Om bibel, barn och pedagogik

Month: March 2024

Nu går vi till söndagsskolan!

Den här artikeln har tidigare publicerats i Begrunda nr 2 2019.

I den här artikeln ska jag försöka dela med mig av olika tankar kring söndagsskolan. Var kommer begreppet ifrån? Varför har vi söndagsskola och hur har den vuxit fram? Vad är söndagsskola i dag och vilka utmaningar kan vi möta?

Söndagsskolans grund

När söndagsskolor uppstod på 1800-talet kunde ordet ha två olika betydelser. Antingen menade man den undervisning som kyrka och församlingar (eller institutioner med helt andra ideologier) ordnade för sina barn på söndagar. Eller så menade man en allmän kunskapsskola som startades av filantropiska skäl på grund av att många barn arbetade på vardagarna och inte kunde gå i skola då.1 Den senare betydelsen av söndagsskola lämnar vi därhän i den här artikeln.

Vad betyder begreppet söndagsskola i dag? Ofta betyder det ungefär ”det barnen går iväg och gör under gudstjänsttid, medan de vuxna sitter kvar på den stora gudstjänsten”.

Vi börjar med att reflektera över att kristna samlas på söndagar. Varför gör vi det? Efter Jesu uppståndelse på en söndag – på den första dagen i veckan (Matt. 28:1) – började de kristna samlas till gudstjänst på söndagen.2 (Lördagen som var sabbat räknades som den sjunde dagen.) De samlades för bibelundervisning, bön, gemenskap och nattvard.3 Detta skedde inte uteslutande på söndagar. Vi kan läsa i Kolosserbrevet att Paulus uppmanar församlingen där att träffas och vägleda varandra med psalmer, hymner och andlig sång (Kol. 3:16). I Hebreerbrevet får mottagarna en uppmaning att inte försumma sina sammankomster (Hebr. 10:25). Gudstjänstfirande var viktigt redan bland de första kristna.

Men hur är det då med barnen, när vi samlas till gudstjänst? Vi ser i Bibeln hur barnen och barndomen lyfts fram. Jesus kallar barnen till sig (Matt. 19:14). Han säger att Guds rike tillhör dem, gör barnen till förebilder och talar om hur allvarligt läget är för den som förleder ett barn (Matt. 18:1–6). Barnen har alltså del i Guds rike, de får ta plats när vi samlas och det är viktigt hur vi vägleder dem. I 5 Mos. 6 lyfts vikten av undervisning av barn fram.4 Huvudplatsen för denna är hemmet, men eftersom undervisning i Nya testamentet är en del av vad som äger rum vid sammankomsterna, kan man tänka att undervisning av barnen är viktig där också. Paulus pekar också på detta när han uppmanar Timoteus att inte glömma det han lärt sig och de lärare han haft under barnaåren (2 Tim. 3:14–15). Att träffas för gemenskap, bön och undervisning verkar vara lika viktigt för barnen som för de vuxna. Ja, men då kan vi väl vara alla tillsammans på gudstjänsterna?

Vi funderar vidare kring detta med skola. Begreppet söndagsskola är något vi starkt förknippar med barn (även om söndagsskola för vuxna förekommer). Behövs det en särskild söndagsskola för barn? När jag läser bland annat breven i Nya testamentet tycker jag att det är slående hur väl författarna försöker kommunicera på ett sätt som mottagarna ska kunna förstå. Det är lönlöst att Paulus kommer med undervisning och uppmaningar till församlingen i Korint om han inte gör det så att de förstår. Paulus kan tala om att han har varit som en jude för judar, som en som står utan lag för de som står utan lag, för de svaga har han blivit svag. För alla har han blivit allt (1 Kor. 9:20–22). Han anpassade alltså sitt sätt att vara och tala beroende på vilka han mötte. Han tummade aldrig på innehållet i evangeliet, men han förpackade det på olika sätt, för att så många som möjligt skulle få lära känna Jesus och följa honom. Finns det en tillämpning för  barnen här? Jag tror det. När Nehemja har lett arbetet med att bygga upp Jerusalems murar och det är dags att läsa upp lagen står det att alla som var mogna nog, alltså gamla nog (märk väl, inte nödvändigtvis vuxna), stod och lyssnade (Neh. 8:2). Det verkar i förkunnelse och undervisning finnas en aspekt av att tala på rätt sätt till personer med olika grad av mognad. Därför behöver vi i församlingens undervisning se till att varje ålder får en undervisning som är väl anpassad till just den åldern.

Barn behöver variation i vad som händer, de behöver få röra på sig, de behöver få använda alla sina sinnen och visuellt se, inte bara höra, undervisningen. Läraren kan behöva använda andra ord, tala kortare och interagera mer med barnen. De behöver bli sedda som individer och få egna gudsmöten.

Därför måste vi ge barn en undervisning som de förstår och kan tillämpa i sina liv. Det är inte tillräckligt att genomgående ha åldersblandade gudstjänster eller verksamheter, även om det finns en stor vinst i dessa också. Vi behöver också, barn likaväl som vuxna, få undervisning anpassad för just oss. I kristenheten i Sverige kallas barnens undervisning och gudstjänst ofta för söndagsskola.

