Barnpedagogen

Om bibel, barn och pedagogik

Tag: georgerosvall

Boktips – Tusenvärlds hjältar – Skattletaren

2026-07-18 / / Inga kommentarer

Tusenvärlds hjältar – Skattletaren av Joseph A. Davis, illustrationer av George Rosvall, Stevali Barn, 2026, 147 s.

För den som är i slukaråldern och älskar fantasy är Joseph A. Davis författande en guldgruva. I en ny serie – Tusenvärlds hjältar – återvänder Davis till Tusenvärld, världen där serien som börjar med Dunkelstjärnan utspelar sig (se min recension av den boken här). Den serien riktar sig till 12-13-åringar, medan den nya serien vänder sig till något yngre läsare. Som läsare får du i den första delen ”Skattletaren” möta nya karaktärer och äventyr, men omgivningen är bekant om du läst den förra serien. Om du inte läst den får du ändå en tecknad introduktion till Tusenvärld innan berättelsen börjar, och saker förklaras längs vägen.

Boken börjar i händelsernas centrum. Jana sitter fången hos en greve som använder henne för att leta upp skatter. Från sitt fönster ser hon en äldre pojke dyka upp, binda den trehövdade Trippelkäft i vallgraven, och klättra upp för väggen mot Jana. I Tusenvärld har alla olika skaparkrafter. Jana kan använda sin för att hitta saker, den äldre pojken verkar kunna skapa saker, som handtag att klättra på, genom att rita. Pojken letar efter sin syster, och blir besviken över att bara hitta Jana, men tillsammans tar de sig iväg från greven och äventyret börjar.

Det märks att ”Skattletaren” är anpassad för lite yngre läsare. Den är kortare, mer rakt på sak i berättandet och huvudkaraktären är 9 år. Det finns inte så mycket av kulturkrockar i den här boken som det ofta gör i Davis böcker, men en del språkförbistringar. En del karaktärer i boken är svåra att veta om de är goda eller onda. Det kan vara bra att lämna läsaren i lite ovisshet, men ibland upplever jag en mix av för naiv godtrogenhet hos karaktärerna och ett lite för lite bearbetat berättande av författaren.

Berättelsen präglas av frågan kring försoning. Kan man förtjäna upprättelse, eller går vissa saker bara att försona genom förlåtelse av nåd och utan förtjänst? Jana håller fast vid det senare och bemöter pojken just på det sättet.

Boken är lättläst och man vill veta hur det ska gå. Spänningskurvan hade kunnat få vara lite högre i hela berättelsen. Slutet gör tydligt att man kan förvänta sig att det kommer fler delar. Sista sidan känns nästan mer som slutet på ett kapitel än på en bok. Min 13-åring, som tyckte väldigt mycket om Kampen om Tusenvärld, gillade Skattletaren och att åter få dyka in i David fantasyvärld.

Boktips – Enhörningstjuven

2026-03-26 /

Enhörningstjuven av Joseph A. Davis, illustrationer av George Rosvall, Hylleruds Förlag 2025, 146 s.

Joseph A. Davis har tidigare bara skrivit böcker inom fantasy, och flera av dem har jag recenserat här på bloggen, men i sin senaste bok provar han på deckargenren. ”Enhörningstjuven” riktar sig till 6-9-åringar och har många av de klassiska deckarelementen – två kumpaner (en tjej och en kille), ett mysterium, en misstänkt, spionage, ledtrådar, samt mer eller mindre troliga slutsatser.

Boken innehåller också ett flertal typiska karaktärsdrag för barnböcker. Den ena huvudkaraktären, 10-åriga Liv, är nyinflyttad och känner ingen, och den andra, Mo, ses som en udda fågel med sitt ständiga läsande. Antagonisten är Filip, den farliga killen i parallellklassen som alla aktar sig för. Barnen kan handla på egen hand, eftersom vuxna lyser med sin frånvaro, förutom någon enstaka lärare, och miljön har sin utgångspunkt i en skog där vilka äventyr som helst kan uppstå.

Det är härligt att mycket av det som kännetecknar Davis böcker följer med i genrebytet. Kulturkrockarna finns mellan hur olika familjer lever sina liv, lite märkliga vanor finns hos Mo som kan ha vad som helst som bokmärke och Liv som stoppar vad som helst i sin ryggsäck och även om boken är realistisk smyger en och annan enhörning och pegasus sig in i berättelsen. Som läsare känner jag också igen mig i Davis världsbild när han jobbar med stora frågor som fördomar, konflikter, försoning, skuld och förlåtelse. Däri ligger den stora behållningen med boken.

Själva deckargåtan är inte så komplicerad och jag misstänker att även de yngsta läsarna tidigt anar hur allt hänger ihop. Här hade Davis kunnat hålla läsarna i ovisshet lite längre genom att göra gåtan lite mer komplex. Kanske att berättelsen mer kan liknas vid en deckarroman, där skeenden utanför själva gåtan blir viktiga, snarare än en pusseldeckare där allt kretsar kring mysteriet.

