Barnpedagogen

Om bibel, barn och pedagogik

Category: Föräldraskap (sida 1 av 2)

Hur är det att vara kristen i skolan?

Jag gick genom korridoren, som på ena sidan var täckt av klassrumsdörrar och blå elevskåp, på andra av lång tegelröd vägg. Plötsligt hörde jag det bakom mig.

– Jesus, Jesus, Jesus.

Det var inte första gången som den lite stöddige killen en årskurs över mig ropade Jesus i korridoren efter mig. Jag var väl trött på det, för plötsligt vände jag mig mot honom, stirrade honom i ögonen och sa:

– Du tror du är så himla rolig, men det är du inte.

Efter det började killen heja trevligt på mig i korridorerna.

Vad har du för erfarenheter av att vara kristen i skolan? Den här händelsen från mitt liv slutade på ett bra sätt. Det som började i en form av kränkning på grund av min tro slutade med att jag fick ett respektfullt bemötande. Så är det tyvärr inte i alla lägen.

För några veckor sedan släppte Claphaminstitutet en ny rapport ”Kränkt för sin tro – Kristna ungdomars upplevelse av sekulär intolerans i dagens svenska skola”. Författarna Johan Eddebo, Per Ewert och Sven Magnusson vill med rapporten beskriva och analysera ”hur kränkningar och attityder gentemot religion upplevs av kristna elever i det offentliga skolsystemet i Sverige.” (Eddebo, s 4). Sammanfattningsvis kommer de fram till att elever som är öppna med sin tro ofta upplever sig utsatta av både elever och lärare, många elever skräms till tystnad om sin tro, skolan har en stark sekulär norm, ett stort antal elever i den svenska skolan blir mobbade på grund av sin tro och att svensk skolmiljö istället för att bidra till öppenhet och förståelse snarare skapar och förstärker fördomar (Eddebo, s 27).

I samband med att rapporten släpptes var jag med på den digitala konferensen ”Får kristna plats i skolan?” som Claphaminstitutet arrangerade tillsammans med Svenska apologetiksällskapet och Ny generation. Om du missade konferensen går det utmärkt att se den i efterhand. Jag tänkte här dela med mig av några reflektioner från konferensen och från min läsning av rapporten.

Min första reaktion över rapporten är sorg. Hur kan samhälle, skola och lärare underlåta att ta på allvar att elever får utstå kränkningar? I Sverige är vi på många sätt bra på att betona att ingen ska utsättas för diskriminering, men när det gäller diskriminering på grund av religion verkar vi ha en stor lucka. Rapporten talar om att detta till viss del kan bero på Sveriges historia som en kristen enhetskultur, där religionen kopplats till makten, och det lever kvar i klassrummen, trots att kristna idag är i minoritet i samhället. På grund av historien accepteras gliringar och nedlåtande kommentarer om kristen tro från både elever och lärare. Det är inte acceptabelt.

Med mina egna barn och i andra sammanhang brukar jag försöka prata om att skolans undervisning inte är neutral. Det är också något som rapporten tydligt kommer fram till. Skolan präglas av en sekulär norm, där den ateistiska världsbilden ses som neutral. Skolan ska enligt läroplanen ge en saklig och allsidig undervisningen. Jag tänker att skolan ofta blandar ihop neutral med saklig. Micael Grenholm lyfte på konferensen en intressant tanke. Han menade att det vore bättre om skolan utgick från en agnostisk hållning i undervisningen istället för en ateistisk. En agnostisk hållning tar inte ställning för den ena eller andra världsbilden, utan lyfter fram kunskap om alla, och för- och nackdelar med dem. Det tror jag skulle ge en mycket bättre mångsidighet i undervisningen. Claphams rapport pekar på samma sak när de säger att ”En princip som helt uppenbart behöver tydliggöras för lärarkåren är att religiösa livsåskådningar är rationellt legitima i lika hög grad som en sekulär livssyn.” (Eddebo, s 25).

Ett problem som vi pratade om här hemma bara häromdagen är att det är svårt att vara den som har en avvikande uppfattning i klassrummet. Det behöver inte bara handla om frågor kring religion. När man inte tycker som majoriteten anses man lite dum. Att vi har fått ett så dåligt samtalsklimat i klassrummet (och i samhället i stort?) är djupt problematiskt. På konferensen “Får kristna plats i skolan?” pratade Karin Kittelmann Flensner om att klassrummet inte ska vara intellektuellt säkert, men säkert för dig som person. Elever ska alltså utmanas med nya kunskaper och perspektiv, men det ska alltid vara tryggt att tänka högt, ha avvikande åsikter och pröva idéer utan personangrepp. Många av de intervjuade i Claphams rapport uttrycker att de inte längre är öppna med sin tro, just av rädslan för personangrepp. Här verkar vi ha en lång väg att gå idag.