Söndagsskolans historia

Söndagsskola uppstod inom 1800-talets väckelserörelser med inspiration från England. Så tidigt som 1832 hade den metodistiske missionären George Scott noterat stora kunskapsbrister i den kristna tron bland stockholmsbarnen och han propagerade i tidningen Budbäraren för söndagsskolor. Den första söndagsskolan i nutida mening startades 1851 i Stockholm av den baptistiske bokförläggaren Per Palmqvist och ungefär samtidigt på kyrkligt håll av Betty Ehrenborg. Det fanns också vid samma tid några studenter i Uppsala som öppnade söndagsskola där. Vid baptisternas första årskonferens 1857 beslöts att samtliga församlingar skulle ordna söndagsskola. I verkligheten var det 15 år senare ungefär hälften av dessa församlingar som hade söndagsskola. Efter Ehrenborgs initiativ till söndagsskola i Svenska kyrkan spreds idéerna och 1879 fanns det i Stockholms stift söndagsskola i 94 av 204 församlingar.5

Söndagsskolan var ett bra sätt att ge lekfolk ansvar, tyckte många präster. Söndagsskoleföreningar bildades, både för att bevara Svenska kyrkans lära och för att markera att söndagsskolan var något annat än kyrkoförsamlingens egen verksamhet. Inomkyrkliga missionsrörelser stöttade ofta det arbetet. Den kyrkliga söndagsskolan kunde under 1800-talets senare del gå till ungefär så att man på söndag morgon eller eftermiddag samlade alla barn för sång och bön. Sedan hade en överlärarinna en lektion i katekesen eller över någon gammaltestamentlig text. Därefter delades barnen upp i grupper där man ägnade sig åt Nya testamentet. Ofta fick barnen en bibelvers att lära sig utantill till följande söndag.6

Söndagsskolan växte med tiden och år 1900 gick nästan 30% av alla skolpliktiga barn i Sverige i söndagsskola. Söndagsskoleorganisationerna över landet var ofta samarbeten mellan baptister, kyrkfolk och missionsvänner m.fl. Man upplevde att man hade ett gemensamt intresse och att man kunde hjälpas åt med bland annat undervisningsplaner. Detta ekumeniska tänk är intressant att jämföra med det söndagsskole-nätverk som ELM Syd i dag sitter med i och som vill ge Jesus till barnen, bland annat genom ledarkonferenser.

En del präster i kyrkan såg i slutet av 1800-talet på söndagsskolan med skepsis.  En anledning till denna tveksamhet var att kyrkan hade gemensam söndagsskoleorganisation med baptister och metodister och att bibelundervisningen i söndagsskolan frikopplades från trosläran. Andra skäl var att prästerna tyckte att den kyrkliga fostran av barnen huvudsakligen skulle ske i hemmet och att traditionen att barnen skulle gå med sina föräldrar i gudstjänsten inte skulle brytas. Man ansåg också att kyrkans dopundervisning var folkskolans uppgift.7

När kyrkan på 1880-talet såg att varken hemmens eller folkskolans kristendomsundervisning fungerade tillfredsställande svängde prästerna i fråga om behovet av undervisning för barnen, men man hade en alternativ strategi. Det skulle ordnas särskilda barngudstjänster. Det var rätt sätt för kyrkan att undervisa barn, så att de integrerades i församlingslivet och blev fostrade till en glädje i högmässan. Särskilda gudstjänstordningar med enklare liturgi, åldersanpassade predikningar och mycket sång togs fram.8

Det fanns alltså en spänning mellan söndagsskola och barngudstjänster i Svenska kyrkan; ingendera mötesform konkurrerade ut den andra. Vid kyrkomötet 1909 bestämdes att diakonistyrelsen skulle ha ansvaret för söndagsskolan. Både söndagsskola och barngudstjänster har sedan dess funnits med inom ramen för kyrkans verksamhet.9

Söndagsskola i dag

Spänningen mellan den med baptisterna förknippade söndagsskolan och de i Svenska kyrkan framtagna barngudstjänsterna för dryga hundra år sedan är intressant. I söndagsskolan fanns ett fokus på att barnen skulle få undervisning, i barngudstjänsterna att barnen skulle ledas in i gudstjänstlivet. Så det var två olika syften. Ändå hade man samma strategiska eller pedagogiska tänkesätt. Undervisning eller gudstjänst skulle anpassas så att barnen kunde förstå och ta till sig innehållet.

Vad har det blivit av detta tänkesätt? Under 1900-talet hände mycket både kring söndagsskolor och barngudstjänster. Söndagsskolan hade en storhetstid under 1940–60-talen. Vi kunde ägna resten av artikeln åt att beskriva denna historia, men jag skulle i stället vilja jämföra den tidiga söndagsskolan och barngudstjänsterna med hur det kan se ut i dag i söndagsskolan. Fokuserar vi på undervisning eller gudstjänst eller på något helt annat?

Det finns några saker som jag tänker att söndagsskola inte är, men som vi ibland har gjort den till. Söndagsskola är inte barnpassning eller förvaring, för att de vuxna ska få vara ifred. Söndagsskola är inte enbart en rolig och trevlig gemenskap. Inte heller är söndagsskola det viktigaste forumet för barns kristna fostran. Söndagsskola är alltså inte ”något helt annat”, utan precis som vid förra sekelskiftet handlar det om undervisning och gudstjänst.

