Tag: barnochungdomslitteratur (Sida 1 av 2)

Boktips – Tusenvärlds hjältar – Skattletaren

2026-07-18 / Sofia / Inga kommentarer

Tusenvärlds hjältar – Skattletaren av Joseph A. Davis, illustrationer av George Rosvall, Stevali Barn, 2026, 147 s.

För den som är i slukaråldern och älskar fantasy är Joseph A. Davis författande en guldgruva. I en ny serie – Tusenvärlds hjältar – återvänder Davis till Tusenvärld, världen där serien som börjar med Dunkelstjärnan utspelar sig (se min recension av den boken här). Den serien riktar sig till 12-13-åringar, medan den nya serien vänder sig till något yngre läsare. Som läsare får du i den första delen ”Skattletaren” möta nya karaktärer och äventyr, men omgivningen är bekant om du läst den förra serien. Om du inte läst den får du ändå en tecknad introduktion till Tusenvärld innan berättelsen börjar, och saker förklaras längs vägen.

Boken börjar i händelsernas centrum. Jana sitter fången hos en greve som använder henne för att leta upp skatter. Från sitt fönster ser hon en äldre pojke dyka upp, binda den trehövdade Trippelkäft i vallgraven, och klättra upp för väggen mot Jana. I Tusenvärld har alla olika skaparkrafter. Jana kan använda sin för att hitta saker, den äldre pojken verkar kunna skapa saker, som handtag att klättra på, genom att rita. Pojken letar efter sin syster, och blir besviken över att bara hitta Jana, men tillsammans tar de sig iväg från greven och äventyret börjar.

Det märks att ”Skattletaren” är anpassad för lite yngre läsare. Den är kortare, mer rakt på sak i berättandet och huvudkaraktären är 9 år. Det finns inte så mycket av kulturkrockar i den här boken som det ofta gör i Davis böcker, men en del språkförbistringar. En del karaktärer i boken är svåra att veta om de är goda eller onda. Det kan vara bra att lämna läsaren i lite ovisshet, men ibland upplever jag en mix av för naiv godtrogenhet hos karaktärerna och ett lite för lite bearbetat berättande av författaren.

Berättelsen präglas av frågan kring försoning. Kan man förtjäna upprättelse, eller går vissa saker bara att försona genom förlåtelse av nåd och utan förtjänst? Jana håller fast vid det senare och bemöter pojken just på det sättet.

Boken är lättläst och man vill veta hur det ska gå. Spänningskurvan hade kunnat få vara lite högre i hela berättelsen. Slutet gör tydligt att man kan förvänta sig att det kommer fler delar. Sista sidan känns nästan mer som slutet på ett kapitel än på en bok. Min 13-åring, som tyckte väldigt mycket om Kampen om Tusenvärld, gillade Skattletaren och att åter få dyka in i David fantasyvärld.

Boktips – Savanna hittar hem

2026-07-17 / Sofia / Inga kommentarer

Savanna hittar hem av Magdalena Luikert, illustrationer av Sanna Ek, Hylleruds, 2026, 30 s.

När jag inte längre har egna småbarn kan jag sakna att högläsa bilderböcker. Böcker med den där fantastiska kombinationen av text och bild som triggar fantasin, rör vid alla möjliga känslor och skapar en gemenskap mellan läsare, åhörare och bokens gestalter. Därför var det roligt att få läsa och recensera Magdalena Luikerts debutbok ”Savanna hittar hem”.

Savanna är en leksaksgiraff som forslas med andra leksaker i en mörk låda från fabrik till affär och vidare ut till köpare. Till en början är det ingen som köper Savanna och hon blir allt ledsnare. Till slut blir hon köpt av en kvinna som säger att hon är perfekt, men så perfekt verkar det inte bli tycker Savanna. På förskolan dit hon kommer är det ingen som leker med henne. Hon bara dras runt och kramas hårt.

Magdalena Luikert har ett enkelt och vackert språk och hon berättar lagom mycket. Sanna Eks illustrationer samverkar väldigt bra med berättelsen. Det är mjuka färger, livfulla barn och många känslor. Jag riktigt ser och känner hur mjuk, stor och långhalsad Savanna är. Hela giraffkroppen utstrålar större och större sorg när Savanna tittar mer och mer på sig själv och jämför sig med andra leksaker.

