Barnpedagogen

Om bibel, barn och pedagogik

Tag: boktips (sida 1 av 2)

Boktips – Sagans värld

  • Resan till kungens rike av Anna Andersson, Pärlan förlag, 2013, 135 s.
  • Var inte rädd av Anna Andersson, Pärlan förlag, 2014, 132 s.
  • En annorlunda pusselbit av Anna Andersson, Pärlan förlag, 2015, 128 s .

Inför advent skrev jag på bloggen om boken “När pottisarna råkade stjäla julen” och nämnde då att Anna Andersson har skrivit fler böcker som utspelar sig i Sagans värld. För några år sedan läste jag “Resan till kungens rike” för mina två yngsta barn och nu har vi läst de två efterföljande delarna “Var inte rädd” och “En annorlunda pusselbit”.

I var och en av de tre böckerna får vi följa olika barn som av olika anledningar behöver få komma till kungen och vara med honom i hans rike. Böckerna skildrar sorg, skuld, avundsjuka, kärlek, längtan och utanförskap på ett tilldragande sätt. I botten ligger hela tiden ett hopp – den som vänder sig till prinsen och litar på honom kan komma till Kungens rike.

Sagans värld liknar naturmässigt vår egen, men där finns också fantasifulla varelser som som flygande jättesniglar, ett pessimistfolk som bor under jorden och minidrakar. Olika öar i världen gestaltar olika årstider och känslor och uppe på molnen bor det troll som äter sig mätta på molntussar och faller ner till nästa moln när ett tar slut.

Författaren väver på ett skickligt sätt ihop böckerna med varandra – Tistella behandlar huvudpersonen Torva illa i “Resan till kungens rike”. Sedan får vi inte veta mer om henne förrän hon tar plats som huvudperson i “Var inte rädd”. Hahi, som är huvudperson i “En annorlunda pusselbit” dyker upp både i “Var inte rädd” och i boken om pottisarna. Och Torva finns på olika sätt med i alla tre böckerna. Sammanflätningen gör att det känns som att vara i olika delar och tider på en gång i Sagans värld.

Böckerna passar för 6-9-åringar och både att läsa på egen hand och högt. Kapitlen är 8-10 sidor långa. Språket är vackert, men något skiftande i hur väl gestaltningen lyckas. Ibland grips jag verkligen av berättelsen, ibland inte. Författaren planterar ledtrådar till vad som kommer att hända så att läsaren i förväntan läser vidare för att se om det blir som man tror. De svartvita illustrationerna av Anna Andersson själv är välgjorda, även om jag tycker att hennes bilder i boken om pottisarna var mer uttrycksfulla.

Böckerna har ett tydligt budskap om att det bästa är att få vara kungens barn och att det är det alla längtar efter. Prinsen är den enda som kan föra en till kungens rike. Vägen dit är inte alltid enkel, och inte heller de uppdrag man kan få av kungen när man lärt känna honom, men kungen är alltid med och lyssnar när man vänder sig till honom. Det är härligt!

Boktips – Barn i Bibeln

Barn i Bibeln – Möten mellan raderna av Charlotte Frycklund, Bibelsällskapet, 2020, 35 s.

Det här blir ett litet boktips om en liten bok. Charlotte Frycklund har kommit ut med en andaktsbok där hon i åtta andakter låter sina egna tankar möta bibeltexter om barn i Bibeln. Andakterna är illustrerade av barn i åldrarna 5-14 år. Med ett välflytande poetiskt språk formulerar hon det som kanske skulle kunna stå mellan raderna i bibeltexten.

Läsaren får fundera över vad bland annat storasyster Mirjam, unge kung Joash och barnet som Jesus satte i centrum kan ha känt och tänkt. Jag tycker det är ett spännande grepp att ta olika personers perspektiv i Bibeln och se händelserna utifrån den personens ögon. Det ger en fyllighet åt Bibelns berättelser och jag får upp ögonen för att det finns så många fler tankar, känslor, skeenden och möten än vad som står beskrivet i texten. Det gäller dock att vara tydlig med vad man gör – att det är ett tämligen fritt fantiserande över hur det kan ha känts och upplevts. Så länge både författaren och läsaren är medvetna om det tycker jag boken skapar bra möjligheter till reflektion.

Genomgående har Frycklund en syn på relationen mellan barn och vuxna där vuxna har makten och ofta missbrukar den, men att barnen kämpar emot och visar hur det egentligen ska vara. Varje andakt avslutas med en liten bön och där framkommer författarens perspektiv tydligt flera gånger. Andakten om Mirjam avslutas med ”Välsignade är de bossiga storasystrarna, och de småsyskon som de dominerar” (s 6) och andakten om barnen som retar en profet avslutas med ”Välsignelse över alla barn som ibland drar undan mattan under pompösa vuxna. Välsignelse över alla dem som är helt utan makt, och är helt beroende av vuxna.” (s 10). Jag tycker det finns både poänger och faror med denna maktanalys av texterna och hade glatt mig åt om fler perspektiv fått komma fram.

När jag först såg boken tänkte jag att den var riktad till barn, men när jag läst den tänker jag tvärtom att den inte alls är för barn. Dels riktas udden i den mot vuxna som inte släpper fram barn, dels tänker jag att den inte lämpar sig att använda direkt med barn utan att först ge barnen en god förståelse av de ursprungliga bibelberättelserna. Även vuxna behöver ha läst bibelberättelserna först. Även om boken har med hänvisningar till bibeltexterna finns det en risk att man läser andakten utan att slå upp Bibeln, men det är först när man kan texten som det går att fundera på vad som står mellan raderna. Annars föregriper det osynliga det faktiska och bibeltolkningen blir diffus. Jag är alltså inte odelat positiv till boken.

Boktips – Hemmakyrka

Hemmakyrka av Elin Redin, Rakel Brandt och Sofia Ödman, EFS Budbäraren & Salt, 2019, 52 s.

Hur kan alla åldrar tillsammans läsa Bibeln och samtala så att alla får känna att de är en del av samtalet, får jobba med de frågor texten ger och får glädje av att höra andra generationers reflektioner över texten? Jo, med hjälp av boken Hemmakyrka är det möjligt! Du ska nu får först några snabbfakta om boken och därefter delar jag en intervju från tidningen Dagen som Josefin Lilja gjorde med mig i november 2019.