Alla vi som har barn och ungdomar runt omkring oss – vi kan må vara föräldrar, barn- och ungdomsledare eller andra vuxna som barnen umgås med – måste stötta barnen! Lyssna på vad de berättar om hur det är att vara kristen i skolan och bland ickekristna vänner. Låt dem ställa sina frågor och ge dem mer kunskaper om kristen tro. Hjälp dem att hitta bra sätt att föra samtal. Och sist men inte minst – acceptera inte att de blir kränkta för sin tro! Kontakta skolan, tala med lärare och rektor, hänvisa till läroplanens ord om att alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan med förtroende för och visshet om att barnen inte blir ensidigt påverkade för den ena eller andra åskådningen (Lgr11 s 8) och att ingen ska “utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas.” (Lgr11, s 7).

Apologetik och föräldraskap i Apologiapodden

Hur kan föräldrar förbereda sina barn för de frågor och utmaningar mot den kristna tron de möter i skolan och på fritiden? 

I dagens avsnitt av Apologiapodden blir jag intervjuad av Martin Helgesson om apologetik och föräldraskap. 

Beställ boken Rusta dina barn av Natasha Crain på apologiaforlag.se

Boktips: Rusta dina barn

Rusta dina barn – En apologetisk vägledning för kristna föräldrar, Natasha Crain, översättning Mats Wall, Apologia, 2020, 312 s.

En kväll uppstod ett samtal med ett av våra barn vid högläsningen. Det började med att dottern citerade vad Greta Thunberg sa till ledamöter i amerikanska kongressen hösten 2019: ”I don’t want you to listen to me, I want you to listen to the scientists”. Utifrån det funderade vi på om man ska lyssna på all vetenskap, om det finns bra och dålig vetenskap och om det finns en konflikt mellan vetenskap och kristen tro. Big bang-teorin kom upp som exempel. Vad ska man tänka som kristen om den? Jag har ärligt talat själv inte tagit ställning i alla ursprungsfrågor, men jag har en trygghet i att välgrundad vetenskap inte motsäger Gud och Bibeln, eftersom Gud skapat människan med en uppgift att förvalta och utforska vår värld. Jag fick en möjlighet att utvidga barnets kunskap om universums expansion, att Big bang-teorin har bra stöd inom forskningen, att man ändå behöver en förklaring till vad som orsakade Big bang, osv. Vi pratade om att naturvetenskaplig forskning ofta handlar om att samla så mycket information eller evidens som möjligt, och att sedan se vad som är bästa förklaringen, och väldigt sällan om hundraprocentiga bevis. Tankarna gick vidare och vi pratade om olika sätt att läsa första kapitlet i Första Moseboken. Är det en beskrivning av exakt hur det gick till när Gud skapade världen? Eller är det ett poetiskt sätt att beskriva, som att måla en tavla, där poängen är att Gud skapar ur intet genom sitt ord och att allt är mycket gott? Dottern såg framför sig hur man börjar med bakgrunden och sedan fyller tavlan med innehåll. Vi pratade lite om gudsdyrkan i den omgivning där Första Moseboken skrevs. Solen dyrkades ofta som en gud. Kanske är det därför som skapelseberättelsen i 1 Mos 1 inte börjar med solen, den kommer först under dag fyra och inte ens då kallas den sol. Ja, det blev ett väldigt spännande samtal där jag som förälder utmanades att våga dela med mig av mina halvfärdiga tankar och av de kunskaper jag har så här långt. Det var också roligt att upptäcka hur intressant dottern tyckte det var och hur hon kunde få hjälp i sin förståelse av vetenskap och tro genom det jag kunde bidra med.