På många håll talar man om söndagsskolan som barnens gudstjänst. Eller så säger man när man börjar – alla åldrar tillsammans – att det är allas gudstjänst. I gudstjänsten delar vi på oss en stund, för att var och en ska få undervisning anpassad till sin ålder, för att sedan återförenas i slutet av gudstjänsten. Oavsett vilket namn man har på verksamheten för barn på söndagar, finns det på många platser en idé om att vi firar gudstjänst med barnen. Och i den gudstjänsten ingår undervisning, precis som det gör för de vuxna i predikan.

Skatten

Som exempel på hur man kan bygga en söndagsskola med den inriktningen vill jag lyfta fram söndagsskolematerialet Skatten – På äventyr med Gud.10 Jag har arbetat ideellt med Skatten och som anställd ända sedan materialet 2012 lanserades i Sverige av ”Salt – Barn och unga i EFS”. Materialet har tagits fram i Norge, med en svensk representant i redaktionsrådet. I Skatten framträder tre saker som visar på ett helhetsgrepp kring barn och söndagsskola. Det finns dels en hög syn på barns möjlighet till relation med Gud och till lärjungaskap, dels en vision att ge Bibelns berättelser till barn och till sist en gudstjänstpräglad syn på vad söndagsskola är.

Skattens åtta teser om barn och tro talas det om att barnets tro har samma värde som den vuxnes, att den är förebildlig, under utveckling och att den utmanar den vuxne.11 I mötet med barnen i kyrkan måste vi ta barnen på allvar. Att ha en åldersanpassad söndagsskola handlar inte om att banalisera barnets relation, tvärtom! Det är för att vi tar barnet på allvar som vi i gudstjänsten vill möta dem och hjälpa dem att fördjupas i sin gudsrelation.

Skatten har Bibeln i fokus och vill ge Bibelns berättelser till barn. När vi har söndagsskola är det viktigt att låta Gud tala genom Bibeln och att vi arbetar med att förmedla bibelberättelserna på ett pedagogiskt och relevant sätt. Det är också viktigt att låta barnen reagera eller ge respons på bibeltexten. I Skatten finns det ett moment av eftertanke – en möjlighet att bli stilla, fundera, samtala och bearbeta. Vi ledare kan ha en tendens att ge barnen färdiga tolkningar av bibelberättelserna samt tro att det inte går att få barnen lugna för en stilla stund. Här har Skatten utmanat mig och gett positiva erfarenheter.

Upplägget i Skatten är mycket som ett gudstjänstupplägg, med gemenskap, berättelse, eftertanke, uppdrag och avslutning.12 Det gör att söndagsskolan inte bara blir en lösryckt del i något annat, utan barnen får en helhet med sig, och det är även lätt att integrera söndagsskolan i den stora gudstjänsten genom att inleda gemenskapsdelen i den stora gudstjänsten och att även avsluta tillsammans.

Vi har mycket att vinna på att tänka utifrån dessa tre aspekter när vi planerar vår söndagsskola, oavsett vilket material vi använder.

Söndagsskolans utmaningar

När jag började arbeta med söndagsskola i början av 2000-talet fanns det inte så mycket materiel att välja på. Sedan dess har det hänt mycket. Det har kommit åtskilligt gott materiel och jag ser en större medvetenhet kring att söndagsskola är barnens gudstjänst och fler möjligheter för ledare att rustas för sin uppgift. Finns det då några utmaningar för söndagsskolan i dag?

En stor utmaning för söndagsskolan, och all barnverksamhet med undervisning för barn, är vad vi ger barnen för teologi. I anpassningen till barnen görs alltför ofta misstaget att förenkla bibeltexterna så att teologin förvanskas och barnen bara får med sig bara moralexempel. Jag har både en och två gånger förvånats i mina förberedelser över hur söndagsskolbarnen likställs med till exempel David i berättelsen om när han besegrar Goliat. Poängen blir att barnen kan besegra motståndet i sitt liv, precis som David kunde besegra den stora jätten. I stället borde barnen likställas med den rädda armén och Jesus med David.

Hanna Cajdert, tidigare student på Akademi för ledarskap och teologi (ALT, Örebro), har i sin kandidatuppsats gjort en analys av barnsyn och budskap i söndagsskolmaterialet Leva Livet.13 Cajdert sammanfattar med orden: ”Analysen av materialet visade att målet för människans relation med Gud är att hon ska vara Guds medhjälpare, genom att leva efter de regler som Gud har gett henne i Bibeln. Hennes möjligheter att uppnå målet hänger framförallt på hennes egen kompetens, men också på hjälp och stöd ifrån Gud. Det som begränsar henne från att kunna uppnå målet är hennes bristande självkänsla och tro på sin förmåga.”14

Här syns problem både i att det är barnet och inte Gud som hamnar i centrum i berättelsen, att det blir ett moralistiskt i stället för ett nådefullt lärjungaskap och att det är dålig självkänsla och inte synd som gör att barnet misslyckas. Jag tror tyvärr inte att Leva livet är ensam om att ha dessa drag. Söndagsskolans innehåll är påverkat av den nutida barnsynen, men det är viktigt att söka anpassa bibelberättelser utan att förvanska dem. Här finns en stor utmaning till dem som tänker strategiskt kring söndagsskola och material. Vilken teologi vill vi ska prägla det vi gör?

En annan stor utmaning för söndagsskolan är att innehållet kan bli lösryckt i relation till Bibeln eller irrelevant i relation till livet. Vi plockar ofta våra favoritberättelser ur Bibeln, som vi tror passar barnen, men kanske missar att ge den röda tråden i Bibelns och Guds stora berättelse. Barnen får då ingen helhetsbild av Bibelns budskap.

