Om bibel, barn och pedagogik

Category: Recension (Sida 1 av 9)

Boktips – Franks he(m)ligheter Flytten

Franks he(m)ligheter Flytten av Jacob Langvik, illustrerad av Simon Jannerlund, Bornelings förlag, 2026, 91 s.

För några år sedan högläste jag de två första delarna i Jacob Langviks serie, ”Franks he(m)ligheter” och ”Franks he(m)ligheter Spegelkyssen” (utgivna på Farsans förlag). Både yngste sonen och jag njöt av upplevelsen. Den episodiska dagboksformen med 8-10 sidor långa kapitel bjöd på en perfekt blandning mellan Munken & Kula och Dagbok för alla mina fans. Simon Jannerlunds humoristiska och lite knasiga illustrationer tillsammans med Jacob Langviks dråpliga berättande ur en 12-årings perspektiv skapade en härlig läsupplevelse. Det var kristet, vardagsnära och förmedlade sanningar och väckte samtal utan att kännas moralistiskt.

Därför blev jag glad när jag såg att det kommit en tredje del i serien – ”Franks he(m)ligheter Flytten”. Frank och hans familj har flyttat för att pappa har fått nytt jobb i en annan kyrka. En flytt skapar goda möjligheter för nya situationer att uppstå. Frank börjar i ny skola, lär känna nya vänner, och så vidare.

Langviks berättande och Jannerlunds illustrationer är fortfarande lika träffande, dråpliga och djupa som i de två första böckerna. Däremot har den tredje delen ett lite annorlunda format än de två första, och jag är inte övertygad om att berättelsen vinner på det. Nu är varje kapitel kortare och avslutas med några frågor till läsaren samt en bön. Det som i tidigare bäcker var skönlitteratur som genom skicklig gestaltning skapade igenkänning och väckte tankar och samtal, har nu blivit en andaktsbok med en förväntan på motprestation från läsaren. Det är verkligen bra med andaktsböcker, så inget fel med det i sig, men jag tror också barn behöver riktigt bra skönlitteratur skrivna ur en kristen världsbild, där själva läsupplevelsen hjälper läsaren att bearbeta livet, utan att man explicit talar om vad man borde prata om. De första böckerna om Frank skapade samtal och böner utan att de fanns nedplitade, så jag tror att även denna tredje del hade tjänat på samma upplägg.

Tillämpningsfrågor riktade till barn löper också en risk att dra åt det moralistiska snarare än åt det evangeliska. Det finns en liten sådan tendens i denna bok, även om mycket är bra formulerat. Många böner i boken innehåller förlåtelse, vilket verkligen är ett centralt budskap i kristen tro – att Jesus förlåter och att vi ska förlåta – men man kan behöva vara vaksam över att inte förmedla bara förlåtelse för att man inte varit en snäll kristen, utan också för att vi vänder oss bort från Gud och behöver en förnyad Ande. Den bästa gestaltningen av Guds förlåtelse och kärlek i boken är när Frank ser hur Jesus sträcker ut sina armar och älskar honom sååå mycket, precis som mamma brukar göra.

Jag hoppas Jacob Langvik fortsätter att skriva om Frank och låter berättande ta lika mycket plats som i de första böckerna!

Boktips – Jona

Barnens bästa bibel – Jona av Sören Dalevi, illustrationer av Marcus-Gunnar Pettersson, Speja förlag, 2025, 36 s.

Redan när Barnens bästa bibel kom ut 2020 uttryckte författaren Sören Dalevi och illustratören Marcus-Gunnar Pettersson en önskan om att ge ut fler bibelberättelser än det urval de gjort. En del har kanske lagt märke till att Jona inte finns med i Barnens bästa bibel. Nu har denna bibelbok på fyra kapitel om Guds barmhärtighet och människans envishet fått en alldeles egen utgåva. Det är jag glad för, då den nu ges tillräckligt med utrymme för att rymma allt det stora som Jona bok berättar om.

