Barnpedagogen

Om bibel, barn och pedagogik

Tag: ledarskap

Jesus till barnen – barnen till Jesus

2024-04-10 / / Inga kommentarer

Denna artikel har tidigare publicerats i Till Liv maj 2019.

”Kyrkan träffar barnen 40 timmar per år. Föräldrarna träffar dem 3000 timmar per år.” Huvudtalaren Terry Scalzittis räkneexempel lyste som en fyrbåk genom hela barnledarkonferensen. Det är möjligt att ta ut rätt riktning! Niohundra barnledare från hela Sveriges ekumeniska bredd utmanades och ingavs hopp under en marshelg i Uppsala.

Foto: Livets ord media

För fjärde gången inbjöd söndagsskolnätverket till en nationell barnledarkonferens. Undertecknad har suttit med i planeringen sedan något år. Dagen innan konferensen packade jag bilen full med dekor, seminariematerial och förväntan. Nätverket flyttade stolar, planerade det sista och fyllde Livets ords lokaler med ballonger. Nu blir det fest!

Konferensen började fredag morgon med en dag för ansvariga i våra församlingar – predikanter, kyrkoherdar, pastorer och barn- och familjeansvariga. På kvällen anslöt resten av deltagarna. Temat för konferensen var hur kyrka och hem kan samarbeta för att ge Jesus till barnen och barnen till Jesus. Talare från den amerikanska organisationen Orange stod för mycket av undervisningen i de gemensamma samlingarna. Under lördagen fick deltagarna välja olika åldersspecifika seminarier för att lära känna en viss åldersgrupp bättre. Det erbjöds ett fyrtiotal andra seminarier om allt från att möta unga som mår dåligt, apologetik för barn och Jesus på öppna förskolan.

Intryck från deltagarna

Från ELM var vi ett tjugotal deltagare: barnledare, barnkörledare, föräldrar, mor- och farföräldrar och anställda. En av oss, Bodil Månsson, barnansvarig i ELM Syds styrelse, uppmuntrar ännu fler att åka på den här typen av konferens:

– Det ger en sådan vitamininjektion!

Bland oss fanns en stor glädje över att vara på plats.

– Det som talade starkast till mig var att komma samman med så många andra som arbetar med barn och unga, från så vitt skilda sammanhang. Väldigt uppmuntrande! säger Andreas Engström.

Annika Hector Madvig, barnverksamhetsinspiratör för ELM Syd tillägger:

– Detta var den tredje nationella konferensen för mig. Jag ville helt enkelt ha mer av det som jag upplever att Gud ger och skapar i mig genom dessa dagar.

–Ja, säger barnledaren Kristina Runeson, det jag får med mig lever kvar i veckor efteråt och jag kan få dela vidare tips och tankar!

Vi fick alla med oss olika guldkorn. Henny Johansson, som jobbar med Droppen, lyfter särskilt fram talaren Åke Samuelsson, skapare av Munken & Kulan:

– Han betonade betydelsen av berättelser – våra egna, personliga erfarenheter om livet som kristen – och att vi delar dem med våra barn.

Foto: Annika Hector Madvig

Andras berättelser viktiga

Andra människors berättelser var viktiga för oss som var på konferensen.

– När man är på en stor konferens och får vittnesbörd från församlingar med ett lyckat arbete med barn, kan man lätt få en känsla av att andra har det så enkelt i sitt arbete, säger barnledaren Mia Einarsson. Därför var det så trosstärkande när vi fick flera vittnesbörd från personer som blivit kristna som barn i små enkla sammanhang. De personerna vittnade om trofasta ledare som inte gav upp trots att barngrupperna var tynande.

Christina Johansson, förälder och barnledare fyller i:

– Ja, tänk att ingen grupp är för liten! Man kan ha söndagsskola för bara ett barn. Tänk han som sa att han var det enda barnet som kom under lång tid, och ledaren stannade kvar! Det kan ha stor betydelse för framtiden!

Hur behöver kyrka och familj varandra? Huvudansvaret för barns fostran ligger på föräldrarna, men ofta har ansvaret för barnens andliga utveckling lagts över på kyrkan. Kyrkan i sin tur försöker ge barnen allt de behöver på några få timmar i månaden. På detta sätt missar man den potential som finns i att kyrkan kan rusta föräldrarna till att leda barnen till Jesus. Terry Scalzitti och de andra talarna från Orange i USA gav oss många tankar kring detta.

