Edgar och draken av Joseph A. Davis, illustrerad av George Rosvall, Pärlan förlag, 2024, 101s.
Fantasygenren bjuder på många möjligheter till att spegla vår värld i andra skapade världar. Med lite distans till vår verklighet kan berättelsen lyfta frågor om sanning, vänskap, falskhet, gott och ont. Joseph A. Davis gör detta på ett bra sätt i sina böcker. Tidigare har jag läst och recenserat Markus av Trolyrien, som passar mellanstadieåldern och uppåt. Davis senaste bok ”Edgar och draken” riktar sig till lite yngre barn, 6-9 år. Det är en kapitelbok med 3-5 sidor per kapitel och svartvita helsidesillustrationer utspridda här och där.
Edgar hämtas mitt i natten av sin vän draken. Drakriket är i stor fara och behöver Edgars hjälp. Edgar packar sin ryggsäck och sedan svävar han iväg på drakens rygg och äventyret börjar. När skuggor och ondska är på väg att ta över Drakriket får Edgar söka efter vapen som kan ge ljus och besegra ondskan. Vad tror ni att de hittar?
Davis
har en livlig fantasi, gestaltar kulturkrockar och ger saker från
vår värld helt nya funktioner. I ”Edgar och draken” dyker det
upp tennisbollar, till synes utan anledning, men de visar sig vara
riktiga skatter. Jag gillar att författaren jobbar med att det som
är självklart för en grupp är obegripligt för en annan.
Samtidigt lyfter det inte alltid berättelsen utan blir mest bara
konstigt.
I skrivande av skönlitteratur brukar man tala om vikten av gestaltning. Författaren ska inte berätta utan visa vad karaktärerna känner, inte förklara utan åskådliggöra situationer. Det är en svår konst och jag kan tycka att ”Edgar och draken” har brister i gestaltningen, även om själva händelseförloppet är bra och spännande.
Min 11-åring läste boken före mig och han uppskattade hur Davis väver in det kristna budskapet. Det gillar jag också. Författaren får fram betydelsen av att lära sig minnesverser ur Bibeln och han visar vad synd, omvändelse och förlåtelse är. Han visar på evangeliet och vad som verkligen kan besegra mörkret.
“Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)
Barnens berättarbibel av Thea Brink, illustrerad av Chris Venter, översättning Iréne Antby och Alexandra Hyllerud, Hylleruds förlag, 2023, 235 s.
Barnens berättarbibel, Hylleruds förlag 2023
Hylleruds
förlag har översatt och gett ut ”Barnens berättarbibel”. Det
är en barnbibel som vill förmedla de viktigaste berättelserna i
Bibeln med detaljrika illustrationer och med en textlängd och språk
som passar alla från treårsåldern upp till tioårsåldern.
Boken består av 57 berättelser varav 28 är från Gamla testementet och 29 från Nya testamentet. Varje berättelse har först ett bilduppslag som gestaltar berättelsen, sedan kommer ett uppslag med text och en mindre illustration.
De vise männen besöker Jesus.
Bilderna är färgglada, men har samtidigt en mörk ton över sig. Det jag uppskattar mest med dem är att de ibland lyfter fram detaljer i bibeltexten som vi ofta missar – som att Daniel var gammal när han hamnade i lejongropen eller att Jesus troligen var ett par år när de vise männen kom på besök.
Daniel i lejongropen.
På liknande sätt kan texterna ibland lyfta fram berättelser eller detaljer som inte så ofta återfinns i barnbiblar. Till exempel används inte bara namnen Abraham och Sara utan deras ursprungliga namn Abram och Saraj är med. Jag saknar ändå att författaren inte förklarar betydelsen av de nya namnen som de får. Jag uppskattar att boken har Johannesevangeliets skildring av hur de första lärjungarna träffade Jesus och Andreas roll i det. Däremot tycker jag Nya testamentets kronologi blir rörig i urvalet och ordningen på berättelserna.
Andreas tar med vänner till Jesus.
