Du har nog inte missat att jag tycker om apologetik och brinner för att hjälpa barn att tänka igenom sin kristna tro. Därför blev jag väldigt glad när Pingst ung bjöd in mig till att medverka i ett av deras avsnitt i projektet Sida vid sida. Sida vid sida är en resurs som vill utrusta församlingar att kunna möta och leda föräldrar i deras viktiga uppdrag. Det finns inspelade föreläsningar om olika ämnen och samtalsfrågor som man kan använda efter man har tittat. En fantastisk möjlighet för er som församling att fylla föräldrasamlingar med meningsfullt innehåll!
Avsnittet jag medverkar i handlar om hur vi kan prata apologetik med våra barn. Här finns samtalsfrågorna. Håll till godo och sprid vidare!
Jag är så tacksam för att får jobba med inspiration för ledare och föräldrar i min tjänst i ELM Syd!
Livet som småbarnsförälder får i Anna Runessons andaktsbok hjälpa till att förmedla vad kristen tro är. Utan stora krav på tid eller koncentration erbjuder den välskrivna boken en paus i vardagen. Bibelversen i början och psalmversen i slutet av varje andakt är en bra ram. Andakterna återspeglar kyrkoåret, trosbekännelsen och centrala ord som synd, frälsning och helgelse. Jag uppskattar att varje andakt har två rubriker – en mer teologisk och en mer vardaglig.
Bibeln bör vara utgångspunkten i en andaktsbok och även om bibelorden ibland är tagna ur sina sammanhang fungerar de väl till texterna. För den som är hemma i den svenska evangelieboken fördjupas bibelorden ännu mer. Psalmverserna är en skatt och kunde mer explicit uppmuntrats att användas som böner.
I sin presentation av kristen tro och Gud får boken en slagsida åt befrielseteologi. Jesus är mer vår förebild och befriare från den trasighet som drabbat oss, snarare än vår Herre och frälsare från den synd vi är skyldiga till. Kristen tro tenderar därmed att framstå som moralistisk; vi ska göra gott för att uppnå en rättvis värld. Det finns också ett drag av universalism och en förenkling av olikheterna mellan olika livsåskådningar.
Sist i boken finns en ordboki “kyrkiska”. Tanken är fantastisk, men listan hade behövt en noggrannare granskning. Missar som att Kristus skulle betyda “Herre” på grekiska (det betyder “den smorde”) och beskrivningen av att kristna på pingstdagen firar att vi är olika (snarare än den helige Ande) får mig att bli mer kritisk till annat i boken.
I andakten om tvivel tar författaren upp att det råder samstämmighet bland historieforskare att Jesus har funnits. Det är gott att kristen tro på det sättet förankras i historien, precis som den genom Runessons bok får ta plats i vardagsbestyren som småbarnsförälder.
Vända våra hjärtan till varandra – Guds föräldraskap och
vårt, Ingela Wahl i samarbete med Olof Brandt, King’s Kids och Bibeln idag
2022.
Ingela Wahl har nyligen kommit ut med sin tredje bok, denna gång i samarbete med Olof Brandt. Medan hennes tidigare böcker fokuserat på relationer över generationsgränser (Alla åldrars församling, 2013) och på familjen som helhet (Familjen – ett team, 2015, läs mer här) zoomar hon nu in på föräldraskap.
Utifrån övertygelsen att föräldrar är de viktigaste för
barnen när det gäller att visa på vem Gud är och på vägen till en relation med
honom, skriver Ingela Wahl om Gud som förälder och vad det innebär för mänskligt
föräldraskap. Hon lyfter fram vikten av att se barn som gåvor och därefter
talar hon om hemmet som en central plats. I kapitel 5 går hon mer praktiskt in
på hur man kan göra som förälder för att ge gudstron vidare till barnen för att
i kapitel 6 tala om vikten av att vara del av en församling. De två sista kapitlen
riktar sig till församlingsledare respektive till barn och handlar om hur dessa
grupper kan tänka kring föräldrar de möter eller har.
De tankar som förs fram i boken är välgrundade i Bibeln.
Författaren lyfter fram att det finns två saker som är konstanta – Guds karaktär
och hans ord (s 12). Att vilja följa och hämta näring i Guds ord i
föräldraskapet genomsyrar hela boken. Många bibelord skrivs ut. Det är skönt för
läsaren, samtidigt som det kan vara nyttigt att behöva slå upp Bibeln själv och
se sammanhanget till det som citeras. Ingela Wahl har själv lång erfarenhet av
att vara förälder och att jobba med familjer, men hon styrker även sina tankar
med hjälp av många andra erfarna författare och ledare för barn och familj. Även
här återges många citat.
Jag kan ibland uppleva boken lite rörig. Det är många typer
av rubriker och jag har svårt att minnas vad som var poängen med det jag läst.
Då är de grå rutorna fantastiskt bra! De återkommer några gånger per kapitel och
innehåller en fråga att fundera på för läsare, samt något att göra tillsammans
med sin familj. Det gör att boken blir ett verktyg in i läsarens vardag.
Författaren lyckas väl med att uppmuntra föräldrar att göra
sitt bästa och samtidigt erkänna att alla misslyckas. Texten blir inte dömande.