En dag väcks Savanna upp ur sina själviska behov och ser alla barnens behov. Vad är hennes uppgift egentligen? Kanske det är så att hon är precis som hon ska vara och har en funktion som är viktig. Alla leksaker används inte på samma sätt. Berättelsen hjälper läsarna att fundera på skillnaden mellan att bara se sig själv och sina behov, och att se andra och deras behov. När vi tittar på vad vi kan göra och betyda för andra blir vi själva mer lyckliga och livet blir meningsfullt. De gåvor Savanna har – att vara stor, kramgo och lyckligt vemodig – är precis de gåvor som barnen behöver.

Vid kommande tillfällen att läsa bilderböcker med små barn kommer jag med glädje läsa ”Savanna hittar hem”.

Boktips – Enhörningstjuven

2026-03-26 / Sofia

Enhörningstjuven av Joseph A. Davis, illustrationer av George Rosvall, Hylleruds Förlag 2025, 146 s.

Joseph A. Davis har tidigare bara skrivit böcker inom fantasy, och flera av dem har jag recenserat här på bloggen, men i sin senaste bok provar han på deckargenren. ”Enhörningstjuven” riktar sig till 6-9-åringar och har många av de klassiska deckarelementen – två kumpaner (en tjej och en kille), ett mysterium, en misstänkt, spionage, ledtrådar, samt mer eller mindre troliga slutsatser.

Boken innehåller också ett flertal typiska karaktärsdrag för barnböcker. Den ena huvudkaraktären, 10-åriga Liv, är nyinflyttad och känner ingen, och den andra, Mo, ses som en udda fågel med sitt ständiga läsande. Antagonisten är Filip, den farliga killen i parallellklassen som alla aktar sig för. Barnen kan handla på egen hand, eftersom vuxna lyser med sin frånvaro, förutom någon enstaka lärare, och miljön har sin utgångspunkt i en skog där vilka äventyr som helst kan uppstå.

Det är härligt att mycket av det som kännetecknar Davis böcker följer med i genrebytet. Kulturkrockarna finns mellan hur olika familjer lever sina liv, lite märkliga vanor finns hos Mo som kan ha vad som helst som bokmärke och Liv som stoppar vad som helst i sin ryggsäck och även om boken är realistisk smyger en och annan enhörning och pegasus sig in i berättelsen. Som läsare känner jag också igen mig i Davis världsbild när han jobbar med stora frågor som fördomar, konflikter, försoning, skuld och förlåtelse. Däri ligger den stora behållningen med boken.

Själva deckargåtan är inte så komplicerad och jag misstänker att även de yngsta läsarna tidigt anar hur allt hänger ihop. Här hade Davis kunnat hålla läsarna i ovisshet lite längre genom att göra gåtan lite mer komplex. Kanske att berättelsen mer kan liknas vid en deckarroman, där skeenden utanför själva gåtan blir viktiga, snarare än en pusseldeckare där allt kretsar kring mysteriet.

Boken är lättläst och man vill veta hur det ska gå. Språket är bra och kapitlen är 6-8 sidor långa. De lättas upp av George Rosvalls svartvita illustrationer, som ibland känns platta och ibland blir mer levande.

Det lilla emblemet på omslagen där det står ”Den hemliga trädkojan” ger en föraning om att det kommer fler böcker om Liv, Mo och Filip, och det välkomnar jag.

Boktips – rory med litet r

2026-03-20 / Sofia

rory med litet r av Sara Andersson, illustrationer av George Rosvall, Pärlan förlag 2025, 103 s.

”rory med litet r” är en fin liten berättelse om en liten pojke som görs ännu mindre av alla runt omkring honom. Redan på första sidan irriterar jag mig över rorys märkliga mamma som förminskar sin pojke så från födseln att hans namn får stavas med liten bokstav. Hon förutsätter hela tiden att han är klen, vilket får rory själv och hela hans omgivning att göra detsamma. Som vuxen läsare förstår man tidigt att mamman själv drivs av rädsla för allt som skulle kunna vara farligt. Eftersom det mesta i livet skulle kunna vara farligt, får rory nästan inte göra någonting.

I skolan blir han en hackkyckling, för både lärare och elever. rory är helt ensam. Allt blir värre och värre tills en dag då mamma kommer på att de ska gå på kyrkans basar och rory plötsligt får en vän, eller två.