Det märks tyvärr att boken är en översättning från engelskan. På svenska skriver man kolon före ett citat, men här skrivs kommatecken i stället. Den helige Ande skrivs med stort H i helige, vilket inte görs i svenska biblar. På liknande sätt omnämns Israels folk som israeler, men i svenska bibelöversättningar används israeliter. Berättelsen om Stefanus råkar ha kvar den engelska texten, en miss som må vara lätt hänt att göra, men alltför ofta korrekturläses kristen barnlitteratur för knapphändigt. Texterna kunde också ha granskats noggrannare till innehållet. I berättelsen om Filippus i Apostlagärningarna står det till exempel att han var en av apostlarna, men det var diakonen Filippus som träffade den etiopiske hovmannen och inte aposteln (Apg 6:5-6, 8:1, 4-5) . Layoutmässigt tycker jag att sidorna hade blivit mer harmoniska om styckeindelningen gjorts med indrag istället för radmellanrum.
Många
gånger återberättas bibeltexterna utan förklaringar och
tillämpningar, vilket är bra. Jag tycker det är lite godtyckligt i
vilka situationer författaren ändå gör förklaringar och
tillämpningar. Ibland finns det en koppling från den ena
berättelsen till den andra, men ibland inte alls. Ibland förklaras
svåra ord, som rökelse och myrra, men krubba, som är ett minst
lika svårt ord för barn idag, förklaras inte. En risk när man
skriver om bibeltexter för barn är att man försöker förenkla
språket på bekostnad av skönheten och poängerna. Det kan göra
att texterna blir minst lika svåra och mindre läsbara. I texterna
om Guds förbund med Noa och när Gud ger Mose de tio budorden hade
berättelserna tjänat på att behålla mer av den ursprungliga
bibeltexten.
De tio budorden.
I urvalet av berättelser är det en styrka att GT har med skapelsen, syndafallet, förbunden med Noa, Abraham och Mose och kungatiden. Däremot saknas profettiden helt och berättelserna om Daniel och Ester får inget sammanhang i historien. I urvalet av berättelser i NT är det bra att det finns många olika berättelser om Jesus och att en hel del berättelser ur Johannesevangeliet lyfts fram. Jesus kärlek till människor och hans uppdrag att prata om Guds rike och att dö för människans synd finns med. Pingstdagen och kyrkans början skildras och dopet nämns flera gånger. Däremot blir det ett abrupt slut på Nya testamentet med att Paulus är ute och reser. Hans brev omnämns, men inget sägs om Uppenbarelseboken och Jesus återkomst.
”Barnens berättarbibel” är en av flera barnbiblar som jag tycker är läsvärda. Den ger en del detaljer som inte alltid är med i barnbiblar. Upplägget med vartannat uppslag med bild och vartannat med text gör att vuxen och barn kan stanna upp och prata om vad som ska hända i texten och vad man kan få reda på utifrån bilderna. Formatet – kvadratisk A4-storlek är bekvämt och trevligt att ha liggande på köksbordet och ett bokmärkesband är alltid ett plus.
Denna recension har tidigare publicerats i tidningen Budbäraren.
Aldrig förr har jag fått frågan “Med vilken mening från den här bibeltexten skulle en politiker kunna inleda ett tal?”, men nu har det hänt. Bibelspelet “Ingångar” öppnar för nya frågeställningar för dem som vill läsa Bibeln tillsammans.
“Ingångar” är ett frågekortspel med minimal förberedelse, men som verkligen hjälper en grupp att utforska Bibeln. Spelets grundtanke påminner om att läsa Bibeln genom observation, tolkning och tillämpning för att sedan dela sina upptäckter med andra.
Efter högläsning av en bibeltext får spelarna fem kort var. Turen går runt och korten läggs i en särskild färg- och nummerordning. Reglerna kan anpassas efter åldersgrupp och tidsutrymme. Med ovana bibelläsare eller barn passar en berättelse ur evangelierna, medan det för mer vana bibelläsare är spännande med en annan textgenre.