Jag tror att befrielsen i att få omvända sig och börja om på nytt helt gratis
på grund av vad Jesus gjort kunde lyfts fram lite mer, likväl som att det inte
är vi som räddar våra barn, utan Gud. I det sista kapitlet som riktar sig till
barn beskrivs det på ett bra sätt hur man lära känna Jesus och blir räddad av
honom.
Jag uppfattar att boken riktar sig till föräldrar som redan
är kristna, och som behöver förstå sin roll och uppmuntras och utrustas i att ge
vidare Jesus till sina barn. Det hade varit intressant att få med ett perspektiv
av hur man gör som förälder om man själv precis har blivit kristen, om allt med
Bibeln, bön och församling är helt nytt. Men det kanske är en annan bok?
Föräldrar kan uttrycka att de saknar tid, struktur och språk
för att ge den kristna tron vidare till sina barn. I ”Vända våra hjärtan till
varandra” får du som förälder tips på att hitta tid och struktur, men framför
allt får du ett språk för att tala om Gud och livet med honom med dina barn!
En ny slags ledare – Det du tror på kan öppna dörren för ett barns eller tonårings framtid, Reggie Joiner, översättning Iréne Antby, Sjöbergs förlag 2021.
Missa det inte – Varje vecka som förälder räknas, Reggie Joiner & Kristen Ivy, översättning Iréne Antby, Sjöbergs förlag 2021.
I nätverket Jesus till barnen där jag är engagerad har vi de senaste åren arbetat mycket med frågor kring hur kyrka och hem kan samarbeta. Vi har bland annat inspirerats av den amerikanska organisationen Orange som jobbar med dessa frågor. Det är därför roligt att Pingst Ung i samarbete med Sjöbergs förlag gett ut två böcker sprungna ur Orange. Båda kan ses som en slags snabbguider, den ena riktad till föräldrar och den andra till ledare, för att hjälpa föräldrar och ledare att förstå att hur du ser på barn och den tid du spenderar med dem spelar stor roll för deras tro och deras framtid.
Sammanfattning av ett kapitel i “En ny slags ledare”.
Båda böcker har ett smidigt pocketformat med luftig layout och tar inte mer än en timme att läsa. Översättningen är välgjord, men jag tror att böckerna hade tjänat på ytterligare kulturell bearbetning för att passa in i den svenska kontexten. Nu får man som läsare själv göra en del kulturell överföring, vilket tar onödig energi från själva budskapet. Layouten är lättsam med korta stycken, fet stil för att betona poänger och grafiskt sammanfattande sidor. Ibland går deras försök till att göra det lättläst till överdrift och det blir istället svårläst, men överlag funkar det.
På varje uppslag i “Missa det inte” försöker lyfts en poäng fram.
Vad tar jag då med mig från böckerna? När det gäller Missa det inte ser jag en god ambition i att vilja förmedla till föräldrar att de utifrån alla timmar de spenderar med sina barn från att de föds till att de tar studenten har en stor chans att påverka sina barn positivt och att detta inte behöver vara så svårt. Boken är ett lång uppmuntran, som tyvärr landar snett och till synes bara bygger på föräldrarnas prestation. Jag saknar evangeliet – att Jesus gjort allt för oss, att vi behöver omvändelse, förlåtelse och nåd. Det saknas både i inställningen till föräldrarna och i vad som ska förmedlas till barnen. När begreppet ”syndanatur” lyfts upp sägs det att vi inte behöver tänka så mycket på det, för vi vet redan om att barn och vuxna har en mörk sida, så vi kan fokusera på att vi är Guds avbilder. Det är inte fel att lyfta fram att vi är Guds avbilder, men syndafallets konsekvenser kan inte bara sopas under mattan, utan behöver tas fram i ljuset så att det Jesus har gjort genom sin död och uppståndelse får stå i centrum. Då kan vi vara Guds barn, både barn och vuxna, och leva i vårt föräldraskap av nåd. Nu blir jag stressad av bokens fokus på timmarna som snabbt flyr undan i relation till mitt barn, och jag tycker att tipsen jag får är svåra att föra över direkt i vardagen. Jag får reda på vad jag behöver göra, men inte någon vilsam vägledning i hur. Jag har både läst och lyssnat till ytterligare undervisning från Orange, och då har detta med ett barns faser och den tid föräldrar har med barnen varit konstruktivt att höra för mig. Kanske är det bokens komprimerade format som gör att författarna missar målet.
Innehållsförteckning “En ny slags ledare”.