Snabbfakta “Hemmakyrka”

  • En metod för att läsa Bibeln tillsammans över generationsgränserna.
  • Passar i en hemgrupp eller med familjen.
  • Metoden går att använda på vilken bibeltext som helst.
  • Boken innehåller sju samlingar med texter från Johannesevangeliet.
  • Varje samling ställer samma frågor till texten. Frågorna finns som lista, frågekort eller spelplan.
  • Boken ger ytterligare förslag på nio texter om Petrus att fortsätta med.
  • Ger en samlingsstruktur med start, bibelläsning och samtala, bön och upptäck mer.
  • Ger tips för hur du kan komma igång.
  • Ger tips för hur ni kan ha samtal med alla åldrar.
  • Innehåller en översikt över Bibelns innehåll.
  • Ger tips på olika sätt att be med alla åldrar.
  • Boken har “öppen rygg” vilket gör att den lätt kan ligga uppslagen på bordet så att alla i gruppen kan se.
  • Boken är snart slut i lager. Nytryck är förhoppningsvis på gång från Salt, men passa på att köpa nu!
  • Mitt boklager är slut, men boken finns att köpa hos BV-förlag och Bibeln idag.

Josefin Liljas artikel i Dagen, 19 november 2019:

Tre mammor ger ut ”Hemmakyrka” – en bok som får in Bibeln i vardagen

Hur får man in tron i vardagen och hur kan man läsa Bibeln tillsammans med barnen utan att det känns tråkigt och motigt? Tre mammor, som alla arbetat med kristen barnverksamhet, har tagit fram verktyg för att få just detta att fungera. Och de delar mer än gärna med sig av sina bästa tips.

– Kyrkan är inte bara en gudstjänstlokal, den är människorna även hemma, säger Sofia Ödman, inspiratör för barnverksamheten inom Evangelisk luthersk mission, och en av författarna till boken ”Hemmakyrka”.

Hämtning på förskola, skjutsning till träning, matlagning och husfix. Listan över vardagens ”måsten” går förmodligen att göra hur lång som helst. Hur ska man då dessutom orka ta tid för sin och familjens andliga utveckling?

Sofia Ödman sticker inte under stol med att det är utmanande.

– Att ta sig tid och ork till detta, det tror jag är den absolut största utmaningen, säger hon till Dagen.

– Men det är viktigt att vi gör det och jag tror helt enkelt att det handlar om att bestämma sig. Det kommer sällan spontant.

Sofia Ödman, själv mamma till fyra barn, vet mycket väl hur svårt det kan vara att få till en stund med andlig förkovran. Oavsett om det gäller en enklare andakt på kvällen eller ett längre samtal som utgår från Bibelns berättelser. Hon berättar med ett lätt skratt om gånger då kvällsbönen slutat med att familjen brustit ut gapskratt.

– Men då får det vara så den gången, man behöver inte se det som ett misslyckande när det inte blir lugnt och stilla.

Nej, syftet med boken ”Hemmakyrka” är inte att lägga sten på börda på redan hårt kämpande barnfamiljer. Tvärtom. Sofia Ödman och hennes medförfattare Elin Redin och Rakel Brandt, båda verksamma inom EFS, vill uppmuntra och hjälpa fler kristna att fördjupa och leva ut sin tro, mitt i det pågående livet. Att vardagen rullar på betyder inte att familjens andlighet måste sättas på paus, menar författarna.

– Vi tre mammor började prata om detta, hur man ska föra vidare den kristna tron till sina barn på ett bra sätt. Vi ville alla att den skulle bli synlig i hemmet och få prata tro tillsammans, barn och vuxna, säger Sofia Ödman när vi möts i samband med ett föredrag om boken.

– Men då behöver man medvetet prioritera det, och boken vill vi ska vara till hjälp. Som förälder vet man inte alltid hur man ska prata, även om man själv är uppväxt i ett kristet hem.

Sagt och gjort. De tre kvinnorna, alla med yrken som berör barn och tro, tog fram en samtalsmetod som kan liknas vid en hemgrupp, med konkreta verktyg för att få barn och vuxna att prata om tro och Bibelns berättelser tillsammans, på lika villkor.

– Det händer något när man träffas över generationsgränserna. När ett barn får höra en vuxen prata om rädslor, eller när man får lyssna till en 22-åring som reflekterar kring en bibeltext – det ger ett stort mervärde. Jag tror på att utvidga sin krets, att inte alltid bara vara den egna familjen utan ta steget att bjuda in en pensionär, en student eller någon som flytt från ett annat land, säger Sofia.

Två av de konkreta råden i boken “Hemmakyrka” lyder: avgränsa samlingen till en viss tid och planera gärna in den tillsammans med andra.

– Det är som med träning; det är lättare att komma iväg om man bestämt träff med någon. Vi hjälper varandra så att det verkligen blir av, menar Sofia.

Ett förslag på upplägg är att avsätta två timmar i veckan för ett bibelsamtal, vuxna och barn tillsammans. Man kan till exempel träffas klockan 17 och äta middag tillsammans (“för det måste ju alla ändå göra”) och därefter ha ett samtal, med avslut klockan 19. I boken “Hemmakyrka” finns färdiga upplägg, med förslag på inledande lekar, färdiga böner och bibeltexter med tillhörande samtalsfrågor. Ju yngre barnen är desto kortare bör samtalet vara. Barn och vuxna har varsin bibel framför sig och de barn som kan läsa själva uppmuntras att läsa några verser högt. Alla ska känna sig delaktiga.

– Vi har testat några olika varianter hemma, oftast bara vår familj, men jag tror det funkar bättre att blanda upp med andra barn och vuxna. Då får våra barn lättare att fokusera, säger Sofia.

Varför är det viktigt att få in kyrkan i hemmet? Räcker det inte med söndagarna?

– Jag tror det finns ett sug i samhället efter att leva hela liv. Jag är ju kristen i hela min identitet. Är jag samma person när jag är hemma med mina barn som den jag är i kyrkan på söndagar? Har jag ett annat språk till exempel? Pratar jag om helt olika saker hemma och i kyrkan?

Sofia understryker att föräldrarna är de viktigaste personerna i ett barns liv och menar att det finns en risk om man anser att institutioner som skola och kyrka ska ansvara för barnens utveckling. Barnen lägger märke till om en förälder uppvisar olika identiteter på söndag förmiddag och övriga dagar i veckan. Det behövs en ”äkthet i livet”, menar Sofia.