Föräldrarnas roll

Marta Fjällström, barnkörledare, blev påmind om att vi måste lyfta fram föräldrarnas roll i att förmedla tron och trons liv i hemmet och Henny om hur viktigt det är med andakt, bibelläsning, bön, samtal och sång hemma:

– Efteråt har jag funderat mycket på hur det ser ut i våra hem idag. Känner vi oss trygga i denna uppgift? Och om vi känner oss osäkra, vågar vi erkänna det? Och till vem ska vi vända oss för att få hjälp?

– Vi behöver i ELMs verksamhet arbeta med att styrka och stötta hemmen, säger Bodil och Annika fyller i:

– Genom ett samarbete mellan kyrka och familj skulle vi få föräldrar som känner sig uppbackade i sina samtal med barnen och i hur de kan vara kristna förebilder. Vi skulle få barnledare som inte upplever att barnens andliga liv hänger på om de får till söndagsskolan eller inte. För barnen skulle budskapet förstärkas, genom att det som sagts i kyrkan stämmer överens med det man redan hört i hemmet och tvärtom. Förutsättningen för en levande tro, som smittar av sig på alla som barnen möter i sin vardag, skulle öka. Då blir mission något naturligt!

Annika tar fäste på framtiden och fortsätter:

– Den viktigaste arenan för samarbete kyrka och familj är hemföreningen. Tänket måste spridas på bredare front i våra gemenskaper och Guds helige Ande måste få verka över tid. Man behöver inte göra det så svårt, mycket handlar om att underlätta kommunikationen mellan ledare och föräldrar.

–Ja, säger Bodil, vi kan ge handfasta tips till alla familjer, ordna samtalskvällar och erbjuda seminarier. Jag tror att apologetik är en viktig punkt. Den gör att man ser att tron på Kristus är ett trovärdigt alternativ till det som erbjuds runtomkring.

Vi som var med på barnledarkonferensen är tacksamma till Gud för allt den gav och vi ser fram mot att se hur samarbetet mellan kyrka och familj kan växa vidare i våra sammanhang i ELM. Det här är bara början!

Ledarträning redan från unga år

2024-03-15 /

Den här krönikan har tidigare publicerats i tidningen Budbäraren, 2018.

“Får jag det?” 11-åringen undrade med förväntan i blicken om jag var seriös med min fråga om hon ville vara hjälpledare på församlingsdagens barnsamlingar. Jag var fullt seriös. Jag fick en hjälpledare med mig som såg allt det lilla, viktiga, som behövs i en grupp med barn. Att kunna sitta med ett otryggt barn i knät, hjälpa till att dela ut rätt material vid pyssel och att leka med de yngsta i lekrummet när de inte orkade mer samling. Hon tyckte att hennes insats var liten. För mig var den stor.

Sedan en medarbetardag för 15 år sedan sitter bibelordet “Vänj den unge vid den väg han ska vandra, så viker han inte av från den när han bir gammal” (Ords 22:6 SFB15) fast i mig med rörelser. Ner på knä, gå på stället, snurra runt, håll i käppen. Oftast har jag tänkt på versen utifrån vikten av att från början dela Bibelns sanning och evangeliet med barnen. Vi ska vänja dem vid att gå på vägen som är Jesus själv. Och det är rätt och riktigt. Jag tror dock att det finns ännu mer visdom att hämta i ordspråket. Lärjungaskapets väg innebär att växa i alla de gåvor som Gud gett oss till gemenskapens uppbyggelse. Och i gemenskapen tror jag att vi alla någon gång ställs inför att leda.

Varför lär vi våra barn att cykla och simma redan i unga år? Därför att det är så mycket svårare att lära sig det som vuxen. På samma sätt tror jag att ledarskap är lättare att vänja sig vid och lära sig redan som ung, jämfört med att börja som vuxen.

På mitt CV finns många saker som hjälpt mig att utvecklas som ledare. I fallande ordning står anställningar, utbildningar och till sist övrigt. Egentligen undrar jag om inte övrigt borde stå först.

Att jag som tonåring fick förtroendet att vara ledare för miniorerna i min församling. Att jag fick vara med som hjälpledare på ett läger för »Juniorerna«. Att jag fick sitta i ledningsgruppen för vår ungdomsgrupp. Redan där fick jag ledarträning. Vilka uppgifter hade jag klarat i dag, om inte någon redan för 25 år sedan gav mig förtroende, lät mig misslyckas, lyckas och växa som ledare och lärjunge?

I våra kristna gemenskaper behöver barn och unga få undervisning i Guds ord samtidigt som de får lära sig att ta ansvar. Vi behöver visa dem förtroende och ge dem uppgifter. Vi behöver förmedla deras identitet i Kristus – som de fått av nåd – och samtidigt visa på glädjen i att tjäna vår Herre och varandra. Alla kommer vi någon gång att leda någon. Så det är bäst att vänja sig i tid.

