Tag: boktips (Sida 1 av 8)

Boktips – Boken om hopp för barn

2026-04-07 / Sofia / Inga kommentarer

Boken om hopp för barn av Toni Matas och Birgit Åkesson, illustrationer av Picanyol, Bible for the Nations, 144 s.

Antalet olika barnbiblar på svenska fortsätter att öka. Apropå att Brevlådemissionen delar ut ”Boken om hopp” (Nya testamentet) och ”Boken om hopp för barn” (några berättelser från GT och många från NT) till svenska hushåll har jag läst och funderat på innehållet i den senare, precis som jag brukar läsa olika barnbiblar och recensera dem.

När jag läser ”Boken om hopp för barn” påminns jag om vikten av att göra distinktioner. Jag vill här ta upp fyra olika aspekter på boken – målgrupp, överensstämmelse med Bibeln, pedagogisk balans i kommunikationen och Brevlådemissionens projekt.

Vilka är målgruppen? Brevlådemissionen har fokus just på evangelisation genom bibelutdelningen. Själva säger de att Boken om hopp för barn riktar sig till barn som inte vet så mycket om Jesus. Redan på första sidan görs det klart att Jesus ska presenteras: ”I den här boken kan du läsa om hans [Jesus] liv på jorden. Du kan läsa om vem han var, vad han gjorde, vad han lärde och varför han kom.” Det görs också klart att människor behöver göra ett val: ”Det är upp till varje människa att välja mellan att följa Gud, eller djävulen.” (s 3)

Barn är ett brett begrepp – från nyfödd till myndig. Vilka åldrar riktar sig ”Boken om hopp för barn” till? På omslaget syns två pojkar bakifrån. Min gissning är att de är 6-7 år. Det indikerar att boken riktar sig till ganska små barn. När jag öppnar boken blir intrycket ett annat. Sidorna med text som återkommer regelbundet kräver åtminstone en 10-årings läsförmåga. De tecknade serierna som utgör merparten av boken ger ett intryck av att passa 10-12-åringar. Omslaget och innehållet pekar inte på samma målgrupp. Varför är detta viktigt att se? Jo, om det är förskolebarn som ska höra och läsa berättelserna finns det en hel del jag skulle reagera på bild- och textmässigt. Om boken däremot riktar sig till 10-12-åringar har jag inte några större problem med varken innehåll eller bilder.

Är det som sägs i överensstämmelse med Bibeln? Ja, det skulle jag säga att det är. Som med alla barnbiblar så har det även i denna gjorts ett urval av berättelser vilket gör att alla aspekter av den bibliska berättelsen, evangeliet och livet som kristen som finns i Bibeln inte finns med i denna barnbibel. Är urvalet representativt? Ja, utifrån boken syfte att presentera Jesus för barn, varför han behövde dö och uppstå och hur barn kan ta emot Jesus tänker jag att urvalet är rimligt. Urhistorien om skapelse, syndafall och Noa är med för att sedan via Jesaja gå över till Nya testamentets berättelser.

Det finns en teologisk slagsida åt att barn behöver välja Jesus, snarare än att Gud skapar tro hos barnet. Det avgörande blir människans val, inte Guds frälsning av människan. Det menar jag är lite missvisande i relation till Bibelns undervisning. I någon mån framstår det också som att kampen mellan Gud och djävulen är en jämn kamp, vilket den inte alls är, utan Bibeln lär att Gud redan besegrat det onda, även om den slutgiltiga effekten av segern ligger i framtiden.

Är det som sägs pedagogiskt balanserat och välkommunicerat för barn? När man gör en barnbibel ska man inte bara vara trogen bibeltexten, man behöver också fundera på hur bibeltexten ska återges för målgruppen barn. Barn är åldersmässigt ett vitt begrepp, som jag redan nämnt. Om vi utgår från att målgruppen är mellanstadiebarn menar jag att de tecknade serierna på det stora hela är balanserat berättade. Men, kanske någon tänker, är det vist att visa bilder på soldater med svärd vid Herodes barnamord i Betlehem (s 34) och Petrus som hugger av örat på en soldat (s 115)? I det första fallet kanske jag själv inte skulle valt så explicita bilder, men kan samtidigt se en poäng i att prata med barn om att världsledare kan fatta otroligt ondskefulla beslut. I det andra fallet tillrättavisar Jesus direkt Petrus och helar soldaten, så Guds barmhärtighet mot fiender blir tydlig. Det är bra.

