Tagg: barnlitteratur (Sida 1 av 5)

Läslistornas möjligheter

2026-09-15 / Sofia / Inga kommentarer

När jag gick gymnasiet i mitten av 1990-talet fick min klass en lista av svenskaläraren över de 100 bästa böckerna, uttagna av svenska experter på uppdrag av Tidningen Boken . På den listan hade läraren dessutom markerat vilka böcker vi fick välja bland när vi skulle läsa skönlitteratur kopplat till skolarbetet. Redan där hade två urvalskriterier för vad som bör läsas gjorts. Experterna valde bra böcker, läraren valde ut det som hon tyckte var god litteratur för oss gymnasister bland de hundra. Själv sparade jag den där listan och tänkte att någon gång i livet kanske jag kan nå målet att ha läst allt på listan.

Jag har än så länge inte läst mer än drygt en fjärdedel av böckerna på listan. Däremot har jag bockat av ett antal andra läslistor genom livet. Det har varit listor över kurslitteratur när jag läst barnlitteraturvetenskap, det har varit lästips från vänner, måsteläsning i arbetet och böcker som valts av min bokklubb. Nu senast utmanade jag mig med en ny lista – jag bad Stockholms stadsbibliotek om en lista på de mest utlånade barn- och ungdomsböckerna. Jag fick listor från 2024 i fyra kategorier; bilderböcker 0-5 år, kapitelböcker 6-9 år, mellanåldersböcker 10-12 år och ungdomsböcker. Mitt mål att läsa topp fem i varje kategori innan bokmässan sista helgen i september 2026.

De senaste åren har det i svenska offentlighet diskuterats och tagits fram två olika listor. Det är dels läslistor för förskola och skola, framtagna av Skolverket och Kulturrådet, se Skolverkets hemsida. Dels är det En kulturkanon för Sverige från Kulturdepartetmentet. De första innehåller enbart litteratur, medan kulturkanon innehåller både litteratur och andra verk som är representativa för Sverige. Diskussionen om bildning, vad varje svensk bör känna till och hur man väcker läslust är spännande att följa.

När läslistorna för förskola och skola publicerades i slutet av 2024 valde jag att tillsammans med Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) gör en kompletterande läslista för kristna familjer. Så här skrev SEA i samband med släppet:

I december 2024 släppte Skolverket en läslista med 250 verk för barn och ungdomar från födelse till gymnasiet. Syftet med listorna är att hjälpa förskollärare och lärare att hitta skönlitteratur som engagerar, väcker nyfikenhet och kan leda till spännande samtal.
– Att välja ut vissa titlar innebär samtidigt att man väljer bort andra. Allt kan inte passa alla i en lista på 250 verk för hela barn- och tonårstiden. Vad som anses vara god litteratur kan dessutom skifta utifrån världsbild och tidsanda, något som även präglade Skolverkets lista, säger Olof Edsinger.
Han fortsätter:
– Därför väljer SEA nu att gå ut med en kompletterande lista. Skolverkets lista riktar sig främst till personal inom förskola och skola, medan SEA:s lista främst riktar sig till föräldrar. Vi vill ge kristna en hjälp att hitta böcker på kristen grund som kan engagera, väcka nyfikenhet och leda till spännande samtal.
Urvalet av böcker grundar sig på samma ålderskategorier som i Skolverkets läslista. Ansvarig för att ta fram böckerna är Sofia Ödman, leg. lärare i svenska, teol. kand. och bloggare på barnpedagogen.se.
– Bland de olika kristna förlagen har vi sökt efter böcker inom de senaste årens utgivning, men också böcker som är äldre och som blivit klassiker. Vi har försökt hitta böcker som håller en god litterär och språklig nivå. För yngre barn är de flesta böckerna skrivna av svenska författare, för äldre blir det mer blandat, säger Sofia Ödman.
De flesta böckerna har uttalat kristna författare, men det finns också några klassiker med ett kristet budskap, där författarens världsbild inte är lika tydlig. Förutom några enstaka titlar för yngre barn har barnbiblar eller rena bibelberättelser inte tagits med. Fokus har varit skönlitteratur, där gränsen till apologetisk faktabok och biografi ibland fått vara lite flytande.
– Det är viktigt att barn läser många olika typer av litteratur. Det är nyttigt att läsa böcker som grundar sig på andra världsbilder och det är bra att försöka förstå andra människors tankesätt och värderingar. Därför ska vi inte vara rädda för att läsa all möjlig litteratur med våra barn. Samtidigt behöver man som barn och tonåring få förankras i sin egen världsbild, säger Sofia Ödman.
Hon avslutar med att säga:
– Genom seklerna har litteratur använts för att påverka läsarna, i olika grad och på olika sätt. Så är det även idag. Därför behöver vi hjälpa våra barn och unga att hitta litteratur som explicit berättar det kristna budskapet. Vi hoppas att böcker från denna lista ska kunna bli en del av den bokkanon som varje familj, tonåring och barn bygger upp i sitt liv.
Se läslistan på SEa.nu