Berättelsen är välskriven och får läsaren att känna empati med ror, ilska mot dem som förminskar honom och sorg över hur rory har det. Det vackraste är när det blir en vändpunkt i mammans förhållningssätt till rädsla och till rory. Genom hela boken skrivs rory med litet r, förutom när en mening börjar med hans namn. Om man redan bryter mot en skrivregel tycker jag att det hade varit konsekvent att även byta mot regeln med stor bokstav i början av en mening, men det är ingen stor sak. Boken passar för 7-10-åringar. Varje kapitel är 5-7 sidor och har små illustrationer över kapitelrubikerna.

En stor poäng i boken är att Jesus kan vara din kompis. Jag hade gärna haft med något av att Jesus också är frälsare och kung, men fokus i den här berättelsen är ensamhet och behovet av att ha en kompis som alltid är med – och det är ju verkligen Jesus. Berättelsen tar också upp att bön kan förändra situationer. Allt blir inte helt plötsligt enkelt för rory, men det förändras tillräckligt för att ge hopp. Kompisen Lotta kommer in som en liten virvelvind i rorys liv och tar allt så självklart. Den där självklarheten som ett ensamt barn, eller en sargad familj, kan behöva få möta ibland. En riktig jesuskärlek.

Boktips – Kampen om Tusenvärld – Dunkelstjärnan

2025-03-28 / Sofia

Kampen om Tusenvärld – Dunkelstjärnan av Joseph A. Davis, illustrationer av Yulia Ryabtseva, Stevali Barn, 2024, 280 s.

Joseph A. Davids fortsätter utveckla sitt författarskap och har skrivit ännu en fantasyserie som riktar sig till mellanstadieåldern. Jag har tidigare recenserat “Markus av Trolyrien” och “Edgar och draken” här på bloggen.

”Dunkelstjärnan” är den första delen i ”Kampen om Tusenvärld”. Julia bor i ett småsamhälle i Sverige och får till sitt förtret uppgiften att ta lite extra hand om flyktingpojken Kasir som är ny i klassen. Det är något som är annorlunda med Kasir, inte bara att han är flykting. Han tecknar mörka motiv med eld och rök och har en märklig pensel med sig överallt. Snart dras Julia och henne lillebror in i ett äventyr som de aldrig kunnat föreställa sig. En ny värld öppnar sig där Julia hamnar mitt i en maktkamp mellan skuggor, en ledare som inte verkar ha rena motiv och Kasir som visar sig vara någon helt annan än en bortkommen flyktingpojke.

Joseph A. Davis jobbar mycket med kulturkrockar i sina böcker och i ”Dunkelstjärnan” tycker jag att han får till dem på ett bra och nyanserat sätt. Boken är en bladvändare och det händer saker hela tiden. Vissa saker hade kunnat beskrivas med färre ord och mer gestaltning så att läsaren skapar sig de inre bilder som författaren vill åt, men historien är välberättad. De svarta illustrationerna som finns utspridda i boken har en inramning som bidrar till bokens sago- och riddarkaraktär. Bilderna är levande och ökar spänningen i berättelsen.

Det jag uppskattar mest i boken är Julias kamp. Hon drivs delvis av avundsjuka, att vara förfördelad och att tycka synd om sig själv, men när hon drivs av att tänka gott om och göra gott mot andra, märker hon en stor positiv effekt på andra och sig själv. Det hjälper henne att lyfta blicken och se mer sunt på sig själv och andra.

Uppgörelsen i slutet av boken visar tydligt på att det kommer en fortsättning och det blir många frågetecken kvar om man inte läser de kommande delarna. Min son som redan lästa alla fyra delarna uppskattade helheten i den stora berättelsen mycket och har till och med börjat skapa sin egen sullaliska, språket som Kasir talar.

Davis böcker grundar sig på en världsbild som tilltalar mig starkt och jag uppskattar hur han jobbar med kampen mellan ont och gott, vad vishet är och vad som händer i mötet mellan olika världar.

Boktips – Hur allt började

2025-02-19 / Sofia

Hur allt började – Den spännande berättelsen om skapelsen av Henrik Mjörnell, illustrerad av Elin Lyhykäinen, Pärlan förlag, 2024, 32 s.

”Hur allt började” är en bilderbok för barn i förskoleåldern. Den berättar om Gud som skapare och om hans kärlek till sin skapelse. Med utgångspunkt i Första Mosebokens kapitel 1-3 tar boken upp hur Gud skapar världen och hur människan vänder sig bort ifrån Gud. Därefter berättar den om Guds plan att rädda alla människor genom Jesus, att vi nu kan vara vänner med Jesus och att han en dag ska komma tillbaka och skapa en ny himmel och en ny jord.

