Resan till kungens rike av Anna Andersson, Pärlan förlag, 2013, 135 s.
Var inte rädd av Anna Andersson, Pärlan förlag, 2014, 132 s.
En annorlunda pusselbit av Anna Andersson, Pärlan förlag, 2015, 128 s .
Inför advent skrev jag på bloggen om boken “När pottisarna råkade stjäla julen” och nämnde då att Anna Andersson har skrivit fler böcker som utspelar sig i Sagans värld. För några år sedan läste jag “Resan till kungens rike” för mina två yngsta barn och nu har vi läst de två efterföljande delarna “Var inte rädd” och “En annorlunda pusselbit”.
I var och en av de tre böckerna får vi följa olika barn som av olika anledningar behöver få komma till kungen och vara med honom i hans rike. Böckerna skildrar sorg, skuld, avundsjuka, kärlek, längtan och utanförskap på ett tilldragande sätt. I botten ligger hela tiden ett hopp – den som vänder sig till prinsen och litar på honom kan komma till Kungens rike.
Sagans värld liknar naturmässigt vår egen, men där finns också fantasifulla varelser som som flygande jättesniglar, ett pessimistfolk som bor under jorden och minidrakar. Olika öar i världen gestaltar olika årstider och känslor och uppe på molnen bor det troll som äter sig mätta på molntussar och faller ner till nästa moln när ett tar slut.
Författaren väver på ett skickligt sätt ihop böckerna med varandra – Tistella behandlar huvudpersonen Torva illa i “Resan till kungens rike”. Sedan får vi inte veta mer om henne förrän hon tar plats som huvudperson i “Var inte rädd”. Hahi, som är huvudperson i “En annorlunda pusselbit” dyker upp både i “Var inte rädd” och i boken om pottisarna. Och Torva finns på olika sätt med i alla tre böckerna. Sammanflätningen gör att det känns som att vara i olika delar och tider på en gång i Sagans värld.
Böckerna passar för 6-9-åringar och både att läsa på egen hand och högt. Kapitlen är 8-10 sidor långa. Språket är vackert, men något skiftande i hur väl gestaltningen lyckas. Ibland grips jag verkligen av berättelsen, ibland inte. Författaren planterar ledtrådar till vad som kommer att hända så att läsaren i förväntan läser vidare för att se om det blir som man tror. De svartvita illustrationerna av Anna Andersson själv är välgjorda, även om jag tycker att hennes bilder i boken om pottisarna var mer uttrycksfulla.
Böckerna har ett tydligt budskap om att det bästa är att få vara kungens barn och att det är det alla längtar efter. Prinsen är den enda som kan föra en till kungens rike. Vägen dit är inte alltid enkel, och inte heller de uppdrag man kan få av kungen när man lärt känna honom, men kungen är alltid med och lyssnar när man vänder sig till honom. Det är härligt!
Kristendomen bevisad för unga – utred Jesus med en riktig brottsutredare av J Warner Wallace och Susie Wallace, översättning Maria Sturefelt, Pärlan förlag, 2020, 127 s.
Att kriminallitteratur är en populär genre bland barn och vuxna är väl ett understatement. Går man till deckarhyllorna på biblioteket flödar det över av böcker. För barn är serier som Lasse-Majas detektivbyrå, Cirkusdeckarna och Dalslandsdeckarna bara några exempel. Därför tänker jag att det är ett smart grepp att även undersöka Jesus, Bibeln och kristen tro som ett kriminalfall. Det är just vad Susie och J Warner Wallace gör i sin apologetiska bok ”Kristendomen bevisad för unga” som just har kommit ut på svenska.
J Warner Wallace är själv brottsutredare och jobbar med kalla fall. Han blev kristen genom att undersöka kristen tro på samma sätt som han tog sig an fall i sitt yrke. Sedan dess har han skrivit flera böcker för både barn och vuxna ur ett kriminalperspektiv. Parallellen blir tydlig till Lee Strobel, vars böcker jag recenserat tidigare (Fallet Jesus för unga och Fallet mirakel för barn). Han började också att undersöka kristen tro utifrån sitt yrke, som journalist, blev kristen och skriver sedan böcker utifrån det perspektivet.