Precis som Skolverket hoppas att deras läslistor ska väcka läslust hos eleverna och vara ett stöd för lärarna, hoppas jag att den lista jag tog fram tillsammans med SEA ska väcka läslust, ge goda samtal och ge hisnande läsupplevelser i era hem!

Boktips – Enhörningstjuven

2026-03-26 / Sofia

Enhörningstjuven av Joseph A. Davis, illustrationer av George Rosvall, Hylleruds Förlag 2025, 146 s.

Joseph A. Davis har tidigare bara skrivit böcker inom fantasy, och flera av dem har jag recenserat här på bloggen, men i sin senaste bok provar han på deckargenren. ”Enhörningstjuven” riktar sig till 6-9-åringar och har många av de klassiska deckarelementen – två kumpaner (en tjej och en kille), ett mysterium, en misstänkt, spionage, ledtrådar, samt mer eller mindre troliga slutsatser.

Boken innehåller också ett flertal typiska karaktärsdrag för barnböcker. Den ena huvudkaraktären, 10-åriga Liv, är nyinflyttad och känner ingen, och den andra, Mo, ses som en udda fågel med sitt ständiga läsande. Antagonisten är Filip, den farliga killen i parallellklassen som alla aktar sig för. Barnen kan handla på egen hand, eftersom vuxna lyser med sin frånvaro, förutom någon enstaka lärare, och miljön har sin utgångspunkt i en skog där vilka äventyr som helst kan uppstå.

Det är härligt att mycket av det som kännetecknar Davis böcker följer med i genrebytet. Kulturkrockarna finns mellan hur olika familjer lever sina liv, lite märkliga vanor finns hos Mo som kan ha vad som helst som bokmärke och Liv som stoppar vad som helst i sin ryggsäck och även om boken är realistisk smyger en och annan enhörning och pegasus sig in i berättelsen. Som läsare känner jag också igen mig i Davis världsbild när han jobbar med stora frågor som fördomar, konflikter, försoning, skuld och förlåtelse. Däri ligger den stora behållningen med boken.

Själva deckargåtan är inte så komplicerad och jag misstänker att även de yngsta läsarna tidigt anar hur allt hänger ihop. Här hade Davis kunnat hålla läsarna i ovisshet lite längre genom att göra gåtan lite mer komplex. Kanske att berättelsen mer kan liknas vid en deckarroman, där skeenden utanför själva gåtan blir viktiga, snarare än en pusseldeckare där allt kretsar kring mysteriet.

Boken är lättläst och man vill veta hur det ska gå. Språket är bra och kapitlen är 6-8 sidor långa. De lättas upp av George Rosvalls svartvita illustrationer, som ibland känns platta och ibland blir mer levande.

Det lilla emblemet på omslagen där det står ”Den hemliga trädkojan” ger en föraning om att det kommer fler böcker om Liv, Mo och Filip, och det välkomnar jag.