En spelare lägger ett kort och får själv svara på frågan på kortet, till exempel: “Finns det något i bibeltexten som stör dig?” Gruppen hjälper till med svaret om det behövs. Vinner gör den som först blir av med sina kort. Förutom någon otydlighet i spelreglerna och en utmaning i att spelet kan ta lång tid är detta ett fantastiskt redskap. Det fungerar i såväl barnfamiljer som på ungdomsgruppen och bland vuxna.
Jag pratar med Gud – bibeltexter & böner för alla slags dagar av Carolina Klintefelt, Semnos förlag, 2023, 104 s.
Den här recensionen publicerades först i tidningen Dagen.
På nätverket Jesus till barnens senaste konferens lyfte talaren Rachel Turner begreppet “chat and catch”. Hon ville visa att barn kan prata med Gud om allting. Precis som man kan småprata med en förälder om dagarna kan man småprata med Gud. Detta synsätt förmedlar Carolina Klintefelt på ett vinnande sätt i Jag pratar med Gud.
Boken består av 40 andakter för alla slags dagar och den undviker inte svåra ämnen. De är indelade i teman, som djuren & jag, mörker & ljus, vänskap & kärlek och Gud & jag. Varje andakt innehåller ett bibelord och ett författarjags tankar. Den riktar sig till barn, både i uttryckssätt och formgivning. Författarjaget verkar vara ett barn i lågstadieåldern och jag kan känna igen både mina barns och mina egna tankar i den åldern.
Klintefelt skriver i inledningen att vi kan prata med Gud om vad som helst, och att Gud vill prata med oss. Det senare blir lite svagt i boken. Gud talar inte till oss på samma sätt som en människa när vi har ett samtal, utan främst genom sitt ord. Barnet i boken tar också sats från bibelverserna, men landar inte riktigt i dem och som läsare upplever jag inte att jag lär känna Gud så mycket. Andakterna täcker in många områden i livet och i kristen tro, men jag saknar själva kärna i evangeliet. Jesus död och uppståndelse nämns aldrig, och vårt behov av Gud blir mer alldagligt än evighetsbaserat.
Paulus skriver i sitt brev till filipperna: “Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (Fil 4:6-7) Detta är den stora behållningen av denna andaktsbok – att vi kan berätta allt för Gud och då ska hans frid ge oss skydd. Det hoppas jag att många barn ska få erfara.
Idag är det skottdagen. Vad passar jag på att göra en extradag som denna? Först har jag åkt slalom med min ena dotter och nu ska jag äntligen sammanfatta vad jag läst under 2023.
2023 var året då min läsning influerades mycket av Jerram Barrs. Han är professor i kristendom och samtida kultur vid Covenant Theological Seminary i St. Louis. I Covenants app har jag lyssnat på föreläsningar med Barrs om Jane Austen, barnlitteratur, Francis Schaeffer, m.m. Under sommaren läste jag ”Echoes of Eden” där Barrs driver tesen att all litteratur bär spår av Eden. I det vi läser kan vi hitta glimtar från skapelse, syndafall och upprättelse. Barrs tankegångar är så relevanta. Det blir ännu mer självklart för mig att läsa böcker inom alla möjliga genrer – inte bara kristna författare som skriver för kristna läsare. Hur kan litteratur hjälpa oss att se mer av Guds stora berättelse? Vad kan jag hitta för spår av Gud i en berättelse som till det yttre kanske inte bejakar en kristen världsbild? Det är så spännande!
Inspirerad av boken och hans föreläsningar har jag under året lyssnat på hela Harry Potter-serien. Jag har läst eller lyssnat på Jane Austens böcker. Jag har också fått upptäcka några nya författare som jag inte läst innan. En av dem är Dick King-Smith. En del av er kanske min filmen ”Babe – den modiga lilla grisen”? Den heter i original ”The Sheep-Pig” eller ”Fårgrisen” på svenska. King-Smith har en fantastisk förmåga att skriva om talande djur, som fortsätter att vara djur med alla sina beteenden. Böckerna är livfulla och spännande.