Söndagsskolan kan även bli irrelevant i relation till barnens liv. Det blir något som sker på söndagar, men inte hemma och inte i det verkliga och vardagliga livet. Om vi inte relaterar det vi talar om till barnens vardag och ger barnen goda skäl för att kristen tro och Bibeln är förnuftigt att tro på, kan de komma att tappa tron i mötet med världen. Här har apologetiken en viktig uppgift. Det har också börjat märkas i debatter och bokutgivning.15

Under innevarande läsår lyfter barntidningen Droppen apologetik genom att ta upp knepiga frågor i varje nummer. Det finns utmaningar i hur man talar med barn om ursprungsfrågor, sannings- och identitetsfrågor, men om vi inte behandlar dessa ämnen lämnar vi walkover i förhållande till de allmänt rådande förhållningssätten i samhället. Vi måste bygga hållbart från början, vi kan inte tänka att det där med apologetik ordnar ungdomsledarna, prästerna och predikanterna senare. Då kan vi i söndagsskolan redan ha gett en så pass skev och irrelevant bild av Gud och kristen tro, att det inte går att rätta till. Vi måste ta uppdraget med barnens undervisning och lärjungaskap på allvar!

Söndagsskolan fortsätter

Söndagsskolan hade sin början i mitten av 1800-talet utifrån behovet av att stärka hemmens och skolans undervisning av barnen. I dag kan vi fortfarande säga att hemmen, i den mån barnen kommer från kristna hem, har huvudansvaret för barnens kristna fostran, men söndagsskolan är ett oerhört viktigt komplement till detta. I relation till skolan kan man inte längre tala om att söndagsskolan är ett komplement, eftersom skolan överlag inte har något av den traditionella kristendomsundervisningen kvar. Här måste i stället söndagsskolan rusta barnen för att kunna möta skolvärlden och undervisningen där. Det kan tyckas som ett stort och kanske omöjligt uppdrag – men med Guds nåd går det!

Noter

1. Bexell, Oloph, Sveriges kyrkohistoria. 7. Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid, Stockholm 2003, s. 60

2. ”Den första dagen efter sabbaten var vi samlade för att bryta brödet” (Apg. 20:7). ”På första veckodagen ska var och en av er hemma lägga undan …” (1 Kor. 16:2).

3. ”De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna” (Apg.2:42).

4. ”Dessa ord som jag i dag befaller dig ska du lägga på hjärtat. Du ska inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du ska binda dem som ett tecken på din hand, och de ska vara som en påminnelse på din panna. Och du ska skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.” (5 Mos. 6:6–9)

5. Bexell, s. 60

6. Bexell, s, 227. Söndagsskolan har historiskt haft och har även i dag inslag av diakoni, evangelisation och mission. Jag väljer att inte går in på dessa aspekter i den här artikeln.

7. Bexell, s. 227

8. Bexell, s. 228

9. Bexell, s. 229

10. Skatten – På äventyr med Gud. Salt – Barn och unga i EFS. www.skatten.nu

11. Skatten – På äventyr med Gud. Ledarhäfte. Uppsala: Salt – Barn och unga i EFS, s. 14–15

12. Skatten ledarhäfte, s. 17

13. Leva Livet, Pingst Ung. leva-livet.pingstung.se

14. Cajdert, Hanna, Guds medhjälpare. En studie av barnsyn och budskap i Leva Livets undervisningsmaterial för söndagsskola, Örebro 2019, s. 42

15. Jfr t.ex. t Strobel, Lee, Fallet mirakel för barn. Forshaga 2019, och Grenholm, Micael, ”Apologetik – vi måste rusta barnen”, Dagen 2019–08–21, https://www.dagen.se/debatt

Litteratur

Bexell, Oloph, Sveriges kyrkohistoria. 7. Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid. Stockholm 2003

Skatten – På äventyr med Gud. Salt – Barn och unga i EFS, www.skatten.nu

Skatten – På äventyr med Gud. Ledarhäfte. Uppsala: Salt – Barn och unga i EFS

Cajdert, Hanna, Guds medhjälpare. En studie av barnsyn och budskap i Leva Livets undervisningsmaterial för söndagsskola, Örebro 2019

Leva Livet, Pingst Ung, leva-livet.pingstung.se

Strobel, Lee, Fallet mirakel för barn. Forshaga 2019

Grenholm, Micael, ”Apologetik – vi måste rusta barnen”, Dagen 2019–08–21, https://www.dagen.se/debatt

Var dag

Den här krönikan har tidigare publicerats i Till Liv, april 2018.

Vi hade träffats för att planera en barnledarkonferens inför 2019. Vi brann alla för samma sak – att ge Jesus till barnen! Efter halva dagen samlades vi i kyrksalen för att be. Vi uppmanades att be om den helige Ande i våra liv. Vi var frikyrkliga och svenskkyrkliga, lutheraner och baptister, frälsningssoldater och adventister. Vi kom från EFS, EFK och ELM, från SAU, Equmenia och Pingst Ung, från King’s Kids, Youngsters och Livets Ord. Vi kom från Sveriges alla hörn. Ändå talade vi alla samma språk. Det var stort. Skulle det kanske börja dåna som en stormvind eller skulle eldslågor bli synliga? Vi stod tre och tre och bad för varandra. Då, när Madde bad för mig, hände det. ”Helige Ande, var med Sofia i hennes vardag.” Jag känner inte Madde särskilt väl, hon har aldrig träffat min familj, men hon bad rakt in i mitt liv. En stilla bön i Andens närhet. Tårar rullade nerför mina kinder. Det är så mycket vardag i mitt liv.