Boktips – rory med litet r

2026-03-20 / Sofia

rory med litet r av Sara Andersson, illustrationer av George Rosvall, Pärlan förlag 2025, 103 s.

”rory med litet r” är en fin liten berättelse om en liten pojke som görs ännu mindre av alla runt omkring honom. Redan på första sidan irriterar jag mig över rorys märkliga mamma som förminskar sin pojke så från födseln att hans namn får stavas med liten bokstav. Hon förutsätter hela tiden att han är klen, vilket får rory själv och hela hans omgivning att göra detsamma. Som vuxen läsare förstår man tidigt att mamman själv drivs av rädsla för allt som skulle kunna vara farligt. Eftersom det mesta i livet skulle kunna vara farligt, får rory nästan inte göra någonting.

I skolan blir han en hackkyckling, för både lärare och elever. rory är helt ensam. Allt blir värre och värre tills en dag då mamma kommer på att de ska gå på kyrkans basar och rory plötsligt får en vän, eller två.

Berättelsen är välskriven och får läsaren att känna empati med ror, ilska mot dem som förminskar honom och sorg över hur rory har det. Det vackraste är när det blir en vändpunkt i mammans förhållningssätt till rädsla och till rory. Genom hela boken skrivs rory med litet r, förutom när en mening börjar med hans namn. Om man redan bryter mot en skrivregel tycker jag att det hade varit konsekvent att även byta mot regeln med stor bokstav i början av en mening, men det är ingen stor sak. Boken passar för 7-10-åringar. Varje kapitel är 5-7 sidor och har små illustrationer över kapitelrubikerna.

En stor poäng i boken är att Jesus kan vara din kompis. Jag hade gärna haft med något av att Jesus också är frälsare och kung, men fokus i den här berättelsen är ensamhet och behovet av att ha en kompis som alltid är med – och det är ju verkligen Jesus. Berättelsen tar också upp att bön kan förändra situationer. Allt blir inte helt plötsligt enkelt för rory, men det förändras tillräckligt för att ge hopp. Kompisen Lotta kommer in som en liten virvelvind i rorys liv och tar allt så självklart. Den där självklarheten som ett ensamt barn, eller en sargad familj, kan behöva få möta ibland. En riktig jesuskärlek.

Boktips – Kamelpojken

2025-11-11 / Sofia

Kamelpojken av Kirsten Sødal, illustrationer av Trond Bredesen, BV-förlag 2025, 111 s.

När advent närmar sig brukar jag spana efter nya böcker som passar att läsa dag för dag fram till jul. BV-förlag har precis gett ut ”Kamelpojken” av Kirsten Sødal ned illustrationer av Trond Bredesen och översatt av Henny Johansson. Den består av 37 kapitel på 2-3 sidor vardera med bilder utspridda här och där. Den passar att läsa från första december till och med trettondag jul. Jag uppskattar greppet att berättelsen fortsätter efter julafton, och utifrån berättelsens innehåll hade det blivit konstigt att göra på något annat sätt.

Berättelsen börjar med att Harp, nio år, får lämna sin familj och flytta till oasen Astro för att bli kamelskötare. För en läsare som är bekant med händelserna kring Jesus födelse i Betlehem för drygt 2000 år sedan är det lätt att placera berättelsen geografiskt och tidsmässigt, men det vore intressant att veta hur en läsare som inte känner till händelserna skulle tänka kring bokens miljö och tid. Jag tycker om ökenkänslan som finns i bilderna. Den hjälper läsaren att förflyttas till Harps värld.

Astro känner sig till en början ensam och förstår sig inte på kamelerna, men efter en tid får han vänner i oasen och en tröst i kamelfölet Kamelina. Efter två år i oasen syns en ny stor stjärna på himlen och Baltazar, ledaren i Astro, förstår att det är ett tecken om en kungs födelse. Harp, som nu blivit en duktig kamelskötare får följa med på en lång och strapatsrik resa för att hitta den nyfödde kungen.