Jag vill lyfta två höjdpunkter när det gäller högläsning under året. Jag läser Narniaserien för vår äldste son och jag tror det är först nu som jag riktigt uppskattat ”Silvertronen”. Tidigare har jag upplevt den intetsägande och väldigt seg. När jag läste den högt fick jag en mycket större upplevelse av den. En annan höjdpunkt var när ena dottern läste Eva Bexells ”Kalabalik hos morfar prosten” högt för hela familjen i bilen på våra resor under julhelgen. Att slänga sig med citat ur böckerna om prostens barnbarn hör till vardagligheterna hos oss och att få uppleva boken tillsammans gav många goda skratt. Eva Bexell är suveränt bra på att beskriva barns och gamlingars bra och dåliga sidor och hur underbart tokigt det kan bli när de möts.
Jag har under årets läst och recenserat en del böcker både i Dagen och här på bloggen. Dem hittar ni genom att söka på ”recension” eller ”boktips”. Jag hoppas hinna skriva några nya boktips inom en snar framtid. Yngste sonen och jag läste under 2023 till exempel Franks he(m)ligheter av Jacob Langvik. Sonen älskade dem. Det är en blandning mellan Munken & Kulan och Dagbok för alla mina fans och vi kunde prata om saker som hände med Frank och relatera det till våra liv.
I början av 2023 talade Rachel Turner på Jesus till barnens nationella konferens och senare under året kom en av hennes böcker ut på svenska, “Det krävs en kyrka för att fostra en förälder”. Det är en bok jag verkligen kan rekommendera till alla som har en ledningsfunktion i församling. Jag hoppas skriva mer om den boken framöver!
En daglig läsning som betytt mycket för mig under året är Bo Giertz andaktsböcker ”Att tro på Kristus” och ”Att leva med Kristus”. Under min uppväxt fick jag tillfälle att höra Bo Giertz predika en gång, men dumt nog var det på ett ungdomsläger och jag var supertrött och sov mig igenom det mesta av predikan. Det är gott att Giertz författat så mycket så att jag kan ta vara på honom bättre nu. Andakterna jag läst under året har gett mig näring på ett omsorgsfullt sätt.
I slutet av året lyssnade jag på Utvandrareposet av Vilhelm Moberg. Jag har inte läst dem på nästan 30 år, men sett musikalen ”Kristina från Duvemåla” flera gånger och kan många av sångtexterna utantill. Det är så fascinerande hur väl Björn Ulvaeus och Benny Andersson har fångat Mobergs epos. Moberg har starka personskildringar och böckerna är fulla av fakta kring hur det var att utvandra och starta ett nytt liv i Nordamerika. Många av livets stora frågor tas upp och alla får inte ett svar, utan när jag lyssnat klart fick jag grunna vidare. Karl-Oskar och Kristina har till exempel olika sätt att förhålla sig till och se på Gud och hans handlade i världen. Tänkte någon av dem rätt? Mobergs epos bär verkligen spår av Eden och hjälper mig att lära känna Gud och hans värld bättre.
Modiga – Vandra med kvinnorna som följde Jesus av Henrik Steen, Sjöbergs förlag, 2023, 202 s.
Den här recensionen publicerades först i tidningen Dagen.
Bibeln innehåller en bredd av personligheter som fascinerar. Henrik Steen har i sin nya bok fokuserat på kvinnor i Jesus närhet och hur vi i dag kan följa Jesus genom deras exempel. Vi får möta Jesus mamma Maria och Hanna. Vi får följa Johanna, kvinnan vid brunnen, Marta och Maria samt Maria från Magdala och deras möten med Jesus.
Varje kapitel förklarar bibeltexterna och tar upp vad vi kan lära oss av varje kvinna. Det är uppbyggligt och lärorikt och läsaren får lära känna kvinnorna och tiden de levde i. Ibland kan jag tycka att författaren läser in mer om kvinnorna än vad som står i bibeltexten, men det må vara hänt för inlevelsens skull.