Det jag tycker blir en styrka i Wallace bok är att han inte bara undersöker kristen tro som en brottsutredare, han lär också läsaren hur det går till. Läsaren får med sig principer som sedan går att tillämpa på alla möjliga frågor man kan ha om tro och livsåskådningar.
Författaren tar med dig som läsare i boken genom att göra dig
till en av deltagarna i en utredarutbildning för ungdomar på polisstationen i
staden. Tillsammans med Daniel, Hanna, Jason och andra får du gå i skola hos
brottsutredare Jeffries. Med utgångspunkt i en upphittad skateboard, som ingen
vet vem som äger, får eleverna lära sig att arbeta med öppet sinne och inte
låta sig styras av förutfattade meningar. De får lära sig att dra slutsatser,
titta på direkt och indirekta bevis, undersöka och värdera vittnen och
spårbarhet och mycket mer. Samtidigt som problemet med den mystiska skateboarden
undersöks arbetar gruppen med frågor om Guds existens, Jesus uppståndelse och
evangeliernas trovärdighet. Det är riktigt spännande! Boken sista kapitel tar
upp skillnaden mellan att ”tro att” Bibeln är sann och att Jesus har uppstått och
att ”tro på” detsamma. Här får Wallace tydligt fram målet med apologetiken –
att människor ska komma till tro på Jesus Kristus och leva i relation med
honom.
Boken har gott om svartvita realistiska illustrationer och i marginalen finns med jämna mellanrum grå rutor som handlar om att förklara ord, att gräva djupare och andra uppdrag. Översättningen är riktigt bra. Barnen som är med i berättelsen går en kadettskola, och kadett är inte ett ord som vanligen används inom polisväsendet i Sverige, men den tydliga amerikanska kontexten gör att det ordvalet inte stör. Däremot hoppar jag till när skolans namn ”Elm Road School” direktöversätts till ”Elmvägsskolan”. Här tror jag det hade varit bättre att behålla det amerikanska namnet.
Till boken hör en hemsida där läser själv kan gå utredarskolan med hjälp av filmer med J Warner Wallace, arbetsblad och diplom. Sidan finns än så länge bara på engelska.
”Kristendomen bevisad” passar kanske allra bäst för barn att läsa själva, då det är lättare att bilda sig ett helhetsintryck av bilder, text och textrutor då, men den går också bra att högläsa. Den passar för barn från ungefär 9 år och håller ett par år upp i tonåren. Om jag skulle jämföra med Strobels böcker tycker jag att de håller något kortare, upp till 12-årsåldern. För min egen del är nog Wallace en favorit framför Strobel.
Juldagboken av Åsa Jansson, Pärlan förlag, 2016, 91 s
”Juldagboken” är en mysig liten bok som passar för barn i 9-årsåldern att läsa i adventstid. Den utspelar sig i advent under 2000-talet och är berättad i tredje person från huvudpersonen Tindras vinkel. Tindra och hennes familj har just flyttat till ett nytt hus utanför samhället. Huset är stort och bra, men kostade inte så mycket och det är bra för Tindras pappa är arbetslös. Tindra funderar mycket på vilka som bott i huset förut och till sin glädje hittar hon en dagbok i ett hemligt rum. Genom dagboken får hon lära känna en jämnårig tjej som växte upp i huset på 1980-talet. Inför julen har Tindra två önskelistor. Den ena får mamma och pappa. Den andra är hemlig och mycket viktigare. Tindra ser att pappa inte är glad. Han har inte varit riktigt glad på länge.
Den parallella adventsberättelsen i dagboken ger mig många tillbakablickar till hur min lågstadietid var på 1980-talet, med luciatåg, julspel och högläsning i klassrummet med levande ljus. Jag vet inte hur ett barn som läser boken nu relaterar till dagboksanteckningarna. Kanske de har fler kopplingar till Tindras liv. Dagboksanteckningarna är långa och utförliga och det känns inte helt trovärdigt att en nioåring skulle skrivit så mycket. I övrigt tycker jag berättandet fungerar väl. En katt kommer in i historien lite abrupt för att kunna riva granen. Läsaren har innan dess inte fått något tecken på att det fanns ett husdjur hos Tindras familj. Jag kan också tycka att Tindra inte riktigt bottnar i sina känslor ibland. Hon blir ledsen av att pappa blir ledsen, men sedan tänker hon på något juligt och så är det bra igen. Kanske går det så fort för ett barn i verkligheten, men jag tror berättelsen hade tjänat på att vara i känslorna lite längre.