När det gäller En ny slags ledare tycker jag att Reggie Joiner lyckas bättre. Jag uppfattar det som att boken riktar sig till ledare i kyrkans verksamhet, även om den också ger mycket till föräldrar. Boken vill förmedla grundtänket i Orange och hur det spelar roll för ledarskap. Detta blir tydligt redan i innehållsförteckningen. Det är sju saker som spelar roll: barn, strategi, din kyrka, varje familj, sanningen, att göra gott och denna vecka. Jesus får ett tydligt fokus redan i bokens inledning, vilket hjälper läsaren att se att de kommande kapitlen har ett gemensamt syfte – att föra barnen till Jesus. Det finns ibland en tendens att barnen sätts på en piedestal – som att de vore viktigare än vuxna, men för det mesta görs detta för att förmedla poängen att vad vi gör i församlingen spelar en helt avgörande roll för barnet och kyrkans framtid. Det blir tydligt att föräldrarna är de viktigaste i barnens liv, men det framhävs inte på bekostnad av ledarens roll, utan uppmuntrar ledaren till att bli en ny slags ledare där man involverar hela familjerna i tänket kring kyrkans engagemang i barn.
Kapitlen om sanning och om att göra gott ger tillsammans en bra balans i att det både är viktigt att vi förmedlar sanningen till barnen på ett sätt som de förstår och samtidigt att vi är förebilder i vad vi gör och att barnen kan lära sig något om Gud genom att själva göra gott. Det sista kapitlet om att denna veckan spelar roll ger mig, i motsatt till den negativa stress jag upplevde i Missa det inte,en positiv längtan efter att göra det bästa av varje möte med ett barn den här veckan. En ny slags ledare är en bra bok att ge till alla ledare i kyrkan – barnledarna, men också församlingsledare – för att vi genom en ny syn på ledarskap och på rollen mellan hem och kyrka, tillsammans ska kunna tjäna Gud och föra barnen till Jesus.
”Det här vill jag inte prata med barnen om”, ”Det här vill jag att de ska vara skyddade från”, ”Den här smärtan vill jag inte att de ska känna”. Många gånger reagerar jag som förälder reflexmässigt just så när sjukdom, krig, kriminalitet eller död drabbar oss själva eller vår omvärld. Någon stund senare landar jag dock i att jo, även detta måste jag prata med barnen om. Även detta är en normal del av vår onormala värld och något jag inte helt kan skydda mina barn från.
Hur kan man som
kristen förhålla sig till världshändelser som covid-19-pandemin
som vi just är på väg ur, eller krigssituationen i Ukraina, som vi
just står i? Och mer specifikt för den här bloggen – hur kan man
som kristen förälder eller ledare hjälpa barnen när det uppstår
konflikter och kriser i världen? Det finns mycket att säga om det,
många kloka personer gör det och jag ska inte försöka ge mig på
att ge någon helhetsbild. Jag vill heller inte försöka visa exakt
på vad som är rätt att göra i relation till de barn du möter,
men jag skulle vilja dela med mig av några tankar som jag haft och
har nytta av i relation till barn.
För det första
– behöver vi ens prata med barnen om negativa händelser i
världen? Är det inte bättre att skydda dem från det onda, vi vill
ju inte väcka oro och rädsla? Tyvärr kommer vi aldrig att kunna
skydda våra barn från allt ont. I stället tror jag det är viktigt
att vi hjälper dem att relatera till det onda och att ge dem tröst
och hopp. Här är samtal en viktig del. Om jag som förälder inte
pratar med mina barn, kan jag inte lära känna dem på djupet. Om
jag som förälder inte pratar med mina barn överlåter jag åt
barnet själv att brottas med sina upplevelser och tankar, eller åt
andra vuxna eller barn att sköta samtalet. I ett informationsspäckat
samhälle där nyheter syns via många olika media kan vi inte
undvika att våra barn får reda på saker som händer, men vi kan
hjälpa dem att vara beredda på vad som kan hända, och hjälpa dem
att bearbeta när något hänt.
För det andra – vad är det för värld vi lever i? Vår värld är skapad av Gud och vi människor är skapade till hans avbild och har fått ett uppdrag att ta hand om jorden. Från början var allt mycket gott, men människan valde bort Gud, och då kom det onda och synden in i världen. Världen är inte längre som den ska och inte vi människor heller, och så kommer det att vara tills Jesus kommer tillbaka och gör allting nytt. Vi lever i en onormal värld där onda och trasiga saker är normala (uttrycket normalt i en onormal värld har jag lånat av Stephanie O. Hubach). Genom världshistorien kan vi se att krig hör till det normala – inte för att det är gott, absolut inte, men för att vår värld inte längre är som den ska.
För det tredje –
ta barnen på allvar och lyssna på dem. Varje barn är unikt, i
ålder, personlighet, omvärldskunskap, osv. I vårt hem har vi haft
fyra olika samtal med fyra olika barn om krigssituationen i Ukraina.
Det kan vara bättre att prata med ett barn i taget och ställa enkla
frågar som ”Har du hört något om Ukraina?”, ”Vad tänker du
om det?”. Vi ska basera samtalet på fakta, men av omsorg om barnet
ska vi inte säga mer än vad de frågar efter. Ett barn kan vilja
bygga på med mycket fakta för att förstå situationen, ett annat
barn kan behöva få prata om hur Gud kan tillåta att detta händer
och ett tredje barn kan behöva en kram. Med en tvååring kanske du
inte pratar om situationen i Ukraina alls, men när det var
pandemirestriktioner var du tvungen att förklara varför tvååringen
inte fick krama mormor. Med ett skolbarn behöver du prata om vad som
sagt i skolan, mellan kompisar och vad de sett i media. Hjälp dem
att förstå vikten av fakta, och att det kan vara bättre att prata
med vuxna än att följa händelseutvecklingen via sociala medier
eller kompisars tankar. Jag har flera gånger slagits av hur fort det
uppstår falska och märklige rykten bland barn och tonåringar. Tänk
på att vissa barn kan behöva prata mycket om en krissituation för
att bli lugna, medan andra blir mindre oroliga av att ta upp ämnet
så lite som möjligt. Vi som är vuxna behöver tänka på när vi
pratar sinsemellan och barnen kan råka höra. Det kan vara klokt att
inte delge alla sina egna tankar om en krissituation så att barnen
hör.
