Kartvärlden Christin S Salander, illustrationer Julia Wingård, 110 s.
Christin S Salander, författare och grundare av bokförlaget Pärlan har just kommit ut med en ny bok som främst riktar sig till 9-12-åringar. Kartvärlden är en vacker kombination av vardagsrealism och fantastiska inslag, och den vill förmedla tröst genom dem för många människor viktiga ledorden tro, hopp och kärlek. Bokens åtta kapitel är rikt illustrerade av Julia Wingård. Bilderna är omvälvande. Det finns ett flöde i dem som gör det vackert och dynamiskt, men även ett mörker där dynamiken stärker det hotfulla i berättelsen.
Boken börjar in medias res med att Saga gläntar på dörren till en portal. Snart backas bandet och läsaren får veta bakgrunden till att portalen dök upp. Berättelsen är boken skriven i jag-form ur Sagas perspektiv. Berättarstilen snuddar vid att vara talspråklig, vilket ibland kan vara lite tjatigt, men för det mesta stärker det barnperspektivet.
Det är lite vagt hur gammal Saga är. Vi får veta att Sagas treåriga syster är sjuk. Dödssjuk. Saga får se sin mammas hopplösa förtvivlan och dras sig tillbaka till sitt rum. Det är där hennes kartbok och bibel plötsligt glimmar till. En kartvärld öppnar sig med en portal in i Guds rike. Saga går in, träffar Jesus och får ett uppdrag att hitta tre nycklar som ska hjälpa hennes familj.
Det är en spännande tanke att synliggöra Guds rike som en annan värld som Saga går in i. Det finns en risk att Guds rike blir något annat än den här världen, som att Guds rike inte finns här och nu och att den här världen inte är Guds. Här lyckas dock författaren i stort sett hålla en bra balans. Ju längre berättelsen fortskrider ju mer närmar sig världarna varandra och Jesus handlande i nuet blir tydligt.
Det dyker upp detaljer som visar på olika kristna traditioner, som en böneduk. Det är inget jag levt med och bruket känns lite främmande för mig, men jag kan tänka mig att det finns andra läsare som känner igen sig.
Det är intressant att fundera på om barnböcker måste ha lyckliga slut. Blir lösningen för enkel i berättelsen om Saga? Jag vet inte. Men en annan familj – en pappa och sonen Oscar, som Saga träffar på sjukhuset breddar perspektivet av att livet inte är så enkelt.
”Kartvärlden”
är en stark berättelse om sorg och förtvivlan där Jesus får
bryta in och förmedla kärlek, tro och hopp. Christin S Salanders
författarskap samspelar väl med Julia Vingårds dramatiska
illustrationer. Det är en utmaning att förklara Guds rike och hur
vi i vår tid lever i ett nu men ännu inte. Här kan berättelsen om
Saga vara ett stöd för barn att förstå hur Jesus verkar i nuet,
men hur vi samtidigt väntar på att han en dag ska komma tillbaka
och återupprätta allting.
Flyga med tranor av Margareta Juhlin, Pärlan förlag, 2021, 60 s.
Flyga med tranor av Margareta Juhlin.
“Flyga med tranor” är en bilderbok med fyrfärgstryck i liggande format där Margareta Juhlin står för både text och bild. Läsaren får träffa Ali som i jag-perspektiv berättar om sitt hem i Afghanistan, om sin familj, lillasyster Mitra och om hur de får fly från sitt hem till ett land långt bort.
Läsaren får lära känna det vackra och vardagliga i Afghanistan – hembyn basaren, mullbärsskörd, att flyga drake och skolan. Samtidigt beskrivs kriget, talibanernas lagar och hotet mot Alis familj som är kristen. Författaren drar sig inte för att lyfta alla de starka känslor som väcks hos Ali och Mitra av flykten och på ett drömmande sorgset sätt får en flock tranor i berättelsen representera både flykt och möjligheter.
Berättelsen är välskriven och både jag och yngste sonen trivdes med den vid en högläsningsstund. Ord och formuleringar hjälper till att skapa både en skönhet och dramatik. Bilderna levandegör texten och är fina, med en antydan till Elsa Beskow-stil. Tyvärr upplevs några av dem pixliga eller oskarpa.
