom ut med många nya intressanta titlar före jul, och jag ska försöka hinna med ett par av dem. Mitt allmänna intresse för barn, bibel och pedagogik syns i mina bokhögar. Jag ska läsa en kurs i att vara ledare för barn och unga i kyrklig verksamhet på Enskilda Högskolan senare i vår och då får jag äntligen ta tag i Magnus Sternegårds “Led med ditt liv”.

Jag tycker om att förkovra mig och jobba med frågor i Bibeln som inte alltid är så enkla, så både böcker om manlighet och kvinnlighet och ursprungsfrågor finns med bland mina läsförhoppningar. Apologias senaste debattbok “Skapelse och evolution” ligger inte fysiskt i mina högar än, men den kommer.

Likaså skulle jag även vilja utöka högen med Matilda Gustavssons “Klubben”. Den fanns med på förra årets läslista, men jag kom aldrig så långt. Det var förresten många böcker på den listan som aldrig blev lästa, både för att andra böcker blev aktuella istället och för att jag inte hann. Vi får se hur det går med mina förhoppningar i år. Men som jag sa i början – det är när jag har en plan som jag blir fri att ändra den.

Läsupplevelser 2020

Under mitt första år som bloggare har jag delat med mig av en del boktips och det kommer jag att fortsätta göra. Jag hinner tyvärr inte skriva om varje bok jag läser, och varje bok är heller inte relevant för en blogg och bibel, barn och pedagogik, men nu vill jag ge er några ytterligare läsglimtar från 2020.

Under året läste jag runt sextio böcker. Utifrån mitt intresse för barn- och ungdomslitteratur, mitt föräldraskap och mitt yrke har flertalet av böckerna haft barn och unga som målgrupp, men en del kurslitteratur och böcker om apologetiska frågor har också hunnits med. Det jag saknar är att jag har haft svårt att ta mig tid att läsa skönlitteratur för vuxna. En av de få jag läst under året är “Ödehuset” av William Young. Den är värd ett eget blogginlägg så jag skriver inte mer om den nu.

Utdrag i “Gömstället” av Corrie ten Boom.

Jag och min man läser fortfarande högt för alla våra barn på kvällarna och det är roligt att se vilka böcker i min läslogg som det står en notis om högläsning på. Till exempel har jag under året läst “Gömstället” av Corrie ten Boom för ett av barnen. Berättelsen om hur Corrie och hennes familj gömmer judar i det ockuperade Holland under Andra världskriget, och deras upplevelser i fångenskap, är gripande. Det var på sätt och vis en jobbig berättelse för barnet, men samtidigt som hon reagerade starkt mot nazismens övergrepp greps hon också av den övertygade tron på Jesus i Corries familj.

Maria Gripes trilogi.

Maria Gripe är en författare jag återkommer till och under året har jag högläst hennes trilogi om Hugo och Josefin. Det är en så vacker och enkel gestaltning av vänskap med underfundig humor! Jules Vernes böcker har passat ett av våra barn och senast har vi läst “Från jorden till månen”. Det är en ganska märklig berättelse, där allt beskrivs mycket faktamässigt och vetenskapligt, samtidigt som man som läsare förstår att det här fungerar ju inte alls. Det var dåtiden science fiction som vi nu kan fascineras av. Jules Verne har lagom korta kapitel vilket gör sig bra för högläsning.

För egen del har jag läst några böcker som på olika sätt handlar om sexualitet, manligt och kvinnligt. Stefan Gustavsson gör i den första delen av “Nakna utan att blygas” en väldigt bra presentation av hur dagens syn på sexualitet har vuxit fram. Trådarna går så mycket längre tillbaka än till 60-talets frigörelse. Därefter målar Gustavsson upp bilden av den kristna synen på sexualitet för att till sist avsluta med en del om olika invändningar och frågor.