För det fjärde
– förmedla Guds tröst och vårt hopp i Jesus. I 2 Korintierbrevet
1:3 beskrivs Bibelns Gud som ”all trösts Gud”. Det är uppenbart
när man läser Bibeln att Gud inte ger löften om att vi ska slippa
svårigheter, däremot finns det många löften om att Gud är med
oss mitt i svårigheterna, inte prövar oss utöver vår förmåga,
och ger oss tröst. ”Men kristna kan ju också dö i kriget! Vad är
det för tröst?” Ja, så är det, som kristna är vi inte skyddade
från fara, men vi kan aldrig skiljas från Guds kärlek i Jesus
Kristus. Det är i honom vi har vår sanna frihet. Därför måste vi
också vidga perspektivet och prata om hopp. Vår värld ser många
gånger hopplös ut, och jag kan förstå om barn har svårt att tro
att det kommer att bli bättre. Men som kristna har vi ett så mycket
större hopp än så – vårt hopp står inte till världsliga
ledare, utan till Jesus. Hur kan vi veta det? Jo, därför att Jesus
har uppstått (1 Kor 15), därför att Jesus är med oss (Matt
28:18-20) och därför att Jesus ska komma tillbaka (Upp 21). Det
förminskar inte smärtan och lidandet, oron och frågorna, men det
ger en stadig grund som inte kan rubbas, där både barn och vuxna
får vila.
För det femte – be och tjäna. Vår barn behöver få se vad vi som kristna kan göra i krissituationer. Vi kan be tillsammans med barnen. Det behöver inte vara fler ord än ”Vi ber för Ukraina” eller ”Vi ber att corona ska ta slut”. Hur kan vi som familj stötta de kristna som bor i Ukraina? Hur talar vi om makthavare som handlar fel, ber vi för dem? Hur kan vi tjäna människor i vår närhet? Härom veckan handlade predikan i min kyrkan om Jona och om hur Gud upprepade gånger försöker förklara för Jona att han älskar och bryr sig om alla människor. Glädjen blir stor när någon vänder om till Gud. Vi får be och ge Jesus vidare i vår värld, så att fler får lära känna all trösts Gud!
Många av oss kanske känner att livet nu lättar, men det kan också finnas en kvarvarande trötthet när restriktioner i vårt samhälle nu börjar lätta. Ofta är det i våra hem som trötthet märks som mest. I en kortfilm som nätverket Jesus till barnen gjort delar jag några tankar om hur man kan skapa en god atmosfär i ett hem av trötthet. Filmen finns nedan och du får även innehållet i text.
Under det senaste året har många av oss umgåtts mer med dem vi bor med än vad vi är vana vid. På många sätt har det varit en styrka och relationerna har fått fördjupas, men på andra sätt har det varit slitsamt. Jag har som mamma ganska många gånger kunnat känna en trötthet.
När det blir slitningar i familjen kan man fundera på: Kan jag ha vilket humör som helst? Kan jag bete mig hur som helst? Det är ju ändå mitt hem, jag ska ju kunna slappna av, eller? Det är kanske inte så enkelt, utan vi behöver tänka på hur vi är mot varandra. Jag har tänkt på fyra olika saker när det gäller det här.
Det första är att försöka tänka gott om den andre. Om någon i min familj gör eller säger något och min första spontana reaktion är att ifrågasätta, blir uppretad eller arg, så får jag försöka stanna upp och tänka att den andra personen kanske vill väl och menar väl.
Det andra jag har tänkt på är att ibland behöva stanna upp och vara tyst. Särskilt när jag blir arg får jag tänka på att andas, tänka till och inte börja prata förrän jag har koll på vad jag säger.
Det tredje som jag har tänkt på är vikten av att använda ordet förlåt, både att kunna säga förlåt till någon som man gjort illa och att uttrycka till någon som gjort mig illa: Jag förlåter dig.
Det fjärde jag tänkta på är att Efesierbrevet, särskilt kapitel 4, är en bra hjälp i allt detta. Där finns perspektivet av hur vi ska vara mot varandra. Det Paulus skriver utgår ifrån vad han sagt i början av brevet om vår identitet i Kristus – att vi är förlåtna, upprättade och rättfärdiggjorda och lever med Jesus. Sedan kommer det en mängd bra tips i kapitel 4. Läs gärna det och funderar på hur det kan hjälpa oss i hur vi är mot varandra. I kapitlet finns också ett annat perspektiv – återkommande sägs att Gud har förlåtit oss och att han förlåter oss igen när vi misslyckas.