Lagom till kapitel 24 som man läser på julafton hittar resesällskapet Jesus, Maria och Josef. De får lämna sina gåvor, får höra Maria berätta om allt som hänt, och sedan beger de sig hem igen. På hemvägen märker Harp hur mötet med Jesus gjort så att tjänare och herrar beter sig mer som jämlikar med varandra, för alla förstår att Jesus är deras sanne herre och frälsare. Väl hemma längtar Baltazar och de andra efter att berätta för alla om Jesus, och de reser runt till byarna runt omkring och berättar.

Boken kan läsas av 7-10-åringar på egen hand, eller som högläsning i familjen och då passar den även för yngre barn. Den är fint berättad, men griper inte riktigt ta i mig. Det blir mycket fokus på livet i Astro och resan till Betlehem, innan de verkligen får veta något om kungen som fötts, men den känslan av oviss förväntan kanske är bra för oss läsare att ha i adventstiden. Jag uppskattar den missionella prägeln på slutet av boken, där karaktärerna längtar efter att berätta för fler om kungen som fötts. Det blir en fin skildring av vad de vise männen kan ha gjort när de återvänt hem. Jag uppskattar också att boken lyfter karaktärernas tillbedjan och behov av Jesus, både barn och gamla, tjänare och herrar.

Läs gärna ”Kamelpojken” i advent och jul och låt stjärnan leda dig till Jesus, som vill vara din herre och räddare!

Boktips – Myrpojkens berättelse

2025-11-05 / Sofia

Myrpojkens berättelse av Tobias Klint, Hylleruds förlag 2025, 186 s.

Tänk att du för många år sedan skapat en myrstack. Tänk att du följt dess tillväxt sedan dess. Tänk att du en dag skulle vilja få en relation med myrorna i stacken och tala om att du är dess skapare. Hur skulle det kunna gå till? Om detta handlar Tobias Klints debutbok ”Myrpojkens berättelse”. Fast egentligen handlar berättelsen om något helt annat, om vår egen historia och om hur Gud, vår skapare, blev en av oss för att vi skulle kunna få kontakt med honom och bli räddade från mörkret.

På ett skickligt sätt använder Tobias Klint pojken och myrstacken för att berätta Guds stora berättelse och framför allt evangeliet om hur Jesus blev människa och behövde dö för att rädda alla människor som tror på honom. En dag blir pojken en myra, och ger sig in i stacken för att lära känna myrorna. Där upptäcker han att många myror lever i slaveri, att det finns profetior som talar om en kung som ska befria dem, men de ledande myrorna ser profetiorna som ett hot och kämpar för att behålla makten i stacken.

Berättelsen speglar skillnaden mellan att se saker ur olika perspektiv. Pojkens syn och kunskap om myrstacken är något helt annat än myrornas syn på sig själva och omvärlden. Författaren väver skickligt in händelser och uttalanden i evangelierna i berättelsen om myrorna. Flera gånger när jag läste tänkte jag att nu blir det nog lite väl konstlat, men för det mesta genomförs det allegoriska greppet mycket bra. Myrorna, särskilt pojken som myra, har tydliga antropomorfa drag. Ibland är det svårt att föreställa sig hur en myra med sex ben rör sig på det sättet som beskrivs. Det är en utmaning att göra talande djur tillräckligt djurlika så att läsaren känner igen sig i djurets särprägel, och samtidigt låta dem ha mänskliga drag.

Historien är spännande med mindre klimax och större. Författaren drar sig inte för att beskriva ondska, våld och död, men lyfter samtidigt hoppet om räddning och godhet. Kapitlen är 5-6 sidor långa, har en rubrik som ger en aning om vad som ska komma och lämnar ofta en cliffhanger i slutet så att man vill läsa vidare. Tobias Klint har själv gjort illustrationerna som inleder varje kapitel och myrorna som kryper omkring på tomma sidor. Mer än en gång har jag försökt svepa bort myrorna när jag suttit och läst vid köksbordet.