Under hösten kom Olof Edsinger ut med boken “Olika och jämlika”. I den ligger fokus på manligt och kvinnligt. Edsinger börjar med att beskriva fyra olika sätt att se på manligt och kvinnligt och kritiserar de sekulära förhållningssätten. Därefter har han en del om mäns och kvinnors olikheter utifrån hjärnan, kommunikation, psykologi, m.m. Jag tycker de första två delarna är fantastiskt bra! I den tredje delen går Edsinger i närkamp med de bibliska texterna om manligt och kvinnligt ledarskap. Edsinger gör ett mycket bra jobb med att visa på att detta är svåra frågor, där vi inte ska vara för självsäkra på våra svar, och presenterar olika möjliga tolkningar. Sedan håller jag inte med Edsinger i den tolkning han själv väljer. Framförallt kan jag tycka att det finns en brist i hans resonemang där har i sitt arbete med bibeltexterna inte kan komma ifrån att ord som huvud, ansvar, osv. används, men han vill inte göra något av dem i praktiken. I vilket fall är boken mycket läsvärd – alla kommer att utmanas på något sätt, hur man än ställer sig i frågorna kring manligt och kvinnligt. En sista bok inom samma ämnesområde som jag läst är “Girl Defined” av Kristen Clark och Bethany Baird. Även om den är skriven i tydligt amerikansk kontext med ganska annorlunda förutsättningar, tycker jag det är positivt att den vågar lyfta fram kvinnliga egenskaper som livgivare, hjälpsamhet (i en ytterst kompetent bemärkelse) och relationsvårdare och ge dem en hög status.

Hör de här tre böckerna hemma på en blogg om barn, bibel och pedagogik? Ja, för mig som både är förälder och möter barn i mitt yrke så är det viktigt att jag är genomtänkt och förkovrar mig inom livets alla olika områden. Identitet, kön och sexualitet är ett område där många barn och unga är förvirrade idag, och där tror jag de här böckerna kan ge gott stöd för att ge våra barn vägledning.

Så, det var några extra glimtar från min läsning 2020. Vad hoppas jag då på inför läsåret 2021? Det får bli ett kommande blogginlägg!

Boktips – Kristendomen bevisad för unga

Kristendomen bevisad för unga – utred Jesus med en riktig brottsutredare av J Warner Wallace och Susie Wallace, översättning Maria Sturefelt, Pärlan förlag, 2020, 127 s.

Att kriminallitteratur är en populär genre bland barn och vuxna är väl ett understatement. Går man till deckarhyllorna på biblioteket flödar det över av böcker. För barn är serier som Lasse-Majas detektivbyrå, Cirkusdeckarna och Dalslandsdeckarna bara några exempel. Därför tänker jag att det är ett smart grepp att även undersöka Jesus, Bibeln och kristen tro som ett kriminalfall. Det är just vad Susie och J Warner Wallace gör i sin apologetiska bok ”Kristendomen bevisad för unga” som just har kommit ut på svenska.

J Warner Wallace är själv brottsutredare och jobbar med kalla fall. Han blev kristen genom att undersöka kristen tro på samma sätt som han tog sig an fall i sitt yrke. Sedan dess har han skrivit flera böcker för både barn och vuxna ur ett kriminalperspektiv. Parallellen blir tydlig till Lee Strobel, vars böcker jag recenserat tidigare (Fallet Jesus för unga och Fallet mirakel för barn). Han började också att undersöka kristen tro utifrån sitt yrke, som journalist, blev kristen och skriver sedan böcker utifrån det perspektivet.

Det jag tycker blir en styrka i Wallace bok är att han inte bara undersöker kristen tro som en brottsutredare, han lär också läsaren hur det går till. Läsaren får med sig principer som sedan går att tillämpa på alla möjliga frågor man kan ha om tro och livsåskådningar.