– Under veckan har vi kanske en timme söndagsskola och gudstjänst – det är väldigt lite i relation till ett helt lärjungaskap. Om jag och mina barn ska växa behöver vi ägna mer tid åt bibel, bön och samtal. Vi som vuxna behöver tänka vad jag i långa loppet tycker är viktigast. Vad får det i så fall för konsekvenser för vår kalender?

Läsupplevelser 2020

Under mitt första år som bloggare har jag delat med mig av en del boktips och det kommer jag att fortsätta göra. Jag hinner tyvärr inte skriva om varje bok jag läser, och varje bok är heller inte relevant för en blogg och bibel, barn och pedagogik, men nu vill jag ge er några ytterligare läsglimtar från 2020.

Under året läste jag runt sextio böcker. Utifrån mitt intresse för barn- och ungdomslitteratur, mitt föräldraskap och mitt yrke har flertalet av böckerna haft barn och unga som målgrupp, men en del kurslitteratur och böcker om apologetiska frågor har också hunnits med. Det jag saknar är att jag har haft svårt att ta mig tid att läsa skönlitteratur för vuxna. En av de få jag läst under året är “Ödehuset” av William Young. Den är värd ett eget blogginlägg så jag skriver inte mer om den nu.

Utdrag i “Gömstället” av Corrie ten Boom.

Jag och min man läser fortfarande högt för alla våra barn på kvällarna och det är roligt att se vilka böcker i min läslogg som det står en notis om högläsning på. Till exempel har jag under året läst “Gömstället” av Corrie ten Boom för ett av barnen. Berättelsen om hur Corrie och hennes familj gömmer judar i det ockuperade Holland under Andra världskriget, och deras upplevelser i fångenskap, är gripande. Det var på sätt och vis en jobbig berättelse för barnet, men samtidigt som hon reagerade starkt mot nazismens övergrepp greps hon också av den övertygade tron på Jesus i Corries familj.

Maria Gripes trilogi.

Maria Gripe är en författare jag återkommer till och under året har jag högläst hennes trilogi om Hugo och Josefin. Det är en så vacker och enkel gestaltning av vänskap med underfundig humor! Jules Vernes böcker har passat ett av våra barn och senast har vi läst “Från jorden till månen”. Det är en ganska märklig berättelse, där allt beskrivs mycket faktamässigt och vetenskapligt, samtidigt som man som läsare förstår att det här fungerar ju inte alls. Det var dåtiden science fiction som vi nu kan fascineras av. Jules Verne har lagom korta kapitel vilket gör sig bra för högläsning.

För egen del har jag läst några böcker som på olika sätt handlar om sexualitet, manligt och kvinnligt. Stefan Gustavsson gör i den första delen av “Nakna utan att blygas” en väldigt bra presentation av hur dagens syn på sexualitet har vuxit fram. Trådarna går så mycket längre tillbaka än till 60-talets frigörelse. Därefter målar Gustavsson upp bilden av den kristna synen på sexualitet för att till sist avsluta med en del om olika invändningar och frågor.

Under hösten kom Olof Edsinger ut med boken “Olika och jämlika”. I den ligger fokus på manligt och kvinnligt. Edsinger börjar med att beskriva fyra olika sätt att se på manligt och kvinnligt och kritiserar de sekulära förhållningssätten. Därefter har han en del om mäns och kvinnors olikheter utifrån hjärnan, kommunikation, psykologi, m.m. Jag tycker de första två delarna är fantastiskt bra! I den tredje delen går Edsinger i närkamp med de bibliska texterna om manligt och kvinnligt ledarskap. Edsinger gör ett mycket bra jobb med att visa på att detta är svåra frågor, där vi inte ska vara för självsäkra på våra svar, och presenterar olika möjliga tolkningar. Sedan håller jag inte med Edsinger i den tolkning han själv väljer. Framförallt kan jag tycka att det finns en brist i hans resonemang där har i sitt arbete med bibeltexterna inte kan komma ifrån att ord som huvud, ansvar, osv. används, men han vill inte göra något av dem i praktiken. I vilket fall är boken mycket läsvärd – alla kommer att utmanas på något sätt, hur man än ställer sig i frågorna kring manligt och kvinnligt. En sista bok inom samma ämnesområde som jag läst är “Girl Defined” av Kristen Clark och Bethany Baird. Även om den är skriven i tydligt amerikansk kontext med ganska annorlunda förutsättningar, tycker jag det är positivt att den vågar lyfta fram kvinnliga egenskaper som livgivare, hjälpsamhet (i en ytterst kompetent bemärkelse) och relationsvårdare och ge dem en hög status.

Hör de här tre böckerna hemma på en blogg om barn, bibel och pedagogik? Ja, för mig som både är förälder och möter barn i mitt yrke så är det viktigt att jag är genomtänkt och förkovrar mig inom livets alla olika områden. Identitet, kön och sexualitet är ett område där många barn och unga är förvirrade idag, och där tror jag de här böckerna kan ge gott stöd för att ge våra barn vägledning.

Så, det var några extra glimtar från min läsning 2020. Vad hoppas jag då på inför läsåret 2021? Det får bli ett kommande blogginlägg!

Boktips – Kristendomen bevisad för unga

Kristendomen bevisad för unga – utred Jesus med en riktig brottsutredare av J Warner Wallace och Susie Wallace, översättning Maria Sturefelt, Pärlan förlag, 2020, 127 s.

Att kriminallitteratur är en populär genre bland barn och vuxna är väl ett understatement. Går man till deckarhyllorna på biblioteket flödar det över av böcker. För barn är serier som Lasse-Majas detektivbyrå, Cirkusdeckarna och Dalslandsdeckarna bara några exempel. Därför tänker jag att det är ett smart grepp att även undersöka Jesus, Bibeln och kristen tro som ett kriminalfall. Det är just vad Susie och J Warner Wallace gör i sin apologetiska bok ”Kristendomen bevisad för unga” som just har kommit ut på svenska.

J Warner Wallace är själv brottsutredare och jobbar med kalla fall. Han blev kristen genom att undersöka kristen tro på samma sätt som han tog sig an fall i sitt yrke. Sedan dess har han skrivit flera böcker för både barn och vuxna ur ett kriminalperspektiv. Parallellen blir tydlig till Lee Strobel, vars böcker jag recenserat tidigare (Fallet Jesus för unga och Fallet mirakel för barn). Han började också att undersöka kristen tro utifrån sitt yrke, som journalist, blev kristen och skriver sedan böcker utifrån det perspektivet.