Med hjälp av dessa tankar får vi i våra familjer och hem försöka bygga en god atmosfär mitt i all trötthet. En av Lina Sandell-Bergs psalmer har fått bära mig mycket under pandemin och får fortsätta bära i det som kommer:
Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på! Allt ju vilar i min Faders händer. Skulle jag, som barn, väl ängslas då? Han som bär för mig en faders hjärta, han ju ger åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag.
Har du varit med om att ditt barn ställt en riktigt svår fråga? Det har jag, många gånger. Vad ska man göra när barnen ställer svåra frågor om Gud, livet och tron? I en kortfilm som nätverket Jesus till barnen gjort ger jag sex tips på vad man kan tänka på när barnen ställer svåra frågor. Filmen finns nedan och du får även innehållet i text.
Det första man kan tänka på är att se till att vara närvarande och lyssna. Stanna upp med det du håller på med och var uppmärksam. Visa att du är närvarande och vill lyssna på barnet.
För det andra kan du själv ställa frågor tillbaka till
barnet. Säg ”Det där var en jätteintressant fråga, vad tänker du själv?” På det
sättet får du själv lite betänketid och kan fundera på vad du skulle kunna
svara, men du får också reda på lite mer av vad det är som rör sig i barnets
huvud kring frågan.
För det tredje skulle jag vilja tipsa dig om att våga säga ”Jag
vet inte”. Inte på ett sätt så att du undviker barnets fråga och inte tar itu
med den, men så att du vågar erkänna att du också håller på att lära dig. Du
vet inte allt. Ibland har jag fått säga till mina barn ”Jag vet inte, men vi
kan ta reda på det.” Och så har vi tagit reda på svaret tillsammans, eller så
har jag tagit reda på det och tagit upp frågan med barnet igen. Du kan också ta
med fler i familjen i samtalet. Någon annan kanske vet mer om frågan ni pratar
om?
För det fjärde vill jag uppmuntra dig att våga säga till
dina barn vad du tycker. De uppskattar att få höra din åsikt. Du ska inte göra
det på ett sätt som kräver att barnen ska tycka likadant som du, och inte
heller på ett sätt som gör att det låter som att alla kristna tänker precis
likadant. Det finns flera stora frågor inom kristen tro som teologer och filosofer
har funderat över i århundraden. Det är bra att vi säger till våra barn ”Det
här kan kristna tänka lite olika om, och så här tänker jag.”
För det femte tänker jag att när våra barn ställer frågor om livet och tron behöver vi hjälpa dem att backa ett steg och titta på frågan utifrån ett livsåskådningsperspektiv. Vad säger detta om helhetsbilden i kristen tro eller i en annan livsåskådning? Vi kan behöva göra distinktioner, alltså dela upp fråga i olika perspektiv och delar. Vi kan behöva prata med barnen om sanningsbegreppet – finns det saker som är objektivt sanna för alla människor? Vilka saker är subjektiv sanna? Hjälp barnen att backa ett steg och titta på sina frågor och tankar lite utifrån.
För det sjätte så har vi vuxna själva mängder av frågor. Vi vuxna behöver leta svar och rusta oss själva så att vi kan hjälpa våra barn att rustas i sin tro och tänkande. Det finns allt fler resurser för föräldrar att på olika sätt rusta sig. Apologetik handlar om att förklara och försvara den kristna tron på ett ödmjukt och respektfullt sätt.
Det finns flera olika böcker för föräldrar eller barn, eller som ni kan läsa tillsammans. Genom dem kan ni få hjälp att tänka igenom kristen tro logiskt utifrån ett livsåskådningsperspektiv. Ni kan få svar på frågor kring Bibelns historicitet, Guds existens, m.m. Det finns poddar, bloggar, goda förebilder och vänner i våra församlingar. Så försök att själv förkovra dig. Ibland kanske det är du som ställer en fråga till ditt barn som ni kan prata om och dagen därpå kommer barnet till dig med en fråga och ni får leta nya svar tillsammans.
Lycka till!
Boktips
Kristendomen bevisad för unga, J Warner Wallace, Pärlan förlag, recenserad här.
Fallet Jesus för unga, Lee Strobel, Pärlan förlag, recenserad här.
Fallet mirakel för barn, Lee Strobel, Pärlan förlag, recenserad här.
Rusta dina barn – En apologetisk vägledning för kristna föräldrar, Natasha Crain, Apologia förlag, tankar om boken här.
Liten handbok om de vanligaste argumenten för och emot kristen tro, Tobias Sunnerdahl, Apologia förlag.
Minihandbok om de vanligaste argumenten för och emot kristen tro, Tobias Sunnerdahl, Apologia förlag.
Artiklen är tidigare publicerad i tidskriften “Teologi & Ledarskap, nummer 3, 2020. Du kan köpa lösnummer eller prenumerera här.
Jag reser mig och går fram till mikrofonen för att hålla i barnens stund. Det är söndag och klockan är strax över elva. I lokalen finns inga barn, en trappa ner är inga förberedelser gjorda för söndagsskola och skattkistan som alltid har sin plats bredvid mig längst fram i kyrkan är inte där. Istället finns det en filmkamera längst bak i lokalen.