Boken är läsvärd och får ett medelbetyg av mig. Den passar bra för barn som läser självständigt, men också för högläsning.
Fram med glittriga papperskalendrar med luckor, chokladkalendrar, broderade paketkalendrar och radio- och TV-kalendrar! Jag omger mig gärna med alla varianter av kalendrar, men vill här slå ett extra slag för bokkalendern: att läsa en bok med ett kapitel för varje dag från 1 december till julafton. Jag minns hur mysigt det var när min lågstadiefröken läste ”Marias lilla åsna” av Gunhild Sehlin i skenet av levande ljus på alla skolbänkar. Det låg både en spänning och ett lugn över rutinen att läsa ett kapitel varje dag.
De senaste åren har Pärlan förlag gett ut inte mindre än fyra olika böcker med kalenderstruktur. Jag har läst dem och delar här mina tankar om “När pottisarna råkade stjäla julen” av Anna Andersson, “Julen vi aldrig glömde” av Kristina Wikström samt “Tre vise män, en tant och jag” och “Vi gav oss av mitt i natten” av Ulf Fredeväg och Nicolina Holmgren.
När pottisarna råkade stjäla julen av Anna Andersson, 2017, 140 s
Anna Andersson har gett ut flera böcker som utspelar sig i Sagans värld. De är vackert skrivna och skildrar olika folks liv med kungen och hans prins som centrum. I ”När pottisarna råkade stjäla julen” får vi lära känna pottisarna, som bor långt ner under marken. De ser ut ungefär som potatisar och en dag råkar småbonden Arvid gräva upp en hel liten pottisfamilj när han ska ta upp potatis. Julen närmar sig och gömda i Arvids och hans fru Lisens hus får pottisfamiljen börja uppleva julen med glitter och pynt, mat och godis, barnbarn och julklappar, glada sånger och dans runt granen. En stjärna, en svart tjock bok och lugna sånger finns det visst också, men dem tänker pottisarna inte så mycket på.
Ett av pottisbarnen frågar sin mamma varför de inte brukar fira jul. Mamma svarar: ”Jag visste inte att julen fanns. Men nu när vi vet det så ska vi förstås fira jul så mycket vi orkar.” Och det är precis vad familjen gör. De tar med sig pynt och mat från Arvid och Lisen återvänder till de andra pottisarna under marken. Sedan firar de jul om och om igen under lång tid med tjo och tjim. Men långt bak i minnet finns en stjärna, en sång om tusen juleljus och någon som ska komma med frid.
Boken passar för 6-9-åringar och de fyra-sex sidor långa kapitlen är precis lagom för en högläsningsstund varje dag. Språket är vackert och gestaltningen väldigt bra. De svartvita ilustrationerna som Anna Andersson själv gjort uttrycker pottisarnas känslor och lyfter fram julstämningen. Som komplement till boken finns en målarbok för den som vill ha mer glädje av illustrationerna.
Genom att låta pottisarna fundera över varför man firar jul tar författaren på ett väl avvägt sätt upp de stora frågorna om meningsfullhet, frid och försoning, död och liv. Jag tycker berättelsen lyckas väl med att visa att allt kan finnas med i julfirandet, men om evangeliet om barnet i krubban inte finns med blir det andra ihåligt.
Julen vi aldrig glömde av Kristina Wikström, Pärlan förlag, 2016, 224 s
I ”Julen vi aldrig glömde” får läsaren lära känna några familjer i den lilla trevliga staden Storängsbyn. Snön faller den första söndagen i advent och kyrka och hem fylls under månaden som kommer av julstämning, men också av äventyrliga och farliga strapatser. Varje kapitel bär en egen liten historia, men det finns också en röd tråd genom hela boken. Den tycker jag dock är svår att få grepp om till en början och det är först i kapitel 10 när den fattige pojken Edvards fickkniv kommer bort som berättelsen tar fart.