Det jag tycker blir en styrka i Wallace bok är att han inte bara undersöker kristen tro som en brottsutredare, han lär också läsaren hur det går till. Läsaren får med sig principer som sedan går att tillämpa på alla möjliga frågor man kan ha om tro och livsåskådningar.

Författaren tar med dig som läsare i boken genom att göra dig till en av deltagarna i en utredarutbildning för ungdomar på polisstationen i staden. Tillsammans med Daniel, Hanna, Jason och andra får du gå i skola hos brottsutredare Jeffries. Med utgångspunkt i en upphittad skateboard, som ingen vet vem som äger, får eleverna lära sig att arbeta med öppet sinne och inte låta sig styras av förutfattade meningar. De får lära sig att dra slutsatser, titta på direkt och indirekta bevis, undersöka och värdera vittnen och spårbarhet och mycket mer. Samtidigt som problemet med den mystiska skateboarden undersöks arbetar gruppen med frågor om Guds existens, Jesus uppståndelse och evangeliernas trovärdighet. Det är riktigt spännande! Boken sista kapitel tar upp skillnaden mellan att ”tro att” Bibeln är sann och att Jesus har uppstått och att ”tro på” detsamma. Här får Wallace tydligt fram målet med apologetiken – att människor ska komma till tro på Jesus Kristus och leva i relation med honom.

Boken har gott om svartvita realistiska illustrationer och i marginalen finns med jämna mellanrum grå rutor som handlar om att förklara ord, att gräva djupare och andra uppdrag.  Översättningen är riktigt bra. Barnen som är med i berättelsen går en kadettskola, och kadett är inte ett ord som vanligen används inom polisväsendet i Sverige, men den tydliga amerikanska kontexten gör att det ordvalet inte stör. Däremot hoppar jag till när skolans namn ”Elm Road School” direktöversätts till ”Elmvägsskolan”. Här tror jag det hade varit bättre att behålla det amerikanska namnet.

Till boken hör en hemsida där läser själv kan gå utredarskolan med hjälp av filmer med J Warner Wallace, arbetsblad och diplom. Sidan finns än så länge bara på engelska.

”Kristendomen bevisad” passar kanske allra bäst för barn att läsa själva, då det är lättare att bilda sig ett helhetsintryck av bilder, text och textrutor då, men den går också bra att högläsa. Den passar för barn från ungefär 9 år och håller ett par år upp i tonåren. Om jag skulle jämföra med Strobels böcker tycker jag att de håller något kortare, upp till 12-årsåldern. För min egen del är nog Wallace en favorit framför Strobel.

Boktips – Här för att stanna

Här för att stanna – Kristen i skapelsens ljus av Stefan Gustavsson, Apologia förlag, 2019, 235 s.

När jag gick CredoAkademin för 20 år sedan fick jag genom Stefan Gustavssons undervisning och boken ”Being Human” av Ranald Macaulay och Jerram Barrs en tydligare bild av vad andlighet är. Några år senare skrev Stefan Gustavsson själv en bok i ämnet: ”Gör som Gud – bli människa” (CredoAkademin, 2006). Förra året kom den boken ut i reviderad version, med fyra nya kapitel och under titeln ”Här för att stanna – kristen i skapelsens ljus”.

I kristna sammanhang är det alltför vanligt att vi tänker på det andliga som det icke-fysiska och att vi som kristna längtar bort från den här jorden. När man tittar närmare på Bibelns undervisning träder en annan bild fram. Det är en bild som bejakar skapelsen och det kroppsliga. Det är en bild av att skapelsen, som gått sönder, en dag ska återupprättas, och att vi människor ska få komma tillbaka till det goda tillstånd som rådde innan syndafallet. Det ska inte ske genom att vi lämnar den här skapelsen, utan att Jesus kommer åter och återupprättar jorden. Den här världen är Guds värld!

Utifrån detta skapelsebejakande förhållningssätt går Stefan Gustavsson i ”Här för att stanna” igenom ett antal olika teman som påverkas av hur vi ser på vad andlighet är. Jag har läst boken högt för vår 15-årige son under hösten. Boken har uppskattats av oss båda. Ämnen som ett lärjungaskap som bejakar livet, en kristen människosyn, Guds ledning, den kommande domen och den kristna församlingen är viktiga för mig som förälder att hjälpa mina uppväxande barn att fundera kring. Då är en sådan här bok till god hjälp. Jag kan även tänka mig att det vore intressant att använda boken tillsammans med samtalsfrågor i en ungdomsgrupp.

Jag uppskattar Stefan Gustavssons pedagogiska och lättförståeliga sätt att skriva. Vid högläsning var det lite svårt för den som lyssnade att hänga med på vad som var citat, punktlistor och så vidare, men det gick att förtydliga genom några extra ord. Dessutom var det lite roligt att få berätta för sonen att jag var en av studenterna som skrattade gott åt “The Ugly Face of Religion” i Aschaffenburg (se kapitel 2).

Denna, och Stefan Gustavsson övriga böcker, är litteratur jag vill och behöver återvända till och påminna mig om. De står i min bokhylla och är här för att stanna.

Boktips – Rummet innanför

Rummet innanför av Anna Karlsson, Sjöbergs förlag, 2020, 242 s

Äntligen kom uppföljaren! Båda mina döttrar har längtat efter fortsättningen på Anna Karlssons debutbok ”Inte som du tror”. Efter att jag sedan ett par dagar läst klart ”Rummet innanför” för 13-åringen har 11-åringen tagit över boken.

I ”Rummet innanför” får vi återigen träffa Miranda och Mirabelle. Deras relation till varandra går som en röd tråd även genom denna bok, men medan det bärande temat i relationen var konflikt i första boken är det här gemenskap och stöd. I den här boken får även Mirandas tvillingbror Erik en egen historia. Det är sommar, Mirabelles mamma är fortfarande på behandlingshem och Mirabelle bor hos sin pappa på herrgården. Granne med herrgården bor Mirandas familj hos mormor Edith över sommaren.  Mirabelle söker efter svar på alla frågor hon har om sin uppväxt, Miranda har mardrömmar sedan en omskakande upplevelse i slutet på vårterminen och Erik kastas in i ett uppdrag han inte vill genomföra. Alla tre får brottas med vad som är vist att fråga, berätta och göra. De får jobba med frågan om hur Gud leder och vad Gud kan vilja i olika situationer. Boken inleds med ett bibelord ur Efesierbrevet 1:18: ”Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till.” Det märks tydligt att författaren genom karaktärernas erfarenheter i berättelsen önskar att även läsarna ska få den bönen uppfylld.

