Föräldraskap – Vad det egentligen handlar om av David Paul Tripp, Livets ords förlag, 2020, 211 s.
I en nyårsdagspredikan uppmanade Roseniuskyrkans predikant Martin Helgesson oss åhörare att möta varje dag med påminnelsen om att Herrens nåd är ny varje morgon (Klag 3:22-24). Det där fastnade i mig och jag började varje morgon tacka för att nåden är ny varje dag. Jag gör det än.
Ett par år senare började jag läsa boken ”Föräldraskap” av David Paul Tripp och med hjälp av den fick mitt föräldraskap börja kläs mer i den nåd och barmhärtighet jag varje morgon ber om.
Istället för att ge föräldrar 10 metoder för att få sina barn att äta, sova eller lyda så vill Tripp ta ett steg tillbaka och ge oss den stora bilden. Precis som jag brukar prata om att det är viktigt att se helheten av en kristen världsbild vill Tripp visa på vikten av att se föräldraskapsvärldsbilden. Vilka är de stora frågorna vi behöver ha svar på? Vad kommer vårt föräldraskap ifrån? Vad är syftet med det? Vad är de stora problemen som gör att vi inte lyckas?
Tripp talar om föräldrar som ambassadörer. Vi äger inte våra barn, utan är satta som representanter för att göra Guds vilja i våra barns liv. För att kunna göra det måste vi lära känna oss själva – vårt totala misslyckande och vårt trasiga hjärta, i relation till Guds totala barmhärtighet och helande återupprättelse. Det är inte förrän vi själva förstår vårt behov av barmhärtighet som vi kan ge barmhärtighet vidare till våra barn.
Boken består av 14 olika kapitel, från Kallelsen, via Förlorad, till Vila och Barmhärtighet. Varje kapitel har sitt eget tema, men samtidigt andas allt en helhet av att föräldraskap är en process och måste präglas av nåd. Det är en bok som inte låter sig läsas raskt, utan den behöver få jobba med oss långsamt. Den ropar också efter att läsas igen för att processen ska få fortsätta och den skapar en längtan att lära känna Gud ännu mer.
Översättningen är sådär, med svengelska ordval och uttryck som att ”resa upp” sina barn istället för att ”fostra” dem, men jag tränar på att möta även det med barmhärtighet.
Jag gillar listor, metoder och tips som jag snabbt kan tillämpa i min vardag, men det får aldrig bli grunden för mitt föräldraskap. Grunden måste vara djupare och bygget gå långsammare. Att växa i sitt föräldraskap är ingen snabb process, men jag hoppas att mitt och ditt behov av barmhärtighet ska få prägla hur vi bemöter våra barn lite mer för varje dag. Jag rekommenderar varmt Tripps bok som en hjälp längs vägen!
Rummet innanför av Anna Karlsson, Sjöbergs förlag, 2020, 242 s
Äntligen kom uppföljaren! Båda mina döttrar har längtat efter fortsättningen på Anna Karlssons debutbok ”Inte som du tror”. Efter att jag sedan ett par dagar läst klart ”Rummet innanför” för 13-åringen har 11-åringen tagit över boken.
I ”Rummet innanför” får vi återigen träffa Miranda och Mirabelle. Deras relation till varandra går som en röd tråd även genom denna bok, men medan det bärande temat i relationen var konflikt i första boken är det här gemenskap och stöd. I den här boken får även Mirandas tvillingbror Erik en egen historia. Det är sommar, Mirabelles mamma är fortfarande på behandlingshem och Mirabelle bor hos sin pappa på herrgården. Granne med herrgården bor Mirandas familj hos mormor Edith över sommaren. Mirabelle söker efter svar på alla frågor hon har om sin uppväxt, Miranda har mardrömmar sedan en omskakande upplevelse i slutet på vårterminen och Erik kastas in i ett uppdrag han inte vill genomföra. Alla tre får brottas med vad som är vist att fråga, berätta och göra. De får jobba med frågan om hur Gud leder och vad Gud kan vilja i olika situationer. Boken inleds med ett bibelord ur Efesierbrevet 1:18: ”Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till.” Det märks tydligt att författaren genom karaktärernas erfarenheter i berättelsen önskar att även läsarna ska få den bönen uppfylld.
Min dotter älskade den här boken, precis som den första. Jag kan tycka att intrigen inte blir lika stark i den här som i ”Inte som du tror” och boken känns inte lika genomarbetad. Ändå är det härligt att få fortsätta följa Mirabelle, Miranda och Erik, och det är tydligt att kristna tonåringar kan identifiera sig med innehållet och uppmuntras i sin relation till Gud av den. Det är så viktigt och vi hoppas att Anna Karlsson skriver ännu fler böcker!
Jag gick genom korridoren, som på ena sidan var täckt av klassrumsdörrar och blå elevskåp, på andra av lång tegelröd vägg. Plötsligt hörde jag det bakom mig.
– Jesus, Jesus, Jesus.
Det var inte första gången som den lite stöddige killen en
årskurs över mig ropade Jesus i korridoren efter mig. Jag var väl trött på det,
för plötsligt vände jag mig mot honom, stirrade honom i ögonen och sa:
– Du tror du är så himla rolig, men det är du inte.