Den allvetande berättaren tilltalar läsaren flera gånger, och det är lättsamt att läsa. Jag tycker berättarstilen har för mycket av ambivalenta uttryck som ”i alla fall”, ”faktiskt”, ”ganska”, ”i och för sig”, ”ibland”, ”nog”, ”just” och ”kanske”. Alla dessa exempel är hämtade från berättelsens första sida. Det blir tjatigt i längden.

”Myrpojkens berättelse” passar för barn i mellanstadieåldern, eller att läsa högt för lite yngre barn. För den som inte känner till kristen tro ger den en vacker och dramatisk ingång till vad Gud gjort för oss människor och för den som redan känner Jesus blir det en fördjupning av storheten i vad Jesus gjort för oss. Ge gärna boken i julklapp till någon i din närhet!

Boktips – Jörgen och Martin 1

2025-10-21 / Sofia

Jörgen och Martin 1 av Anette Hovén, illustrationer av Birger Persson och Johannes Nilsson, Luthersk Litteratur-Mission, 2020, 188 s.

Den kristna barntidningen Droppen (tidigare Luthersk Barntidning) har en historia på över 70 år. Genom åren har många vardagsnära berättelser om barn publicerats i tidningen. Ett exempel på det är Anette Hovéns berättelser om bröderna Jörgen och Martin. På senare år har författaren sammanställt berättelserna och gett ut dem i bokform. Hittills har två band kommit ut och ett tredje är på väg.

När jag läste den första boken var det som att flyttas tillbaka till min egen barndom – inga barn använde cykelhjälmar, mammor låg på BB i en vecka och små barn gav sig iväg på egna utflykter på ett sätt som känns främmande idag. Vi får lära känna Jörgen och Martin, deras föräldrar, grannar och vänner och sedermera även deras småsystrar. Jag skulle inte kalla Jörgen och Martin för busfrön, men ofta hamnar de i upptåg som de först inte förstår konsekvenserna av. Mamma och pappa bemöter dem kärleksfullt när de gjort fel, men trycker samtidigt på vikten av ärlighet, förlåtelse och att Jesus räddar oss från skuld och skam.

Många olika vardagsämnen och stora frågor kring Gud kommer upp i berättelserna, men jag skulle säga att just dåligt samvete och att erkänna när man gjort något fel är mest frekvent. Flera berättelser tar upp att vara förlorad och bli återfunnen, och Guds försyn framhålls vid farligheter som kunnat sluta riktigt illa. Det är uppfriskande att läsa, för jag tror inte det skulle vara betoning på riktigt samma frågor om berättelserna skrivits om barn idag. Berättelserna kanske hade passat ännu bättre idag om de fått en inramning av vilken tid de utspelar sig i. Nu märker läsaren bara att det inte verkar vara riktigt som barn har det idag, men man får heller ingen hjälp att förflyttas till bokens tid.

Berättelserna varierar i längd mellan 2-6 sidor och varje berättelse har en eller ett par illustrationer. De är välskrivna och passar bra att läsa högt och att samtala vidare om. Första boken innehåller 55 berättelser och den andra ännu fler. Jag kan tycka att det blir lite tjatigt ibland. Våra liv innehåller väldigt mycket vardagshändelser, men när väldigt många av dem skrivs ner blir det lite upprepning. Å ena sidan tror jag att boken hade tjänat på att bearbetas mer och om den innehållit något färre berättelser, å andra sidan kanske känslan av upprepning inte är densamma för barn, och inte om man läser någon berättelse då och då.

När jag läst böcker för mina egna barn har jag ofta valt titlar jag själv tyckte om som barn. På samma sätt tror jag att de som vuxit upp med berättelserna om Jörgen och Martin i Luthersk Barntidning kan ha stor glädje av att läsa dem för sina egna barn. För oss som lär känna Jörgen och Martin för första gången blir det en längre startsträcka, men det finns många goda berättelser att ha glädje av i samtal i familjen eller barngruppen i kyrkan.