Min dotter älskade den här boken, precis som den första. Jag kan tycka att intrigen inte blir lika stark i den här som i ”Inte som du tror” och boken känns inte lika genomarbetad. Ändå är det  härligt att få fortsätta följa Mirabelle, Miranda och Erik, och det är tydligt att kristna tonåringar kan identifiera sig med innehållet och uppmuntras i sin relation till Gud av den. Det är så viktigt och vi hoppas att Anna Karlsson skriver ännu fler böcker!

Boktips – Juldagboken

Juldagboken av Åsa Jansson, Pärlan förlag, 2016, 91 s

”Juldagboken” är en mysig liten bok som passar för barn i 9-årsåldern att läsa i adventstid. Den utspelar sig i advent under 2000-talet och är berättad i tredje person från huvudpersonen Tindras vinkel. Tindra och hennes familj har just flyttat till ett nytt hus utanför samhället. Huset är stort och bra, men kostade inte så mycket och det är bra för Tindras pappa är arbetslös. Tindra funderar mycket på vilka som bott i huset förut och till sin glädje hittar hon en dagbok i ett hemligt rum. Genom dagboken får hon lära känna en jämnårig tjej som växte upp i huset på 1980-talet. Inför julen har Tindra två önskelistor. Den ena får mamma och pappa. Den andra är hemlig och mycket viktigare. Tindra ser att pappa inte är glad. Han har inte varit riktigt glad på länge.

Den parallella adventsberättelsen i dagboken ger mig många tillbakablickar till hur min lågstadietid var på 1980-talet, med luciatåg, julspel och högläsning i klassrummet med levande ljus. Jag vet inte hur ett barn som läser boken nu relaterar till dagboksanteckningarna. Kanske de har fler kopplingar till Tindras liv. Dagboksanteckningarna är långa och utförliga och det känns inte helt trovärdigt att en nioåring skulle skrivit så mycket. I övrigt tycker jag berättandet fungerar väl. En katt kommer in i historien lite abrupt för att kunna riva granen. Läsaren har innan dess inte fått något tecken på att det fanns ett husdjur hos Tindras familj. Jag kan också tycka att Tindra inte riktigt bottnar i sina känslor ibland. Hon blir ledsen av att pappa blir ledsen, men sedan tänker hon på något juligt och så är det bra igen. Kanske går det så fort för ett barn i verkligheten, men jag tror berättelsen hade tjänat på att vara i känslorna lite längre.

Boken är läsvärd och får ett medelbetyg av mig. Den passar bra för barn som läser självständigt, men också för högläsning.

Boktips – Barnens bästa bibel

Barnens bästa bibel av Sören Dalevi med illustrationer av Marcus-Gunnar Pettersson, Speja förlag, 2020, 275 s

Först vill jag säga till alla er som inte brukar läsa Bibeln eller barnbiblar: Välkomna med på ett äventyr! Läs ”Barnens bästa bibel” och möt den skatt som finns i berättelserna om vad det är att vara människa, och mest centralt av allt, om vem Jesus är. Sedan vill jag säga att min ovanligt långa recension nedan är skriven både ur ett litterärt och teologiskt perspektiv. Litterärt är ”Barnens bästa bibel” fantastisk. Texten är vacker, bilderna är rika och det finns en stor samverkan däremellan, men en barnbibel är alltid en tolkning av en annan text – den ursprungliga Bibeln. Det kan vara bra att både vuxna och barn funderar över vad boken gör för tolkningar av bibeltexten och att samtala om dem. Därav min analys av mer teologisk karaktär.

“Barnens bästa bibel” av Sören Dalevi, illustrationer av Marcus-Gunnar Pettersson

Jag tycker alltid det är spännande när det kommer ut en ny barnbibel på den svenska bokmarknaden. Vilket urval av Bibelns berättelser gör författaren? Slutar barnbibeln vid Jesus uppståndelse, eller finns berättelser från den tidiga kyrkan med? Hur gestaltas stora teologiska frågor om skapelse, synd, löfte och försoning i text och bild? Extra roligt är det när det kommer en barnbibel som är skriven på svenska från början och har en svensk illustratör. Översättningar från engelska fungerar många gånger bra, men det händer något språkligt och kulturellt när böcker har svenskt upphov. När jag tittar i mina hyllor inser jag att bland den mängd barnbiblar jag har finns det sedan tidigare bara tre skrivna på svenska: ”Pekbibeln” av Lars Steiner (Rabén & Sjögren, 2006), ”Bibel för barn” av Karin Karlberg, Inga Wernolf och Lisa Östh med bilder av Ulf Löfgren och textbearbetning av Solveig Samnegård (Verbum, 1995) samt ”En vän från himlen” av Ylva Eggehorn med illustrationer av Tord Nygren (Libris, 2012).

Det är därför extra roligt att Sören Dalevis ”Barnens bästa bibel” med illustrationer av Marcus-Gunnar Pettersson nu kommit ut! Sören Dalevi har doktorerat på barnsyn, gudsbild och Jesusbild i barnbiblar och jag har på ett seminarium med honom fått ta del av intressanta tankar kring hur bilder i barnbiblar förändrats genom tiderna. Det är kanske utifrån sin forskarbakgrund som han vågar säga att den bibel han själv ger ut är barnens bästa. Frågan är, lever den upp till sin titel?

s 68

Det första jag slås av är formatet. Boken är nästan stor som ett A4 och vackert kyrklig med bilder ur boken insatta som en mosaik på både fram- och baksida. När man drar handen över omslaget känner man strukturen från mosaikens ramar. Det är välgjort och gediget. Petterssons illustrationer är väldigt levande och detaljrika. Stilmässigt kommer jag stundtals att tänka på Quentin Blake när det gäller människorna och Jan Lööf när det gäller byggnaderna. Dalevis språk är vackert och enkelt utan att vara barnsligt. Särskilt olika personers repliker ligger ofta nära den ursprungliga bibeltexten vilket är en styrka.

s 172-173

Inlagan börjar med att författaren tilltalar mig som läsare med att jag kommer att ”få höra en berättelse som berättats i många tusen år. Den handlar om mod, om vänskap och om svek. Det är en berättelse om människor som du och jag. Den är spännande, ibland är den otäck och många gånger fantastisk.” (s 7). Redan här lyfter Dalevi in ett tydligt allmänmänskligt perspektiv som genomsyrar hela barnbibeln. Människorna på Bibelns tid var precis som du och jag, de brottades med samma frågor och upplevde samma känslor. Detta budskap av igenkänning blir ännu tydligare av att Marcus-Gunnar Pettersson i sina illustrationer blandar hudfärger och åldrar, dåtida och nutida kläder, byggnader och uppfinningar. Jag tycker att det finns en styrka i att lyfta fram det allmänmänskliga perspektivet, men kan fundera på om anakronismer, som grävmaskiner vid Babels torn och nutida sluttande villatak som den lame mannen släpas upp på, gör det svårare för barn att förstå den historiska och faktamässiga omgivningen till Bibelns berättelser.