När vi satt där och pratade var jag så tacksam över att ha läst ”Rusta dina barn” av Natasha Crain. Jag läste den först på engelska (Keeping Your Kid’s on God’s Side) och tänkte att den här måste ges ut på svenska! Därför var det så roligt när den kom ut på Apologia förlag i våras. Boken är en apologetisk vägledning för kristna föräldrar. Den ger en stabil grund för att kunna prata om kristen tro med sina barn. Boken är indelad i fem områden med åtta frågor i varje. Områdena är Gud, sanning och livsåskådningar, Jesus, Bibeln och till sist vetenskap. Natasha Crain delar öppenhjärtigt med sig av händelser och samtal ur sin familjs liv och med sin examen i apologetik och goda kommunikativa förmåga hjälper hon läsaren att få en bra och balanserad överblick över 40 frågor som barn kanske ställer till oss, eller som vi föräldrar behöver ta initiativ till att prata med dem om. Jag uppskattar verkligen avdelningen om sanning och livsåskådningar. I samhället idag relativiseras sanningen i mångt och mycket och det är sällan vi tar steget tillbaka och tittar på helheten i olika livsåskådningar. Det tror jag är viktigt att hjälpa våra barn att kunna göra.

Apropå kvällssamtalet med dottern så uppskattar jag också delen om vetenskap. Crain har en god förmåga att redogöra för olika ståndpunkter som kristna kan ha, med för- och motargument, utan att ta ställning för vilken syn hon eller läsaren bör ha. Den typen av balanserade framställningar och de goda samtal det kan väcka behöver vi idag.

Som förälder vill vi göra det bästa för våra barn och vi vill växa i vårt föräldraskap, men med barn runt omkring sig är det inte alltid så lätt att hinna med att läsa. Om du ska välja en bok att läsa i höst, så ska du absolut satsa på ”Rusta dina barn”. Läs ett kapitel i taget, passa på att prata med dina barn om det och låt det ta den tid det tar. Målet är inte läsningen i sig, utan att få till samtal med barnen så att de får hjälp att tänka kring den kristna tron!

Boktips: Familjen – ett team

“Familjen – ett team” av Ingela Wahl, King’s Kids Sverige, 2015, 140 s

Mitt första minne av Ingela Wahl är från ett seminarium på en medarbetardag när jag jobbade som barnpedagog i Betlehemskyrkan (EFS) i början av 2000-talet. Jag kan fortfarande Ordspråksboken 22:6 utantill med hjälp av de rörelser hon lärde mig då:

”Vänj den unge vid den väg han ska vandra, så viker han inte av från den när han blir gammal.”

Sedan dess har jag bland annat haft glädjen att få samarbeta med Ingela genom nätverket Jesus till barnen. I allt Ingela gör finns visionen att familjen är kyrkan och kyrkan familjen, att varje förälder är en barnledare till sina barn och att varje familj är som ett team som kan få sprida Guds rikes doft i sin omgivning.

I boken ”Familjen – ett team” sätter hon ord på allt detta. Boken riktar sig både till föräldrar och till ledare inom kyrkan och vill vara ett stöd i att bygga kyrka strategiskt utifrån familjer (i utvidgad bemärkelse, inte bara kärnfamilj). Genom att hon delar personliga erfarenheter från sitt eget hem får man som läsare se en målmedvetenhet och vad man som familj kan få göra för Guds rike, men också vilka utmaningar och vilken brustenhet som finns i alla familjer.

Boken är en bra påminnelse och hjälp i den här tiden, då vi som kyrkor behöver ge tillbaka ansvaret för barnens fostran i tron till föräldrarna, och samtidigt stötta föräldrarna på det sätt som de behöver i sin uppgift.

Jag blev utmanad av tanken att som familj ha en vision som man kommit överens om tillsammans. Den kan se olika ut i olika tider. Författaren berättar att i en period i deras familj var visionen ”Vi ska ha en trevlig atmosfär hemma” det enda de kunde komma överens om. Eftersom jag läste detta just efter att jag haft ett utbrott på ett av våra barn tänkte jag: Käre Jesus, vi kan nog inte sträcka oss så mycket längre än så just nu heller.

Att inse sitt ansvar – samtala med dina barn

Det är sommar. De där två veckorna som jag skulle dela med mig av olika tipsa för att dela tron i hemmet har blivit flera veckor. Jag hade hoppats på att hinna blogga lite oftare än jag gjort, men jag fortsätter i maklig takt.

Förra tipset handlade om att ha andakt i hemmet. Det handlade om att hitta rutiner och stunder i vardagen att samlas till bön, bibel och gemenskap. Mitt fjärde tips handlar om att samtala med sina barn. Samtal dyker upp lite här och var och som föräldrar behöver man vara beredd att fånga tillfället. Kanske du som jag varit med om att ett barn ställer en fråga som inte har ett snabbt och enkelt svar, precis när det är dags att säga god natt. Kanske har du märkt att bilåkning till och från aktiviteter, då både förälder och barn fokuserar framåt genom vindrutan, öppnar för diskussioner om ämnen som berör barnets liv just nu. Samtal är också något som förälder kan planera in med sina barn. Kanske du som jag passat på att vid middagsbordet då alla är samlade berätta senaste nytt från mormor och morfar. Kanske har ni haft familjeråd om vad ni ska göra på semestern. På samma sätt kan man ha planerade samtal om ämnen som föräldrarna eller barnen tycker är viktiga att prata igenom.