Ali berättar i efterhand och i början av boken görs missen att beskriva Afghanistan som ett land långt bort i Asien, fast det är det som är nära och hemma för Ali. Annars är det i boken Afghanistan som är nära och Sverige som är långt bort, tills slutet av boken då även landet de flytt till börjar kännas som hemma. Jesus och hans flykt som litet barn till Egypten med Josef och Maria ger igenkänning och stöd för Ali och hans syster – Jesus och skyddsänglarna finns med dem överallt. På samma sätt skapar Alis kristna tro en gemenskap och närhet till läsare som inte har samma erfarenheter av flykt och olika länder, men som delar tron på Jesus.
“Flyga med tranor” är ett välkommet bidrag till de olika flyktingskildringar och beskrivningar av olika kulturer som just nu är aktuella.
Munken & Kulan av Åke Samuelsson, illustrationer av Simon Samuelsson, Tomsing förlag, 108 sidor.
I sommar gjorde min familj en utflykt till Hönö och njöt av havsbad, pizza vid hamnen och så känslan av att det var här allting började. Ja, alltså berättelserna om Munken & Kulan. I slutet av 1980-talet började Åke Samuelsson berätta om Munken & Kulan på Hönökonferensen och otaliga är de barn som live eller inspelat hört Åke Samuelsson gestalta Bibelns berättelser genom två tioåriga pojkars liv och deras söndagsskollärare Rune.
Sedan 2005 har en del av berättelserna också kommit ut i bokform på Tomsing förlag och jag har nyligen läst om den första som helt enkelt heter ”Munken & Kulan” och innehåller fem episoder hämtade från tre olika cd-skivor. Det finns ytterligare sex böcker utgivna hittills. Den första boken har en fin sättning och är välgjord, med de andra har en lite billigare känsla med för lite omsorg om layout och sättning. Illustrationerna av Simon Samuelsson är dock lika bara i alla böckerna.
I den första boken får vi efter en kort presentation av centralgestalterna Munken, Kulan, Pastorn, Putte-Kulan och Rune, möta Munken och Kulan när de går på marknad och genom en ynka guldtia får lära sig att den som ger han blir rik. Därefter kommer mina favoritepisoder i boken, om när Kulan åker lådbil och hamnar på sjukhus. Den smärtsamma vägen lär pojkarna sig att Gud inte alltid ger det man ber om, utan han ger bara det som är bra. På sjukhuset får sedan Kulan lära sig att även de jobbiga dagarna kan man tacka Gud för. Ytterligare två berättelser ryms i boken.
Åke Samuelsson behärskar berättarteknik fenomenalt bra och han lyckas lyfta fram det humoristiska och dråpliga i allt som kan hända två tioåringar som är lite för busiga, men aldrig menar något ont och gärna vill lära sig mer om Bibeln. Som läsare tröttnar man aldrig på att läsa en episod till. Vi har läst både första boken och de efterföljande högt för barnen här hemma, och de har också lyssnat på många av berättelserna på CD. Det märks att bibelberättelserna är invävda på ett väl genomtänkt sätt och jag har mer än en gång förundrats över bibelkunskaper barnen har som jag själv inte visste om. När jag frågat: ”Var har du lärt dig det?” kommer svaret som en självklarhet ”Från Munken och Kulan”.
När jag var liten kände jag inte till Hönö mycket mer än via Hönöbröd och Åke Samuelssons berättande hörde jag bara talas om att syskonbarnen lyssnade på. När jag väl kom till Hönökonferensen som vuxen hade Åke Samuelsson slutat berätta live. Därför gläds jag åt att ha fått upptäcka berättelserna som vuxen och få ge dem till min barn – både i CD- och bokform.
Små bibelhjältar – Skapelsen, David, Julen, Jesus helar en lam man, Den barmhärtige samariern. Text av Victoria Kovacs, illustrationer av Catherine Groenewald, Tomsing, 16 sidor per bok.
Små, korta böcker för barn med enskilda bibelberättelser har länge funnits på marknaden.
Från min egen barndom minns jag kanske mest Verbums serie ”Bibeln berättad för barn”, en översättning från holländska. Klassiska bibelberättelser, som den förlorade sonen, återberättas med färgstarka och samtidigt bleka illustrationer, med realistiska åldrar på människorna och känslostarka ansiktsuttryck och kroppsspråk.