När Dalevi sedan berättar börjar han med Jesu födelse för att senare backa tillbaka till Gamla testamentets berättelser. Denna berättartekniska lösning använder även Ylva Eggehorn i ”En vän från himlen”, men medan hon lägger in Gamla testamentet mitt i Jesu kringvandrande tjänst lägger Dalevi in Gamla testamentet mellan Jesu första år och när han som 12-åring kom till templet. Dalevis struktur med att Jesus fick höra berättelserna ur GT när han var liten blir starkare berättarmässigt än Eggehorns version.

Urvalet av berättelser från Gamla testamentet fungerar överlag väl. Läsaren får en röd tråd genom dem fem moseböckerna med skapelsen, syndafall, syndaflod, löftet till Abraham, slaveriet i och befrielsen ut ur Egypten. Sedan går det fort. Efter berättelsen om Noomi och Rut får vi bara läsa om när David när han besegrar Goliat. I en mening sägs att David blev en av Israels viktigaste kungar oc hdärefter tar Gamla testamentet slut. Vad hände med resten av kungatiden och hela profettiden? Genom att återigen tilltala läsaren befriar författaren sig från ansvar för detta abrupta slut på Gamla testamentet. Dalevi berättar att folket väntar på en ny kung, lika bra som David och med det bryggar han över till Jesus och när han är 12 år gammal. Alldeles i slutet av hela barnbibeln tar Dalevi upp frågan om urval igen genom att skriva att läsaren ”fått höra några av de mest spännande berättelserna i Bibeln. Det finns många fler, för Bibeln är en tjock bok.” (s 267). Hade han inte lämnat denna förklaring till läsaren hade jag varit mer kritisk till hans urval i GT.

Barnbibeln är så rik i text och illustrationer att en djupare analys av varje berättelse vore intressant. Det finns inte utrymme för många sådana djupdykningar här, men jag väljer att lyfta fram några aspekter i skapelsen och syndafallet som exempel. Texten börjar med ”I början, innan nånting fanns, var det mörkt och stökigt. Allt var huller om buller!” (s 31). Här reagerar jag på motsägelsen att inget fanns och samtidigt var allt huller om buller. Det är viktigt med distinktionerna mellan vers 1 och 2 i första kapitlet i 1 Moseboken. I v 1 står det att Gud skapade himmel och jord, före det fanns ingenting. I v 2 står det sedan att jorden var öde och tom, vilket också skulle kunna översättas med ”kaos”. Det är först när jorden finns som allt kunde vara huller om buller. Det är olyckligt att Dalevi inte är tydlig här, för det kan skapa logisk misstro till Bibeln hos barn. Bildmässigt gestaltas sedan Adam och Eva som barn när de skapas. På nästa uppslag ser de mer ut som tonåring och därefter som vuxna. Jag har hört tolkningen att Adam och Eva skulle varit barn från början tidigare, men jag är inte tillräckligt insatt för att uttala mig om den, men tycker ändå det är värt att lyfta fram att Dalevi och Petterson gör ett val som jag inte sett i någon annan barnbibel. När Adam och Eva sedan njuter i Eden kommer ormen in i berättelsen. Pettersson har illustrerat den med fötter först, men efter att ormen lurat Adam och Eva och Gud skickar ut dem ur Eden ringlar ormen bort utan fötter. Detta är en lyckad tolkning av Guds dom över ormen i 1 Mos 3:14 om att ormen ska ta sig fram på sin buk. När Adam och Eva inte längre får bo kvar i Eden kan jag sakna att det inte framhålls tydligare att Gud har en plan för hela mänskligheten, även om det framhålls att han bryr sig om Adam och Eva.

När jag först läste berättelserna från urhistorien (1 Mos 1-11) kunde jag i barnbibeln sakna syndabegreppet. Människors ondska och elakhet beskrivs, men inte med termen synd. När jag läser i den vanliga Bibeln ser jag att begreppet synd faktiskt inte används ofta i dessa kapitel, så därmed inget konstigt med Dalevis ordval. När han sedan kommer till berättelserna i Nya testamentet kommer begreppet synd och behovet av förlåtelse och försoning upp tydligt, så helheten blir bra.

Med jämna mellanrum har Dalevi i barnbibeln lagt in psalmer ur Den svenska psalmboken, dikter av t ex Margareta Melin och Britt G Hallqvist, bibelverser och böner. Alla sådana inslag har ett annat typsnitt än berättelserna från Bibeln och psalmerna har även notbilder. Tydligheten i layouten gör att dessa inslag inte blandas samman med vad som är från Bibeln och de skapar en känsla av andaktsliv och beröringspunkter mellan berättelserna och läsaren som är positiv. Även här skulle det vara intressant att analysera vad som föranlett just detta urval av psalmer, dikter och böner. Är det en yttring av författarens favoriter? Vad som använts i hans tidigare arbete med barn i kyrkan? Känner barn från olika kyrkliga sammanhang igen dem? Den analysen lämnar jag dock därhän nu.

s 14

Många av Petterssons bilder utmanar mig att fundera vidare, de flesta på ett positivt sätt, men det finns en gestaltning som utmanar på ett sätt som skaver. Det är hur änglarna ser ut. Jag tycker det är bra att de inte stereotypiskt har vita kläder, ljust långt hår och vingar, men jag är ändå inte nöjd. När människor i Bibeln möter änglar blir de rädda för att änglarna utstrålar Guds helighet. Det är i grunden något positivt menar jag, men Petterssons änglar skrämmer mig på ett läskigt sätt snarare än att de inger gudsfruktan. Änglarna svävar omkring som andeväsen, vilket de är, men de ter sig mer som Voldemort utan kropp, än som goda budbärare.