Boken är 36 sidor lång, har ett typiskt bilderboksformat med illustrationer som utnyttjar alla ytor och med text som läggs in i bilderna. Den passar att läsa tillsammans med både treåringar och tredjeklassare. Berättelsens olika vändningar skapar spänning och många känslor och det blir aldrig barnsligt.

Barnens bästa bibel vill förmedla att Bibelns människor är vanliga människor precis som du och jag. Ett sätt som det görs på är genom anakronismer i illustrationerna – personernas kläder ser nutida ut och det dyker upp verktyg, båtar och maskiner som inte fanns på Bibelns tid. Många gånger ger detta en extra tänkvärd dimension till berättelserna. Jag tyckte dock det var lättare att ha en lagom distans till anakronismerna i hela Barnens bästa bibel, än vad det är i boken om Jona. När läsaren möter Jona som snickare på första sidan, med skyddshjälm, nutida varningsskyltar och lyftkranar blir det lite svårt att placera Jona i den bibliska historien.

För övrigt är illustrationerna välgjorda och i samklang med berättelsen. De förmerar berättelsen, väcker tankar och känslor. Bibelberättelsen innehåller så mycket konkreta naturupplevelser – storm, fiskmage, vandring, stad, hetta och vissna träd, som Marcus-Gunnar har en fingertoppskänsla för att fånga upp.

I Jona bok i Bibeln finns en röd tråd kring ordet ”stor”. Det syns inte alltid i svenska bibelöversättningar, men på hebreiska förekommer samma ord för stor många gånger – den stora staden Nineve, en stor vind, en stor storm, en stor fruktan, en stor fisk, den störste i Nineve, de stora männen, Jonas stora missnöje och stora glädje. Detta har Dalevi tagit vara på i sitt berättande och det uppskattar jag väldigt mycket! Det hjälper barn att uppleva något av ursprungsförfattarens berättarteknik.

Det finns några mindre saker som jag önskar att Dalevi tagit med i berättelsen – som att sjömännen greps av stor fruktan och tillbad Gud när havet lugnat sig – men överlag har Dalevi, till skillnad från många andra återgivningar av Jona fått med helheten. Det blir inte bara en häftig berättelse om att överleva i magen på en val, utan problematiken kring att förkunna Guds ord för sina fiender, Jonas ovilja, folkets omvändelse och Guds barmhärtighet får komma fram. Jag får samma känsla av hur sur Jona är över att Gud är nådefull, som jag får när jag läser i vanliga Bibeln.

Jag tycker att berättelsen har en sida för mycket. Först återger Dalevi samma slut som bibelboken har – att Gud tillrättavisar Jona och förklara sin omsorg, men hur Jona reagerar på det står det inget om. Här tycker jag berättelsen skulle slutat, men Dalevi lägger till en sida där han förklarar Guds omsorg för läsaren och berättar att Jona reste hem igen och fortsatte snickra. De textraderna hade inte behövts, utan hade kunna få uppstå som ett samtal hos läsarna – vad tror ni Jona svarade Gud på det? Hur gick det sedan för Jona? Hur skulle du ha reagerat?

Jona är en berättelse jag ständigt återkommer till och Dalevis och Petterssons återgivning av den ger mig ytterligare en dimension av hur det kan ha varit för Jona, för folket i Nineve och hur stor vår barmhärtige och nådefulle Gud är. Jag rekommenderar den varmt!

Boktips – Föräldraskap

Föräldraskap – Vad det egentligen handlar om av David Paul Tripp, Livets ords förlag, 2020, 211 s.

I en nyårsdagspredikan uppmanade Roseniuskyrkans predikant Martin Helgesson oss åhörare att möta varje dag med påminnelsen om att Herrens nåd är ny varje morgon (Klag 3:22-24). Det där fastnade i mig och jag började varje morgon tacka för att nåden är ny varje dag. Jag gör det än.

Ett par år senare började jag läsa boken ”Föräldraskap” av David Paul Tripp och med hjälp av den fick mitt föräldraskap börja kläs mer i den nåd och barmhärtighet jag varje morgon ber om.