Du kanske blir alldeles matt av din egen vardag. Jag blir det av min. All logistik. Alla bilskjutsar. Aktiviteter, läxor och måltider. Möte med friidrottsledare, fika på musikträffen, söndagsskolplanering. Alla samtal med barnen. Alla konflikter. Alla val och råd. Alla val jag gör. Allt jag ber för. ”Åh, Gud, låt barnen växa upp till sanna gudstillbedjare!” Allt jag glömmer att be för. Mjuka, kärleksfulla ord till barn och make. Vassa, elaka ord till samma personer. Behovet av konstant förlåtelse från dem och från vår Herre. Varje dag. Det är så mycket vardag. Det stora i mitt liv just nu är inte att Anden behöver visa sig i en stormvind – det stora är att Anden bor i mig och vill leda mig i varje liten vardagsstorm. Och jag lovar dig att en enda vanlig tisdag kan innehålla så många stormar – där jag kan välja att lyssna till Guds röst och göra kristuslika val, eller gå min egen egoistiska väg och söka bekvämlighet. Vore det inte bättre om det var mindre vardag?

I ett avsnitt av ”Vi på Saltkråkan” berättar Melker Melkersson, fyrbarnsfar, konstnärlig och lite vilse där ute på skärgårdsön, för sina barn att de ska leva sina liv som om varje dag var den enda dag de hade. ”Denna dagen, ett liv”, säger Melker. ”Och då menar du att vi ska stå och diska?”, kommenterar två av sönerna. Sedan utspelar sig en dag framför tittarnas ögon. Inte en felfri dag, inte bara en rolig dag, men en dag full av händelser, relationer och val. ”Denna dagen, ett liv” handlar inte om att suga det bästa ur livet varje dag, utan att leva som att varje dag är viktig. Här och nu vill Anden leda för att forma mig och de mina för både detta livet och för det kommande. Varje dag, i mina misslyckanden och i Guds lyckanden, får jag glädjas över det arv som ”aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som finns bevarat åt oss” (1 Pet. 1:4). Och när natten kommer får jag i nåd komma till Herren och få förlåtelse för de felaktiga val jag gjorde och tacka för att Gud ledde mig till en del goda val. Löftet om frälsning och helig Ande som gåva gäller mig och mina barn och alla dem som är långt borta från Herren. Det vill jag ge vidare till mina barn, till alla jag möter, i min vardag. Var dag.

Ledarträning redan från unga år

Den här krönikan har tidigare publicerats i tidningen Budbäraren, 2018.

“Får jag det?” 11-åringen undrade med förväntan i blicken om jag var seriös med min fråga om hon ville vara hjälpledare på församlingsdagens barnsamlingar. Jag var fullt seriös. Jag fick en hjälpledare med mig som såg allt det lilla, viktiga, som behövs i en grupp med barn. Att kunna sitta med ett otryggt barn i knät, hjälpa till att dela ut rätt material vid pyssel och att leka med de yngsta i lekrummet när de inte orkade mer samling. Hon tyckte att hennes insats var liten. För mig var den stor.

Sedan en medarbetardag för 15 år sedan sitter bibelordet “Vänj den unge vid den väg han ska vandra, så viker han inte av från den när han bir gammal” (Ords 22:6 SFB15) fast i mig med rörelser. Ner på knä, gå på stället, snurra runt, håll i käppen. Oftast har jag tänkt på versen utifrån vikten av att från början dela Bibelns sanning och evangeliet med barnen. Vi ska vänja dem vid att gå på vägen som är Jesus själv. Och det är rätt och riktigt. Jag tror dock att det finns ännu mer visdom att hämta i ordspråket. Lärjungaskapets väg innebär att växa i alla de gåvor som Gud gett oss till gemenskapens uppbyggelse. Och i gemenskapen tror jag att vi alla någon gång ställs inför att leda.

Varför lär vi våra barn att cykla och simma redan i unga år? Därför att det är så mycket svårare att lära sig det som vuxen. På samma sätt tror jag att ledarskap är lättare att vänja sig vid och lära sig redan som ung, jämfört med att börja som vuxen.

På mitt CV finns många saker som hjälpt mig att utvecklas som ledare. I fallande ordning står anställningar, utbildningar och till sist övrigt. Egentligen undrar jag om inte övrigt borde stå först.

Att jag som tonåring fick förtroendet att vara ledare för miniorerna i min församling. Att jag fick vara med som hjälpledare på ett läger för »Juniorerna«. Att jag fick sitta i ledningsgruppen för vår ungdomsgrupp. Redan där fick jag ledarträning. Vilka uppgifter hade jag klarat i dag, om inte någon redan för 25 år sedan gav mig förtroende, lät mig misslyckas, lyckas och växa som ledare och lärjunge?

I våra kristna gemenskaper behöver barn och unga få undervisning i Guds ord samtidigt som de får lära sig att ta ansvar. Vi behöver visa dem förtroende och ge dem uppgifter. Vi behöver förmedla deras identitet i Kristus – som de fått av nåd – och samtidigt visa på glädjen i att tjäna vår Herre och varandra. Alla kommer vi någon gång att leda någon. Så det är bäst att vänja sig i tid.