Boktips – En ny slags ledare och Missa det inte

2022-03-02 /

En ny slags ledare – Det du tror på kan öppna dörren för ett barns eller tonårings framtid, Reggie Joiner, översättning Iréne Antby, Sjöbergs förlag 2021.

Missa det inte – Varje vecka som förälder räknas, Reggie Joiner & Kristen Ivy, översättning Iréne Antby, Sjöbergs förlag 2021.

I nätverket Jesus till barnen där jag är engagerad har vi de senaste åren arbetat mycket med frågor kring hur kyrka och hem kan samarbeta. Vi har bland annat inspirerats av den amerikanska organisationen Orange som jobbar med dessa frågor. Det är därför roligt att Pingst Ung i samarbete med Sjöbergs förlag gett ut två böcker sprungna ur Orange. Båda kan ses som en slags snabbguider, den ena riktad till föräldrar och den andra till ledare, för att hjälpa föräldrar och ledare att förstå att hur du ser på barn och den tid du spenderar med dem spelar stor roll för deras tro och deras framtid.

Sammanfattning av ett kapitel i “En ny slags ledare”.

Båda böcker har ett smidigt pocketformat med luftig layout och tar inte mer än en timme att läsa. Översättningen är välgjord, men jag tror att böckerna hade tjänat på ytterligare kulturell bearbetning för att passa in i den svenska kontexten. Nu får man som läsare själv göra en del kulturell överföring, vilket tar onödig energi från själva budskapet. Layouten är lättsam med korta stycken, fet stil för att betona poänger och grafiskt sammanfattande sidor. Ibland går deras försök till att göra det lättläst till överdrift och det blir istället svårläst, men överlag funkar det.

På varje uppslag i “Missa det inte” försöker lyfts en poäng fram.

Vad tar jag då med mig från böckerna? När det gäller Missa det inte ser jag en god ambition i att vilja förmedla till föräldrar att de utifrån alla timmar de spenderar med sina barn från att de föds till att de tar studenten har en stor chans att påverka sina barn positivt och att detta inte behöver vara så svårt. Boken är ett lång uppmuntran, som tyvärr landar snett och till synes bara bygger på föräldrarnas prestation. Jag saknar evangeliet – att Jesus gjort allt för oss, att vi behöver omvändelse, förlåtelse och nåd. Det saknas både i inställningen till föräldrarna och i vad som ska förmedlas till barnen. När begreppet ”syndanatur” lyfts upp sägs det att vi inte behöver tänka så mycket på det, för vi vet redan om att barn och vuxna har en mörk sida, så vi kan fokusera på att vi är Guds avbilder. Det är inte fel att lyfta fram att vi är Guds avbilder, men syndafallets konsekvenser kan inte bara sopas under mattan, utan behöver tas fram i ljuset så att det Jesus har gjort genom sin död och uppståndelse får stå i centrum. Då kan vi vara Guds barn, både barn och vuxna, och leva i vårt föräldraskap av nåd. Nu blir jag stressad av bokens fokus på timmarna som snabbt flyr undan i relation till mitt barn, och jag tycker att tipsen jag får är svåra att föra över direkt i vardagen. Jag får reda på vad jag behöver göra, men inte någon vilsam vägledning i hur. Jag har både läst och lyssnat till ytterligare undervisning från Orange, och då har detta med ett barns faser och den tid föräldrar har med barnen varit konstruktivt att höra för mig. Kanske är det bokens komprimerade format som gör att författarna missar målet.

Innehållsförteckning “En ny slags ledare”.

När det gäller En ny slags ledare tycker jag att Reggie Joiner lyckas bättre. Jag uppfattar det som att boken riktar sig till ledare i kyrkans verksamhet, även om den också ger mycket till föräldrar. Boken vill förmedla grundtänket i Orange och hur det spelar roll för ledarskap. Detta blir tydligt redan i innehållsförteckningen. Det är sju saker som spelar roll: barn, strategi, din kyrka, varje familj, sanningen, att göra gott och denna vecka. Jesus får ett tydligt fokus redan i bokens inledning, vilket hjälper läsaren att se att de kommande kapitlen har ett gemensamt syfte – att föra barnen till Jesus. Det finns ibland en tendens att barnen sätts på en piedestal – som att de vore viktigare än vuxna, men för det mesta görs detta för att förmedla poängen att vad vi gör i församlingen spelar en helt avgörande roll för barnet och kyrkans framtid. Det blir tydligt att föräldrarna är de viktigaste i barnens liv, men det framhävs inte på bekostnad av ledarens roll, utan uppmuntrar ledaren till att bli en ny slags ledare där man involverar hela familjerna i tänket kring kyrkans engagemang i barn.