Istället för att ge föräldrar 10 metoder för att få sina barn att äta, sova eller lyda så vill Tripp ta ett steg tillbaka och ge oss den stora bilden. Precis som jag brukar prata om att det är viktigt att se helheten av en kristen världsbild vill Tripp visa på vikten av att se föräldraskapsvärldsbilden. Vilka är de stora frågorna vi behöver ha svar på? Vad kommer vårt föräldraskap ifrån? Vad är syftet med det? Vad är de stora problemen som gör att vi inte lyckas?

Tripp talar om föräldrar som ambassadörer. Vi äger inte våra barn, utan är satta som representanter för att göra Guds vilja i våra barns liv. För att kunna göra det måste vi lära känna oss själva – vårt totala misslyckande och vårt trasiga hjärta, i relation till Guds totala barmhärtighet och helande återupprättelse. Det är inte förrän vi själva förstår vårt behov av barmhärtighet som vi kan ge barmhärtighet vidare till våra barn.

Boken består av 14 olika kapitel, från Kallelsen, via Förlorad, till Vila och Barmhärtighet. Varje kapitel har sitt eget tema, men samtidigt andas allt en helhet av att föräldraskap är en process och måste präglas av nåd. Det är en bok som inte låter sig läsas raskt, utan den behöver få jobba med oss långsamt. Den ropar också efter att läsas igen för att processen ska få fortsätta och den skapar en längtan att lära känna Gud ännu mer.

Översättningen är sådär, med svengelska ordval och uttryck som att ”resa upp” sina barn istället för att ”fostra” dem, men jag tränar på att möta även det med barmhärtighet.

Jag gillar listor, metoder och tips som jag snabbt kan tillämpa i min vardag, men det får aldrig bli grunden för mitt föräldraskap. Grunden måste vara djupare och bygget gå långsammare. Att växa i sitt föräldraskap är ingen snabb process, men jag hoppas att mitt och ditt behov av barmhärtighet ska få prägla hur vi bemöter våra barn lite mer för varje dag. Jag rekommenderar varmt Tripps bok som en hjälp längs vägen!

Boktips – Tusenvärlds hjältar – Skattletaren

Tusenvärlds hjältar – Skattletaren av Joseph A. Davis, illustrationer av George Rosvall, Stevali Barn, 2026, 147 s.

För den som är i slukaråldern och älskar fantasy är Joseph A. Davis författande en guldgruva. I en ny serie – Tusenvärlds hjältar – återvänder Davis till Tusenvärld, världen där serien som börjar med Dunkelstjärnan utspelar sig (se min recension av den boken här). Den serien riktar sig till 12-13-åringar, medan den nya serien vänder sig till något yngre läsare. Som läsare får du i den första delen ”Skattletaren” möta nya karaktärer och äventyr, men omgivningen är bekant om du läst den förra serien. Om du inte läst den får du ändå en tecknad introduktion till Tusenvärld innan berättelsen börjar, och saker förklaras längs vägen.

Boken börjar i händelsernas centrum. Jana sitter fången hos en greve som använder henne för att leta upp skatter. Från sitt fönster ser hon en äldre pojke dyka upp, binda den trehövdade Trippelkäft i vallgraven, och klättra upp för väggen mot Jana. I Tusenvärld har alla olika skaparkrafter. Jana kan använda sin för att hitta saker, den äldre pojken verkar kunna skapa saker, som handtag att klättra på, genom att rita. Pojken letar efter sin syster, och blir besviken över att bara hitta Jana, men tillsammans tar de sig iväg från greven och äventyret börjar.

Det märks att ”Skattletaren” är anpassad för lite yngre läsare. Den är kortare, mer rakt på sak i berättandet och huvudkaraktären är 9 år. Det finns inte så mycket av kulturkrockar i den här boken som det ofta gör i Davis böcker, men en del språkförbistringar. En del karaktärer i boken är svåra att veta om de är goda eller onda. Det kan vara bra att lämna läsaren i lite ovisshet, men ibland upplever jag en mix av för naiv godtrogenhet hos karaktärerna och ett lite för lite bearbetat berättande av författaren.