Jag förstår inte varför man valt att ha med så många sidor med vanlig text. En del av dem är upprepningar av vad som berättas i de tecknade serierna och blir bara långtråkiga att läsa. Men det är också i dessa texter som författarna gör flest pedagogiska missar. Det som är sant är inte allt rätt att berätta på vilket sätt som helst. På s 3-4 står det klart och tydligt om skapelsen och syndafallet och effekterna av ormens bedrägeri i lustgården. Inget av det är falskt. Ändå är det olyckligt formulerat. På de första två sidorna nämns ordet ”djävul” nio gånger. Betonar Bibeln den onde lika ofta i början? I 1 Moseboken möter du en orm, som är den onde, men därefter dröjer det länge innan den onde nämns. Ändå är det ingen tvekan när vi läser 1 Mos 3 att ondskan kom in i världen och att den påverkar hela den fortsätta berättelsen. Jag tror att ”Boken om hopp för barn” hade tjänat mycket på att göra några ordval och betoningar annorlunda.

Vad man tänker om Brevlådemissionens projekt att dela ut biblar till alla svenska hushåll är ytterligare en distinktion som man behöver göra. Det är lätt att hålla med Brevlådemissionen om vikten av att sprida Guds ord och dela evangeliet med andra människor. Deras arbete är ett sätt att göra det, och det finns många andra sätt. Varje kristen kan inte göra allt och behöver inte hålla med om alla sätt, däremot har vi alla ett uppdrag från Jesus: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:19-20). Det finns en stor frihet i metoder, så länge vi är trogna i att förmedla Guds ord rent och klart, med ödmjukhet och respekt för dem vi möter. Låt oss be för varandra i det uppdraget!

Boktips – Enhörningstjuven

2026-03-26 / Sofia / Inga kommentarer

Enhörningstjuven av Joseph A. Davis, illustrationer av George Rosvall, Hylleruds Förlag 2025, 146 s.

Joseph A. Davis har tidigare bara skrivit böcker inom fantasy, och flera av dem har jag recenserat här på bloggen, men i sin senaste bok provar han på deckargenren. ”Enhörningstjuven” riktar sig till 6-9-åringar och har många av de klassiska deckarelementen – två kumpaner (en tjej och en kille), ett mysterium, en misstänkt, spionage, ledtrådar, samt mer eller mindre troliga slutsatser.

Boken innehåller också ett flertal typiska karaktärsdrag för barnböcker. Den ena huvudkaraktären, 10-åriga Liv, är nyinflyttad och känner ingen, och den andra, Mo, ses som en udda fågel med sitt ständiga läsande. Antagonisten är Filip, den farliga killen i parallellklassen som alla aktar sig för. Barnen kan handla på egen hand, eftersom vuxna lyser med sin frånvaro, förutom någon enstaka lärare, och miljön har sin utgångspunkt i en skog där vilka äventyr som helst kan uppstå.

Det är härligt att mycket av det som kännetecknar Davis böcker följer med i genrebytet. Kulturkrockarna finns mellan hur olika familjer lever sina liv, lite märkliga vanor finns hos Mo som kan ha vad som helst som bokmärke och Liv som stoppar vad som helst i sin ryggsäck och även om boken är realistisk smyger en och annan enhörning och pegasus sig in i berättelsen. Som läsare känner jag också igen mig i Davis världsbild när han jobbar med stora frågor som fördomar, konflikter, försoning, skuld och förlåtelse. Däri ligger den stora behållningen med boken.

Själva deckargåtan är inte så komplicerad och jag misstänker att även de yngsta läsarna tidigt anar hur allt hänger ihop. Här hade Davis kunnat hålla läsarna i ovisshet lite längre genom att göra gåtan lite mer komplex. Kanske att berättelsen mer kan liknas vid en deckarroman, där skeenden utanför själva gåtan blir viktiga, snarare än en pusseldeckare där allt kretsar kring mysteriet.

Boken är lättläst och man vill veta hur det ska gå. Språket är bra och kapitlen är 6-8 sidor långa. De lättas upp av George Rosvalls svartvita illustrationer, som ibland känns platta och ibland blir mer levande.

Det lilla emblemet på omslagen där det står ”Den hemliga trädkojan” ger en föraning om att det kommer fler böcker om Liv, Mo och Filip, och det välkomnar jag.