Vi är olika vana vid att ha samtal med våra barn om tron på Gud och hur den relaterar till hela livet. Jag lär mig hela tiden nya saker, och får också upptäcka vad som passar varje barn. Hur gör man för att få det att funka? Här kommer åtta saker som hjälper mig och som jag hoppas kan vara till glädje för andra:

1. Var närvarande! För att barnen ska få tillfälle att prata med oss måste vi spendera tid tillsammans med dem, både fysiskt och mentalt.

2. Lyssna! Samtal handlar om ömsesidig kommunikation. Poängen är inte att du ska förmedla och barnen lyssna, utan att båda parter lyssnar och talar. Lyssna på barnens tankar, var inte rädd för att vara tyst och vänta med att ge respons.

3. Våga säga vad du tycker! Det finns ibland en rädsla för att påverka sina barn som gör att föräldrar inte är så tydliga med sina egna åsikter. Det tror jag är fel tänkt. Tvärtom bör vi vara tydliga med vad vi tycker. Vi kan förklara vad vi tror är sant och hur vi kommit fram till det. Var inte rädd för att säga att du hoppas att även barnen ska bli övertygade om att kristen tro är sann. Samtidigt är det viktigt att förmedla att de själva får fundera och komma fram till vad de tycker och tänker. Prata inte ner dem om du tycker de har fel, men ge dem gärna faktaunderlag och olika perspektiv för att kunna bilda egna uppfattningar.

4. Ställ frågor! Många goda samtal kan komma ur att fråga sina barn hur dagen varit, vad de gjorde på biologilektionen, vad de tänker om någon händelse i samhället eller om kompisens pappa som är allvarligt sjuk, osv. Ställ följdfrågor. Hur menar du då? Jaha, du tänker så, berätta lite mer!

5. Häng med i barnens värld! När du visar intresse för det som är barnens intresse lär ni känna varandra mer och blir trygga med varandra. Det skapar också många möjligheter till samtal. Vilka umgås barnen med i skolan? Vad de spelar för dataspel? Vilken är den mest populära influencern just nu? Titta du också. Läsa samma böcker som barnen. Häng med i vad som händer på fritidsaktiviteterna, osv.

6. Ha något att utgå från! Välj TV-program, filmer, böcker, m.m. som du tycker tar upp viktiga frågor. Under tiden eller efteråt kan ni samtala om er gemensamma upplevelse. Här hemma läser jag just nu Gömstället av Corrie ten Boom för ett av barnen. Det väcker många frågor kring vad som hände under Andra världskriget, människosyn, rätt och fel, Guds omsorg, m.m.

7. Våga säga ”Jag vet inte”! Som föräldrar är vi också lärande individer. Vi måste inte ha alla svar på frågor som barnen ställer. Barnen har inga problem med att vi säger ”Det där var en jättebra fråga. Jag har inget bra svar själv just nu, men jag kan ta reda på det, eller vi kan göra det tillsammans.” Problemet uppstår först, tror jag, om vi hittar på svar som inte håller på lång sikt, eller om vi avfärdar barnens frågor när vi inte vet vad vi ska svara.

8. Börja i det lilla! Ha inte dåligt samvete för de samtal som inte blivit av, utan gläds åt dem som blir av. Fundera på vad som kan vara nästa lilla steg hemma hos er för att kunna samtala om livet med Gud.

Glöm inte bort att Gud är med och leder dig i ditt föräldraskap! Herrens nåd är var morgon ny och du är hans barn!

Att inse sitt ansvar – tio olika sätt att ha andakt

Mina tidigare inlägg om föräldrars ansvar att ge tron vidare till sina barn har handlat om att lägga Guds ord på sitt eget hjärta och att göra tron synlig för sina barn. Det har blivit dags för ytterligare ett tips – ha andakt i hemmet! Det är bra för barn och föräldrar att läsa Bibeln och be tillsammans. I 5 Mos 6 står det att vi ska inskärpa Guds ord i våra barn och Ef 5 talar om att vi ska fostra våra barn i Herren. För att kunna göra detta behöver vi ge vidare av Guds ord till våra barn.