Ett nutida exempel är förlaget Tomsings serie med korta bibelberättelser för barn som de kallar ”Små bibelhjältar”. Det har hittills kommit ut 13 häften på svenska och jag har läst fem av dem. Serienamnet antyder att man ska hitta en hjälte i varje sextonsidigt häfte. I berättelserna ”David” och ”Den barmhärtige samariern” skildras en tydlig hjälte, medan andra berättelser inte lika tydligt framhäver en hjälte, som boken ”Skapelsen”. Man kan i och för sig tänka att Gud är den store hjälten, och det är han i alla böckerna.
Texten, skriven av Victoria Kovacs och översatt av Tomas Hagenfors, är enkel med en till två meningar på varje uppslag. Catherine Groenewalds illustrationera är färgstarka, mjuka och barnsliga. Ibland är de lite för gulliga för min smak. De flesta personerna i berättelserna illustreras som barn, men här och där dyker det upp ett skägg, som på Goljat, prästen, leviten och den barmhärtige samariern, de vise männen och inte minst Jesus. Man kan fundera på vad det är som avgör vem som får ett vuxet skägg, och vem som förblir barn, och om det påverkar ett barns uppfattning om berättelserna. I varje berättelse följer ett litet får med och betraktar nyfiket allt som händer. Läsaren kan identifiera sig med fåret och på så sätt följa med in i berättelserna och uppleva dem nära.
På sista sidan i varje bok finns en bibelvers ur berättelsen och en fråga. Bibelversen är ett bra sätt för barnet att komma närmre den vanliga Bibeln och föräldrar och barn lära sig versen utantill. Frågan hjälper barnet att tillämpa berättelsen i sitt eget liv och i vardagen. Ansatsen i frågorna är god, men tyvärr kan jag tycka att de ibland ramlar ner i diket av förhastade tillämpningar av söndagsskolberättelser. När barnet läst om David och Goljat och får frågan ”Har Gud hjälpt dig att göra något modigt?” hamnar fokus på David som en bild av läsaren, medan den stora poängen är att David är en bild av Kristus. Likadant kan jag tycka det är knepigt att fråga barn, efter berättelsen om födelsen i Betlehem och de vise männen, vilka gåvor barnen kan ge till Jesus, när den största poängen i berättelsen är Guds gåva till oss. De vise männen hyllar Jesus som den rättmätige kungen, profeten och prästen. Kanske borde frågan varit hur vi kan hylla Jesus?
Det är en utmaning att på några få sidor sammanfatta centrala, djupa och ibland omfångsrika bibelberättelser. Författaren får göra tolkningar och förenklingar. Ibland blir det inte klockrent, men överlag tycker jag detta är fina små häften som hjälper små barn att bli introducerade i Bibelns berättelser. Häftena passar perfekt att ha med sig i kyrkkassen till gudstjänsten, så att barn får något rofyllt och Jesusnära att bläddra och läsa i.
Innan du fanns av Tuva Petersson, Pärlan förlag, 2021, 32 s.
”Innan du fanns längtade jag efter dig. Du bodde där, i min längtan.” Så börjar Tuva Peterssons nyutkomna bilderbok. Boken sätter fingret på en sådan där stor och lite paradoxal filosofisk fråga som många barn ställer. Var fanns jag innan jag föddes? Inom kristna sammanhang svarar vi vuxna ofta något i stil med att barnet fanns i Guds tanke. Vad är det egentligen att finnas i Guds tanke när man ännu inte existerar? Detta gestaltar Tuva Petersson på ett finurligt vis i boken som hon också själv illustrerat. I en närmast kiastisk eller parallell struktur berättas hur du bodde i Guds längtan, ett hus målat på liknande sätt som förskolebarn målar sina första hus – tvådimensionellt, fönster här och där och lite på sned. Huset är mitt i havet. Bilderna fortsätter att vara en kombination av småbarns klotter, färgsprakande miljöer och lite naivistiska människor med stora huvuden och små armar.
Berättarrösten kan man sluta sig till är Gud som talar om barnet med bibliska uttryck som dyrbar skatt, ögonsten och älskad. Barnet springer, klättrar och lyssnar i längtan. Till slut kan berättaren inte vänta längre, utan berättar med ord likt Psalm 139 om hur han formar barnet i mammans mage. Här lämnar barnet längtan, blir i illustrationerna en bäbis istället för en några år gammal flicka, och far genom havet för att födas omgiven av släkt, vänner och änglar. Sedan återvänder berättelsen till flickan på några år som springer, klättrar och lyssnar. Den parallella strukturen förstärker att berättelsen är det lilla barnets tankar om vad det är att finnas i Guds längtan.