Berättelsen präglas av frågan kring försoning. Kan man förtjäna upprättelse, eller går vissa saker bara att försona genom förlåtelse av nåd och utan förtjänst? Jana håller fast vid det senare och bemöter pojken just på det sättet.

Boken är lättläst och man vill veta hur det ska gå. Spänningskurvan hade kunnat få vara lite högre i hela berättelsen. Slutet gör tydligt att man kan förvänta sig att det kommer fler delar. Sista sidan känns nästan mer som slutet på ett kapitel än på en bok. Min 13-åring, som tyckte väldigt mycket om Kampen om Tusenvärld, gillade Skattletaren och att åter få dyka in i David fantasyvärld.

Boktips – Savanna hittar hem

Savanna hittar hem av Magdalena Luikert, illustrationer av Sanna Ek, Hylleruds, 2026, 30 s.

När jag inte längre har egna småbarn kan jag sakna att högläsa bilderböcker. Böcker med den där fantastiska kombinationen av text och bild som triggar fantasin, rör vid alla möjliga känslor och skapar en gemenskap mellan läsare, åhörare och bokens gestalter. Därför var det roligt att få läsa och recensera Magdalena Luikerts debutbok ”Savanna hittar hem”.

Savanna är en leksaksgiraff som forslas med andra leksaker i en mörk låda från fabrik till affär och vidare ut till köpare. Till en början är det ingen som köper Savanna och hon blir allt ledsnare. Till slut blir hon köpt av en kvinna som säger att hon är perfekt, men så perfekt verkar det inte bli tycker Savanna. På förskolan dit hon kommer är det ingen som leker med henne. Hon bara dras runt och kramas hårt.

Magdalena Luikert har ett enkelt och vackert språk och hon berättar lagom mycket. Sanna Eks illustrationer samverkar väldigt bra med berättelsen. Det är mjuka färger, livfulla barn och många känslor. Jag riktigt ser och känner hur mjuk, stor och långhalsad Savanna är. Hela giraffkroppen utstrålar större och större sorg när Savanna tittar mer och mer på sig själv och jämför sig med andra leksaker.

En dag väcks Savanna upp ur sina själviska behov och ser alla barnens behov. Vad är hennes uppgift egentligen? Kanske det är så att hon är precis som hon ska vara och har en funktion som är viktig. Alla leksaker används inte på samma sätt. Berättelsen hjälper läsarna att fundera på skillnaden mellan att bara se sig själv och sina behov, och att se andra och deras behov. När vi tittar på vad vi kan göra och betyda för andra blir vi själva mer lyckliga och livet blir meningsfullt. De gåvor Savanna har – att vara stor, kramgo och lyckligt vemodig – är precis de gåvor som barnen behöver.

Vid kommande tillfällen att läsa bilderböcker med små barn kommer jag med glädje läsa ”Savanna hittar hem”.

Boktips – Boken om hopp för barn

Boken om hopp för barn av Toni Matas och Birgit Åkesson, illustrationer av Picanyol, Bible for the Nations, 144 s.

Antalet olika barnbiblar på svenska fortsätter att öka. Apropå att Brevlådemissionen delar ut ”Boken om hopp” (Nya testamentet) och ”Boken om hopp för barn” (några berättelser från GT och många från NT) till svenska hushåll har jag läst och funderat på innehållet i den senare, precis som jag brukar läsa olika barnbiblar och recensera dem.

När jag läser ”Boken om hopp för barn” påminns jag om vikten av att göra distinktioner. Jag vill här ta upp fyra olika aspekter på boken – målgrupp, överensstämmelse med Bibeln, pedagogisk balans i kommunikationen och Brevlådemissionens projekt.