Beprövade grepp och nya ansatser – några nedslag i barnverksamheten inom ELM

Den här artikeln har tidigare publicerats i Till Liv november 2017.

Barnen har alltid haft en framträdande plats i ELMs verksamhet. Hur ser verksamheten ut i dag? Sofia Ödman har tagit tempen på verksamheten och reflekterar här över sina intryck.

I ELM har barn- och ungdomsverksamhet alltid varit en stor och självklar del. Söndagsskola, hobbygrupper, ungdomsgrupper och lägerdagar har varit kärnverksamheter. Målsättningen har varit densamma i mer än hundra år: att ge kunskap i Bibeln samt att föra barn och unga till en personlig tro på Kristus och till ett liv i efterföljelse och mission (ELMs 100-årsskrift, s. 149). Utifrån missionsuppdraget (Matt 28:18-20) och utifrån hur Jesus själv bemötte barnen (Mark 10:13-16) ges barn- och ungdomsverksamhet en framträdande plats.

I den här artikeln ska vi se närmare på hu verksamheten och dess mål ser ut i de lokala föreningarna idag. Vad finns det för glädjeämnen och utmaningar? För att få en bild av det har jag varit i kontakt med ELM Falketorp på Vikbolandet, ELM Fridhem i Vännäs och ELF i Kristianstad. Jag har också frågat Carsten Hjorth Pedersen, föreståndare för “Kristet Pædagogisk Institut” i Hillerød i Danmark, om hur han tänker kring barn- och ungdomsverksamhet. Jag kommer här att delge er de svar jag fått och även en del reflektioner som jag själv gjort utifrån det jag fått höra.

Fredagar att bjuda in till

– Det är fredagskväll, dörrarna till Falketorps missionsgård öppnas och in stormar 20-30 förväntansfulla barn – äntligen hobby!

Så beskriver barnledaren Irene Bertilsson en av ELM Falketorps barnverksamheter. I såväl föreningen på Vikbolandet som i Vännäs och Kristianstad finns en fredagsgrupp för barn (ca 5-13 år) med målet att nå ut med evangeliet. Katrine Worup Åström, barnledare på Fridhems Missionsgård säger:

– Vi vill att ännu fler ska lära känna Jesus och därför anstränger vi oss för att barn- och ungdomssamlingarna på fredagskvällarna ska vara lättillgängliga och undervisningen på en nivå som inte kräver så mycket förkunskaper.

I Kristianstad kallas fredagskvällarna (9-13-år) för Helljus och där är samlingen upplagd så att det ska vara lätt att bjuda med sig en kompis. Alla föreningarna har med glädje, kvällsmat, sång, undervisning, aktiviteter och andakt på olika sätt under kvällen. Karolina Ragnarsson, Kristianstad, säger:

– Förutom att nå nya vill Helljus att barnen ska växa i sin relation till Jesus och i ledarskap, få träffa andra kristna i samma ålder och få umgås och ha kul tillsammans.

Katrine fyller i:

– Fredagskvällarna på Fridhem ska vara höjdpunkter, något som barnen ser fram mot och längtar efter.

Fridhem har även ungdomssamlingar på fredagar. Dessa har samma mål som barnsamlingarna men är anpassade för ungdomar. I Kristianstad träffas ungdomarna på måndagskvällar för undervisning, bön och lovsång, kvällsmat, tävlingar och gemenskap. Tänket är väldigt likt det för Helljus, men syftet är mer att bygga upp dem som redan är kristna än att nå nya. Man vill ge dem möjlighet att växa i ledarskap genom att hålla i en andakt, ordna fika eller ta på sig en annan uppgift. I ELM Falketorp är ungdomsverksamheten vilande eftersom det för tillfället inte finns några ungdomar i föreningen.

När det gäller föreningarnas ungdomsarbete kan jag fundera över om de inte, precis som för barnen, skulle behöva en mer utåtriktad verksamhet. Fungerar det att ta med icketroende kompisar till ungdomssamlingarna? Hur kan vi forma ungdomssamlingar som inte tunnar ut undervisningen för dem som redan tror, men samtidigt bjuder in nya? Kan ungdomarna utmanas att missionera i sin vardag – i skolan, på sina aktiviteter, bland kompisar?

Söndagsskola

Både i Kristianstad och på Missionsgården Fridhem finns det söndagsskola i tre åldersgrupper för barnen under terminerna.

– Målet är att barnen ska få lära känna Jesus och få en relation till honom, samtidigt som de lär sig bibelberättelser, att lita på Guds kärlek, får en känsla av att det är kul att komma till kyrkan och att det finns andra kristna barn i samma ålder, säger Karolina.

Katrine uttrycker målet med Fridhems barn- och ungdomsverksamhet på liknande sätt: att barn och ungdomar får möta Jesus och lära känna honom som deras Frälsare.