När vi talar om att ge tron vidare till barnen kopplar vi det lätt just till andaktsliv. Kanske tänker vi att om vi bara lyckas ha andakter så får våra barn en tro som bär. Till dig som lyckats få till bra andakter och tänker att det räcker med det vill jag säga, nej, tyvärr, att ge tron vidare är mycket större än så. Till dig som aldrig får till andakter och tror att du är ett hopplöst fall i att ge tron vidare vill jag säga, nej, du är inte hopplös. Eftersom trosförmedling är så mycket större än så, finns det inget som säger att avsaknaden av andaktsliv gör att barnen tappar tron. Med det sagt är det ändå positivt att hitta stunder då man i hemmet läser Guds ord och ber tillsammans.

Hur ska andakten gå till? Den bör innehålla bibel, bön och gemenskap, precis som en hemgrupp eller en gudstjänst. Och det är bra att hitta en återkommande vana varje dag eller vecka så att andakten blir av. Utöver det så kan andakten anpassas efter familjens behov. I vår familj har vi märkt att den form som passar bra ena halvåret inte alls passar nästa. Barnen utvecklas, veckorutiner ändras, behoven förändras.

Jag vill nu dela med mig av tio tips för att ha andakt med familjen. En del har vi använt hemma, en del kommer från samtal med andra föräldrar:

  • Välj en barnbibel att läsa ur, samlas i soffan en stund före läggning varje kväll och läs en berättelse, tacka Gud för det ni läst och dagen som varit, och sjung en sång.
  • Gå igenom alla Bibelns böcker. Vid andakten kan ni berätta om en ny bibelbok varje kväll. Ni kan läsa en vers som är central ur den boken. Måla en stor bokhylla på ett papper och rita för varje andakt in en ny bok i den ordning de kommer i Bibeln.
  • Sjung tillsammans! Gör en sånglista där barnen kan få välja en eller flera sånger att sjunga. Med mindre barn kan man göra sångkort genom att skriva sångens titel och rita en enkel bild till varje sång, så kan barnen välja sång själva.
  • Dra bibelordslappar. Skriv ner bibelhänvisningar på små lappar, t ex Joh 3:16, 5 Mos 6:4. Jag har gjort detta i ett kalkylblad på datorn. Lägg alla lapparna i en skål, låt ett barn dra en lapp vid andakten, själv träna på att slå upp versen och läsa den. Med barn som inte kan läsa kan en vuxen hjälpa till. Just nu försöker vi göra detta vid middagsbordet, innan alla går ifrån. Ett tag fyllde vi skålen med bönelappar istället och bad för den som stod på lappen vid andakten.
  • Samla alla barnen i ett av sovrummen vid läggningen, läs ur vanliga Bibeln tillsammans, fråga barnen om det är något särskilt de vill be för, be tillsammans och avsluta med Gud som haver. Även om inte de förstår allt i den vanliga Bibeln, förstår de mer än vi tror och ställer intressanta frågor.
  • Ha bibeltimma. I perioder har vi haft en timme i veckan då vi mer tydligt har haft undervisning med barnen. Det blir lite som söndagsskola, fast hemma, och vi har kunnat anpassa vad vi tar upp efter vad vi tror våra barn behöver. Vi har bland annat tagit hjälp av materialet På väg för 2-4-åringar, och av Luthers lilla katekes.
  • Spela tillsammans! Psalm 150 talar om att prisa Herren med både sång och instrument. Ett barn kan få vara med och välja sånger till andakten och alla, både barn och vuxna, kan vara med och spela och sjunga. Alla kan spela något – rytminstrument, piano, trummor … och någon måste ju göra rörelserna också!
  • Börja dagen med att läsa en andakt vid frukosten. Andaktsboken Glädjehopp (BV-förlag) passar bra. Andakt för hela familjen vid frukosten har hittills inte passat vår familj, däremot läser jag och yngste sonen Bibeln vid frukosten. Han väljer bland våra barnbiblar.
  • Ha andakt med varje barn enskilt. Gemenskapen med hela familjen är viktig, men det är också viktigt att varje barn kan få läsa Bibeln och be utifrån det barnets behov och utveckling. Därför passar det ibland bäst att läsa Bibeln med ett barn i taget vid läggningen eller någon annan stund på dagen.
  • Hitta kreativa och bekväma sätt att be. Låt barnen upprepa böner som du som vuxen formulerar. Be popcornbön, där alla får be korta böner högt. Turas om under veckan med att leda bönen. Använd färdigskrivna böner.