Genom hela boken finns en berättelse om en missionsresa som några ungdomar gör i vår tid. Den berättelsen lyfter inte riktigt, medan boken i övrigt är mycket välskriven och engagerande. Samtalsfrågorna i slutet hjälper läsarna att reflektera över sitt eget lärjungaskap.
Boken är en utmaning till läsaren att växa som lärjunge och inte en redogörelser för hur kvinnligt ledarskap bör se ut i församlingen, men ledarskapsfrågan finns ändå med. Här tycker jag att Steen missvisande likställer allt lärjungaskap med allt ledarskap och läser ut mer kring hur en församling ska organiseras än vad Jesus faktiskt talar om i evangelierna. I ett appendix om kvinnligt ledarskap slår författaren in öppna dörrar för den som har en egalitär syn på ledarskap och för oss som står för en komplementär syn målas det upp en bild jag inte känner igen mig i.
Som lärjungar behöver vi förebilder. Jag uppmuntras och utmanas av de kvinnor som levde nära Jesus och Steens skildring av dem får mig att längta efter att växa i eftertänksamhet, generositet, hängivenhet, tillbedjan och mycket mer.
Barnens lättlästa bibel av Jacob Vium-Olesen, illustrerad av Fabiano Fiorin, översättning Cecilia Kärnbo, Bornelings förlag, 2021, 197 s.
Bornelings har översatt och gett ut ”Barnens lättlästa bibel”. Som omslaget säger har den som syfte att hjälpa barn att träna på och lära känna Bibeln. Om den skulle finnas att låna på biblioteket skulle du kunna hitta den i hyllan för ”Lätt att läsa”-böcker. De har gemensamt att de har lite text på varje uppslag kompletterat med bilder, korta meningar, lite större radavstånd, inte för svåra ord och ett tydligt typsnitt. Samtidigt är de inte småbarnsböcker, utan ska passa skolbarn så de har ofta formatet av en kapitelbok med bilder som inte är för barnsliga. Allt detta stämmer bra in på ”Barnens lättlästa bibel”.
Boken
består av 27 berättelser
varav 12 är från Gamla
testamentet och 15 från
Nya testamentet. Berättelserna är indelade i tre textlängder och
du kan se vilka som är korta, mellan och långa i
innehållsförteckningen. På så sätt kan en nybörjare på läsning
välja en text på lagom nivå. Efter varje bibelberättelse finns
hänvisningar till var i Bibeln du hittar berättelsen.
Överlag tycker jag att innehållet är väl genomarbetat och det är skickligt att sammanfatta såpass mycket av Bibelns texter på såpass få ord. Enstaka ordval, som ”skona” kan man fundera på om de passar en som just börjat lära sig läsa. Förenklingen av språket går i något fall ut över innehållet, som när Jesus möter barn och texten pratar om att barn är viktiga, utan att få fram hur det har med Guds rike att göra. Texten återberättar bibelberättelserna utan stora tolkningar och utan att vända sig till läsaren med tankar och frågor.
Liksom
i många andra barnbiblar berättas för lite om kunga- och
profettiden i GT och om breven och Uppenbarelseboken i NT. Det är en
särskild brist att Jesus återkomst inte alls tas upp. Istället
slutar boken med en kort sammanfattning om att alla kan vända sig
till Gud utan rädsla på grund av att Jesus dött på korset och
uppstått, samt att han tagit vårt straff och betalat priset.
Därefter sägs det att de som tror på Jesus är på väg till en
framtid i himlen för evigt. Det stämmer dåligt med brevens och
Uppenbarelsebokens undervisning om att Jesus ska komma tillbaka och
återupprätta den här skapelsen.