Förutom den berättande texten har varje sida en illustration och en faktaruta för den som vill lära sig lite mer. Boken inleds med tips på hemsidor där man kan läsa mer om skapelsen och med en ordlista.

Författaren skriver med en hög tilltro till Bibelns sanningsanspråk och med en längtan efter att barn ska få ett förtroende för Bibeln och för Gud som skapare. Det är en mycket fin ton genom hela boken.

Boken antar ett tydligt ungjordskreationistiskt perspektiv, alltså att jorden är ung och att 1 Mos 1 ska tolkas som att Gud skapar allt på sex 24-timmarsdygn. Även om jag själv inte vet om jag håller med om det perspektivet, tycker jag inte att det är något problem att författaren skriver utifrån det. Det jag däremot tycker blir ett problem är att Mjörnell i sin inledning får det att låta som att ungjordskreationism är det enda skapelsetroende perspektivet. Det stämmer helt enkelt inte. På liknande sätt används begreppet ”evolution” på ett missvisande sätt i ordlistan. Det likställs med ”evolutionsteori”. Barn behöver hjälp att förstå skillnaden på en mekanism och en teori, och mellan olika skapelsetroende perspektiv. Det finns även en del korrekturfel som hade varit klädsamt att få bort.

Boken är vackert berättad både text- och bildmässigt. Samtidigt funderar jag på ett par saker. Bibeltexten i 1 Mos 1 är så otroligt välformulerad, rytmisk och innehållsrik, så jag undrar om en omskrivning någonsin kan bli bättre eller göra det lättare för barn att förstå den? Det är också lätt att vid en omskrivning missa viktiga återkommande element som att Gud skapar genom sitt ord, att människan skapas till Guds avbild och att allt var gott. När det gäller illustrationerna fascineras jag först av de antropomorfa inslaget med Guds hand och av att bilderna samtidigt skildrar rymd och hav realistiskt. När jag kommer till skapelsen av alla djur blir jag besviken. Illustrationerna övergår i stereotypt gulliga sjöstjärnor och dinosaurier med stora ögon. Berättelsen blir därmed mer en sagobok än något som hänt på riktigt.

Faktarutorna tar upp både teologiska, filosofiska och naturvetenskapliga teman och kan ligga till grund för spännande samtal mellan vuxna och barn som läser boken. Jag uppskattar att boken inte bara tar upp skapelsen, utan har med hela frälsningshistorien och att Jesus en dag ska skapa en ny himmel och en ny jord.

Boktips – Guds väldigt bra idé

2025-01-23 / Sofia

Guds väldigt bra idé – En sann berättelse om alla underbart olika människor i Guds familj av Trillia Newbell, illustrerad av Catalina Echeverri, Bornelings, 2019, 32 s.

Hur berättar man Bibelns stora berättelse om skapelse, syndafall, dom, rättfärdiggörelse och nytt liv för barn så att det både blir troget mot Guds ord och nära barnens vardag? Hur berättar man för barn att du är underbart skapad och högt älskad, och samtidigt trasig och i behov av förlåtelse och förändring?

I ”Guds väldigt bra idé” tycker jag att Trillia Newbell lyckas väl med båda dessa saker. Boken är en sådan där bilderbok som man förväntar sig att hitta när man bläddrar i bibliotekets backar i småbarnshöjd. Den har rätt format, är färgsprakande och lockar till läsning. När man tar upp den och bläddrar igenom den snabbt får man intrycket av lagom mycket text och händelserika bilder med barn i fokus. Typsnittet bidrar till det lite barnsliga intrycket. Med sina ojämna bokstäver är det inte så lämpligt för nybörjarläsare, men det gör inte så mycket, eftersom jag tänker att detta framför allt är en högläsningsbok som vuxna läser för barn.

Berättelsen bygger på att Gud fick en väldigt bra idé – att skapa en mängd olika människor som skulle älska honom och varandra. Idén jämförs med en mängd uppfinningar som människan gjort, men inget slår Guds idé att skapa människor till sin avbild. Bilderna visar hur olika och underbara alla människor är. Boken pekar på att vi lever i Guds värld och att vi har ett uppdrag att ta hand om den, men att människan valde att inte älska Gud. Bilderna visar på mörkret och konflikterna som uppstod då. Vi människor behöver förlåtelse för att kunna få kontakt med Gud igen och med ett fortsatt fokus på människors olikheter beskrivs Guds räddningsplan genom Jesus.