– Idag har vi ingen söndagsskola i lokalerna här på Smala
gränd, men var ni än är, så deltar ni i gudstjänsten och det finns söndagsskola
för alla barn om ni går in på barnpedagogen.se. Kyrkan är inte en lokal, utan
kyrkan är där vi är. Där du sitter just nu, avslutar jag.
Sedan vårvintern 2020 har barnledare i alla kyrkliga sammanhang mött utmaningar som man inte kunnat tänka sig, men istället för att skapa kramp har det hos de flesta lett till en stor kreativitet kring hur barnen ska kunna ha kyrka hemma. Det har varit fantastiskt att se!
{“DeviceAngle”:-0.022087208926677704}
Vad är kyrka? När Jesus talar om att bygga sin kyrka talar
han inte om byggnader utan om människor. Ändå har vi många gånger gjort kyrkan
till just kyrkolokalen och inte till människorna som träffas i den. De som
träffas i kyrkan är inte bara kyrka när de ses på söndagar, utan de är kyrka
hela veckan, var de än är. I år har hemmen, mer än vanligt, blivit den tydliga
platsen för kyrkan.
Vad är det då att vara kyrka hemma? Det kan vara att göra det man brukar göra på gudstjänsterna, fast hemma. Det kan vara att titta på gudstjänsten som direktsänds. Det kan vara att be aftonbön. Främst kanske det är att vara kristen mitt i vardagen. Hos min familj är just nu ett sätt att ha hemmakyrka en andakt mitt i veckan med några sånger där vi hjälps åt med sång, rörelser och musicerande, ett bibelord och en bön. Det känns inte alltid så andligt, det är oftast mer än en som är på dåligt humör, men det är ett synligt tecken på att vi och vårt hus vill tjäna Herren.
I Femte Moseboken 6:4-9 står det: ”Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft. Dessa ord som jag i dag befaller dig ska du lägga på hjärtat. Du ska inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du ska binda dem som ett tecken på din hand, och de ska vara som en påminnelse på din panna. Och du ska skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.”
Pandemin har hjälpt oss att bli påminda om att våra hem och det ansvar föräldrar har för sin barns fostran i tron är det viktigaste, inte söndagsskolrummet och ledarna. För att hemmen ska kunna bli en plats där Guds rike får synas och för att föräldrarna ska kunna ta ansvar för att ge tron vidare till barnen behöver församlingen stötta hemmen. Vid en föräldraträff i vår församling Roseniuskyrkan lyfte vår predikant Martin Helgesson tre aspekter från 5 Moseboken 6. För det första ska föräldrarna lägga Guds ord på sina hjärtan. En tro som gör skillnad för föräldrarna smittar till barnen. För det andra talas det om familjeandakten som aldrig tar slut – när du sitter, går, lägger dig och stiger upp – alltså en tro som är närvarande hela tiden, i samtal, i handling, i fysiska objekt i hemmet, i högtider, osv. För det tredje står det lite längre fram i 5 Mos 6:20 att du ska vara beredd att svara dina barn när de frågar vad det vi gör och tror betyder. Hemmet är den plats där barnen kan gripa tron och där de ska få utrymme att fundera över den och växa i den.
{“DeviceAngle”:-0.044581912457942963}
Hur kan församlingen stötta familjerna i att vara kyrka
hemma utifrån dessa tre aspekter? Till att börja ska församlingen stötta
föräldrarna i deras egen vandring med Gud. Ledarskapet i församlingen behöver
undervisa föräldrarna i Guds ord så att de kan lägga Guds ord på sina hjärtan.
Föräldrarna behöver få tips om hur de
för egen del kan få till en personlig andakt i hemmet, de behöver uppmuntra och
rustas i att leda sina barn i tron och att prata med vuxna vänner och kollegor
om Jesus.
För det andra behöver församlingen hjälpa familjerna att
leva liv där familjeandakten aldrig tar slut. Ett sätt är att ha hemgrupper där
man träffas i alla generationer. När vi samlas till gudstjänst på söndagar är
det tre delar som alltid är med – bibel, bön och gemenskap. På samma sätt är
det i en mindre grupp som träffas under veckan – hemgruppen är en minivariant
av gudstjänsten, men bibel, bön och gemenskap. Vi delar lätt upp oss i olika
åldrar och missar vikten av samlingar med alla generationer. Hur kan vi mötas
runt en bibeltext och dela våra tankar om den så att alla får komma till tals,
alla får växa i Ordet och alla får brottas med frågor? Det ligger en stor
potential i att vara kyrka hemma genom att läsa Bibeln tillsammans. Dels blir
fokus på att tillsammans upptäcka saker i texten, inte på att vuxna ska
undervisa barn. Dels öppnar vi oss för varandra och delar vad vi tänker, var vi
står i vår vandring med Gud, osv.[1]
För det tredje behöver församlingen ge föräldrarna ett
självförtroende. Alltför ofta beter vi oss som att församlingen och inte
föräldrarna har huvudansvaret för barnens fostran i tron. Vi behöver hjälpa
föräldrar att känna sig redo att ta ansvaret. Undersökningar har visat att
föräldrar saknar tid, struktur och språk för att ge tron vidare till sina barn.