Bilderna är färgglada och ganska typiska för tecknade serier och filmer om Bibelns berättelser. De fyller hela uppslagen utom området med text. Jag fastnade särskilt för bilden som skildrar de tio plågorna över Egypten. Texten nämner bara att det var tio plågor, medan bilden berättar vad varje plåga var. Att bilderna ger mer information än texten finns på många uppslag och det är en styrka. Ett annat exempel är de skriftlärdas reaktion på att Jesus förlåter synder och botar den lame mannen.
Apropå
slaveriet i Egypten tycker jag det är smart att författaren valt
att börja berättelsen om Mose med att han är vuxen. Det sparar
mycket utrymme i berättelsen och hjälper läsaren att fokuserar på
räddningen ut ur Egypten. Några andra saker jag tänkte på i
enskilda berättelser i GT var att syndafallet kommer i skymundan.
Det omnämns bara i berättelsen om Noa som att människorna blev
onda. I berättelsen om Abraham blir löftet Gud ger lite halvt,
eftersom bara folket nämns och inte landet och välsignelsen (1 Mos
12:1-3). Guds roll i berättelserna om Rut samt David och Goliat blir
inte så tydlig. Ester får en lång berättelse och det är bra.
Daniel illustreras alldeles för ung i berättelsen om lejongropen.
Berättelsen om Jona är lång, vilket är bra så att även kapitel
4 om Jonas sura reaktion och Guds omsorg får utrymme.
Mellan
GT och NT gör författaren en sammanfattning av de 400 tysta åren
då Gud inte sände några fler profeter. Det är ju inte en direkt
bibelberättelse och således finns inte heller någon
texthänvisning, men det hjälper läsaren att förstå övergången
mellan Gamla och Nya testamentet.
Berättelsen
om Jesus födelse är kort, vilket jag tänker är klokt då många
barn känner till den. Man kunde undvikit ordet ”stall”
och
att de vise männen skulle ha varit tre, men det är inte så
farligt. Jesus dop är inte med och inte heller så mycket av Jesus
undervisning, förutom liknelser. Ett antal under skildras. En
liknelse som inte är så vanlig i barnbiblar som finns med är den
om mannen som var skyldig mycket och slapp sin skuld, men inte kunde
efterskänka skulden till den som var skyldig honom lite. Både den
och andra berättelser visar på vårt behov av förlåtelse och att
Jesus dog för våra synder och tog vårt straff kommer också fram
tydligt i berättelserna runt påsken.
Tyvärr saknas berättelsen om hur lärjungarna får den helige Ande på pingsten. Den helige Ande nämns inte alls i boken. Inte heller nämns dopet. Dessa missar drar ner helheten.
Syftet
att hjälpa nybörjare att läsa på egen hand tror jag uppfylls väl
i den här barnbibeln. Många gånger är författaren skicklig i
återgivningen av berättelserna, men det finns som sagt en del
luckor av mer eller mindre allvarlig karaktär. När ditt barn läser
den här barnbibeln – glöm inte att även läsa tillsammans med
barnet i vanliga Bibeln.
Upptäcka Bibeln: Gud har skapat hela världen, mig och min kropp – för barn och vuxna som vill lära sig mer om Guds ord, av Elisabeth Wahl, illustrationer av Helena Swetzén, King’s Kids Sverige, 2023, 44 s.
I februari var jag, som representant för ELM Syd, med och arrangerade konferensen ”Jesus till barnen VAR DAG” i Jönköping. I konferensen ville vi hjälpa föräldrar, församlingsledare och barnledare att ge tron vidare till barn. I King’s Kids monter fanns en alldeles ny bok som på ett förtjänstfullt sätt hjälper föräldrar med just detta. I ”Upptäcka Bibeln” tar Elisabeth Wahl med läsaren hem till Leyas familj. Leya och hennes pappa Abbe brukar läsa Bibeln och prata om vad de läst tillsammans. Boken tar upp skapelsen, min familj och min kropp.