Boktips – rory med litet r

2026-03-20 / Sofia

rory med litet r av Sara Andersson, illustrationer av George Rosvall, Pärlan förlag 2025, 103 s.

”rory med litet r” är en fin liten berättelse om en liten pojke som görs ännu mindre av alla runt omkring honom. Redan på första sidan irriterar jag mig över rorys märkliga mamma som förminskar sin pojke så från födseln att hans namn får stavas med liten bokstav. Hon förutsätter hela tiden att han är klen, vilket får rory själv och hela hans omgivning att göra detsamma. Som vuxen läsare förstår man tidigt att mamman själv drivs av rädsla för allt som skulle kunna vara farligt. Eftersom det mesta i livet skulle kunna vara farligt, får rory nästan inte göra någonting.

I skolan blir han en hackkyckling, för både lärare och elever. rory är helt ensam. Allt blir värre och värre tills en dag då mamma kommer på att de ska gå på kyrkans basar och rory plötsligt får en vän, eller två.

Berättelsen är välskriven och får läsaren att känna empati med ror, ilska mot dem som förminskar honom och sorg över hur rory har det. Det vackraste är när det blir en vändpunkt i mammans förhållningssätt till rädsla och till rory. Genom hela boken skrivs rory med litet r, förutom när en mening börjar med hans namn. Om man redan bryter mot en skrivregel tycker jag att det hade varit konsekvent att även byta mot regeln med stor bokstav i början av en mening, men det är ingen stor sak. Boken passar för 7-10-åringar. Varje kapitel är 5-7 sidor och har små illustrationer över kapitelrubikerna.

En stor poäng i boken är att Jesus kan vara din kompis. Jag hade gärna haft med något av att Jesus också är frälsare och kung, men fokus i den här berättelsen är ensamhet och behovet av att ha en kompis som alltid är med – och det är ju verkligen Jesus. Berättelsen tar också upp att bön kan förändra situationer. Allt blir inte helt plötsligt enkelt för rory, men det förändras tillräckligt för att ge hopp. Kompisen Lotta kommer in som en liten virvelvind i rorys liv och tar allt så självklart. Den där självklarheten som ett ensamt barn, eller en sargad familj, kan behöva få möta ibland. En riktig jesuskärlek.

Boktips – Och snön faller utan dig

2026-03-04 / Sofia

Och snön faller utan dig av Helena Swärd Granath, Sjöbergs förlag, 2025, 232 s.

Den här recensionen publicerades först i tidningen Dagen.

Livsberättelser med poetiska titlar lockar läsare till att bege sig in i en annan människas liv och dela det som finns där av sorg, glädje, fruktan och hopp. “Och snön faller utan dig” är inget undantag.

Det är Helena Swärd Granaths berättelse om makens plötsliga död, chocken, sorgen och livet därefter. Boken består av tre delar och en epilog. Första delen handlar om förlusten och här tas läsaren med in i händelserna och Helenas känslor. Det är särskilt starkt hur berättelsen gestaltar författarens chocktillstånd just när maken förolyckats.

Andra delen handlar om sorgen och har mer av ett metaperspektiv där författaren funderar över hur sorgen fungerar och hur hon bearbetat den. Läsaren får på så sätt reflektera kring hur man själv förhåller sig till kriser och sorg.

Den tredje delen beskriver det första året av sorg med riktning mot att leva vidare. Här upprepas flera saker som redan nämnts. Redan i början av boken talar författaren om att sorg inte är linjär, och senare om att den kommer i vågor. Detta gestaltas väl av just ett visst återupprepande, men ur olika vinklar. Ibland är boken poetisk, ibland teoretisk. Vi får både del av författarens dagboksanteckningar och hennes tankar i efterhand. De tre barnen och hur man som förälder kan hjälpa barnen i sorg tas upp på ett varmt och klokt sätt.

Genom hela berättelsen finns Gud, som ett själens ankare. Författaren vänder sig till Bibeln och lovsången i alla faser och ger aldrig upp. Det gör att även de sidor som gör att tårarna rinner när jag läser också skapar en hoppets stråle inom mig.

Boktips – Kamelpojken

2025-11-11 / Sofia

Kamelpojken av Kirsten Sødal, illustrationer av Trond Bredesen, BV-förlag 2025, 111 s.