Istället för att kyrkan bara försöker ge barnen allt de behöver på
söndagsskolan, kan kyrkan samarbeta med hemmen och ge stöd och resurser kring
just de här tre aspekterna. Hur då? Församlingen måste ge föräldrar praktiska
tips om när och hur man kan prata om tron, hjälp att prioritera tiden klokt
samt ge dem kunskap om tron. Som kristna är vi inte alltid rustade att möta
alla de åsikter och strömningar som rör sig i samhället. Vi kan inte ge bra
skäl för vår egen tro och kan inte slå hål på argumenten från andra mot kristen
tro.[2]
Ingela Wahl har arbetat med barn och familj inom King’s Kids
i många år. I sin bok Familjen – ett team[3]tar
hon upp ytterligare sätt som församlingen kan utrusta föräldrarna i uppgiften
att vara kyrka hemma. Ett sätt är att ge familjer chansen att tillsammans få
vara med och tjäna. I dessa tider har många sänt sina gudstjänster digitalt och
bara haft medverkande på plats i kyrkolokalen. Vid en gudstjänst fick vår
familj tillfälle att delta på många olika sätt – ett barn ordnade blommor, ett
annat var med och sjöng, vi föräldrar hade olika uppgifter, osv. Det gör något
med oss som familj när vi får tjäna tillsammans. Jag tror också att det kan
göra det lättare för en familj att vara samma personer på söndagar som andra
dagar. Om vi delar många av livets dimensioner med varandra blir vi mer
transparenta och hela.
Ett annat sätt som Ingela Wahl nämner är att som familj planera
utåtriktade missionshandlingar. Vad kan vi som familj göra för andra? Hur kan
våra grannar märka av att vi är del av en kyrka? Många har i sina grannskap
kunnat hjälpa till med handling under pandemin. Det är lätt att vi slutar vara
gästfria i vårt hem, det är en utmaning i den här tiden. Ett sätt är att bjuda
på fika i sin trädgård. Vad är det lilla jag kan offra för att stötta någon
annan?
Jag hoppas att en av de goda saker som kommer ur pandemin är
att kyrkan i Sverige blir mer klar över hur viktigt det är att bygga kyrka på
ett sätt som inkluderar hem och familj. Jag hoppas att vi fortsätter bygga
mötesplatser i hemmet, att söndagsskola får bli ett komplement till hemmet och
inte tvärtom.
Utifrån den annorlunda situation vi ställts i under pandemin vore det intressant att undersöka hur föräldrar upplevde det när det blev mer uppenbart att om föräldrar inte gjorde något för barnens fostran i tron, så blev det inget alls. Kände föräldrarna sig rustade av församlingen på ett sätt så att de hade språk och kunskap för att förmedla tron? Var gudsrelationen en naturlig del av vardagen, i bön, i samtal, i utveckling? För en del familjer kan pandemin blivit en hjälp att upptäcka att tron måste förmedlas hemma, kyrka måste göras hemma. För andra kanske det mer blev ingenting. När verksamheten i kyrkolokalen inte fanns att tillgå fanns heller inget liv med Gud kvar… eller? Några få, men jag befarar alltför få, kände sig redo för att vara kyrka hemma.
Varje församling och familj har sina utmaningar. Oavsett vilka utmaningar vi möter får vi alla påminna oss om att ingen är perfekt, det finns förlåtelse och nya chanser. Att vara kyrka är att ständigt formas och bli mer kristuslika. Jag vet ingen plats som tränar mig så hårt och samtidigt så nådefullt på det som mitt hem.
[1] En bra
metod för att läsa Bibeln med alla åldrar hittar du i boken Hemmakyrka
av Elin Redin, Rakel Brandt och Sofia Ödman, utgiven av EFS Budbärare och Salt
2019.
[2]Rusta
dina barn av Natasha Crain, utgiven på Apologia förlag 2020 är en mycket
bra hjälp för föräldrar att prata om Gud och frågor om tron med sina barn.
[3]Familjen – ett team, Ingela Wahl, King’s Kids Sverige, 2015.
Jag sitter med i styrgruppen för nätverket ”Jesus till barnen” som representant för ELM Syd. ”Jesus till barnen” står på en bred ekumenisk plattform och vill stötta hem och kyrka för att ge Jesus till barnen och föra barnen till Jesus.
I vår bjuder vi in till fyra inspirerande digitala mötesplatser. Varje träff riktar sig till en viss målgrupp – föräldrar, barnledare eller kyrkoherdar/församlingsledare/präster/pastorer – för att just ni ska få lyssna, samtala och inspireras i er roll för den tid vi lever i.
Jag gick genom korridoren, som på ena sidan var täckt av klassrumsdörrar och blå elevskåp, på andra av lång tegelröd vägg. Plötsligt hörde jag det bakom mig.
– Jesus, Jesus, Jesus.