Telefon som bara vuxna får använda, skola på lördagar, hästskjutsar och luftdriven kyrkorgel är tidsmarkörer som för tankarna till tidigt 1900-tal. Den välbärgade och generösa familjen Rosenkvist i kontrast till den fattiga änkan Skogsäter med sonen Edvard påminner om Astrid Lindgrens Madicken, och barnens gemensamma promenad till skolan och upplevelser i och utanför skolan alluderar till bullerbybarnens vardag.
Läsare i 9-12-årsåldern kan känna igen sig i de olika barnens bekymmer och glädjeämnen; hur det är att sakna sin bästa vän, att tappa bort en värdefull ägodel, att äntligen få göra något man längtat efter, att känna den första pirrande känslan av förälskelse, att livet inte är rättvis för alla, att göra fel och be om förlåtelse och mycket mer. Varje kapitel är sju-åtta sidor långt med enstaka illustrationer av författaren själv. Boken omslag tycker jag mycket om, men i övrigt tillför illustrationerna inte så mycket.
Även om boken har en bra grundberättelse och bitvis blir väldigt spännande tycker jag att den hade mått bra av en mer genomarbetat gestaltning. Nu blir det långa beskrivningar av händelser som jag läser istället för att uppleva tillsammans med barnen i boken. Det finns med för många personer i berättelsen och helheten hade blivit bättre om några av bifigurerna strukits.
Tre vise män, en tant och jag av Ulf Fredeväg, illustrerad av Nicolina Holmgren, Pärlan förlag, 2018, 112 s
Ulf Fredevägs första bok berättar ur en pojkes perspektiv hur det gick till när de vise männen såg en ny stjärna och började följa den hela vägen till Betlehem. Pojken Yaqub är son till en av de vise männen och får tillsammans med sin hund följa med de vise på resan. En tant, gift med en annan av de vise männen, och en vägvisare följer också med. Det blir en strapatsrik resa där sällskapet flera gånger hotas av att inte nå ända fram med sina gåvor till barnet, som ska vara både kung, Gud och människa.
Boken passar för 6-9-åringar. Varje kapitel består av två uppslag och har färgillustrationer av Nicolina Holmgren. Jag tycker om illustrationerna som lyfter karaktärernas personligheter och hjälper läsaren att se miljöerna framför sig. De flesta kapitel slutar med en dikt, oftast med de avslutande orden ”Så vi reser dit – vårt uppdrag. Tre vise män, tant Ana och jag.” Dessa poem ger en härlig rytm åt berättelsen.
Boken börjar med att pojken Yaqub återberättar allt som hänt för sin övriga familj när sällskapet kommit tillbaka från Betlehem. Det är så mycket att berätta så han gör det bit för bit varje dag. På så sätt blir kalenderstrukturen naturlig. Ju närmare jul läsaren kommer desto närmare kommer de vise männen Betlehem.
Författaren håller tidsperspektivet öppet, så att läsaren förstår att de vise männen inte kom till Betlehem just när Jesus fötts, utan en tid senare. Jag uppskattar både detta och att geografin – som varifrån de vise männen kommer – inte är så exakt, samtidigt som det framkommer att det sedan länge bott judar österut och att de vise männen har en del kunskap om Bibelns Gud.
Jag kan ibland tycka att berättelsen blir något rörig. Det har att göra med både gestaltningen och att det är lite många personer och namn stundtals. Det finns också ett didaktiskt tilltal i berättelsen som jag inte tycker tillför något. Sammantaget är det dock ett härligt äventyr som jag kan rekommendera!
Vi gav oss av mitt i natten av Ulf Fredeväg, illustrerad av Nicolina Holmgren, Pärlan förlag, 2020, 109 s
”Vi gav oss av mitt i natten” har samma struktur, illustratör och berättarstil som ”Tre vise män, tant Ana och jag” och passar även den för 6-9-åringar. Den andra boken börjar där den första slutade, med att de vise männen tar en annan väg hem för att inte träffa Herodes och med att Josef i en dröm blir tillsagd av en ängel att han, Maria och barnet måste fly till Egypten för att Herodes inte ska döda barnet.