När advent närmar sig brukar jag spana efter nya böcker som passar att läsa dag för dag fram till jul. BV-förlag har precis gett ut ”Kamelpojken” av Kirsten Sødal ned illustrationer av Trond Bredesen och översatt av Henny Johansson. Den består av 37 kapitel på 2-3 sidor vardera med bilder utspridda här och där. Den passar att läsa från första december till och med trettondag jul. Jag uppskattar greppet att berättelsen fortsätter efter julafton, och utifrån berättelsens innehåll hade det blivit konstigt att göra på något annat sätt.

Berättelsen börjar med att Harp, nio år, får lämna sin familj och flytta till oasen Astro för att bli kamelskötare. För en läsare som är bekant med händelserna kring Jesus födelse i Betlehem för drygt 2000 år sedan är det lätt att placera berättelsen geografiskt och tidsmässigt, men det vore intressant att veta hur en läsare som inte känner till händelserna skulle tänka kring bokens miljö och tid. Jag tycker om ökenkänslan som finns i bilderna. Den hjälper läsaren att förflyttas till Harps värld.

Astro känner sig till en början ensam och förstår sig inte på kamelerna, men efter en tid får han vänner i oasen och en tröst i kamelfölet Kamelina. Efter två år i oasen syns en ny stor stjärna på himlen och Baltazar, ledaren i Astro, förstår att det är ett tecken om en kungs födelse. Harp, som nu blivit en duktig kamelskötare får följa med på en lång och strapatsrik resa för att hitta den nyfödde kungen.

Lagom till kapitel 24 som man läser på julafton hittar resesällskapet Jesus, Maria och Josef. De får lämna sina gåvor, får höra Maria berätta om allt som hänt, och sedan beger de sig hem igen. På hemvägen märker Harp hur mötet med Jesus gjort så att tjänare och herrar beter sig mer som jämlikar med varandra, för alla förstår att Jesus är deras sanne herre och frälsare. Väl hemma längtar Baltazar och de andra efter att berätta för alla om Jesus, och de reser runt till byarna runt omkring och berättar.

Boken kan läsas av 7-10-åringar på egen hand, eller som högläsning i familjen och då passar den även för yngre barn. Den är fint berättad, men griper inte riktigt ta i mig. Det blir mycket fokus på livet i Astro och resan till Betlehem, innan de verkligen får veta något om kungen som fötts, men den känslan av oviss förväntan kanske är bra för oss läsare att ha i adventstiden. Jag uppskattar den missionella prägeln på slutet av boken, där karaktärerna längtar efter att berätta för fler om kungen som fötts. Det blir en fin skildring av vad de vise männen kan ha gjort när de återvänt hem. Jag uppskattar också att boken lyfter karaktärernas tillbedjan och behov av Jesus, både barn och gamla, tjänare och herrar.

Läs gärna ”Kamelpojken” i advent och jul och låt stjärnan leda dig till Jesus, som vill vara din herre och räddare!

Boktips – Myrpojkens berättelse

2025-11-05 / Sofia

Myrpojkens berättelse av Tobias Klint, Hylleruds förlag 2025, 186 s.

Tänk att du för många år sedan skapat en myrstack. Tänk att du följt dess tillväxt sedan dess. Tänk att du en dag skulle vilja få en relation med myrorna i stacken och tala om att du är dess skapare. Hur skulle det kunna gå till? Om detta handlar Tobias Klints debutbok ”Myrpojkens berättelse”. Fast egentligen handlar berättelsen om något helt annat, om vår egen historia och om hur Gud, vår skapare, blev en av oss för att vi skulle kunna få kontakt med honom och bli räddade från mörkret.

På ett skickligt sätt använder Tobias Klint pojken och myrstacken för att berätta Guds stora berättelse och framför allt evangeliet om hur Jesus blev människa och behövde dö för att rädda alla människor som tror på honom. En dag blir pojken en myra, och ger sig in i stacken för att lära känna myrorna. Där upptäcker han att många myror lever i slaveri, att det finns profetior som talar om en kung som ska befria dem, men de ledande myrorna ser profetiorna som ett hot och kämpar för att behålla makten i stacken.