Samma mål – att lära känna Jesus – finns alltså med i både fredagsverksamheten och söndagsskolan, men det finns en skillnad i målgrupp. Söndagsskolan når främst församlingens egna barn. Ändå tänker jag att våra söndagsgudstjänster borde vara en naturlig plats för både vuxna och barn att bjuda med sig ickekristna vänner till. När jag talar med Carsten Hjorth Pedersen betonar han vikten av att det finns en gemensam samling för alla åldrar på söndagarna och den samlingen, tänker jag, borde vara målet för dem som blir kristna i våra föreningar. Ska det då inte vara naturligt att bjuda med dem dit från början? Varken gudstjänsten eller söndagsskolan behöver bli enklare för att ickekristna kommer, vi behöver bara tänka lite mer på hur vi talar och kommunicerar.

Gudstjänst för alla åldrar

Carsten Hjorth Pedersen menar att det är bra att barnen kan få separat undervisning på sin nivå under predikan, men att det också är viktigt med inslag i gudstjänsten som är för och av dem. I Kristianstad har man barnens stund i gudstjänsten innan barnen går iväg till söndagsskolan. Några gånger har man även BIG – barnen i gudstjänsten – en gudstjänst för alla åldrar. Barnen får vara delaktiga i gudstjänsten på olika sätt.

– Denna gudstjänst föddes ur en längtan att få fira gudstjänst alla åldrar tillsammans, säger Karolina.

På Fridhem är ett par gudstjänster per termin för alla åldrar och då är sånger och predikan extra barnvänliga. I ELM Falketorp samlas man till egna samlingar på lördagskvällarna. Ibland har barnen egna samlingar, som söndagsskola, och ibland är barnen tillsammans med de vuxna och får vara med och utforma mötet. Irene Bertilsson berättar:

– Det är viktigt med barnsamling för att de barn som kommer till våra möten ska bli sedda, få ta plats och få undervisning på sin egen nivå. Samtidigt tycker vi att det är viktigt att vara tillsammans alla åldrar.

Själv tänker jag som Irene, det är viktigt att ibland ha gudstjänster där man är tillsammans i olika åldrar. Det är spännande att tänka över hur dessa kan utformas så att de fungerar för alla. Min erfarenhet är att om de aktiva i gudstjänsten, även predikanten, riktar in sig på att barnen ska förstå vad som händer och kunna få ett gudsmöte får de vuxna detsamma. Predikan behöver inte vara innehållsmässigt enklare än när det bara är vuxna åhörare men predikanten behöver tänka på hur han kommunicerar budskapet. Visuella hjälpmedel som föremål, bilder och drama talar ofta lika starkt till vuxna som till barn.

Apropå alla åldrar säger Katrine Worup Åström:

– För att de bibliska sanningarna ska landa i barnens och ungdomarnas liv är det av största betydelse att de får möta vuxna som inte bara pratar om det kristna livet och tron utan som också lever det livet.

Carsten Hjorth Pedersen tar också upp att det är viktigt att integrera alla åldrar ibland. Om alla känner alla blir övergången mellan olika åldrar lättare för barn och unga. Från ungefär 14 års ålder bör man kunna vara med på vuxengudstjänsten, menar han, men det är då viktigt att tänka på att ha fräscha, innehållsrika lovsånger och på tilltalet i predikan. Kanske kan ungdomarna också få bidra i gudstjänstens olika uppgifter. Samtidigt, säger Carsten, måste de unga förstå att allt inte kan vara specifikt anpassat efter dem. Det är något som jag tror att vi alla, oavsett ålder, mår bra av att tänka på. När vi kommer tillsammans och firar gudstjänst gör vi inte det främst för vår egen skull, utan för församlingens uppbyggelses skull (1 Kor 14:26). Vi går inte i kyrkan för att det självklart är kul eller för att det ger oss själva något varje gång. Vi går för att vi är kallade till gemenskap med varandra och för att ge varandra något. Om vi kan odla den kulturen i våra familjer från det att barnen är små tror jag mycket är vunnet när barnen blir äldre och kanske tycker det är trögare att gå med till kyrkan.

Bortglömda?

En ålder som jag upplever ofta hamnar lite i kläm på söndagarna är 11-14-åringar. Många söndagsskolmaterial riktar in sig på barn upp till tio års ålder. Predikan i sin tur är ofta lite svår för 11-14-åringar. I Kristianstad och på Fridhem har man söndagsskola för dessa åldrar. I min församling, Roseniuskyrkan, har vi just nu valt att ta in 11-14-åringarna i tonårsgruppen (som annars har väldigt få deltagare) och på söndagarna får de lyssna på predikan. Själv tänker jag att man kan hjälpa denna ålder att lyssna på predikan genom att ge dem några frågor: ”Vilken bibelbok predikas det ur?”; “Vad säger predikan om Gud?”; “Vad säger predikan om mig …?”

En annan åldersgrupp som vi lätt glömmer bort är 0-3-åringarna. Vad gör vi för dem? Baby/småbarnssång och söndagsskola för 2-3-åringar där föräldrarna är med är två idéer. Även små barn behöver få höra om Jesus och sjunga, leka och be. Genom sådan verksamhet kan man också få en kontakt med föräldrarna och stötta dem i uppfostran. ELM Falketorp har en mammafrukost per termin. Man har också fått en god kontakt med föräldrar utifrån genom att flera av dem väljer att stanna kvar med sina barn på hobby.

Relation och kunskap

En fråga som återkommer i föreningarna är hur mycket barnverksamheten ska handla om kunskap och hur mycket den ska handla om relation. Katrine Worup Åström säger:

– Målet för den kristna barnundervisningen är inte att barnen ska kunna hela den kristna trosläran utantill som en matematisk formel, utan att barnen ska få komma nära Jesus, helt in i hans famn, där de får se att de är älskade och befriade helt villkorslöst.