När ”Vi gav oss av mitt i natten” börjar har Jesus blivit 12 år och har just varit i Jerusalem och firat påsk. Familjen stannar sedan kvar i Betlehem några dagar. Där ber Jesus att Maria och Josef ska berätta om hur det var i Egypten, eftersom han själv inte minns det. I sällskap av vänner från när Jesus föddes börjar Josef och Maria berätta om de ofta skrämmande äventyren det var med om på flykt. Berättelsen ger en stark skildring av att Jesus också varit flykting. Jag får en tankeställare av att tiden i Egypten inte bara framställs som fridfulla, utan också farliga år.
Båda Fredevägs böcker målar upp detaljer om en resa som Bibeln inte berättar något om. Det är ett spännande grepp som i grunden tilltalar mig, men jag har svårare för själva konceptet i ”Vi gav oss av mitt i natten”. Dels visas familjens resväg i Egypten med hjälp av en karta på bokens insida och det skapar en känsla av fakta kring berättelsen som inte finns, dels tycker jag att Jesus karaktär som barn inte är helt enkel hur man ska gestalta och vilka friheter man kan ta sig.
Första uppslaget i varje kapitel har en och samma illustration som påminner om väggmålningar i Egypten. Figurerna i bilden byter dock plats i varje kapitel så att de lyfter fram vad som händer i resan i just det kapitlet. Det gillar jag. Övriga illustrationer blir inte lika tilltalande för mig som i den första boken.
”Vi gav oss av mitt i natten” har inte ett lika regelbundet inslag av dikter som den första boken och jag kan sakna den ram som dikterna gav. Även den här boken har svagheter i gestaltning, didaktiskt tilltala och antalet personer. Kanske behöver jag läsa den en gång till för att riktigt ta till mig helheten.
Välj en bok och läs!
Alla fyra böckerna är läsvärda. ”Julen vi aldrig glömde” ska jag tipsa min elvaåring om att läsa på egen hand i år. ”När pottisarna råkade stjäla julen” är helt klart min favorit. Det är ett par år sedan vi läste den högt här hemma, så jag tror att jag och sjuåringen ska mysa med den i december! Vilken bok väljer du?
Fallet mirakel för barn, Lee Strobel, översättning Jospeh A Davis, Pärlan förlag, 2019, 148 s.
För en tid sedan läste jag ”Fallet Jesus för unga” för mina två yngsta barn. Du kan läsa recensionen här. Nu har vi även hunnit läsa ”Fallet mirakel för barn”, som är den andra av Strobels apologetiska böcker för barn som finns på svenska. I början av boken var både sjuåringen och elvaåringen mycket engagerade och vi diskuterade om det finns mirakel och vad som kan vara ett mirakel. På första kapitlet presenterar författaren tre villkor för att något ska kunna kallas mirakel. Dessa är att det ska vara orsakat av Guds kraft, ett tillfälligt undantag från naturens vanliga gång och gjort med syftet att visa att Gud handlar i historien. Elvaåringen tyckte att man också skulle lägga till en fjärde punkt om att det ska vara oförklarligt på andra sätt.
Efter ett par kapitel märktes det att sjuåringen inte tyckte
den här boken var lika intressant som den förra. Jag tror att det kan bero på
att boken om mirakel är något svårare än boken om Jesus och att det inte finns
lika många träffsäkra frågor under läsningens gång. Elvaåringen däremot sög åt
sig av innehållet. Hon tyckte också att det skulle vara intressant att få läsa
böcker som var skrivna om liknande ämnen ur till exempel ett islamskt
perspektiv, för att få veta hur andra livsåskådningar förklarar olika saker i
tillvaron.
Båda böckerna har samma typ av upplägg. I ”Fallet mirakel för barn” har kapitlens inledande historier någon koppling till miraklers möjlighet eller omöjlighet. Strobel undersöker sedan i journalistisk stil bevisen för mirakel genom att intervjua eller läsa om vad olika forskare gjort. Det finns en genomtänkt bredd i boken då författaren börjar med att ta upp vad ett mirakel är, sedan kopplar han nutida mirakel till skapelsens mirakel och Jesus mirakler. Det hjälper läsaren att få en helhetssyn på mirakler och hur Gud handlar. Strobel lyfter också hur en kristen kan se på situationer där mirakel inte sker och det tror jag är väldigt viktigt att prata med barn om.