Kapitlen om sanning och om att göra gott ger tillsammans en bra balans i att det både är viktigt att vi förmedlar sanningen till barnen på ett sätt som de förstår och samtidigt att vi är förebilder i vad vi gör och att barnen kan lära sig något om Gud genom att själva göra gott. Det sista kapitlet om att denna veckan spelar roll ger mig, i motsatt till den negativa stress jag upplevde i Missa det inte,en positiv längtan efter att göra det bästa av varje möte med ett barn den här veckan. En ny slags ledare är en bra bok att ge till alla ledare i kyrkan – barnledarna, men också församlingsledare – för att vi genom en ny syn på ledarskap och på rollen mellan hem och kyrka, tillsammans ska kunna tjäna Gud och föra barnen till Jesus.

Läsförhoppningar 2021

2021-01-25 /

Jag vet inte om ni brukar planera vad ni vill läsa. Det kan kännas tråkigt och ospontant, men de senaste åren har jag uppskattat att lite tänka igenom vad jag skulle vilja läsa under ett år. Det är en hjälp både för att prioritera bland alla bra böcker som finns att läsa, och för att det är lättare att förändra en lagd plan än att uppfinna en plan under tiden.

När jag sammanfattade vad jag läst under 2020 tänkte jag att under 2021 skulle jag vilja läsa lite mer skönlitteratur för vuxna. Efter att ha lyssnat på ett superintressant poddavsnitt på Unbelievable “Finding Jesus in JRR Tolkien and Lord Of The Rings” med Holly Ordway and Michael Jahosky blev jag uppmuntrad att ta mig an både Tolkiens ringtrilogi och C S Lewis rymdtrilogi. Första delen i Tolkiens trilogi läste jag på svenska för snart 20 år sedan, och tyckte om den, även om den var något seg. När jag nyligen började på del 2 på engelska kändes det inte alls segt. Min utmaning är väl bara att ta mig tid till romanläsning. C S Lewis har jag läst alldeles för lite av, så det ska bli roligt att läsa. Sedan ett par år ligger Francine Rivers “The Masterpiece” och väntar på att bli läst också. Kanske blir det i år.

Högläsningen för barnen har börjat bra. Selma Lagerlöfs “Jerusalem” är så gripande och jag läser gärna om den ibland, och nu passar den bra att läsa för 15-åringen. Böckerna om Anne på Grönkulla hamnar lätt i skuggan av filmatiseringar, men nu har jag satt igång att läsa den första boken för 13-åringen. Får se om det blir hela serien – då har vi att göra längre än ett år. Yngste sonen fick Anna Anderssons “Var inte rädd” och “En annorlunda pusselbit” i julklapp. De utspelar sig i Sagans värld och är fristående fortsättningar på “Resan till kungens rike” som vi läst för ett par år sedan. Före jul läste vi ju hennes underbara bok om pottisarna, som också har en koppling till Sagans värld. Vi är redan klara med “Var inte rädd” och jag återkommer med fler tankar om båda böckerna.

Sedan blir det mycket litteratur som har jobb- och studieanknytning. Många handlar om apologetik, barn och föräldraskap. Natasha Crain har ytterligare en bok i sin serie om att prata om tro med sina barn, nu med fokus på frågor om Jesus. Wallace har fler böcker för barn som ännu bara finns på engelska. Apologia förlag kom ut med många nya intressanta titlar före jul, och jag ska försöka hinna med ett par av dem. Mitt allmänna intresse för barn, bibel och pedagogik syns i mina bokhögar. Jag ska läsa en kurs i att vara ledare för barn och unga i kyrklig verksamhet på Enskilda Högskolan senare i vår och då får jag äntligen ta tag i Magnus Sternegårds “Led med ditt liv”.

Jag tycker om att förkovra mig och jobba med frågor i Bibeln som inte alltid är så enkla, så både böcker om manlighet och kvinnlighet och ursprungsfrågor finns med bland mina läsförhoppningar. Apologias senaste debattbok “Skapelse och evolution” ligger inte fysiskt i mina högar än, men den kommer.

Likaså skulle jag även vilja utöka högen med Matilda Gustavssons “Klubben”. Den fanns med på förra årets läslista, men jag kom aldrig så långt. Det var förresten många böcker på den listan som aldrig blev lästa, både för att andra böcker blev aktuella istället och för att jag inte hann. Vi får se hur det går med mina förhoppningar i år. Men som jag sa i början – det är när jag har en plan som jag blir fri att ändra den.

© 2024 Barnpedagogen

Tema av Anders Noren — Upp ↑