Författaren tar med dig som läsare i boken genom att göra dig till en av deltagarna i en utredarutbildning för ungdomar på polisstationen i staden. Tillsammans med Daniel, Hanna, Jason och andra får du gå i skola hos brottsutredare Jeffries. Med utgångspunkt i en upphittad skateboard, som ingen vet vem som äger, får eleverna lära sig att arbeta med öppet sinne och inte låta sig styras av förutfattade meningar. De får lära sig att dra slutsatser, titta på direkt och indirekta bevis, undersöka och värdera vittnen och spårbarhet och mycket mer. Samtidigt som problemet med den mystiska skateboarden undersöks arbetar gruppen med frågor om Guds existens, Jesus uppståndelse och evangeliernas trovärdighet. Det är riktigt spännande! Boken sista kapitel tar upp skillnaden mellan att ”tro att” Bibeln är sann och att Jesus har uppstått och att ”tro på” detsamma. Här får Wallace tydligt fram målet med apologetiken – att människor ska komma till tro på Jesus Kristus och leva i relation med honom.

Boken har gott om svartvita realistiska illustrationer och i marginalen finns med jämna mellanrum grå rutor som handlar om att förklara ord, att gräva djupare och andra uppdrag.  Översättningen är riktigt bra. Barnen som är med i berättelsen går en kadettskola, och kadett är inte ett ord som vanligen används inom polisväsendet i Sverige, men den tydliga amerikanska kontexten gör att det ordvalet inte stör. Däremot hoppar jag till när skolans namn ”Elm Road School” direktöversätts till ”Elmvägsskolan”. Här tror jag det hade varit bättre att behålla det amerikanska namnet.

Till boken hör en hemsida där läser själv kan gå utredarskolan med hjälp av filmer med J Warner Wallace, arbetsblad och diplom. Sidan finns än så länge bara på engelska.

”Kristendomen bevisad” passar kanske allra bäst för barn att läsa själva, då det är lättare att bilda sig ett helhetsintryck av bilder, text och textrutor då, men den går också bra att högläsa. Den passar för barn från ungefär 9 år och håller ett par år upp i tonåren. Om jag skulle jämföra med Strobels böcker tycker jag att de håller något kortare, upp till 12-årsåldern. För min egen del är nog Wallace en favorit framför Strobel.

Boktips – Juldagboken

Juldagboken av Åsa Jansson, Pärlan förlag, 2016, 91 s

”Juldagboken” är en mysig liten bok som passar för barn i 9-årsåldern att läsa i adventstid. Den utspelar sig i advent under 2000-talet och är berättad i tredje person från huvudpersonen Tindras vinkel. Tindra och hennes familj har just flyttat till ett nytt hus utanför samhället. Huset är stort och bra, men kostade inte så mycket och det är bra för Tindras pappa är arbetslös. Tindra funderar mycket på vilka som bott i huset förut och till sin glädje hittar hon en dagbok i ett hemligt rum. Genom dagboken får hon lära känna en jämnårig tjej som växte upp i huset på 1980-talet. Inför julen har Tindra två önskelistor. Den ena får mamma och pappa. Den andra är hemlig och mycket viktigare. Tindra ser att pappa inte är glad. Han har inte varit riktigt glad på länge.

Den parallella adventsberättelsen i dagboken ger mig många tillbakablickar till hur min lågstadietid var på 1980-talet, med luciatåg, julspel och högläsning i klassrummet med levande ljus. Jag vet inte hur ett barn som läser boken nu relaterar till dagboksanteckningarna. Kanske de har fler kopplingar till Tindras liv. Dagboksanteckningarna är långa och utförliga och det känns inte helt trovärdigt att en nioåring skulle skrivit så mycket. I övrigt tycker jag berättandet fungerar väl. En katt kommer in i historien lite abrupt för att kunna riva granen. Läsaren har innan dess inte fått något tecken på att det fanns ett husdjur hos Tindras familj. Jag kan också tycka att Tindra inte riktigt bottnar i sina känslor ibland. Hon blir ledsen av att pappa blir ledsen, men sedan tänker hon på något juligt och så är det bra igen. Kanske går det så fort för ett barn i verkligheten, men jag tror berättelsen hade tjänat på att vara i känslorna lite längre.

Boken är läsvärd och får ett medelbetyg av mig. Den passar bra för barn som läser självständigt, men också för högläsning.

« Äldre inlägg

© 2021 Barnpedagogen

Tema av Anders NorenUpp ↑