Boken blir som allra bäst i slutordet ”Döm själv”. Strobel ger ett personligt exempel ur sin barndom, som tillsammans med en kärnfull sammanfattning av boken och en kärleksfull beskrivning av evangeliet – att du och jag av nåd kan få nytt liv genom Jesus död och uppståndelse – uppmuntrar läsaren till att själv ta ställning.
”Fallet mirakel för barn” haltar något i översättningen, vilket jag inte tyckte att ”Fallet Jesus för unga” gjorde. Det kan vara något för Pärlan förlag att ta till sig om de tänker ge ut fler av Strobels böcker. Och det hoppas jag verkligen att de gör, så att barn får fördjupa sig än mer i frågor om Guds existens, tro och nåd.
Fallet Jesus för unga, Lee Strobel, översättning Johanna Linnér, Pärlan förlag, 2020, 140 s.
Det är en glädje att se att böcker om kristen apologetik för barn och familj dyker upp allt oftare på den svenska marknaden. Vi har just läst ”Fallet Jesus för unga” här hemma. Den är den första av fem böcker i en serie som Lee Strobel skrivit för barn. Pärlan förlag har även gett ut ”Fallet mirakel för barn” och jag återkommer med recension längre fram på den. Lee Strobel är journalisten som genom grävande journalistik ville slå hål på myten om Jesus och kristen tro, men som blev överväldigad av vad han fann och blev kristen. I slutet av 90-talet kom hans bok för vuxna ”Fallet Jesus” ut och på ett förtjänstfullt sätt har han senare skrivit böcker för barn på samma tema.
Jag har boken högt för två av våra barn, 7 och 11 år gamla. Sjuåringen gav boken ett medelbetyg, men jag vet inte om det mest beror på att det är en faktabok och inte en skönlitterär bok, som vi oftast läser på kvällarna, eller om det handlar om boken i sig. Boken har ett du-tilltal vilket fungerar bra eftersom författaren tar med läsaren på en undersökande resa om Jesus. Sjuåringen har under läsningens gång spontant svarat på frågor i texten som varit mer eller mindre retoriska.
Boken fokuserar på Jesu identitet och uppståndelse och kapitel för kapitel jobbar Strobel med frågorna kring om Jesus kan ha varit galen, om han kanske aldrig dog, om lärjungarna kan ha haft en masshypnos, osv. Strobel svarar på frågorna med hjälp av väl underbyggd forskning, fakta och genomtänkta argument. Läsaren uppmuntras att själv fundera vidare med hjälp av frågor i varje kapitel. Boken har en avslutande del med fyra berättelser där författaren vill hjälpa läsaren att se hur självförtroendet som kristen ökar när man har mer kunskaper, och hur man kan bemöta invändningar och dåliga attityder från omgivningen rakt och samtidigt ödmjukt och respektfullt.
Den svenska översättningen flyter på bra. En del av de exemplifierade berättelserna har en tydlig amerikans kultur, men det är inget barnen har reagerat på vid läsningen. Grafiskt är boken luftig med fråge- och faktarutor och med många illustrationer i tecknad serie-stil. Det är lite synd att text som ingår i illustrationerna inte är översatta från engelska. 11-åringen uppskattade att jag läste allt som stod i faktarutorna också. Det gav lite mer kött på benen.
De två främsta styrkorna med boken är att den är skriven för att barn ska kunna läsa den själva och att den har en genomtänkt argumentation kryddad med exempel som passar barn. Jag kan fundera på varför förlaget i den svenska titeln valt ”unga” istället för ”barn” (engelska titeln är ”Case for Christ for Kids”), då boken tydligt riktar sig neråt i åldrarna i stil och uttryckssätt.
När vi läst tillsammans har det skapat flera bra samtal kring innehållet. Om barn läser den själva kan man som förälder be dem berätta vad de läst om och få igång samtal på det sättet. Vi kan varmt rekommendera boken!
Kommentarer