En styrka med boken är att den lyfter fram att Guds väldigt bra idé inte är slutförd: ”Jesus ska komma tillbaka och göra världen perfekt igen. Och alla som har bett Jesus om förlåtelse kommer att bo där med alla sina olikheter”. En annan styrka är att boken visar på att alla olika människor, som ber om förlåtelse är välkomna till Jesus, och att vi nu får vara tillsammans i församlingen. Den främsta styrkan är att evangeliets olika aspekter blir tydliga. Nåden blir stor för att synden verkligen beskrivs. Varje människa blir vacker trots sin trasighet, för att hon är skapad till Guds avbild och upprättad i Kristus.

Skönlitteratur kan på flera olika sätta säga det som är sant, men de flesta berättelser har inte hänt på riktigt. Därför är det bra att den här boken redan i undertiteln säger att detta är en sann berättelse. Dessutom finns det en text på sista sidan med rubriken ”Hur kan vi känna till Guds väldigt bra idé?” med hänvisningar till Bibeln och ytterligare betoning på att detta är sanning. Utan denna betoning hade risken ökat att boken mest sågs som en saga.

Ett extra plus är att det finns en tillhörande målar- och aktivitetsbok. Den innehåller både enkla målarbilder och lite svårare uppgifter som kräver att barnet kan läsa och skriva. Längst bak finns ett facit.

Nu är mina barn förbi bilderboksåldern, men det här är en bok jag gärna hade läst för dem om och om igen när de var små. Jag vill gärna läsa den för barn jag träffar i mitt arbete i kyrkan.

En fantastisk sammanfattning av Guds plan!

Boktips – Jakten på Juliana

2025-01-15 / Sofia

Jakten på Juliana av Runar Bang, illustrationer av Eldbjørg Ribe, översättning Henny Johansson, BV-Förlag, 2024, 90 s.

Tuva, Einar och Sven har en hemlig klubb med högkvarter inne i skogen. En vinterdag dyker en okänd person upp i klubbens koja. Det är Juliana och hon har rymt hemifrån. Mötet med Juliana är början på en riktig thriller där Tuva och hennes vänner måste hjälpa Juliana att gömma sig, samtidigt som de vill lösa mysteriet med varför Juliana rymt hemifrån. De gömmer Juliana i skogskapellet och där får Juliana göra nya upptäckter. Mitt i alla rädsla får hon börja lära känna Bibelns Gud som ger trygghet mitt i svåra situationer.

”Jakten på Juliana” är en spännande deckargåta som både har inslag av nutida vardagsrealism och en surrealism som påminner om Ture Sventon eller Lasse-Maja. Skurken är skurkaktig, barn löser brott bättre än polisen och vuxna medhjälpare är lite knasiga. Boken utgår från en kristen världsbild. Ibland känns mysteriet runt Juliana lite malplacerat och exotiskt i Tuvas vardag med skola, familjeliv och kyrkliv. Samtidigt lyckas författaren väva in den kristna tron och Bibelns berättelser på ett sätt som skapar en naturlig process i Juliana att börja lära känna Gud.

Berättelsen består av 21 kapitel som är 4-6 sidor långa och boken passar för lågstadieåldern. Formatet är lite större än vad kapitelböcker ofta är, vilket kan vara bekvämt för ett barn som nyss börjat läsa lite längre böcker. Berättelsen har ett bra språk och sättningen är välgjord. På ungefär vartannat uppslag finns det färgillustrationer. De är livfulla och väl avvägda i färgtoner. Däremot har jag svårt för stilen på ansiktena. Människorna får lite drag av att vara grävlingar.

Jag rekommenderar ”Jakten på Julian” till alla som vill ha mysig och vintrig deckare, där den kristna tron blir en naturlig utgångspunkt.

Boktips – Sourette

2024-10-02 / Sofia

Sourette av Elisabeth Marie Andersson, illustrerad av Julia Wingård, Pärlan förlag 2024, 226 s.

Elisabeth Marie Andersson har skrivit en äventyrlig och fin uppföljare till ”Noël”, som jag tidigare recenserat. Den nya boken fokuserar, som titeln antyder, på Sourette. ”Noël” slutar med att de tre syskonen Nicholas, Sourette och Adele tas om hand och adopteras av Noëls föräldrar. Äntligen har Noël fått syskon och hon ser väldigt mycket upp till Sourette, men i den här boken skaver relationen mellan dem. Sourette tycker att Noël är barnslig och Noël tycker i sin tur att Sourette är sur och tråkig. På ett fint sätt beskriver författaren hur Sourette närmar sig tonårstiden och allt vad det innebär med känslor, mens och mognad. Sourette bär också på en obearbetat sorg efter sina biologiska föräldrar och en känsla av att hon inte hör hemma någonstans. Till råga på allt kan hon inte läsa. Bokstäver och noter bara hoppas runt.