Det var tio olika tips. Listan skulle kunna göras mycket längre. När jag skriver ner alla tipsen inser jag att det skulle kunna bli ett eget blogginlägg för varje tips. Vilken barnbibel ska man välja? Vilka knep finns det för att lära sig Bibelns böcker? Hur får jag både femåring och tolvåringen att vara fokuserade samtidigt? Vilka sånger passar att sjunga i olika åldrar? Vi får se om jag utvecklar något av tipsen framöver. Hör gärna av er om vad ni skulle vilja veta mer om!

Att inse sitt ansvar – en tro som gör skillnad

Jag hoppas att du fått någon fin stund med Guds ord de senaste dagarna! Det är dags för nästa tips om hur vi kan ge tron vidare till våra barn. Innan dess vill jag säga två saker mer allmänt om föräldraskap.

Mina bloggtexter om att ta sitt ansvar som förälder kan ju tyckas onödiga att läsa av någon som inte är förälder. Ja, på sätt och vis. Jag riktar mig mest till föräldrar i bemärkelsen de som är huvudansvariga för barnet (jfr vårdnadshavare). Men det finns också ett utvidgat föräldraskap, där andra vuxna i barnens liv är viktiga – mor- och farföräldrar och vuxna som finns nära barnen i kyrka, hem eller på andra platser. I vår familj har till exempel ett antal unga vuxna varit mycket viktiga personer för våra barn i olika perioder. Så till dig som inte har egna barn – läs och ta till dig tipsen ändå. Det finns barn som behöver dig!

Det andra jag vill säga är att det inte finns några perfekta föräldrar. Vi gör alla misstag i vårt föräldraskap, ibland för att vi inte vet vad som är rätt att göra, ibland för att vi är trötta och ibland av något annat skäl. Det är okej. Inte okej i bemärkelsen att vi inte ska bry oss om vad vi gör, eller inte be om förlåtelse när det blir fel, men okej i bemärkelsen att den här världen fortfarande är trasig. Även om vi tagit emot ett nytt liv i Jesus, är det fullkomliga livet inte här fullt ut än. Så var så säker på att andra föräldrar i din närhet gör lika många misstag och får jobba med sitt föräldraskap lika mycket som du. Den tanken hjälper mig att slappna av och ta ett steg i taget.

Nu till tips nummer 2! Det är en fortsättning på det första att lägga Guds ord på sitt eget hjärta: Gör din tro synlig för dina barn! Det är svårt att påverkas och lära sig av något som man inte ser. Därför kan vi föräldrar fundera på vad våra barn ser av vår tro. Det kan vara att de ser när jag läser Bibeln, men också att Bibeln ligger framme och är synlig i hemmet. Det kan vara tavlor, böcker och annat som finns i hemmet. Det kan vara att de hör sin föräldrar prata med varandra om något de läst i Bibeln, hört i predikan, osv. Det kan vara att de hör dig prata i telefon och säga att du ska be för någon. Det kan vara att de ser och hör dig be eller sjunga till Gud.

Men att göra tron synlig för barnen handlar inte bara om de här specifika objekten eller sakerna vi gör. Det handlar också om att barnen kan se att tron gör skillnad i mitt liv när det gäller förhållningssätt till min familj och till världen runt omkring mig. Hur tänker och talar vi om varandra, om grannar, lärare, kollegor och landets ledare? Låter jag Andens frukt (kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning, Gal 5:22-23) prägla mitt sätt att handla och tala? Eller tar gnäll, avundsjuka, missunnsamhet, ilska, osämja och så vidare, prägla mig? Barn gör som vi gör och ibland kan jag höra mina barn spegla hur jag själv uttrycker mig. Flera gånger har det gjort mig ledsen för jag hör hur jag låter, men det har också hjälpt mig att se attityder hos mig själv som jag behöver jobba med.

Låt mig dela en sista tanke kring att göra tron synlig för sina barn. Många unga söker efter äkthet och jag tror att de behöver se att deras föräldrar är ”hela” personer. Vad menar jag med det? Jo, att jag som förälder är en och samma person oavsett om jag är hemma, i kyrkan, på jobbet eller på barnens fritidsaktiviteter. Jag behöver vara en sann människa. Om barnen ser mig vara på ett sätt i kyrkan, men på ett helt annat sätt hemma eller när jag träffar de andra tränarna i barnens idrottsklubb, kan barnen uppleva det som att min tro inte är äkta och att jag inte är en samma person vem jag än möter.