Förutom ett väldigt bra bibliskt innehåller ger ramberättelsen ett gott exempel till familjer hur de kan läsa och prata om Bibeln hemma. När pappa Abbe förklarar saker för Leya får läsarna både en förklaring på svåra ord, t ex vad ”föröka” betyder, men de får också se hur man kan lägga upp egna samtal hemma. Boken är föredömligt kort, 44 sidor i ett kvadratiskt häftat format och med fina akvarellbilder av Helena Swetzén. Det finns små layoutmässiga detaljer som kunde gjorts annorlunda för att texten skulle bli mer vilsam att läsa. Bland annat hade det varit bra om första raden i dialoger och texten mellan dialogerna fått sedvanliga indrag.
Boken går att läsa i ett sträck, men med fördel tas ett avsnitt i taget. Pappa Abbes och Leyas samtal är bara början på de samtal som kan ske hos läsarna. Ibland ställs frågor till barnen som läser eller lyssnar. Det finns också ett appendix med både samtalsfrågor, fler bibelverser och goda tillämpningar som hjälper föräldrarna att fördjupa och förlänga samtalen med barnen. De bibelverser som citeras är från Levande Bibeln. Det är en smaksak, men jag hade kanske valt en vanlig bibelöversättning.
När
skapelsen och skildringen av 1 Moseboken 1 tas upp tycker jag att
författaren på ett balanserat sätt talar om att många är oense
om exakt hur skapelsen gick till, och vad dagarna i texten betyder.
Även om inte en helhetsbild ges av olika synsätt, vilket heller
inte hade passat i det här formatet, får läsaren med sig att det
inte finns helt självklara svar.
Precis
som författaren i appendix tar upp treenigheten som Gud Fader, Jesus
Sonen och den helige Ande hade det varit bra att göra det tydligt
även i berättelsen. Där nämns ”Gud, Jesus och den Helige Ande”
vilket kan förvirra läsaren då alla tre är Gud.
Beskrivningen av synd håller jag inte med om. Det är inte så förvånande utifrån min och författarens olika traditioner, men jag undrar om inte definitionen av synd blir lite väl förenklad. Synd beskrivs som att ”vi vet vad vi borde göra, men ändå inte gör det”. Är det så enkelt? Strax efter förklaras sjukdomar med att de kom in i världen när synden kom, men de kan inte förklaras av att synd bara är att vi inte gör det vi vet att vi borde. I appendix förstärks problemet av att det står att det är ett viljebeslut att synda eller inte och att vi har samma val som Adam och Eva. Det håller inte teologiskt. Adam och Eva skapades och levde först i en perfekt harmoni, vi föds in i en trasig och syndig värld. Oavsett kristnas olika syn på vad arvsynden är har jag svårt att se att Bibeln säger att vi har samma utgångspunkt som Adam och Eva. Men detta är egentligen det enda jag tycker är problematiskt i boken.
Frågor
kring skilsmässa eller barn som bara har en förälder eller ingen
förälder alls tas upp på ett omsorgsfullt sätt och boken
reflekterar mycket av den verklighet barn lever i idag.
Bokens rubrik ”Upptäcka Bibeln” och den långa underrubriken antyder att författaren tänker sig fler böcker i samma serie som tar upp olika ämnen. Jag hoppas det blir så och att denna och kommande böcker kan få vara till stöd för många familjer!
Pitfalls – A Quick Guide to Identifying Logical Fallacies for Families av J.D. Camorlinga, Picture Book Apologetics, 2015, 28 s.
Jag har tidigare på bloggen tipsat om bilderboken ”Pig and the Accidental OINK!” Författaren Camorlinga har gett ut fler böcker i samma häftade kvadratiska format. I ”Pitfalls – A Quick Guide to Identifying Logical Fallacies for Families” tar han upp 21 olika logiska felslut på ett lättförståeligt sätt.