”Innan du fanns” är en filosofiskt fundersam berättelse som passar som födelsepresent. Tuva Petersson gestaltar skickligt hur barn kan fundera kring det där med att finnas och inte finnas, att finnas i Guds tanke och att födas som Guds barn.
Resan till kungens rike av Anna Andersson, Pärlan förlag, 2013, 135 s.
Var inte rädd av Anna Andersson, Pärlan förlag, 2014, 132 s.
En annorlunda pusselbit av Anna Andersson, Pärlan förlag, 2015, 128 s .
Inför advent skrev jag på bloggen om boken “När pottisarna råkade stjäla julen” och nämnde då att Anna Andersson har skrivit fler böcker som utspelar sig i Sagans värld. För några år sedan läste jag “Resan till kungens rike” för mina två yngsta barn och nu har vi läst de två efterföljande delarna “Var inte rädd” och “En annorlunda pusselbit”.
I var och en av de tre böckerna får vi följa olika barn som av olika anledningar behöver få komma till kungen och vara med honom i hans rike. Böckerna skildrar sorg, skuld, avundsjuka, kärlek, längtan och utanförskap på ett tilldragande sätt. I botten ligger hela tiden ett hopp – den som vänder sig till prinsen och litar på honom kan komma till Kungens rike.
Sagans värld liknar naturmässigt vår egen, men där finns också fantasifulla varelser som som flygande jättesniglar, ett pessimistfolk som bor under jorden och minidrakar. Olika öar i världen gestaltar olika årstider och känslor och uppe på molnen bor det troll som äter sig mätta på molntussar och faller ner till nästa moln när ett tar slut.
Författaren väver på ett skickligt sätt ihop böckerna med varandra – Tistella behandlar huvudpersonen Torva illa i “Resan till kungens rike”. Sedan får vi inte veta mer om henne förrän hon tar plats som huvudperson i “Var inte rädd”. Hahi, som är huvudperson i “En annorlunda pusselbit” dyker upp både i “Var inte rädd” och i boken om pottisarna. Och Torva finns på olika sätt med i alla tre böckerna. Sammanflätningen gör att det känns som att vara i olika delar och tider på en gång i Sagans värld.
Böckerna passar för 6-9-åringar och både att läsa på egen hand och högt. Kapitlen är 8-10 sidor långa. Språket är vackert, men något skiftande i hur väl gestaltningen lyckas. Ibland grips jag verkligen av berättelsen, ibland inte. Författaren planterar ledtrådar till vad som kommer att hända så att läsaren i förväntan läser vidare för att se om det blir som man tror. De svartvita illustrationerna av Anna Andersson själv är välgjorda, även om jag tycker att hennes bilder i boken om pottisarna var mer uttrycksfulla.
Böckerna har ett tydligt budskap om att det bästa är att få vara kungens barn och att det är det alla längtar efter. Prinsen är den enda som kan föra en till kungens rike. Vägen dit är inte alltid enkel, och inte heller de uppdrag man kan få av kungen när man lärt känna honom, men kungen är alltid med och lyssnar när man vänder sig till honom. Det är härligt!
Kristendomen bevisad för unga – utred Jesus med en riktig brottsutredare av J Warner Wallace och Susie Wallace, översättning Maria Sturefelt, Pärlan förlag, 2020, 127 s.
Att kriminallitteratur är en populär genre bland barn och vuxna är väl ett understatement. Går man till deckarhyllorna på biblioteket flödar det över av böcker. För barn är serier som Lasse-Majas detektivbyrå, Cirkusdeckarna och Dalslandsdeckarna bara några exempel. Därför tänker jag att det är ett smart grepp att även undersöka Jesus, Bibeln och kristen tro som ett kriminalfall. Det är just vad Susie och J Warner Wallace gör i sin apologetiska bok ”Kristendomen bevisad för unga” som just har kommit ut på svenska.
J Warner Wallace är själv brottsutredare och jobbar med kalla fall. Han blev kristen genom att undersöka kristen tro på samma sätt som han tog sig an fall i sitt yrke. Sedan dess har han skrivit flera böcker för både barn och vuxna ur ett kriminalperspektiv. Parallellen blir tydlig till Lee Strobel, vars böcker jag recenserat tidigare (Fallet Jesus för unga och Fallet mirakel för barn). Han började också att undersöka kristen tro utifrån sitt yrke, som journalist, blev kristen och skriver sedan böcker utifrån det perspektivet.