Sammanfattningsvis – gör tron synlig för dina barn, i ting och aktiviteter i hemma, i förhållningssätt i familjen och till andra, och genom att försöka vara en och samma person oavsett vem du möter. Det tror jag hjälper dina barn att få en tro som håller!

Med bön om att Gud ska fortsätta stötta och forma oss som föräldrar!

Att inse sitt ansvar

Under en av mina graviditeter hade jag en tuff arbetssituation och vid några tillfällen fick jag träffa en terapeut. En av de saker jag minns allra mest från samtalen var hur mycket terapeuten tryckte på det ansvar jag bar för barnet i min mage. Tänk på ditt barn! Mitt ansvar var att göra det jag kunde för att må bra, så att jag kunde vara en bra mamma till barnet. Den jobbiga situation jag stod i väckte mitt medvetande och min känsla för ansvaret jag har som förälder gentemot mina barn.

Bibeln talar om att föräldrarna är de som har huvudansvar för barnens fostran och undervisning i tron. I 5 Mos 6:4-9 står det:

”Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft. Dessa ord som jag i dag befaller dig ska du lägga på hjärtat. Du ska inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du ska binda dem som ett tecken på din hand, och de ska vara som en påminnelse på din panna. Och du ska skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.”

Vid en föräldraträff i Roseniuskyrkan i fjol lyfte vår predikant Martin Helgesson tre olika aspekter i de här verserna. För det första ska föräldrarna lägga Guds ord på sina hjärtan. En tro som gör skillnad för föräldrarna smittar till barnen.  För det andra talas det om ”familjeandakten som aldrig tar slut” – när du sitter, går, lägger dig och stiger upp – alltså en tro som är närvarande hela tiden, i samtal, i handling, i fysiska objekt i hemmet, i högtider, osv. För det tredje står det lite längre fram i 5 Mos 6:20 att du ska vara beredd att svara dina barn när de frågar vad det vi gör och tror betyder. Föräldrarna och hemmet är den plats där barnen kan gripa tron och där de ska få utrymme att fundera över den och växa i den.

Sedan ett par veckor före påsk har de flesta kristna familjer i Sverige inte gått till kyrkan. Coronapandemin har gjort att barnen inte kunna vara på söndagsskolan som vanligt, ungdomsgruppen träffas inte på samma sätt och vi föräldrar står helt plötsligt ensamma i att ge vidare vår tro till våra barn. Även om det finns många digitala resurser, biblar i våra bokhyllor och viss möjlighet att träffas, är det plötsligt uppenbart vem som måste göra jobbet – vi föräldrar. Om inte vi föräldrar tar det ansvar som Bibeln pekar på att vi har, vem gör det då?

I ett par år har många av oss som arbetar med barn och familj i kyrkan på olika håll märkt hur frågan kring hemmets och kyrkans relation till varandra har lyfts. Vad gör kyrkan för att stötta hemmen? Vem bär ansvaret för barnens kristna fostran? Vad gör kyrka och hem för att barn och ungdomar inte ska lämna tron? Den senaste nationella Jesus till barnen-konferensen hade det som fokus, jag har varit på nordiska medarbetardagar med detta tema och vi har pratat om det i vår församling. Men det har inte riktigt lossnat. Så kom restriktionerna i samband med coronapandemin och plötsligt sköljde det över oss som en flod. Föräldrarna har ansvaret och behöver i praktiken leda sina barn på vägen med Jesus.

Oj, kanske du tänker, nu blev det tungt. Ännu något som jag måste klara av i denna speciella tid! Jag skulle vilja uppmuntra dig att tänka så här: ditt ansvar för att ge tron vidare är inget nytt som dykt upp nu, du har alltid haft det. Det som hänt nu är att du tydligare fått syn på ditt ansvar. Ta det som en uppmuntran – du som förälder är expert på och så viktig för ditt barn! Och du behöver inte stå ensam i uppgiften! Kyrkans och den kristna gemenskapen har en roll att stötta dig i fostran av dina barn. Undersökningar har visat att föräldrar saknar tid, struktur och språk för att ge tron vidare till sina barn. Istället för att kyrkan bara försöker ge barnen allt de behöver på söndagsskolan, kan kyrkan samarbeta med hemmen och ge stöd och resurser kring just de här tre aspekterna. Hur då? Under ett par veckor framöver ska jag försöka dela med mig av olika tips här på bloggen om hur du kan dela tron med dina barn i hemmet.