Vilka är målgruppen? Brevlådemissionen har fokus just på evangelisation genom bibelutdelningen. Själva säger de att Boken om hopp för barn riktar sig till barn som inte vet så mycket om Jesus. Redan på första sidan görs det klart att Jesus ska presenteras: ”I den här boken kan du läsa om hans [Jesus] liv på jorden. Du kan läsa om vem han var, vad han gjorde, vad han lärde och varför han kom.” Det görs också klart att människor behöver göra ett val: ”Det är upp till varje människa att välja mellan att följa Gud, eller djävulen.” (s 3)

Barn är ett brett begrepp – från nyfödd till myndig. Vilka åldrar riktar sig ”Boken om hopp för barn” till? På omslaget syns två pojkar bakifrån. Min gissning är att de är 6-7 år. Det indikerar att boken riktar sig till ganska små barn. När jag öppnar boken blir intrycket ett annat. Sidorna med text som återkommer regelbundet kräver åtminstone en 10-årings läsförmåga. De tecknade serierna som utgör merparten av boken ger ett intryck av att passa 10-12-åringar. Omslaget och innehållet pekar inte på samma målgrupp. Varför är detta viktigt att se? Jo, om det är förskolebarn som ska höra och läsa berättelserna finns det en hel del jag skulle reagera på bild- och textmässigt. Om boken däremot riktar sig till 10-12-åringar har jag inte några större problem med varken innehåll eller bilder.

Är det som sägs i överensstämmelse med Bibeln? Ja, det skulle jag säga att det är. Som med alla barnbiblar så har det även i denna gjorts ett urval av berättelser vilket gör att alla aspekter av den bibliska berättelsen, evangeliet och livet som kristen som finns i Bibeln inte finns med i denna barnbibel. Är urvalet representativt? Ja, utifrån boken syfte att presentera Jesus för barn, varför han behövde dö och uppstå och hur barn kan ta emot Jesus tänker jag att urvalet är rimligt. Urhistorien om skapelse, syndafall och Noa är med för att sedan via Jesaja gå över till Nya testamentets berättelser.

Det finns en teologisk slagsida åt att barn behöver välja Jesus, snarare än att Gud skapar tro hos barnet. Det avgörande blir människans val, inte Guds frälsning av människan. Det menar jag är lite missvisande i relation till Bibelns undervisning. I någon mån framstår det också som att kampen mellan Gud och djävulen är en jämn kamp, vilket den inte alls är, utan Bibeln lär att Gud redan besegrat det onda, även om den slutgiltiga effekten av segern ligger i framtiden.

Är det som sägs pedagogiskt balanserat och välkommunicerat för barn? När man gör en barnbibel ska man inte bara vara trogen bibeltexten, man behöver också fundera på hur bibeltexten ska återges för målgruppen barn. Barn är åldersmässigt ett vitt begrepp, som jag redan nämnt. Om vi utgår från att målgruppen är mellanstadiebarn menar jag att de tecknade serierna på det stora hela är balanserat berättade. Men, kanske någon tänker, är det vist att visa bilder på soldater med svärd vid Herodes barnamord i Betlehem (s 34) och Petrus som hugger av örat på en soldat (s 115)? I det första fallet kanske jag själv inte skulle valt så explicita bilder, men kan samtidigt se en poäng i att prata med barn om att världsledare kan fatta otroligt ondskefulla beslut. I det andra fallet tillrättavisar Jesus direkt Petrus och helar soldaten, så Guds barmhärtighet mot fiender blir tydlig. Det är bra.

Jag förstår inte varför man valt att ha med så många sidor med vanlig text. En del av dem är upprepningar av vad som berättas i de tecknade serierna och blir bara långtråkiga att läsa. Men det är också i dessa texter som författarna gör flest pedagogiska missar. Det som är sant är inte allt rätt att berätta på vilket sätt som helst. På s 3-4 står det klart och tydligt om skapelsen och syndafallet och effekterna av ormens bedrägeri i lustgården. Inget av det är falskt. Ändå är det olyckligt formulerat. På de första två sidorna nämns ordet ”djävul” nio gånger. Betonar Bibeln den onde lika ofta i början? I 1 Moseboken möter du en orm, som är den onde, men därefter dröjer det länge innan den onde nämns. Ändå är det ingen tvekan när vi läser 1 Mos 3 att ondskan kom in i världen och att den påverkar hela den fortsätta berättelsen. Jag tror att ”Boken om hopp för barn” hade tjänat mycket på att göra några ordval och betoningar annorlunda.