Från Dalevis seminarium som jag deltog på för några år sedan minns jag att han pratade om att det blodiga och hemska tonats ner i barnbiblars illustrationer genom åren. Här tycker jag Dalevis samarbete med Pettersson på ett tydligt sätt motverkar den trenden. Självklart ska vi inte utsätta barn för blodigare illustrationer än nödvändigt, men samtidigt är barn medvetna om att det händer hemska saker, att människor dör, etc. När man ser blodet rinna på soldaten som Petrus huggit av örat på, märkena på Jesus rygg efter piskrappen och blodet som rinner nerför hans ansikte på grund av törnekronan, så tror jag att djupet i och förståelsen för vad Jesus kom för att göra blir så mycket större för barnen.

Urvalet av berättelser som Dalevi gör från evangelierna fungerar bra. Tiden mellan att Jesus kallar sina 12 lärjungar och hans sista vecka presenteras inte kronologiskt och jag har lite svårt att se någon tydlig tematisk ordning. Det gör inte så mycket. Jag fastnar särskilt för att berättelsen om äktenskapsbryterskan (Joh 8) är med, eftersom den inte är så vanlig i barnbiblar och det är en stark berättelse om förlåtelse och vem som har rätt att döma. En av de starkaste illustrationerna är när Judas har lämnat Jesus och de andra lärjungarna mitt i påskmåltiden, där kontrasten mellan ljuset hos Jesus och mörkret utanför griper tag i mig.

Genom att ha med berättelsen om Emmausvandrarna får Dalevi fram en tydlig poäng i att alla berättelserna i Gamla testamentet pekar fram mot att Messias måste lida och dö. Efter en återgivning av missionsbefallningen (Matt 28:18-20) och några korta rader om att lärjungarna gick ut i världen och berättade om vad de varit med om, att du och jag därför fått höra berättelserna och att vi genom den helige Ande kan be till Gud, slutar berättandet plötsligt. Om jag när det gäller GT tyckte att Dalevi räddade det tidiga slutet med att säga att det finns många flera berättelser, är jag inte lika förlåtande när det gäller NT. Berättelserna i Apostlagärningarna, breven och Uppenbarelseboken är centrala för att förstå vad det innebär att vara kyrka och att följa Jesus. Här får barnen ingen hjälp alls av de texterna.

En barnbibel är alltid en tolkning, både i text och bild, av de ursprungliga berättelserna i Bibeln. I bearbetningen och urvalet av det bibliska materialet lyckas Dalevi och Pettersson mycket bra med många saker, sämre med andra. Med det sagt vill jag ändå säga att denna barnbibel litterärt är det bästa jag sett på länge och illustrationerna lockar ständigt till att fundera mer.

Så, vad jag tänker jag till slut, är detta barnens bästa bibel? Nej, barnens bästa bibel är hela stora Bibeln, precis som det är den bästa för vuxna. Däremot behöver vi alla hjälp att förstå och tolka Bibeln och för barn som ännu inte kan läsa långa, avancerade texter på egen hand är barnbiblar ett viktigt redskap. Och av alla barnbiblar jag läst är ”Barnens bästa bibel” helt klart en av de bättre.

Boktips – Böcker, december och kalender

Fram med glittriga papperskalendrar med luckor, chokladkalendrar, broderade paketkalendrar och radio- och TV-kalendrar! Jag omger mig gärna med alla varianter av kalendrar, men vill här slå ett extra slag för bokkalendern: att läsa en bok med ett kapitel för varje dag från 1 december till julafton. Jag minns hur mysigt det var när min lågstadiefröken läste ”Marias lilla åsna” av Gunhild Sehlin i skenet av levande ljus på alla skolbänkar. Det låg både en spänning och ett lugn över rutinen att läsa ett kapitel varje dag.

De senaste åren har Pärlan förlag gett ut inte mindre än fyra olika böcker med kalenderstruktur. Jag har läst dem och delar här mina tankar om “När pottisarna råkade stjäla julen” av Anna Andersson, “Julen vi aldrig glömde” av Kristina Wikström samt “Tre vise män, en tant och jag” och “Vi gav oss av mitt i natten” av Ulf Fredeväg och Nicolina Holmgren.

När pottisarna råkade stjäla julen av Anna Andersson, 2017, 140 s

Anna Andersson har gett ut flera böcker som utspelar sig i Sagans värld. De är vackert skrivna och skildrar olika folks liv med kungen och hans prins som centrum. I ”När pottisarna råkade stjäla julen” får vi lära känna pottisarna, som bor långt ner under marken. De ser ut ungefär som potatisar och en dag råkar småbonden Arvid gräva upp en hel liten pottisfamilj när han ska ta upp potatis. Julen närmar sig och gömda i Arvids och hans fru Lisens hus får pottisfamiljen börja uppleva julen med glitter och pynt, mat och godis, barnbarn och julklappar, glada sånger och dans runt granen. En stjärna, en svart tjock bok och lugna sånger finns det visst också, men dem tänker pottisarna inte så mycket på.

Ett av pottisbarnen frågar sin mamma varför de inte brukar fira jul. Mamma svarar: ”Jag visste inte att julen fanns. Men nu när vi vet det så ska vi förstås fira jul så mycket vi orkar.” Och det är precis vad familjen gör. De tar med sig pynt och mat från Arvid och Lisen återvänder till de andra pottisarna under marken. Sedan firar de jul om och om igen under lång tid med tjo och tjim. Men långt bak i minnet finns en stjärna, en sång om tusen juleljus och någon som ska komma med frid.

Boken passar för 6-9-åringar och de fyra-sex sidor långa kapitlen är precis lagom för en högläsningsstund varje dag. Språket är vackert och gestaltningen väldigt bra. De svartvita ilustrationerna som Anna Andersson själv gjort uttrycker pottisarnas känslor och lyfter fram julstämningen. Som komplement till boken finns en målarbok för den som vill ha mer glädje av illustrationerna.

Genom att låta pottisarna fundera över varför man firar jul tar författaren på ett väl avvägt sätt upp de stora frågorna om meningsfullhet, frid och försoning, död och liv. Jag tycker berättelsen lyckas väl med att visa att allt kan finnas med i julfirandet, men om evangeliet om barnet i krubban inte finns med blir det andra ihåligt.

Julen vi aldrig glömde av Kristina Wikström, Pärlan förlag, 2016, 224 s

I ”Julen vi aldrig glömde” får läsaren lära känna några familjer i den lilla trevliga staden Storängsbyn. Snön faller den första söndagen i advent och kyrka och hem fylls under månaden som kommer av julstämning, men också av äventyrliga och farliga strapatser. Varje kapitel bär en egen liten historia, men det finns också en röd tråd genom hela boken. Den tycker jag dock är svår att få grepp om till en början och det är först i kapitel 10 när den fattige pojken Edvards fickkniv kommer bort som berättelsen tar fart.