Boken är lättläst och man vill veta hur det ska gå. Språket är bra och kapitlen är 6-8 sidor långa. De lättas upp av George Rosvalls svartvita illustrationer, som ibland känns platta och ibland blir mer levande.

Det lilla emblemet på omslagen där det står ”Den hemliga trädkojan” ger en föraning om att det kommer fler böcker om Liv, Mo och Filip, och det välkomnar jag.

Boktips – rory med litet r

2026-03-20 /

rory med litet r av Sara Andersson, illustrationer av George Rosvall, Pärlan förlag 2025, 103 s.

”rory med litet r” är en fin liten berättelse om en liten pojke som görs ännu mindre av alla runt omkring honom. Redan på första sidan irriterar jag mig över rorys märkliga mamma som förminskar sin pojke så från födseln att hans namn får stavas med liten bokstav. Hon förutsätter hela tiden att han är klen, vilket får rory själv och hela hans omgivning att göra detsamma. Som vuxen läsare förstår man tidigt att mamman själv drivs av rädsla för allt som skulle kunna vara farligt. Eftersom det mesta i livet skulle kunna vara farligt, får rory nästan inte göra någonting.

I skolan blir han en hackkyckling, för både lärare och elever. rory är helt ensam. Allt blir värre och värre tills en dag då mamma kommer på att de ska gå på kyrkans basar och rory plötsligt får en vän, eller två.

Berättelsen är välskriven och får läsaren att känna empati med ror, ilska mot dem som förminskar honom och sorg över hur rory har det. Det vackraste är när det blir en vändpunkt i mammans förhållningssätt till rädsla och till rory. Genom hela boken skrivs rory med litet r, förutom när en mening börjar med hans namn. Om man redan bryter mot en skrivregel tycker jag att det hade varit konsekvent att även byta mot regeln med stor bokstav i början av en mening, men det är ingen stor sak. Boken passar för 7-10-åringar. Varje kapitel är 5-7 sidor och har små illustrationer över kapitelrubikerna.

En stor poäng i boken är att Jesus kan vara din kompis. Jag hade gärna haft med något av att Jesus också är frälsare och kung, men fokus i den här berättelsen är ensamhet och behovet av att ha en kompis som alltid är med – och det är ju verkligen Jesus. Berättelsen tar också upp att bön kan förändra situationer. Allt blir inte helt plötsligt enkelt för rory, men det förändras tillräckligt för att ge hopp. Kompisen Lotta kommer in som en liten virvelvind i rorys liv och tar allt så självklart. Den där självklarheten som ett ensamt barn, eller en sargad familj, kan behöva få möta ibland. En riktig jesuskärlek.

Boktips – Edgar och draken

2024-09-10 /

Edgar och draken av Joseph A. Davis, illustrerad av George Rosvall, Pärlan förlag, 2024, 101s.

Fantasygenren bjuder på många möjligheter till att spegla vår värld i andra skapade världar. Med lite distans till vår verklighet kan berättelsen lyfta frågor om sanning, vänskap, falskhet, gott och ont. Joseph A. Davis gör detta på ett bra sätt i sina böcker. Tidigare har jag läst och recenserat Markus av Trolyrien, som passar mellanstadieåldern och uppåt. Davis senaste bok ”Edgar och draken” riktar sig till lite yngre barn, 6-9 år. Det är en kapitelbok med 3-5 sidor per kapitel och svartvita helsidesillustrationer utspridda här och där.

Edgar hämtas mitt i natten av sin vän draken. Drakriket är i stor fara och behöver Edgars hjälp. Edgar packar sin ryggsäck och sedan svävar han iväg på drakens rygg och äventyret börjar. När skuggor och ondska är på väg att ta över Drakriket får Edgar söka efter vapen som kan ge ljus och besegra ondskan. Vad tror ni att de hittar?

Davis har en livlig fantasi, gestaltar kulturkrockar och ger saker från vår värld helt nya funktioner. I ”Edgar och draken” dyker det upp tennisbollar, till synes utan anledning, men de visar sig vara riktiga skatter. Jag gillar att författaren jobbar med att det som är självklart för en grupp är obegripligt för en annan. Samtidigt lyfter det inte alltid berättelsen utan blir mest bara konstigt.

I skrivande av skönlitteratur brukar man tala om vikten av gestaltning. Författaren ska inte berätta utan visa vad karaktärerna känner, inte förklara utan åskådliggöra situationer. Det är en svår konst och jag kan tycka att ”Edgar och draken” har brister i gestaltningen, även om själva händelseförloppet är bra och spännande.

Min 11-åring läste boken före mig och han uppskattade hur Davis väver in det kristna budskapet. Det gillar jag också. Författaren får fram betydelsen av att lära sig minnesverser ur Bibeln och han visar vad synd, omvändelse och förlåtelse är. Han visar på evangeliet och vad som verkligen kan besegra mörkret.

“Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)

© 2026 Barnpedagogen

Tema av Anders Noren — Upp ↑