Det jag tycker blir en styrka i Wallace bok är att han inte bara undersöker kristen tro som en brottsutredare, han lär också läsaren hur det går till. Läsaren får med sig principer som sedan går att tillämpa på alla möjliga frågor man kan ha om tro och livsåskådningar.
Författaren tar med dig som läsare i boken genom att göra dig
till en av deltagarna i en utredarutbildning för ungdomar på polisstationen i
staden. Tillsammans med Daniel, Hanna, Jason och andra får du gå i skola hos
brottsutredare Jeffries. Med utgångspunkt i en upphittad skateboard, som ingen
vet vem som äger, får eleverna lära sig att arbeta med öppet sinne och inte
låta sig styras av förutfattade meningar. De får lära sig att dra slutsatser,
titta på direkt och indirekta bevis, undersöka och värdera vittnen och
spårbarhet och mycket mer. Samtidigt som problemet med den mystiska skateboarden
undersöks arbetar gruppen med frågor om Guds existens, Jesus uppståndelse och
evangeliernas trovärdighet. Det är riktigt spännande! Boken sista kapitel tar
upp skillnaden mellan att ”tro att” Bibeln är sann och att Jesus har uppstått och
att ”tro på” detsamma. Här får Wallace tydligt fram målet med apologetiken –
att människor ska komma till tro på Jesus Kristus och leva i relation med
honom.
Boken har gott om svartvita realistiska illustrationer och i marginalen finns med jämna mellanrum grå rutor som handlar om att förklara ord, att gräva djupare och andra uppdrag. Översättningen är riktigt bra. Barnen som är med i berättelsen går en kadettskola, och kadett är inte ett ord som vanligen används inom polisväsendet i Sverige, men den tydliga amerikanska kontexten gör att det ordvalet inte stör. Däremot hoppar jag till när skolans namn ”Elm Road School” direktöversätts till ”Elmvägsskolan”. Här tror jag det hade varit bättre att behålla det amerikanska namnet.
Till boken hör en hemsida där läser själv kan gå utredarskolan med hjälp av filmer med J Warner Wallace, arbetsblad och diplom. Sidan finns än så länge bara på engelska.
”Kristendomen bevisad” passar kanske allra bäst för barn att läsa själva, då det är lättare att bilda sig ett helhetsintryck av bilder, text och textrutor då, men den går också bra att högläsa. Den passar för barn från ungefär 9 år och håller ett par år upp i tonåren. Om jag skulle jämföra med Strobels böcker tycker jag att de håller något kortare, upp till 12-årsåldern. För min egen del är nog Wallace en favorit framför Strobel.
Juldagboken av Åsa Jansson, Pärlan förlag, 2016, 91 s
”Juldagboken” är en mysig liten bok som passar för barn i 9-årsåldern att läsa i adventstid. Den utspelar sig i advent under 2000-talet och är berättad i tredje person från huvudpersonen Tindras vinkel. Tindra och hennes familj har just flyttat till ett nytt hus utanför samhället. Huset är stort och bra, men kostade inte så mycket och det är bra för Tindras pappa är arbetslös. Tindra funderar mycket på vilka som bott i huset förut och till sin glädje hittar hon en dagbok i ett hemligt rum. Genom dagboken får hon lära känna en jämnårig tjej som växte upp i huset på 1980-talet. Inför julen har Tindra två önskelistor. Den ena får mamma och pappa. Den andra är hemlig och mycket viktigare. Tindra ser att pappa inte är glad. Han har inte varit riktigt glad på länge.
Den parallella adventsberättelsen i dagboken ger mig många tillbakablickar till hur min lågstadietid var på 1980-talet, med luciatåg, julspel och högläsning i klassrummet med levande ljus. Jag vet inte hur ett barn som läser boken nu relaterar till dagboksanteckningarna. Kanske de har fler kopplingar till Tindras liv. Dagboksanteckningarna är långa och utförliga och det känns inte helt trovärdigt att en nioåring skulle skrivit så mycket. I övrigt tycker jag berättandet fungerar väl. En katt kommer in i historien lite abrupt för att kunna riva granen. Läsaren har innan dess inte fått något tecken på att det fanns ett husdjur hos Tindras familj. Jag kan också tycka att Tindra inte riktigt bottnar i sina känslor ibland. Hon blir ledsen av att pappa blir ledsen, men sedan tänker hon på något juligt och så är det bra igen. Kanske går det så fort för ett barn i verkligheten, men jag tror berättelsen hade tjänat på att vara i känslorna lite längre.
