Denna artikel har tidigare publicerats i Till Liv maj 2019.
”Kyrkan träffar barnen 40 timmar per år. Föräldrarna träffar dem 3000 timmar per år.” Huvudtalaren Terry Scalzittis räkneexempel lyste som en fyrbåk genom hela barnledarkonferensen. Det är möjligt att ta ut rätt riktning! Niohundra barnledare från hela Sveriges ekumeniska bredd utmanades och ingavs hopp under en marshelg i Uppsala.
För fjärde gången inbjöd söndagsskolnätverket till en nationell barnledarkonferens. Undertecknad har suttit med i planeringen sedan något år. Dagen innan konferensen packade jag bilen full med dekor, seminariematerial och förväntan. Nätverket flyttade stolar, planerade det sista och fyllde Livets ords lokaler med ballonger. Nu blir det fest!
Konferensen började fredag morgon med en dag för ansvariga i våra församlingar – predikanter, kyrkoherdar, pastorer och barn- och familjeansvariga. På kvällen anslöt resten av deltagarna. Temat för konferensen var hur kyrka och hem kan samarbeta för att ge Jesus till barnen och barnen till Jesus. Talare från den amerikanska organisationen Orange stod för mycket av undervisningen i de gemensamma samlingarna. Under lördagen fick deltagarna välja olika åldersspecifika seminarier för att lära känna en viss åldersgrupp bättre. Det erbjöds ett fyrtiotal andra seminarier om allt från att möta unga som mår dåligt, apologetik för barn och Jesus på öppna förskolan.
Intryck från deltagarna
Från ELM var vi ett tjugotal deltagare: barnledare, barnkörledare, föräldrar, mor- och farföräldrar och anställda. En av oss, Bodil Månsson, barnansvarig i ELM Syds styrelse, uppmuntrar ännu fler att åka på den här typen av konferens:
– Det ger en sådan vitamininjektion!
Bland oss fanns en stor glädje över att vara på plats.
– Det som talade starkast till mig var att komma samman med så många andra som arbetar med barn och unga, från så vitt skilda sammanhang. Väldigt uppmuntrande! säger Andreas Engström.
Annika Hector Madvig, barnverksamhetsinspiratör för ELM Syd tillägger:
– Detta var den tredje nationella konferensen för mig. Jag ville helt enkelt ha mer av det som jag upplever att Gud ger och skapar i mig genom dessa dagar.
–Ja, säger barnledaren Kristina Runeson, det jag får med mig lever kvar i veckor efteråt och jag kan få dela vidare tips och tankar!
Vi fick alla med oss olika guldkorn. Henny Johansson, som jobbar med Droppen, lyfter särskilt fram talaren Åke Samuelsson, skapare av Munken & Kulan:
– Han betonade betydelsen av berättelser – våra egna, personliga erfarenheter om livet som kristen – och att vi delar dem med våra barn.
Andras berättelser viktiga
Andra människors berättelser var viktiga för oss som var på konferensen.
– När man är på en stor konferens och får vittnesbörd från församlingar med ett lyckat arbete med barn, kan man lätt få en känsla av att andra har det så enkelt i sitt arbete, säger barnledaren Mia Einarsson. Därför var det så trosstärkande när vi fick flera vittnesbörd från personer som blivit kristna som barn i små enkla sammanhang. De personerna vittnade om trofasta ledare som inte gav upp trots att barngrupperna var tynande.
Christina Johansson, förälder och barnledare fyller i:
– Ja, tänk att ingen grupp är för liten! Man kan ha söndagsskola för bara ett barn. Tänk han som sa att han var det enda barnet som kom under lång tid, och ledaren stannade kvar! Det kan ha stor betydelse för framtiden!
Hur behöver kyrka och familj varandra? Huvudansvaret för barns fostran ligger på föräldrarna, men ofta har ansvaret för barnens andliga utveckling lagts över på kyrkan. Kyrkan i sin tur försöker ge barnen allt de behöver på några få timmar i månaden. På detta sätt missar man den potential som finns i att kyrkan kan rusta föräldrarna till att leda barnen till Jesus. Terry Scalzitti och de andra talarna från Orange i USA gav oss många tankar kring detta.
Föräldrarnas roll
Marta Fjällström, barnkörledare, blev påmind om att vi måste lyfta fram föräldrarnas roll i att förmedla tron och trons liv i hemmet och Henny om hur viktigt det är med andakt, bibelläsning, bön, samtal och sång hemma:
– Efteråt har jag funderat mycket på hur det ser ut i våra hem idag. Känner vi oss trygga i denna uppgift? Och om vi känner oss osäkra, vågar vi erkänna det? Och till vem ska vi vända oss för att få hjälp?
– Vi behöver i ELMs verksamhet arbeta med att styrka och stötta hemmen, säger Bodil och Annika fyller i:
– Genom ett samarbete mellan kyrka och familj skulle vi få föräldrar som känner sig uppbackade i sina samtal med barnen och i hur de kan vara kristna förebilder. Vi skulle få barnledare som inte upplever att barnens andliga liv hänger på om de får till söndagsskolan eller inte. För barnen skulle budskapet förstärkas, genom att det som sagts i kyrkan stämmer överens med det man redan hört i hemmet och tvärtom. Förutsättningen för en levande tro, som smittar av sig på alla som barnen möter i sin vardag, skulle öka. Då blir mission något naturligt!
Annika tar fäste på framtiden och fortsätter:
– Den viktigaste arenan för samarbete kyrka och familj är hemföreningen. Tänket måste spridas på bredare front i våra gemenskaper och Guds helige Ande måste få verka över tid. Man behöver inte göra det så svårt, mycket handlar om att underlätta kommunikationen mellan ledare och föräldrar.
–Ja, säger Bodil, vi kan ge handfasta tips till alla familjer, ordna samtalskvällar och erbjuda seminarier. Jag tror att apologetik är en viktig punkt. Den gör att man ser att tron på Kristus är ett trovärdigt alternativ till det som erbjuds runtomkring.
Vi som var med på barnledarkonferensen är tacksamma till Gud för allt den gav och vi ser fram mot att se hur samarbetet mellan kyrka och familj kan växa vidare i våra sammanhang i ELM. Det här är bara början!
Leave a Reply