Bereden väg för Herren! Hosianna, Davids Son! Det är första söndagen i advent och vi får fira ett nådens år från Herren. Mitt i en värld som lider får vi möta Jesus, kungen som kommer i ödmjukhet och förkunnar syn för de blinda, läkedom för de sjuka och räddning för de förlorade. Titta på samlingen så får du veta mer om det!
OBS! Ibland går det lite fort. I filmen säger jag att Sakarja har med orden “Hosianna, Davids son!”. Det stämmer inte, utan “Hosianna” står i Psalt 118:25. Ordet betyder “Herre fräls” och är både ett hyllningsrop och en bön.
Jag råkar också säga att barnen ska tända nästa ljus i ljusstaken som de pysslar. Jag menar givetvis genom att sätta dit en ny papperslåga.
Dagens bibelberättelse: Matt 21:1-9
Följ samlingen på filmen. Ibland säger jag att ni kan pausa filmen en stund och sedan sätta på igen. Aktiviteter som jag nämner finns i länkar nedan. Det kan vara bra att du som förälder eller annan vuxen i förväg väljer vilket aktivitetsförslag som funkar bäst för er.
Gör en adventsljusstake av toarullar – du behöver 4 tomma toarullar, målarfärg eller papper, lim, gult silkespapper eller vanligt papper till lågor, piprensare och klistermärken. OBS! Barnen ska tända nästa ljus genom att sätta dit en ny papperslåga och inget annat!
Fram med glittriga papperskalendrar med luckor, chokladkalendrar, broderade paketkalendrar och radio- och TV-kalendrar! Jag omger mig gärna med alla varianter av kalendrar, men vill här slå ett extra slag för bokkalendern: att läsa en bok med ett kapitel för varje dag från 1 december till julafton. Jag minns hur mysigt det var när min lågstadiefröken läste ”Marias lilla åsna” av Gunhild Sehlin i skenet av levande ljus på alla skolbänkar. Det låg både en spänning och ett lugn över rutinen att läsa ett kapitel varje dag.
De senaste åren har Pärlan förlag gett ut inte mindre än fyra olika böcker med kalenderstruktur. Jag har läst dem och delar här mina tankar om “När pottisarna råkade stjäla julen” av Anna Andersson, “Julen vi aldrig glömde” av Kristina Wikström samt “Tre vise män, en tant och jag” och “Vi gav oss av mitt i natten” av Ulf Fredeväg och Nicolina Holmgren.
När pottisarna råkade stjäla julen av Anna Andersson, 2017, 140 s
Anna Andersson har gett ut flera böcker som utspelar sig i Sagans värld. De är vackert skrivna och skildrar olika folks liv med kungen och hans prins som centrum. I ”När pottisarna råkade stjäla julen” får vi lära känna pottisarna, som bor långt ner under marken. De ser ut ungefär som potatisar och en dag råkar småbonden Arvid gräva upp en hel liten pottisfamilj när han ska ta upp potatis. Julen närmar sig och gömda i Arvids och hans fru Lisens hus får pottisfamiljen börja uppleva julen med glitter och pynt, mat och godis, barnbarn och julklappar, glada sånger och dans runt granen. En stjärna, en svart tjock bok och lugna sånger finns det visst också, men dem tänker pottisarna inte så mycket på.
Ett av pottisbarnen frågar sin mamma varför de inte brukar fira jul. Mamma svarar: ”Jag visste inte att julen fanns. Men nu när vi vet det så ska vi förstås fira jul så mycket vi orkar.” Och det är precis vad familjen gör. De tar med sig pynt och mat från Arvid och Lisen återvänder till de andra pottisarna under marken. Sedan firar de jul om och om igen under lång tid med tjo och tjim. Men långt bak i minnet finns en stjärna, en sång om tusen juleljus och någon som ska komma med frid.
Boken passar för 6-9-åringar och de fyra-sex sidor långa kapitlen är precis lagom för en högläsningsstund varje dag. Språket är vackert och gestaltningen väldigt bra. De svartvita ilustrationerna som Anna Andersson själv gjort uttrycker pottisarnas känslor och lyfter fram julstämningen. Som komplement till boken finns en målarbok för den som vill ha mer glädje av illustrationerna.