Vad man tänker om Brevlådemissionens projekt att dela ut biblar till alla svenska hushåll är ytterligare en distinktion som man behöver göra. Det är lätt att hålla med Brevlådemissionen om vikten av att sprida Guds ord och dela evangeliet med andra människor. Deras arbete är ett sätt att göra det, och det finns många andra sätt. Varje kristen kan inte göra allt och behöver inte hålla med om alla sätt, däremot har vi alla ett uppdrag från Jesus: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:19-20). Det finns en stor frihet i metoder, så länge vi är trogna i att förmedla Guds ord rent och klart, med ödmjukhet och respekt för dem vi möter. Låt oss be för varandra i det uppdraget!

Boktips – Enhörningstjuven

Enhörningstjuven av Joseph A. Davis, illustrationer av George Rosvall, Hylleruds Förlag 2025, 146 s.

Joseph A. Davis har tidigare bara skrivit böcker inom fantasy, och flera av dem har jag recenserat här på bloggen, men i sin senaste bok provar han på deckargenren. ”Enhörningstjuven” riktar sig till 6-9-åringar och har många av de klassiska deckarelementen – två kumpaner (en tjej och en kille), ett mysterium, en misstänkt, spionage, ledtrådar, samt mer eller mindre troliga slutsatser.

Boken innehåller också ett flertal typiska karaktärsdrag för barnböcker. Den ena huvudkaraktären, 10-åriga Liv, är nyinflyttad och känner ingen, och den andra, Mo, ses som en udda fågel med sitt ständiga läsande. Antagonisten är Filip, den farliga killen i parallellklassen som alla aktar sig för. Barnen kan handla på egen hand, eftersom vuxna lyser med sin frånvaro, förutom någon enstaka lärare, och miljön har sin utgångspunkt i en skog där vilka äventyr som helst kan uppstå.

Det är härligt att mycket av det som kännetecknar Davis böcker följer med i genrebytet. Kulturkrockarna finns mellan hur olika familjer lever sina liv, lite märkliga vanor finns hos Mo som kan ha vad som helst som bokmärke och Liv som stoppar vad som helst i sin ryggsäck och även om boken är realistisk smyger en och annan enhörning och pegasus sig in i berättelsen. Som läsare känner jag också igen mig i Davis världsbild när han jobbar med stora frågor som fördomar, konflikter, försoning, skuld och förlåtelse. Däri ligger den stora behållningen med boken.

Själva deckargåtan är inte så komplicerad och jag misstänker att även de yngsta läsarna tidigt anar hur allt hänger ihop. Här hade Davis kunnat hålla läsarna i ovisshet lite längre genom att göra gåtan lite mer komplex. Kanske att berättelsen mer kan liknas vid en deckarroman, där skeenden utanför själva gåtan blir viktiga, snarare än en pusseldeckare där allt kretsar kring mysteriet.

Boken är lättläst och man vill veta hur det ska gå. Språket är bra och kapitlen är 6-8 sidor långa. De lättas upp av George Rosvalls svartvita illustrationer, som ibland känns platta och ibland blir mer levande.

Det lilla emblemet på omslagen där det står ”Den hemliga trädkojan” ger en föraning om att det kommer fler böcker om Liv, Mo och Filip, och det välkomnar jag.

Boktips – rory med litet r

rory med litet r av Sara Andersson, illustrationer av George Rosvall, Pärlan förlag 2025, 103 s.

”rory med litet r” är en fin liten berättelse om en liten pojke som görs ännu mindre av alla runt omkring honom. Redan på första sidan irriterar jag mig över rorys märkliga mamma som förminskar sin pojke så från födseln att hans namn får stavas med liten bokstav. Hon förutsätter hela tiden att han är klen, vilket får rory själv och hela hans omgivning att göra detsamma. Som vuxen läsare förstår man tidigt att mamman själv drivs av rädsla för allt som skulle kunna vara farligt. Eftersom det mesta i livet skulle kunna vara farligt, får rory nästan inte göra någonting.