Boken är läsvärd och får ett medelbetyg av mig. Den passar bra för barn som läser självständigt, men också för högläsning.
Fram med glittriga papperskalendrar med luckor, chokladkalendrar, broderade paketkalendrar och radio- och TV-kalendrar! Jag omger mig gärna med alla varianter av kalendrar, men vill här slå ett extra slag för bokkalendern: att läsa en bok med ett kapitel för varje dag från 1 december till julafton. Jag minns hur mysigt det var när min lågstadiefröken läste ”Marias lilla åsna” av Gunhild Sehlin i skenet av levande ljus på alla skolbänkar. Det låg både en spänning och ett lugn över rutinen att läsa ett kapitel varje dag.
De senaste åren har Pärlan förlag gett ut inte mindre än fyra olika böcker med kalenderstruktur. Jag har läst dem och delar här mina tankar om “När pottisarna råkade stjäla julen” av Anna Andersson, “Julen vi aldrig glömde” av Kristina Wikström samt “Tre vise män, en tant och jag” och “Vi gav oss av mitt i natten” av Ulf Fredeväg och Nicolina Holmgren.
När pottisarna råkade stjäla julen av Anna Andersson, 2017, 140 s
Anna Andersson har gett ut flera böcker som utspelar sig i Sagans värld. De är vackert skrivna och skildrar olika folks liv med kungen och hans prins som centrum. I ”När pottisarna råkade stjäla julen” får vi lära känna pottisarna, som bor långt ner under marken. De ser ut ungefär som potatisar och en dag råkar småbonden Arvid gräva upp en hel liten pottisfamilj när han ska ta upp potatis. Julen närmar sig och gömda i Arvids och hans fru Lisens hus får pottisfamiljen börja uppleva julen med glitter och pynt, mat och godis, barnbarn och julklappar, glada sånger och dans runt granen. En stjärna, en svart tjock bok och lugna sånger finns det visst också, men dem tänker pottisarna inte så mycket på.
Ett av pottisbarnen frågar sin mamma varför de inte brukar fira jul. Mamma svarar: ”Jag visste inte att julen fanns. Men nu när vi vet det så ska vi förstås fira jul så mycket vi orkar.” Och det är precis vad familjen gör. De tar med sig pynt och mat från Arvid och Lisen återvänder till de andra pottisarna under marken. Sedan firar de jul om och om igen under lång tid med tjo och tjim. Men långt bak i minnet finns en stjärna, en sång om tusen juleljus och någon som ska komma med frid.
Boken passar för 6-9-åringar och de fyra-sex sidor långa kapitlen är precis lagom för en högläsningsstund varje dag. Språket är vackert och gestaltningen väldigt bra. De svartvita ilustrationerna som Anna Andersson själv gjort uttrycker pottisarnas känslor och lyfter fram julstämningen. Som komplement till boken finns en målarbok för den som vill ha mer glädje av illustrationerna.
Genom att låta pottisarna fundera över varför man firar jul tar författaren på ett väl avvägt sätt upp de stora frågorna om meningsfullhet, frid och försoning, död och liv. Jag tycker berättelsen lyckas väl med att visa att allt kan finnas med i julfirandet, men om evangeliet om barnet i krubban inte finns med blir det andra ihåligt.
Julen vi aldrig glömde av Kristina Wikström, Pärlan förlag, 2016, 224 s
I ”Julen vi aldrig glömde” får läsaren lära känna några familjer i den lilla trevliga staden Storängsbyn. Snön faller den första söndagen i advent och kyrka och hem fylls under månaden som kommer av julstämning, men också av äventyrliga och farliga strapatser. Varje kapitel bär en egen liten historia, men det finns också en röd tråd genom hela boken. Den tycker jag dock är svår att få grepp om till en början och det är först i kapitel 10 när den fattige pojken Edvards fickkniv kommer bort som berättelsen tar fart.
Telefon som bara vuxna får använda, skola på lördagar, hästskjutsar och luftdriven kyrkorgel är tidsmarkörer som för tankarna till tidigt 1900-tal. Den välbärgade och generösa familjen Rosenkvist i kontrast till den fattiga änkan Skogsäter med sonen Edvard påminner om Astrid Lindgrens Madicken, och barnens gemensamma promenad till skolan och upplevelser i och utanför skolan alluderar till bullerbybarnens vardag.