Efter det började killen heja trevligt på mig i korridorerna.
Vad har du för erfarenheter av att vara kristen i skolan? Den
här händelsen från mitt liv slutade på ett bra sätt. Det som började i en form
av kränkning på grund av min tro slutade med att jag fick ett respektfullt
bemötande. Så är det tyvärr inte i alla lägen.
För några veckor sedan släppte Claphaminstitutet en ny rapport ”Kränkt för sin tro – Kristna ungdomars upplevelse av sekulär intolerans i dagens svenska skola”. Författarna Johan Eddebo, Per Ewert och Sven Magnusson vill med rapporten beskriva och analysera ”hur kränkningar och attityder gentemot religion upplevs av kristna elever i det offentliga skolsystemet i Sverige.” (Eddebo, s 4). Sammanfattningsvis kommer de fram till att elever som är öppna med sin tro ofta upplever sig utsatta av både elever och lärare, många elever skräms till tystnad om sin tro, skolan har en stark sekulär norm, ett stort antal elever i den svenska skolan blir mobbade på grund av sin tro och att svensk skolmiljö istället för att bidra till öppenhet och förståelse snarare skapar och förstärker fördomar (Eddebo, s 27).
I samband med att rapporten släpptes var jag med på den digitala konferensen ”Får kristna plats i skolan?” som Claphaminstitutet arrangerade tillsammans med Svenska apologetiksällskapet och Ny generation. Om du missade konferensen går det utmärkt att se den i efterhand. Jag tänkte här dela med mig av några reflektioner från konferensen och från min läsning av rapporten.
Min första reaktion över rapporten är sorg. Hur kan samhälle, skola och lärare underlåta att ta på allvar att elever får utstå kränkningar? I Sverige är vi på många sätt bra på att betona att ingen ska utsättas för diskriminering, men när det gäller diskriminering på grund av religion verkar vi ha en stor lucka. Rapporten talar om att detta till viss del kan bero på Sveriges historia som en kristen enhetskultur, där religionen kopplats till makten, och det lever kvar i klassrummen, trots att kristna idag är i minoritet i samhället. På grund av historien accepteras gliringar och nedlåtande kommentarer om kristen tro från både elever och lärare. Det är inte acceptabelt.
Med mina egna barn och i andra sammanhang brukar jag försöka prata om att skolans undervisning inte är neutral. Det är också något som rapporten tydligt kommer fram till. Skolan präglas av en sekulär norm, där den ateistiska världsbilden ses som neutral. Skolan ska enligt läroplanen ge en saklig och allsidig undervisningen. Jag tänker att skolan ofta blandar ihop neutral med saklig. Micael Grenholm lyfte på konferensen en intressant tanke. Han menade att det vore bättre om skolan utgick från en agnostisk hållning i undervisningen istället för en ateistisk. En agnostisk hållning tar inte ställning för den ena eller andra världsbilden, utan lyfter fram kunskap om alla, och för- och nackdelar med dem. Det tror jag skulle ge en mycket bättre mångsidighet i undervisningen. Claphams rapport pekar på samma sak när de säger att ”En princip som helt uppenbart behöver tydliggöras för lärarkåren är att religiösa livsåskådningar är rationellt legitima i lika hög grad som en sekulär livssyn.” (Eddebo, s 25).
Ett problem som vi pratade om här hemma bara häromdagen är att det är svårt att vara den som har en avvikande uppfattning i klassrummet. Det behöver inte bara handla om frågor kring religion. När man inte tycker som majoriteten anses man lite dum. Att vi har fått ett så dåligt samtalsklimat i klassrummet (och i samhället i stort?) är djupt problematiskt. På konferensen “Får kristna plats i skolan?” pratade Karin Kittelmann Flensner om att klassrummet inte ska vara intellektuellt säkert, men säkert för dig som person. Elever ska alltså utmanas med nya kunskaper och perspektiv, men det ska alltid vara tryggt att tänka högt, ha avvikande åsikter och pröva idéer utan personangrepp. Många av de intervjuade i Claphams rapport uttrycker att de inte längre är öppna med sin tro, just av rädslan för personangrepp. Här verkar vi ha en lång väg att gå idag.
Alla vi som har barn och ungdomar runt omkring oss – vi kan må vara föräldrar, barn- och ungdomsledare eller andra vuxna som barnen umgås med – måste stötta barnen! Lyssna på vad de berättar om hur det är att vara kristen i skolan och bland ickekristna vänner. Låt dem ställa sina frågor och ge dem mer kunskaper om kristen tro. Hjälp dem att hitta bra sätt att föra samtal. Och sist men inte minst – acceptera inte att de blir kränkta för sin tro! Kontakta skolan, tala med lärare och rektor, hänvisa till läroplanens ord om att alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan med förtroende för och visshet om att barnen inte blir ensidigt påverkade för den ena eller andra åskådningen (Lgr11 s 8) och att ingen ska “utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas.” (Lgr11, s 7).
Kommentarer