Telefon som bara vuxna får använda, skola på lördagar, hästskjutsar och luftdriven kyrkorgel är tidsmarkörer som för tankarna till tidigt 1900-tal. Den välbärgade och generösa familjen Rosenkvist i kontrast till den fattiga änkan Skogsäter med sonen Edvard påminner om Astrid Lindgrens Madicken, och barnens gemensamma promenad till skolan och upplevelser i och utanför skolan alluderar till bullerbybarnens vardag.

Läsare i 9-12-årsåldern kan känna igen sig i de olika barnens bekymmer och glädjeämnen; hur det är att sakna sin bästa vän, att tappa bort en värdefull ägodel, att äntligen få göra något man längtat efter, att känna den första pirrande känslan av förälskelse, att livet inte är rättvis för alla, att göra fel och be om förlåtelse och mycket mer. Varje kapitel är sju-åtta sidor långt med enstaka illustrationer av författaren själv. Boken omslag tycker jag mycket om, men i övrigt tillför illustrationerna inte så mycket.

Även om boken har en bra grundberättelse och bitvis blir väldigt spännande tycker jag att den hade mått bra av en mer genomarbetat gestaltning. Nu blir det långa beskrivningar av händelser som jag läser istället för att uppleva tillsammans med barnen i boken. Det finns med för många personer i berättelsen och helheten hade blivit bättre om några av bifigurerna strukits.

Tre vise män, en tant och jag av Ulf Fredeväg, illustrerad av Nicolina Holmgren, Pärlan förlag, 2018, 112 s

Ulf Fredevägs första bok berättar ur en pojkes perspektiv hur det gick till när de vise männen såg en ny stjärna och började följa den hela vägen till Betlehem. Pojken Yaqub är son till en av de vise männen och får tillsammans med sin hund följa med de vise på resan. En tant, gift med en annan av de vise männen, och en vägvisare följer också med. Det blir en strapatsrik resa där sällskapet flera gånger hotas av att inte nå ända fram med sina gåvor till barnet, som ska vara både kung, Gud och människa.

Boken passar för 6-9-åringar. Varje kapitel består av två uppslag och har färgillustrationer av Nicolina Holmgren. Jag tycker om illustrationerna som lyfter karaktärernas personligheter och hjälper läsaren att se miljöerna framför sig. De flesta kapitel slutar med en dikt, oftast med de avslutande orden ”Så vi reser dit – vårt uppdrag. Tre vise män, tant Ana och jag.” Dessa poem ger en härlig rytm åt berättelsen.

Boken börjar med att pojken Yaqub återberättar allt som hänt för sin övriga familj när sällskapet kommit tillbaka från Betlehem. Det är så mycket att berätta så han gör det bit för bit varje dag. På så sätt blir kalenderstrukturen naturlig. Ju närmare jul läsaren kommer desto närmare kommer de vise männen Betlehem.

Författaren håller tidsperspektivet öppet, så att läsaren förstår att de vise männen inte kom till Betlehem just när Jesus fötts, utan en tid senare. Jag uppskattar både detta och att geografin – som varifrån de vise männen kommer – inte är så exakt, samtidigt som det framkommer att det sedan länge bott judar österut och att de vise männen har en del kunskap om Bibelns Gud.

Jag kan ibland tycka att berättelsen blir något rörig. Det har att göra med både gestaltningen och att det är lite många personer och namn stundtals. Det finns också ett didaktiskt tilltal i berättelsen som jag inte tycker tillför något. Sammantaget är det dock ett härligt äventyr som jag kan rekommendera!

Vi gav oss av mitt i natten av Ulf Fredeväg, illustrerad av Nicolina Holmgren, Pärlan förlag, 2020, 109 s

”Vi gav oss av mitt i natten” har samma struktur, illustratör och berättarstil som ”Tre vise män, tant Ana och jag” och passar även den för 6-9-åringar. Den andra boken börjar där den första slutade, med att de vise männen tar en annan väg hem för att inte träffa Herodes och med att Josef i en dröm blir tillsagd av en ängel att han, Maria och barnet måste fly till Egypten för att Herodes inte ska döda barnet.

När ”Vi gav oss av mitt i natten” börjar har Jesus blivit 12 år och har just varit i Jerusalem och firat påsk. Familjen stannar sedan kvar i Betlehem några dagar. Där ber Jesus att Maria och Josef ska berätta om hur det var i Egypten, eftersom han själv inte minns det. I sällskap av vänner från när Jesus föddes börjar Josef och Maria berätta om de ofta skrämmande äventyren det var med om på flykt. Berättelsen ger en stark skildring av att Jesus också varit flykting. Jag får en tankeställare av att tiden i Egypten inte bara framställs som fridfulla, utan också farliga år.

Båda Fredevägs böcker målar upp detaljer om en resa som Bibeln inte berättar något om. Det är ett spännande grepp som i grunden tilltalar mig, men jag har svårare för själva konceptet i ”Vi gav oss av mitt i natten”. Dels visas familjens resväg i Egypten med hjälp av en karta på bokens insida och det skapar en känsla av fakta kring berättelsen som inte finns, dels tycker jag att Jesus karaktär som barn inte är helt enkel hur man ska gestalta och vilka friheter man kan ta sig.

Första uppslaget i varje kapitel har en och samma illustration som påminner om väggmålningar i Egypten. Figurerna i bilden byter dock plats i varje kapitel så att de lyfter fram vad som händer i resan i just det kapitlet. Det gillar jag. Övriga illustrationer blir inte lika tilltalande för mig som i den första boken.

”Vi gav oss av mitt i natten” har inte ett lika regelbundet inslag av dikter som den första boken och jag kan sakna den ram som dikterna gav. Även den här boken har svagheter i gestaltning, didaktiskt tilltala och antalet personer. Kanske behöver jag läsa den en gång till för att riktigt ta till mig helheten.

Välj en bok och läs!

Alla fyra böckerna är läsvärda. ”Julen vi aldrig glömde” ska jag tipsa min elvaåring om att läsa på egen hand i år. ”När pottisarna råkade stjäla julen” är helt klart min favorit. Det är ett par år sedan vi läste den högt här hemma, så jag tror att jag och sjuåringen ska mysa med den i december! Vilken bok väljer du?

« Äldre inlägg

© 2021 Barnpedagogen

Tema av Anders NorenUpp ↑