Carsten Hjorth Pedersen menar att en långsiktig barn- och ungdomsverksamhet som bygger församling måste innehålla både undervisning i kristen tro och starka gemenskaper. Jag tror att vi idag har en tendens att nedprioritera det första. Det är viktigt att hela tiden visa på att kunskapen vi får genom Bibeln handlar om att lära känna Jesus mer och mer, att bli lik honom och växa i relation till honom. Kunskapen kan inte frikopplas från relationen. I Kristianstad delar man ut en bibel till alla barn när de är nio år. Det är ett bra sätt att visa att församlingen ser barnen och önskar att de ska läsa Bibeln och lära känna Gud bättre.

Glädje och utmaning

Ingen av missionsföreningarna har någon barn- eller ungdomsverksamhet där de går ut på skolor eller på andra sätt söker barn och unga utanför kyrkans väggar. På ett sätt når alla föreningarna nya barn genom sin fredagsverksamhet men jag tänker att vi i missionsföreningarna kanske borde vidga perspektiven och se om vi kan göra något mer för att nå nya barn och unga som inte fått höra om Jesus?

När jag däremot ser på vad som görs för barn och unga i de tre sammanhangen jag talat med känner jag stor glädje. Förutom det som nämnts ovan ordnar man läger, hajker, barn- och kördagar, barnen är verkligen prioriterade. Det finns tydliga mål för verksamheten, och till stor del en genomtänkt linje för vad som behövs i olika åldrar. Alla tre föreningarna verkar för att barnen ska lära känna Jesus och växa i relation till honom.

– Grundtanken med barnverksamheten är att barnen är viktiga och fullvärdiga medlemmar i Guds församling, säger Katrine.

Det har hon helt rätt i!

Ingångar – Bibelfördjupning i kortleksformat

Ingångar, kortspel utgivet av Bibeln idag, 2017.

Denna recension har tidigare publicerats i tidningen Budbäraren.

Aldrig förr har jag fått frågan “Med vilken mening från den här bibeltexten skulle en politiker kunna inleda ett tal?”, men nu har det hänt. Bibelspelet “Ingångar” öppnar för nya frågeställningar för dem som vill läsa Bibeln tillsammans.

“Ingångar” är ett frågekortspel med minimal förberedelse, men som verkligen hjälper en grupp att utforska Bibeln. Spelets grundtanke påminner om att läsa Bibeln genom observation, tolkning och tillämpning för att sedan dela sina upptäckter med andra.

Efter högläsning av en bibeltext får spelarna fem kort var. Turen går runt och korten läggs i en särskild färg- och nummerordning. Reglerna kan anpassas efter åldersgrupp och tidsutrymme. Med ovana bibelläsare eller barn passar en berättelse ur evangelierna, medan det för mer vana bibelläsare är spännande med en annan textgenre.

En spelare lägger ett kort och får själv svara på frågan på kortet, till exempel: “Finns det något i bibeltexten som stör dig?” Gruppen hjälper till med svaret om det behövs. Vinner gör den som först blir av med sina kort. Förutom någon otydlighet i spelreglerna och en utmaning i att spelet kan ta lång tid är detta ett fantastiskt redskap. Det fungerar i såväl barnfamiljer som på ungdomsgruppen och bland vuxna.

Boktips – Jag pratar med Gud

Jag pratar med Gud – bibeltexter & böner för alla slags dagar av
Carolina Klintefelt, Semnos förlag, 2023, 104 s.

Den här recensionen publicerades först i tidningen Dagen.

På nätverket Jesus till barnens senaste konferens lyfte talaren Rachel Turner begreppet “chat and catch”. Hon ville visa att barn kan prata med Gud om allting. Precis som man kan småprata med en förälder om dagarna kan man småprata med Gud. Detta synsätt förmedlar Carolina Klintefelt på ett vinnande sätt i Jag pratar med Gud.

Boken består av 40 andakter för alla slags dagar och den undviker inte svåra ämnen. De är indelade i teman, som djuren & jag, mörker & ljus, vänskap & kärlek och Gud & jag. Varje andakt innehåller ett bibelord och ett författarjags tankar. Den riktar sig till barn, både i uttryckssätt och formgivning. Författarjaget verkar vara ett barn i lågstadieåldern och jag kan känna igen både mina barns och mina egna tankar i den åldern.

Klintefelt skriver i inledningen att vi kan prata med Gud om vad som helst, och att Gud vill prata med oss. Det senare blir lite svagt i boken. Gud talar inte till oss på samma sätt som en människa när vi har ett samtal, utan främst genom sitt ord. Barnet i boken tar också sats från bibelverserna, men landar inte riktigt i dem och som läsare upplever jag inte att jag lär känna Gud så mycket. Andakterna täcker in många områden i livet och i kristen tro, men jag saknar själva kärna i evangeliet. Jesus död och uppståndelse nämns aldrig, och vårt behov av Gud blir mer alldagligt än evighetsbaserat.

Paulus skriver i sitt brev till filipperna: “Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (Fil 4:6-7) Detta är den stora behållningen av denna andaktsbok – att vi kan berätta allt för Gud och då ska hans frid ge oss skydd. Det hoppas jag att många barn ska få erfara.

© 2024 Barnpedagogen

Tema av Anders NorenUpp ↑