För att få ett miljöombyte och för att få vara med sin bror Nicholas reser Sourette till London för att satsa på att få spela fiol i den kungliga orkestern. Noël smyger sig i hemlighet med till London och tror att Sourette ska bli glad för det, men det blir mest tvärtom. I London får det båda systrarna uppleva både motgångar och äventyr. Chansen att bli antagen till kungliga orkestern går förlorad för Sourette, men helt nya möjligheter öppnas plöstligt för henne. Noël kommer med i ett teatersällskap och hoppas att hon ska få stanna i London länge och slippa resa tillbaka till föräldrarna i Paris.

Som uppföljare tänker jag att boken passar för dem som läste Noël när de var 9-12 år och nu har blivit lite äldre. Läsaren får i början av boken ordlistor på franska, engelska och hindi för att förstå alla uttryck som används i boken. Det kan bli lite väl många utländska uttryck tycker jag. Det hade gått att minska ner dem och ändå få fram känslan av att karaktärerna lever i fransk och engelsk miljö.

”Sourette” är en bok jag hela tiden vill fortsätta läsa. Precis som i första boken kan jag ibland uppleva anakronismer och särskilt i början av boken tycker jag berättelsen blir lite hackig. Karaktärerna är fortsatt väl beskrivna och relationerna mellan dem väl gestaltade. Julia Wingårds svartvita illustrationer dyker upp här och där. Möten mellan överklass och arbetarklass, det hemtama och det främmande, gestaltas på bra sätt. Sourette hittar på något sätt hem till sig själv genom att får vara med människor ur alla samhällsklasser. Till slut hittar hon också rätt i sitt fiolspel och noter och bokstäver slutar att hoppa runt.

Boktips – Resarna

2023-02-15 / Sofia

Resarna av Lillemor Högerås, Pärlan förlag, 2022, 136 s.

Pärlan förlag fortsätter att ge ut böcker på kristen grund för barn och unga. En av deras senaste böcker, ”Resarna” är en spännande kapitelbok för 9-12-åringar där läsaren får följa med Karin och hennes kompis Maja på oväntade äventyr i en annan tid.

Boken ramas in av att Karins familj just flyttat till en större stad. Karin tycker inte alls om flytten. Hon sitter vid sitt skrivbord och tänker tillbaka på livet i byn och den stora hemligheten hon delar med Maja. Läsaren får följa med i hennes tankar och se hur allt började – hur Karin och Maja fick ett meddelande från ”G” och hur de reste i tid och plats.

Flytten som inramning är ett bra upplägg av berättelsen, och jag tycker om skildringen av pappan och hans olika betydelser för berättelsen. Jag hade ändå velat få veta lite mer om relationerna i Karins familj och om hur det är på den nya platsen. Det går lite för fort i vad som händer i Karins hem, medan resorna får ta mycket utrymme i boken.

I början av berättelsen får läsaren reda på att Karin kan massa bibelberättelser och för en läsare som liksom Karin känner till de centrala berättelserna i Bibeln är det lätt att känna igen sig i vad som händer när de reser. Karin och Maja får följa med pojken G och träffa syskonen M, A, Mi i olika tider i livet. De får se hemska plågor, hav som delas och en stor räddningsaktion. Det är lite märkligt att Karin i början av berättelsen verkar känna till de flesta bibelberättelserna, men under resorna beter sig som om allting är helt nytt för henne. Kanske det blir så av att pojken G å en sidan inte riktigt passar in i det som händer, å andra sidan verkar vara den som hjälper de andra när de är i kris. Det hela ska nog verka lite hemlighetsfullt också genom att personerna bara kallas vid sina begynnelsebokstäver.

Språket är enkelt och lättläst och passar bra för åldern då man gärna vill sluka många böcker. Jag får en känsla av att det här just är första boken av flera där vi får följa resarna och deras upplevelser. Jag hoppas författaren Lillemor Högerås fortsätter att skriva.

Om du gillar tidsresor är ”Resarna” av Lillemor Högerås en bok för dig!