Första tipset är det allra viktigaste – lägg Guds ord på ditt eget hjärta! Det är inte bara våra barn som är Guds barn, utan även vi föräldrar är Guds barn och vi behöver komma till honom och lyssna till hans ord. En sådan stund med Guds ord fick jag den här veckan genom att slå mig ner vid Berit Simonssons köksbord och läsa Bibeln med henne. Berit läste bland annat Jes 49:15 där Herren säger:

”Kan en mor glömma sitt lilla barn, att förbarma sig över sin livsfrukt? Och även om hon skulle glömma dig, så glömmer jag inte dig.”

Välkommen du också att läsa Bibeln med Berit på Oasrörelsens facebooksida! Klicka här.

Med bön om att du ska få känna Guds omsorg om dig och att din omsorg om dina barn omsluts av att Guds omsorg om dem är ännu större!

Vi har något att hoppas på!

Barntidningen Droppen ges ut av ELM (Evangelisk Luthersk Mission) och kommer ut varannan vecka. I varje nummer finns två andakter som passar ihop med söndagarna. I senaste numret skrev jag en andakt om bön. Jag delar den med er här på bloggen också. Läs den gärna hemma med barnen! Och titta in på Droppen och teckna en prenumeration om ni vill få andakter och berättelser i brevlådan varannan vecka.

– Mamma, det är något som inte är bra! suckade Alice.

Mamma var på väg ut ur Alices rum efter att ha nattat henne. När hon hörde Alice vände hon tillbaka till hennes säng.

– Vad sa du, vännen?

– Det är något som inte är bra.

– Okej, är det något du funderar på?

Nej, det var det inte. Alice var inte ledsen för något heller. Men något var inte bra. Kanske mådde hon lite illa. Mamma hämtade en bunke som fick stå bredvid sängen. Sedan stoppade mamma om Alice.

– Försök sova nu, jag tittar till dig om en stund.

Mamma strök Alice över ryggen, gick ut ur rummet och lämnade dörren på glänt. En kvart senare smög mamma in för att titta till Alice. Då sov hon gott. Mamma stod kvar vid sängkanten en stund. Ibland vet man inte vad som är fel, tänkte hon, eller vad man behöver. Inte vet jag om jag förstod vad Alice behövde heller. Nu sover hon gott i alla fall.

Mamma gick ner till vardagsrummet och satte sig i fåtöljen. Hon tog fram sin bibel. Hon höll på att läsa Romarbrevet och nu var hon mitt i kapitel 8. Hon läste vers 22-25 och funderade.

– Tänk att skapelsen, och vi alla, suckar och längtar efter befrielse. Det är lite som Alice ikväll. Så underbart att vi har något att hoppas på, så att vi inte längtar förgäves!

Hon läste vidare i vers 26-27: Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

– Wow! sa mamma för sig själv. Det här måste jag berätta för Alice imorgon. När vi är svaga, när vi inte vet vad som är fel, då vet Anden det och ber till Gud för oss. Vi har någon annan som talar för oss. Vilken trygghet!

Mamma lade ner Bibeln i knät och slöt ögonen.

– Tack Gud, att du hör vår bön, att du känner oss helt och fullt och vet bättre än vi själva vad vi behöver! Tack för att Anden vädjar för oss inför dig! Omslut oss på alla sidor under natten och led oss på dina vägar, i hoppet om att en dag ska allt bli helt bra!

För de allra minsta

BVC-sköterskan tittade ut genom mottagningens fönster och fick se ett tåg av mammor med barnvagn gå över torget. Det var onsdag och dags för babysång i Bredängs kyrka med Nadja. Jag hade fått mitt första barn och var en av alla mammor på väg till kyrkan. Vi sjöng och ramsade med våra barn, åt grillade mackor och pratade småbarnsliv med varandra. Det var kyrka, glädje och sång!

Femton år senare har jag hängt på babysång med fler av mina barn, gått på seminarier om ämnet, samlat på mig sånger och ramsor, sjalar och djur, och funderat på hur Jesus kan vara en del av sångstunden, för att till slut själv börja hålla i baby- och småbarnssång i olika sammahang.

Den här våren har jag glädjen att leda babysång tillsammans med Johanna Vingren i Skärholmens kyrka. I samband med coronapandemin valde vi att ställa in sångstunderna, men nu har vi äntligen spelat in vår samling så att föräldrar och barn kan sjunga med oss i hemmen.

Så välkommen på en sångstund om Gud, hans värld och hans barn!

« Äldre inlägg

© 2020 Barnpedagogen

Tema av Anders NorenUpp ↑