Det var inte första gången som den lite stöddige killen en
årskurs över mig ropade Jesus i korridoren efter mig. Jag var väl trött på det,
för plötsligt vände jag mig mot honom, stirrade honom i ögonen och sa:
– Du tror du är så himla rolig, men det är du inte.
Efter det började killen heja trevligt på mig i korridorerna.
Vad har du för erfarenheter av att vara kristen i skolan? Den
här händelsen från mitt liv slutade på ett bra sätt. Det som började i en form
av kränkning på grund av min tro slutade med att jag fick ett respektfullt
bemötande. Så är det tyvärr inte i alla lägen.
För några veckor sedan släppte Claphaminstitutet en ny rapport ”Kränkt för sin tro – Kristna ungdomars upplevelse av sekulär intolerans i dagens svenska skola”. Författarna Johan Eddebo, Per Ewert och Sven Magnusson vill med rapporten beskriva och analysera ”hur kränkningar och attityder gentemot religion upplevs av kristna elever i det offentliga skolsystemet i Sverige.” (Eddebo, s 4). Sammanfattningsvis kommer de fram till att elever som är öppna med sin tro ofta upplever sig utsatta av både elever och lärare, många elever skräms till tystnad om sin tro, skolan har en stark sekulär norm, ett stort antal elever i den svenska skolan blir mobbade på grund av sin tro och att svensk skolmiljö istället för att bidra till öppenhet och förståelse snarare skapar och förstärker fördomar (Eddebo, s 27).
I samband med att rapporten släpptes var jag med på den digitala konferensen ”Får kristna plats i skolan?” som Claphaminstitutet arrangerade tillsammans med Svenska apologetiksällskapet och Ny generation. Om du missade konferensen går det utmärkt att se den i efterhand. Jag tänkte här dela med mig av några reflektioner från konferensen och från min läsning av rapporten.
Min första reaktion över rapporten är sorg. Hur kan samhälle, skola och lärare underlåta att ta på allvar att elever får utstå kränkningar? I Sverige är vi på många sätt bra på att betona att ingen ska utsättas för diskriminering, men när det gäller diskriminering på grund av religion verkar vi ha en stor lucka. Rapporten talar om att detta till viss del kan bero på Sveriges historia som en kristen enhetskultur, där religionen kopplats till makten, och det lever kvar i klassrummen, trots att kristna idag är i minoritet i samhället. På grund av historien accepteras gliringar och nedlåtande kommentarer om kristen tro från både elever och lärare. Det är inte acceptabelt.
Med mina egna barn och i andra sammanhang brukar jag försöka prata om att skolans undervisning inte är neutral. Det är också något som rapporten tydligt kommer fram till. Skolan präglas av en sekulär norm, där den ateistiska världsbilden ses som neutral. Skolan ska enligt läroplanen ge en saklig och allsidig undervisningen. Jag tänker att skolan ofta blandar ihop neutral med saklig. Micael Grenholm lyfte på konferensen en intressant tanke. Han menade att det vore bättre om skolan utgick från en agnostisk hållning i undervisningen istället för en ateistisk. En agnostisk hållning tar inte ställning för den ena eller andra världsbilden, utan lyfter fram kunskap om alla, och för- och nackdelar med dem. Det tror jag skulle ge en mycket bättre mångsidighet i undervisningen. Claphams rapport pekar på samma sak när de säger att ”En princip som helt uppenbart behöver tydliggöras för lärarkåren är att religiösa livsåskådningar är rationellt legitima i lika hög grad som en sekulär livssyn.” (Eddebo, s 25).
Ett problem som vi pratade om här hemma bara häromdagen är att det är svårt att vara den som har en avvikande uppfattning i klassrummet. Det behöver inte bara handla om frågor kring religion. När man inte tycker som majoriteten anses man lite dum. Att vi har fått ett så dåligt samtalsklimat i klassrummet (och i samhället i stort?) är djupt problematiskt. På konferensen “Får kristna plats i skolan?” pratade Karin Kittelmann Flensner om att klassrummet inte ska vara intellektuellt säkert, men säkert för dig som person. Elever ska alltså utmanas med nya kunskaper och perspektiv, men det ska alltid vara tryggt att tänka högt, ha avvikande åsikter och pröva idéer utan personangrepp. Många av de intervjuade i Claphams rapport uttrycker att de inte längre är öppna med sin tro, just av rädslan för personangrepp. Här verkar vi ha en lång väg att gå idag.
Alla vi som har barn och ungdomar runt omkring oss – vi kan må vara föräldrar, barn- och ungdomsledare eller andra vuxna som barnen umgås med – måste stötta barnen! Lyssna på vad de berättar om hur det är att vara kristen i skolan och bland ickekristna vänner. Låt dem ställa sina frågor och ge dem mer kunskaper om kristen tro. Hjälp dem att hitta bra sätt att föra samtal. Och sist men inte minst – acceptera inte att de blir kränkta för sin tro! Kontakta skolan, tala med lärare och rektor, hänvisa till läroplanens ord om att alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan med förtroende för och visshet om att barnen inte blir ensidigt påverkade för den ena eller andra åskådningen (Lgr11 s 8) och att ingen ska “utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas.” (Lgr11, s 7).
Kommentarer