Boktips – Kampen om Tusenvärld – Dunkelstjärnan

2025-03-28 / Sofia

Kampen om Tusenvärld – Dunkelstjärnan av Joseph A. Davis, illustrationer av Yulia Ryabtseva, Stevali Barn, 2024, 280 s.

Joseph A. Davids fortsätter utveckla sitt författarskap och har skrivit ännu en fantasyserie som riktar sig till mellanstadieåldern. Jag har tidigare recenserat “Markus av Trolyrien” och “Edgar och draken” här på bloggen.

”Dunkelstjärnan” är den första delen i ”Kampen om Tusenvärld”. Julia bor i ett småsamhälle i Sverige och får till sitt förtret uppgiften att ta lite extra hand om flyktingpojken Kasir som är ny i klassen. Det är något som är annorlunda med Kasir, inte bara att han är flykting. Han tecknar mörka motiv med eld och rök och har en märklig pensel med sig överallt. Snart dras Julia och henne lillebror in i ett äventyr som de aldrig kunnat föreställa sig. En ny värld öppnar sig där Julia hamnar mitt i en maktkamp mellan skuggor, en ledare som inte verkar ha rena motiv och Kasir som visar sig vara någon helt annan än en bortkommen flyktingpojke.

Joseph A. Davis jobbar mycket med kulturkrockar i sina böcker och i ”Dunkelstjärnan” tycker jag att han får till dem på ett bra och nyanserat sätt. Boken är en bladvändare och det händer saker hela tiden. Vissa saker hade kunnat beskrivas med färre ord och mer gestaltning så att läsaren skapar sig de inre bilder som författaren vill åt, men historien är välberättad. De svarta illustrationerna som finns utspridda i boken har en inramning som bidrar till bokens sago- och riddarkaraktär. Bilderna är levande och ökar spänningen i berättelsen.

Det jag uppskattar mest i boken är Julias kamp. Hon drivs delvis av avundsjuka, att vara förfördelad och att tycka synd om sig själv, men när hon drivs av att tänka gott om och göra gott mot andra, märker hon en stor positiv effekt på andra och sig själv. Det hjälper henne att lyfta blicken och se mer sunt på sig själv och andra.

Uppgörelsen i slutet av boken visar tydligt på att det kommer en fortsättning och det blir många frågetecken kvar om man inte läser de kommande delarna. Min son som redan lästa alla fyra delarna uppskattade helheten i den stora berättelsen mycket och har till och med börjat skapa sin egen sullaliska, språket som Kasir talar.

Davis böcker grundar sig på en världsbild som tilltalar mig starkt och jag uppskattar hur han jobbar med kampen mellan ont och gott, vad vishet är och vad som händer i mötet mellan olika världar.

Boktips – Hur allt började

2025-02-19 / Sofia

Hur allt började – Den spännande berättelsen om skapelsen av Henrik Mjörnell, illustrerad av Elin Lyhykäinen, Pärlan förlag, 2024, 32 s.

”Hur allt började” är en bilderbok för barn i förskoleåldern. Den berättar om Gud som skapare och om hans kärlek till sin skapelse. Med utgångspunkt i Första Mosebokens kapitel 1-3 tar boken upp hur Gud skapar världen och hur människan vänder sig bort ifrån Gud. Därefter berättar den om Guds plan att rädda alla människor genom Jesus, att vi nu kan vara vänner med Jesus och att han en dag ska komma tillbaka och skapa en ny himmel och en ny jord.

Förutom den berättande texten har varje sida en illustration och en faktaruta för den som vill lära sig lite mer. Boken inleds med tips på hemsidor där man kan läsa mer om skapelsen och med en ordlista.

Författaren skriver med en hög tilltro till Bibelns sanningsanspråk och med en längtan efter att barn ska få ett förtroende för Bibeln och för Gud som skapare. Det är en mycket fin ton genom hela boken.