Berättelsen speglar skillnaden mellan att se saker ur olika perspektiv. Pojkens syn och kunskap om myrstacken är något helt annat än myrornas syn på sig själva och omvärlden. Författaren väver skickligt in händelser och uttalanden i evangelierna i berättelsen om myrorna. Flera gånger när jag läste tänkte jag att nu blir det nog lite väl konstlat, men för det mesta genomförs det allegoriska greppet mycket bra. Myrorna, särskilt pojken som myra, har tydliga antropomorfa drag. Ibland är det svårt att föreställa sig hur en myra med sex ben rör sig på det sättet som beskrivs. Det är en utmaning att göra talande djur tillräckligt djurlika så att läsaren känner igen sig i djurets särprägel, och samtidigt låta dem ha mänskliga drag.

Historien är spännande med mindre klimax och större. Författaren drar sig inte för att beskriva ondska, våld och död, men lyfter samtidigt hoppet om räddning och godhet. Kapitlen är 5-6 sidor långa, har en rubrik som ger en aning om vad som ska komma och lämnar ofta en cliffhanger i slutet så att man vill läsa vidare. Tobias Klint har själv gjort illustrationerna som inleder varje kapitel och myrorna som kryper omkring på tomma sidor. Mer än en gång har jag försökt svepa bort myrorna när jag suttit och läst vid köksbordet.

Den allvetande berättaren tilltalar läsaren flera gånger, och det är lättsamt att läsa. Jag tycker berättarstilen har för mycket av ambivalenta uttryck som ”i alla fall”, ”faktiskt”, ”ganska”, ”i och för sig”, ”ibland”, ”nog”, ”just” och ”kanske”. Alla dessa exempel är hämtade från berättelsens första sida. Det blir tjatigt i längden.

”Myrpojkens berättelse” passar för barn i mellanstadieåldern, eller att läsa högt för lite yngre barn. För den som inte känner till kristen tro ger den en vacker och dramatisk ingång till vad Gud gjort för oss människor och för den som redan känner Jesus blir det en fördjupning av storheten i vad Jesus gjort för oss. Ge gärna boken i julklapp till någon i din närhet!

Boktips – Jörgen och Martin 1

2025-10-21 / Sofia

Jörgen och Martin 1 av Anette Hovén, illustrationer av Birger Persson och Johannes Nilsson, Luthersk Litteratur-Mission, 2020, 188 s.

Den kristna barntidningen Droppen (tidigare Luthersk Barntidning) har en historia på över 70 år. Genom åren har många vardagsnära berättelser om barn publicerats i tidningen. Ett exempel på det är Anette Hovéns berättelser om bröderna Jörgen och Martin. På senare år har författaren sammanställt berättelserna och gett ut dem i bokform. Hittills har två band kommit ut och ett tredje är på väg.

När jag läste den första boken var det som att flyttas tillbaka till min egen barndom – inga barn använde cykelhjälmar, mammor låg på BB i en vecka och små barn gav sig iväg på egna utflykter på ett sätt som känns främmande idag. Vi får lära känna Jörgen och Martin, deras föräldrar, grannar och vänner och sedermera även deras småsystrar. Jag skulle inte kalla Jörgen och Martin för busfrön, men ofta hamnar de i upptåg som de först inte förstår konsekvenserna av. Mamma och pappa bemöter dem kärleksfullt när de gjort fel, men trycker samtidigt på vikten av ärlighet, förlåtelse och att Jesus räddar oss från skuld och skam.

Många olika vardagsämnen och stora frågor kring Gud kommer upp i berättelserna, men jag skulle säga att just dåligt samvete och att erkänna när man gjort något fel är mest frekvent. Flera berättelser tar upp att vara förlorad och bli återfunnen, och Guds försyn framhålls vid farligheter som kunnat sluta riktigt illa. Det är uppfriskande att läsa, för jag tror inte det skulle vara betoning på riktigt samma frågor om berättelserna skrivits om barn idag. Berättelserna kanske hade passat ännu bättre idag om de fått en inramning av vilken tid de utspelar sig i. Nu märker läsaren bara att det inte verkar vara riktigt som barn har det idag, men man får heller ingen hjälp att förflyttas till bokens tid.

Berättelserna varierar i längd mellan 2-6 sidor och varje berättelse har en eller ett par illustrationer. De är välskrivna och passar bra att läsa högt och att samtala vidare om. Första boken innehåller 55 berättelser och den andra ännu fler. Jag kan tycka att det blir lite tjatigt ibland. Våra liv innehåller väldigt mycket vardagshändelser, men när väldigt många av dem skrivs ner blir det lite upprepning. Å ena sidan tror jag att boken hade tjänat på att bearbetas mer och om den innehållit något färre berättelser, å andra sidan kanske känslan av upprepning inte är densamma för barn, och inte om man läser någon berättelse då och då.