Läsare i 9-12-årsåldern kan känna igen sig i de olika barnens bekymmer och glädjeämnen; hur det är att sakna sin bästa vän, att tappa bort en värdefull ägodel, att äntligen få göra något man längtat efter, att känna den första pirrande känslan av förälskelse, att livet inte är rättvis för alla, att göra fel och be om förlåtelse och mycket mer. Varje kapitel är sju-åtta sidor långt med enstaka illustrationer av författaren själv. Boken omslag tycker jag mycket om, men i övrigt tillför illustrationerna inte så mycket.
Även om boken har en bra grundberättelse och bitvis blir väldigt spännande tycker jag att den hade mått bra av en mer genomarbetat gestaltning. Nu blir det långa beskrivningar av händelser som jag läser istället för att uppleva tillsammans med barnen i boken. Det finns med för många personer i berättelsen och helheten hade blivit bättre om några av bifigurerna strukits.
Tre vise män, en tant och jag av Ulf Fredeväg, illustrerad av Nicolina Holmgren, Pärlan förlag, 2018, 112 s
Ulf Fredevägs första bok berättar ur en pojkes perspektiv hur det gick till när de vise männen såg en ny stjärna och började följa den hela vägen till Betlehem. Pojken Yaqub är son till en av de vise männen och får tillsammans med sin hund följa med de vise på resan. En tant, gift med en annan av de vise männen, och en vägvisare följer också med. Det blir en strapatsrik resa där sällskapet flera gånger hotas av att inte nå ända fram med sina gåvor till barnet, som ska vara både kung, Gud och människa.
Boken passar för 6-9-åringar. Varje kapitel består av två uppslag och har färgillustrationer av Nicolina Holmgren. Jag tycker om illustrationerna som lyfter karaktärernas personligheter och hjälper läsaren att se miljöerna framför sig. De flesta kapitel slutar med en dikt, oftast med de avslutande orden ”Så vi reser dit – vårt uppdrag. Tre vise män, tant Ana och jag.” Dessa poem ger en härlig rytm åt berättelsen.
Boken börjar med att pojken Yaqub återberättar allt som hänt för sin övriga familj när sällskapet kommit tillbaka från Betlehem. Det är så mycket att berätta så han gör det bit för bit varje dag. På så sätt blir kalenderstrukturen naturlig. Ju närmare jul läsaren kommer desto närmare kommer de vise männen Betlehem.
Författaren håller tidsperspektivet öppet, så att läsaren förstår att de vise männen inte kom till Betlehem just när Jesus fötts, utan en tid senare. Jag uppskattar både detta och att geografin – som varifrån de vise männen kommer – inte är så exakt, samtidigt som det framkommer att det sedan länge bott judar österut och att de vise männen har en del kunskap om Bibelns Gud.
Jag kan ibland tycka att berättelsen blir något rörig. Det har att göra med både gestaltningen och att det är lite många personer och namn stundtals. Det finns också ett didaktiskt tilltal i berättelsen som jag inte tycker tillför något. Sammantaget är det dock ett härligt äventyr som jag kan rekommendera!
Vi gav oss av mitt i natten av Ulf Fredeväg, illustrerad av Nicolina Holmgren, Pärlan förlag, 2020, 109 s
”Vi gav oss av mitt i natten” har samma struktur, illustratör och berättarstil som ”Tre vise män, tant Ana och jag” och passar även den för 6-9-åringar. Den andra boken börjar där den första slutade, med att de vise männen tar en annan väg hem för att inte träffa Herodes och med att Josef i en dröm blir tillsagd av en ängel att han, Maria och barnet måste fly till Egypten för att Herodes inte ska döda barnet.
När ”Vi gav oss av mitt i natten” börjar har Jesus blivit 12 år och har just varit i Jerusalem och firat påsk. Familjen stannar sedan kvar i Betlehem några dagar. Där ber Jesus att Maria och Josef ska berätta om hur det var i Egypten, eftersom han själv inte minns det. I sällskap av vänner från när Jesus föddes börjar Josef och Maria berätta om de ofta skrämmande äventyren det var med om på flykt. Berättelsen ger en stark skildring av att Jesus också varit flykting. Jag får en tankeställare av att tiden i Egypten inte bara framställs som fridfulla, utan också farliga år.