Redan på sidan med innehållsförteckning får läsaren en förklaring på vad ett logiskt felslut är. Det är ett fel i resonemanget. Det kan vara medvetet eller omedvetet. Att lära sig att känna igen bristande resonemang kan hjälpa oss, redan som barn, att undvika att själv trilla dit och det hjälper oss att bättre urskilja sanningen. I slutet av boken förklarar författaren också att boken tar upp informella felslut. Det betyder att något är fel i innehållet. Ett formellt felslut har däremot ett fel i formen på argumentationen.
Ad hominem, Pitfalls s 6.
Varje logiskt felslut får en sida i boken med en rubrik, alternativa namn på felslutet, en text och en illustration som förklara vad som menas med just denna fallgropen. Ibland finns det kopplingar till andra logiska felslut, och då får läsaren en sidhänvisningen till det. Ett exempel från boken är ”ad hominem” som är latin för ”mot personen”. Det uppstår när någon i en diskussion inte tar sig an själva påståendena eller argumenten, utan attackerar meningsmotståndaren och får den att framstå i dålig dager.
“Pitfalls” är ett väldigt bra stöd för både barn och vuxna att förstå en mängd logiska felslut. Själv har jag inte alltid lätt att greppa logik och då är bokens enkla förklaringar och illustrativa exempel en god hjälp för mig när jag ska förklara vidare för andra. Det är en bok jag skulle vilja se översatt till svenska!
Kommissarie Smart och fallet med den tomma graven av Michael J Tinker, illustrationer Isaac Stovell, översättning Cecilia Kärnbo, Bornelings, 2020, 32 s, 4-7 år.
Kommissarie Smart och fallet med den tomma graven av Tim Chester, illustrationer André Parker, översättning Cecilia Kärnbo, Bornelings, 2020, 64 s, 8-11 år.
”Kommissarie Smart och fallet med den tomma graven” finns i två utgåvor, Den ena riktar sig till barn i förskoleåldern och är en lite större bilderbok, med mindre text och målarbilder till läsaren på slutet. Den andra riktar sig till barn i lågstadieåldern och är mer en kapitelbok med färre bilder och med sidor att anteckna på i slutet. Det huvudsakliga innehållet i böckerna är detsamma. Båda böckerna hänvisar till ytterligare digitala resurser där man bland annat hittar de bibeltexter som brottsundersökningen grundar sig på.
Kommissarie Smart är på plats i Jerusalem strax efter att Jesus grav hittats tom och han får i uppdrag att lösa fallet – har kroppen blivit stulen, dog aldrig Jesus eller vad har hänt? På ett berättartekniskt bra sätt tar författarna upp flera av de fakta som historieforskare (oavsett om man tror på uppståndelsen eller inte) är överens om – som att graven verkligen var tom, att Jesus verkligen dog, att människor menade att det mött Jesus levande igen och att lärjungarna blev förvandlade för alltid av att möta den levande Jesus. Läsarna får följa kommissarie Smart som själv blir övertygad om att bevisen leder till Jesus har uppstått och tar emot Jesus som Herre i sitt liv, och vill berätta vidare om honom. Läsaren bjuds också in till ett liv med Jesus.
Apologetik handlar om att förklara vad kristen tro är och att försvara sanningshalten i den. Då blir trovärdighet viktig. Här tycker jag böckerna brister. Det går inte att undvika anakronismer när man placerar en nutida kommissarie i första århundradets Jerusalem. Det görs inte som någon tidsförflyttning, utan beskrivs som något naturligt att kommissarie Smart jobbar i Jerusalem, förvarar vittnesmål i nutida mappar, läser artiklar i Jerusalems dagblad och väntar på grönt ljus i trafiken. Maria Magdalena har en trevlig lägenhet och bjuder på te och Tomas är kortväxt, sträng och hejar på Jerusalems FF i fotbollsligan. Det blir på ett sätt trevligt och humoristiskt, samtidigt som de apologetiska grundfrågorna kring uppståndelsen tappar i trovärdighet.
Böckerna om kommissarie Smart är lättlästa och ett välkommet tillskott i den apologetiska barnboksfloran, men de är inte mina favoriter i genren.
Kommentarer