När jag läst böcker för mina egna barn har jag ofta valt titlar jag själv tyckte om som barn. På samma sätt tror jag att de som vuxit upp med berättelserna om Jörgen och Martin i Luthersk Barntidning kan ha stor glädje av att läsa dem för sina egna barn. För oss som lär känna Jörgen och Martin för första gången blir det en längre startsträcka, men det finns många goda berättelser att ha glädje av i samtal i familjen eller barngruppen i kyrkan.

Boktips – Kampen om Tusenvärld – Dunkelstjärnan

2025-03-28 / Sofia

Kampen om Tusenvärld – Dunkelstjärnan av Joseph A. Davis, illustrationer av Yulia Ryabtseva, Stevali Barn, 2024, 280 s.

Joseph A. Davids fortsätter utveckla sitt författarskap och har skrivit ännu en fantasyserie som riktar sig till mellanstadieåldern. Jag har tidigare recenserat “Markus av Trolyrien” och “Edgar och draken” här på bloggen.

”Dunkelstjärnan” är den första delen i ”Kampen om Tusenvärld”. Julia bor i ett småsamhälle i Sverige och får till sitt förtret uppgiften att ta lite extra hand om flyktingpojken Kasir som är ny i klassen. Det är något som är annorlunda med Kasir, inte bara att han är flykting. Han tecknar mörka motiv med eld och rök och har en märklig pensel med sig överallt. Snart dras Julia och henne lillebror in i ett äventyr som de aldrig kunnat föreställa sig. En ny värld öppnar sig där Julia hamnar mitt i en maktkamp mellan skuggor, en ledare som inte verkar ha rena motiv och Kasir som visar sig vara någon helt annan än en bortkommen flyktingpojke.

Joseph A. Davis jobbar mycket med kulturkrockar i sina böcker och i ”Dunkelstjärnan” tycker jag att han får till dem på ett bra och nyanserat sätt. Boken är en bladvändare och det händer saker hela tiden. Vissa saker hade kunnat beskrivas med färre ord och mer gestaltning så att läsaren skapar sig de inre bilder som författaren vill åt, men historien är välberättad. De svarta illustrationerna som finns utspridda i boken har en inramning som bidrar till bokens sago- och riddarkaraktär. Bilderna är levande och ökar spänningen i berättelsen.

Det jag uppskattar mest i boken är Julias kamp. Hon drivs delvis av avundsjuka, att vara förfördelad och att tycka synd om sig själv, men när hon drivs av att tänka gott om och göra gott mot andra, märker hon en stor positiv effekt på andra och sig själv. Det hjälper henne att lyfta blicken och se mer sunt på sig själv och andra.

Uppgörelsen i slutet av boken visar tydligt på att det kommer en fortsättning och det blir många frågetecken kvar om man inte läser de kommande delarna. Min son som redan lästa alla fyra delarna uppskattade helheten i den stora berättelsen mycket och har till och med börjat skapa sin egen sullaliska, språket som Kasir talar.

Davis böcker grundar sig på en världsbild som tilltalar mig starkt och jag uppskattar hur han jobbar med kampen mellan ont och gott, vad vishet är och vad som händer i mötet mellan olika världar.

Boktips – 100 kreativa tips

2025-03-04 / Sofia

100 kreativa tips – Att ge vidare sin tro till barnen, redaktör Alexandra Hyllerud, Hylleruds förlag, 2023, 123 s.

Jag har tidigare recenserat ”100 kreativa böner” av Alexandra Hyllerud och Birgitta Örjestöd. Den boken har sedan fått en uppföljare i ”100 kreativa tips – Att ge vidare sin tro till barnen”. I uppföljaren har Alexandra Hyllerud som redaktör samlat 100 pedagogiska idéer från 26 olika personer med erfarenhet av att dela tron med barn, i hemmet, i kyrkan eller någon annanstans.

Tipsen är indelade i sex teman: ”Bibelord”, ”Lekar och utmaningar”, ”Undervisning”, ”13 snabba”, ”Familjegudstjänst” och ”Inspiration och uppmuntran” och här finns något för alla – du hittar tips som passar yngre eller äldre barn, små och stora grupper samt ledare som älskar upptåg och ledare som älskar lugna aktiviteter.