Boken antar ett tydligt ungjordskreationistiskt perspektiv, alltså att jorden är ung och att 1 Mos 1 ska tolkas som att Gud skapar allt på sex 24-timmarsdygn. Även om jag själv inte vet om jag håller med om det perspektivet, tycker jag inte att det är något problem att författaren skriver utifrån det. Det jag däremot tycker blir ett problem är att Mjörnell i sin inledning får det att låta som att ungjordskreationism är det enda skapelsetroende perspektivet. Det stämmer helt enkelt inte. På liknande sätt används begreppet ”evolution” på ett missvisande sätt i ordlistan. Det likställs med ”evolutionsteori”. Barn behöver hjälp att förstå skillnaden på en mekanism och en teori, och mellan olika skapelsetroende perspektiv. Det finns även en del korrekturfel som hade varit klädsamt att få bort.

Boken är vackert berättad både text- och bildmässigt. Samtidigt funderar jag på ett par saker. Bibeltexten i 1 Mos 1 är så otroligt välformulerad, rytmisk och innehållsrik, så jag undrar om en omskrivning någonsin kan bli bättre eller göra det lättare för barn att förstå den? Det är också lätt att vid en omskrivning missa viktiga återkommande element som att Gud skapar genom sitt ord, att människan skapas till Guds avbild och att allt var gott. När det gäller illustrationerna fascineras jag först av de antropomorfa inslaget med Guds hand och av att bilderna samtidigt skildrar rymd och hav realistiskt. När jag kommer till skapelsen av alla djur blir jag besviken. Illustrationerna övergår i stereotypt gulliga sjöstjärnor och dinosaurier med stora ögon. Berättelsen blir därmed mer en sagobok än något som hänt på riktigt.

Faktarutorna tar upp både teologiska, filosofiska och naturvetenskapliga teman och kan ligga till grund för spännande samtal mellan vuxna och barn som läser boken. Jag uppskattar att boken inte bara tar upp skapelsen, utan har med hela frälsningshistorien och att Jesus en dag ska skapa en ny himmel och en ny jord.

Boktips – Guds väldigt bra idé

2025-01-23 / Sofia

Guds väldigt bra idé – En sann berättelse om alla underbart olika människor i Guds familj av Trillia Newbell, illustrerad av Catalina Echeverri, Bornelings, 2019, 32 s.

Hur berättar man Bibelns stora berättelse om skapelse, syndafall, dom, rättfärdiggörelse och nytt liv för barn så att det både blir troget mot Guds ord och nära barnens vardag? Hur berättar man för barn att du är underbart skapad och högt älskad, och samtidigt trasig och i behov av förlåtelse och förändring?

I ”Guds väldigt bra idé” tycker jag att Trillia Newbell lyckas väl med båda dessa saker. Boken är en sådan där bilderbok som man förväntar sig att hitta när man bläddrar i bibliotekets backar i småbarnshöjd. Den har rätt format, är färgsprakande och lockar till läsning. När man tar upp den och bläddrar igenom den snabbt får man intrycket av lagom mycket text och händelserika bilder med barn i fokus. Typsnittet bidrar till det lite barnsliga intrycket. Med sina ojämna bokstäver är det inte så lämpligt för nybörjarläsare, men det gör inte så mycket, eftersom jag tänker att detta framför allt är en högläsningsbok som vuxna läser för barn.

Berättelsen bygger på att Gud fick en väldigt bra idé – att skapa en mängd olika människor som skulle älska honom och varandra. Idén jämförs med en mängd uppfinningar som människan gjort, men inget slår Guds idé att skapa människor till sin avbild. Bilderna visar hur olika och underbara alla människor är. Boken pekar på att vi lever i Guds värld och att vi har ett uppdrag att ta hand om den, men att människan valde att inte älska Gud. Bilderna visar på mörkret och konflikterna som uppstod då. Vi människor behöver förlåtelse för att kunna få kontakt med Gud igen och med ett fortsatt fokus på människors olikheter beskrivs Guds räddningsplan genom Jesus.