I skolan blir han en hackkyckling, för både lärare och elever. rory är helt ensam. Allt blir värre och värre tills en dag då mamma kommer på att de ska gå på kyrkans basar och rory plötsligt får en vän, eller två.

Berättelsen är välskriven och får läsaren att känna empati med ror, ilska mot dem som förminskar honom och sorg över hur rory har det. Det vackraste är när det blir en vändpunkt i mammans förhållningssätt till rädsla och till rory. Genom hela boken skrivs rory med litet r, förutom när en mening börjar med hans namn. Om man redan bryter mot en skrivregel tycker jag att det hade varit konsekvent att även byta mot regeln med stor bokstav i början av en mening, men det är ingen stor sak. Boken passar för 7-10-åringar. Varje kapitel är 5-7 sidor och har små illustrationer över kapitelrubikerna.

En stor poäng i boken är att Jesus kan vara din kompis. Jag hade gärna haft med något av att Jesus också är frälsare och kung, men fokus i den här berättelsen är ensamhet och behovet av att ha en kompis som alltid är med – och det är ju verkligen Jesus. Berättelsen tar också upp att bön kan förändra situationer. Allt blir inte helt plötsligt enkelt för rory, men det förändras tillräckligt för att ge hopp. Kompisen Lotta kommer in som en liten virvelvind i rorys liv och tar allt så självklart. Den där självklarheten som ett ensamt barn, eller en sargad familj, kan behöva få möta ibland. En riktig jesuskärlek.

Boktips – Min stora berättelsebibel

Min stora berättelsebibel av Tom Wright, illustrerad av Helena Perez Garcia, svensk översättning av Ingalill Bergensten, Libris förlag, 2025, 290 s.

Den här recensionen publicerades först i tidningen Dagen.

Vår gudsbild formas mycket redan när vi är barn. Det är viktigt att vi får möta Bibelns berättelser tidigt, men minst lika viktigt hur vi möter dem. Därför blev jag glad när jag fick se framsidan till “Min stora berättelsebibel” av Tom Wright, som talade om att jag skulle få läsa ”140 sanna berättelser ända från Första Moseboken till Uppenbarelseboken”.

Wright är anglikansk biskop emeritus och professor i teologi. Akademiskt skriver han under namnet N.T. Wright. I decennier har hans forskning och breda författarskap fått stort genomslag över världen, men detta är första gången han skrivit en bok för barn.

I urvalet av berättelser har han fått med många av Bibelns böcker i alla genrer, han visar med symboler och sidhänvisningar kopplingar mellan olika berättelser och följer en röd tråd. På många sätt lyckas Wright väl.

Varje berättelse består av ett uppslag, med text på vänstra sidan och en illustration på högra sidan. Rubrikernas typsnitt, som väcker dåliga minnen av 1980-talet förfärliga skrivstil, kan jag vara utan, men Helena Perez Garcias bilder är färgstarka och vackra. De har både stora drag och små detaljer och kryper livligt över på vänstersidorna. En del bilder är stereotypa, som att man inte vågar visa Adam och Eva helt nakna innan syndafallet. Eller att de vise männen är tre och kommer till en nyfödd Jesus, trots att han kan ha varit uppåt två år. Andra bilder inbjuder till fascination, som när benen får liv i Hesekiel 37 eller Daniel ser syner i Daniel 7.

I Gamla testamentets berättelser blir den röda tråden ibland lite svag, men i Nya testamentet är den tydlig, med fokus på Guds rike och Jesus som kung. Wright jobbar kronologiskt och har med berättelser från alla skeden på GT:s tid, men han väver också in psaltarpsalmer och profetior. Exempelvis kommer psalm 8 direkt efter skapelsen och hela GT slutar med psalm 72. Nya testamentet slutar på ett fascinerande sätt med Johannesevangeliets första kapitel, som ett slags sammanfattning av Guds stora berättelse.