Det är en styrka att det är många olika personer som bidragit till boken. Det skapar en större möjlighet för många barnledare att hitta något som passar i deras sammanhang. När jag förbereder undervisning för barn har jag börjat ställa mig frågan: vad kommer de att minnas efteråt? Kommer de minnas att de fick godis eller kommer de minnas att evangeliet är ett gott budskap? Kommer de minnas att vi kan komma med alla våra känslor till Jesus eller kommer de minnas att de lekte arga leken på söndagsskolan? I ”100 kreativa tips” får läsaren många förslag på hur man kan lära ut eller poängtera saker i kristen tro. När jag som läsare väljer vad jag ska använda och inte kan frågan om vad barnen kommer att minnas vara bra att ställa. Understryker det pedagogiska knepet den teologiska sanningen? Om ja, kör på!

Den här typen av idéböcker är perfekt att ha i bokhyllan när man behöver få inspiration till hur man kan undervisa Bibeln och dela den kristna tron i kyrkan och hemma. Allt passar inte alla, men en hel del passar många av oss.

Boktips – Hur allt började

2025-02-19 / Sofia

Hur allt började – Den spännande berättelsen om skapelsen av Henrik Mjörnell, illustrerad av Elin Lyhykäinen, Pärlan förlag, 2024, 32 s.

”Hur allt började” är en bilderbok för barn i förskoleåldern. Den berättar om Gud som skapare och om hans kärlek till sin skapelse. Med utgångspunkt i Första Mosebokens kapitel 1-3 tar boken upp hur Gud skapar världen och hur människan vänder sig bort ifrån Gud. Därefter berättar den om Guds plan att rädda alla människor genom Jesus, att vi nu kan vara vänner med Jesus och att han en dag ska komma tillbaka och skapa en ny himmel och en ny jord.

Förutom den berättande texten har varje sida en illustration och en faktaruta för den som vill lära sig lite mer. Boken inleds med tips på hemsidor där man kan läsa mer om skapelsen och med en ordlista.

Författaren skriver med en hög tilltro till Bibelns sanningsanspråk och med en längtan efter att barn ska få ett förtroende för Bibeln och för Gud som skapare. Det är en mycket fin ton genom hela boken.

Boken antar ett tydligt ungjordskreationistiskt perspektiv, alltså att jorden är ung och att 1 Mos 1 ska tolkas som att Gud skapar allt på sex 24-timmarsdygn. Även om jag själv inte vet om jag håller med om det perspektivet, tycker jag inte att det är något problem att författaren skriver utifrån det. Det jag däremot tycker blir ett problem är att Mjörnell i sin inledning får det att låta som att ungjordskreationism är det enda skapelsetroende perspektivet. Det stämmer helt enkelt inte. På liknande sätt används begreppet ”evolution” på ett missvisande sätt i ordlistan. Det likställs med ”evolutionsteori”. Barn behöver hjälp att förstå skillnaden på en mekanism och en teori, och mellan olika skapelsetroende perspektiv. Det finns även en del korrekturfel som hade varit klädsamt att få bort.

Boken är vackert berättad både text- och bildmässigt. Samtidigt funderar jag på ett par saker. Bibeltexten i 1 Mos 1 är så otroligt välformulerad, rytmisk och innehållsrik, så jag undrar om en omskrivning någonsin kan bli bättre eller göra det lättare för barn att förstå den? Det är också lätt att vid en omskrivning missa viktiga återkommande element som att Gud skapar genom sitt ord, att människan skapas till Guds avbild och att allt var gott. När det gäller illustrationerna fascineras jag först av de antropomorfa inslaget med Guds hand och av att bilderna samtidigt skildrar rymd och hav realistiskt. När jag kommer till skapelsen av alla djur blir jag besviken. Illustrationerna övergår i stereotypt gulliga sjöstjärnor och dinosaurier med stora ögon. Berättelsen blir därmed mer en sagobok än något som hänt på riktigt.

Faktarutorna tar upp både teologiska, filosofiska och naturvetenskapliga teman och kan ligga till grund för spännande samtal mellan vuxna och barn som läser boken. Jag uppskattar att boken inte bara tar upp skapelsen, utan har med hela frälsningshistorien och att Jesus en dag ska skapa en ny himmel och en ny jord.