En styrka med boken är att den lyfter fram att Guds väldigt bra idé inte är slutförd: ”Jesus ska komma tillbaka och göra världen perfekt igen. Och alla som har bett Jesus om förlåtelse kommer att bo där med alla sina olikheter”. En annan styrka är att boken visar på att alla olika människor, som ber om förlåtelse är välkomna till Jesus, och att vi nu får vara tillsammans i församlingen. Den främsta styrkan är att evangeliets olika aspekter blir tydliga. Nåden blir stor för att synden verkligen beskrivs. Varje människa blir vacker trots sin trasighet, för att hon är skapad till Guds avbild och upprättad i Kristus.

Skönlitteratur kan på flera olika sätta säga det som är sant, men de flesta berättelser har inte hänt på riktigt. Därför är det bra att den här boken redan i undertiteln säger att detta är en sann berättelse. Dessutom finns det en text på sista sidan med rubriken ”Hur kan vi känna till Guds väldigt bra idé?” med hänvisningar till Bibeln och ytterligare betoning på att detta är sanning. Utan denna betoning hade risken ökat att boken mest sågs som en saga.

Ett extra plus är att det finns en tillhörande målar- och aktivitetsbok. Den innehåller både enkla målarbilder och lite svårare uppgifter som kräver att barnet kan läsa och skriva. Längst bak finns ett facit.

Nu är mina barn förbi bilderboksåldern, men det här är en bok jag gärna hade läst för dem om och om igen när de var små. Jag vill gärna läsa den för barn jag träffar i mitt arbete i kyrkan.

En fantastisk sammanfattning av Guds plan!

Boktips – Jakten på Juliana

2025-01-15 / Sofia

Jakten på Juliana av Runar Bang, illustrationer av Eldbjørg Ribe, översättning Henny Johansson, BV-Förlag, 2024, 90 s.

Tuva, Einar och Sven har en hemlig klubb med högkvarter inne i skogen. En vinterdag dyker en okänd person upp i klubbens koja. Det är Juliana och hon har rymt hemifrån. Mötet med Juliana är början på en riktig thriller där Tuva och hennes vänner måste hjälpa Juliana att gömma sig, samtidigt som de vill lösa mysteriet med varför Juliana rymt hemifrån. De gömmer Juliana i skogskapellet och där får Juliana göra nya upptäckter. Mitt i alla rädsla får hon börja lära känna Bibelns Gud som ger trygghet mitt i svåra situationer.

”Jakten på Juliana” är en spännande deckargåta som både har inslag av nutida vardagsrealism och en surrealism som påminner om Ture Sventon eller Lasse-Maja. Skurken är skurkaktig, barn löser brott bättre än polisen och vuxna medhjälpare är lite knasiga. Boken utgår från en kristen världsbild. Ibland känns mysteriet runt Juliana lite malplacerat och exotiskt i Tuvas vardag med skola, familjeliv och kyrkliv. Samtidigt lyckas författaren väva in den kristna tron och Bibelns berättelser på ett sätt som skapar en naturlig process i Juliana att börja lära känna Gud.

Berättelsen består av 21 kapitel som är 4-6 sidor långa och boken passar för lågstadieåldern. Formatet är lite större än vad kapitelböcker ofta är, vilket kan vara bekvämt för ett barn som nyss börjat läsa lite längre böcker. Berättelsen har ett bra språk och sättningen är välgjord. På ungefär vartannat uppslag finns det färgillustrationer. De är livfulla och väl avvägda i färgtoner. Däremot har jag svårt för stilen på ansiktena. Människorna får lite drag av att vara grävlingar.

Jag rekommenderar ”Jakten på Julian” till alla som vill ha mysig och vintrig deckare, där den kristna tron blir en naturlig utgångspunkt.