Båda Fredevägs böcker målar upp detaljer om en resa som Bibeln inte berättar något om. Det är ett spännande grepp som i grunden tilltalar mig, men jag har svårare för själva konceptet i ”Vi gav oss av mitt i natten”. Dels visas familjens resväg i Egypten med hjälp av en karta på bokens insida och det skapar en känsla av fakta kring berättelsen som inte finns, dels tycker jag att Jesus karaktär som barn inte är helt enkel hur man ska gestalta och vilka friheter man kan ta sig.
Första uppslaget i varje kapitel har en och samma illustration som påminner om väggmålningar i Egypten. Figurerna i bilden byter dock plats i varje kapitel så att de lyfter fram vad som händer i resan i just det kapitlet. Det gillar jag. Övriga illustrationer blir inte lika tilltalande för mig som i den första boken.
”Vi gav oss av mitt i natten” har inte ett lika regelbundet inslag av dikter som den första boken och jag kan sakna den ram som dikterna gav. Även den här boken har svagheter i gestaltning, didaktiskt tilltala och antalet personer. Kanske behöver jag läsa den en gång till för att riktigt ta till mig helheten.
Välj en bok och läs!
Alla fyra böckerna är läsvärda. ”Julen vi aldrig glömde” ska jag tipsa min elvaåring om att läsa på egen hand i år. ”När pottisarna råkade stjäla julen” är helt klart min favorit. Det är ett par år sedan vi läste den högt här hemma, så jag tror att jag och sjuåringen ska mysa med den i december! Vilken bok väljer du?
Fallet mirakel för barn, Lee Strobel, översättning Jospeh A Davis, Pärlan förlag, 2019, 148 s.
För en tid sedan läste jag ”Fallet Jesus för unga” för mina två yngsta barn. Du kan läsa recensionen här. Nu har vi även hunnit läsa ”Fallet mirakel för barn”, som är den andra av Strobels apologetiska böcker för barn som finns på svenska. I början av boken var både sjuåringen och elvaåringen mycket engagerade och vi diskuterade om det finns mirakel och vad som kan vara ett mirakel. På första kapitlet presenterar författaren tre villkor för att något ska kunna kallas mirakel. Dessa är att det ska vara orsakat av Guds kraft, ett tillfälligt undantag från naturens vanliga gång och gjort med syftet att visa att Gud handlar i historien. Elvaåringen tyckte att man också skulle lägga till en fjärde punkt om att det ska vara oförklarligt på andra sätt.
Efter ett par kapitel märktes det att sjuåringen inte tyckte
den här boken var lika intressant som den förra. Jag tror att det kan bero på
att boken om mirakel är något svårare än boken om Jesus och att det inte finns
lika många träffsäkra frågor under läsningens gång. Elvaåringen däremot sög åt
sig av innehållet. Hon tyckte också att det skulle vara intressant att få läsa
böcker som var skrivna om liknande ämnen ur till exempel ett islamskt
perspektiv, för att få veta hur andra livsåskådningar förklarar olika saker i
tillvaron.
Båda böckerna har samma typ av upplägg. I ”Fallet mirakel för barn” har kapitlens inledande historier någon koppling till miraklers möjlighet eller omöjlighet. Strobel undersöker sedan i journalistisk stil bevisen för mirakel genom att intervjua eller läsa om vad olika forskare gjort. Det finns en genomtänkt bredd i boken då författaren börjar med att ta upp vad ett mirakel är, sedan kopplar han nutida mirakel till skapelsens mirakel och Jesus mirakler. Det hjälper läsaren att få en helhetssyn på mirakler och hur Gud handlar. Strobel lyfter också hur en kristen kan se på situationer där mirakel inte sker och det tror jag är väldigt viktigt att prata med barn om.
Boken blir som allra bäst i slutordet ”Döm själv”. Strobel ger ett personligt exempel ur sin barndom, som tillsammans med en kärnfull sammanfattning av boken och en kärleksfull beskrivning av evangeliet – att du och jag av nåd kan få nytt liv genom Jesus död och uppståndelse – uppmuntrar läsaren till att själv ta ställning.
”Fallet mirakel för barn” haltar något i översättningen, vilket jag inte tyckte att ”Fallet Jesus för unga” gjorde. Det kan vara något för Pärlan förlag att ta till sig om de tänker ge ut fler av Strobels böcker. Och det hoppas jag verkligen att de gör, så att barn får fördjupa sig än mer i frågor om Guds existens, tro och nåd.
Kommentarer