“Min stora berättelsebibel” riktar sig till 7-12-åringar, men kan även passa för ännu yngre barn. Varje berättelse är kort och strävar mot ett enkelt språk. Till och från hörs en tydlig författarröst som tolkar och kommenterar det som sker. Lite äldre barn skulle kunna vilja ha mer djup och detaljer i varje berättelse, men samtidigt får man läsa om Absaloms uppror, Hoseas profetiska liv och Hebreerbrevets innehåll, vilket inte brukar finnas med i barnbiblar.

Även om Wright gör ett bra jobb med den stora berättelsen, finns det brister i den berättartekniska förmågan i de enskilda berättelserna. Han utnyttjar inte spänningskurvan fullt ut och får ibland inte fram viktiga poänger. Ibland missar han faktadetaljer och när jag läser hans introduktion till domartiden blir jag förvånad över att beskrivningen är helt missvisande. Då skaver framsidans påstående att detta är 140 sanna berättelser.

Den svenska översättning är helt undermålig. Det finns mängder av korrekturfel och ordval som blir svengelska. Det mest graverande är att översättningen inte återger det Tom Wright faktiskt skrivit. Skapelsen sägs vara ”all good” och att Gud såg på allt och det var ”very good”. På svenska återges detta med de subjektiva utsagorna att Gud ”tyckte om det” och ”var mycket nöjd”.

I berättelsen ”Frukost på stranden” får Petrus tre gånger frågan av Jesus om han älskar honom. Det har en direkt koppling till att Petrus förnekade Jesus tre gånger, och Wright lyfter fram båda tretalen. I den svenska översättningen frågar Jesus bara två gånger. När Jairos dotter har uppväckts säger Jesus att de som är där inte ska berätta om det som hänt. I den svenska översättningen har ordet ”inte” försvunnit.

Det finna många fler exempel och det är en sorg att den språkliga och teologiska kompetensen saknats i översättningsarbetet. Den svenska utgåvan gör inte rättvisa åt Tom Wright, och allvarligast, inte åt Bibeln och Guds sanna berättelse.

Boktips – Och snön faller utan dig

Och snön faller utan dig av Helena Swärd Granath, Sjöbergs förlag, 2025, 232 s.

Den här recensionen publicerades först i tidningen Dagen.

Livsberättelser med poetiska titlar lockar läsare till att bege sig in i en annan människas liv och dela det som finns där av sorg, glädje, fruktan och hopp. “Och snön faller utan dig” är inget undantag.

Det är Helena Swärd Granaths berättelse om makens plötsliga död, chocken, sorgen och livet därefter. Boken består av tre delar och en epilog. Första delen handlar om förlusten och här tas läsaren med in i händelserna och Helenas känslor. Det är särskilt starkt hur berättelsen gestaltar författarens chocktillstånd just när maken förolyckats.

Andra delen handlar om sorgen och har mer av ett metaperspektiv där författaren funderar över hur sorgen fungerar och hur hon bearbetat den. Läsaren får på så sätt reflektera kring hur man själv förhåller sig till kriser och sorg.

Den tredje delen beskriver det första året av sorg med riktning mot att leva vidare. Här upprepas flera saker som redan nämnts. Redan i början av boken talar författaren om att sorg inte är linjär, och senare om att den kommer i vågor. Detta gestaltas väl av just ett visst återupprepande, men ur olika vinklar. Ibland är boken poetisk, ibland teoretisk. Vi får både del av författarens dagboksanteckningar och hennes tankar i efterhand. De tre barnen och hur man som förälder kan hjälpa barnen i sorg tas upp på ett varmt och klokt sätt.

Genom hela berättelsen finns Gud, som ett själens ankare. Författaren vänder sig till Bibeln och lovsången i alla faser och ger aldrig upp. Det gör att även de sidor som gör att tårarna rinner när jag läser också skapar en hoppets stråle inom mig.


« Äldre inlägg

© 2026 Barnpedagogen

Tema av Anders Noren — Upp ↑