Genom att låta pottisarna fundera över varför man firar jul tar författaren på ett väl avvägt sätt upp de stora frågorna om meningsfullhet, frid och försoning, död och liv. Jag tycker berättelsen lyckas väl med att visa att allt kan finnas med i julfirandet, men om evangeliet om barnet i krubban inte finns med blir det andra ihåligt.
Julen vi aldrig glömde av Kristina Wikström, Pärlan förlag, 2016, 224 s
I ”Julen vi aldrig glömde” får läsaren lära känna några familjer i den lilla trevliga staden Storängsbyn. Snön faller den första söndagen i advent och kyrka och hem fylls under månaden som kommer av julstämning, men också av äventyrliga och farliga strapatser. Varje kapitel bär en egen liten historia, men det finns också en röd tråd genom hela boken. Den tycker jag dock är svår att få grepp om till en början och det är först i kapitel 10 när den fattige pojken Edvards fickkniv kommer bort som berättelsen tar fart.
Telefon som bara vuxna får använda, skola på lördagar, hästskjutsar och luftdriven kyrkorgel är tidsmarkörer som för tankarna till tidigt 1900-tal. Den välbärgade och generösa familjen Rosenkvist i kontrast till den fattiga änkan Skogsäter med sonen Edvard påminner om Astrid Lindgrens Madicken, och barnens gemensamma promenad till skolan och upplevelser i och utanför skolan alluderar till bullerbybarnens vardag.
Läsare i 9-12-årsåldern kan känna igen sig i de olika barnens bekymmer och glädjeämnen; hur det är att sakna sin bästa vän, att tappa bort en värdefull ägodel, att äntligen få göra något man längtat efter, att känna den första pirrande känslan av förälskelse, att livet inte är rättvis för alla, att göra fel och be om förlåtelse och mycket mer. Varje kapitel är sju-åtta sidor långt med enstaka illustrationer av författaren själv. Boken omslag tycker jag mycket om, men i övrigt tillför illustrationerna inte så mycket.
Även om boken har en bra grundberättelse och bitvis blir väldigt spännande tycker jag att den hade mått bra av en mer genomarbetat gestaltning. Nu blir det långa beskrivningar av händelser som jag läser istället för att uppleva tillsammans med barnen i boken. Det finns med för många personer i berättelsen och helheten hade blivit bättre om några av bifigurerna strukits.
Tre vise män, en tant och jag av Ulf Fredeväg, illustrerad av Nicolina Holmgren, Pärlan förlag, 2018, 112 s
Ulf Fredevägs första bok berättar ur en pojkes perspektiv hur det gick till när de vise männen såg en ny stjärna och började följa den hela vägen till Betlehem. Pojken Yaqub är son till en av de vise männen och får tillsammans med sin hund följa med de vise på resan. En tant, gift med en annan av de vise männen, och en vägvisare följer också med. Det blir en strapatsrik resa där sällskapet flera gånger hotas av att inte nå ända fram med sina gåvor till barnet, som ska vara både kung, Gud och människa.
Boken passar för 6-9-åringar. Varje kapitel består av två uppslag och har färgillustrationer av Nicolina Holmgren. Jag tycker om illustrationerna som lyfter karaktärernas personligheter och hjälper läsaren att se miljöerna framför sig. De flesta kapitel slutar med en dikt, oftast med de avslutande orden ”Så vi reser dit – vårt uppdrag. Tre vise män, tant Ana och jag.” Dessa poem ger en härlig rytm åt berättelsen.
Boken börjar med att pojken Yaqub återberättar allt som hänt för sin övriga familj när sällskapet kommit tillbaka från Betlehem. Det är så mycket att berätta så han gör det bit för bit varje dag. På så sätt blir kalenderstrukturen naturlig. Ju närmare jul läsaren kommer desto närmare kommer de vise männen Betlehem.
Författaren håller tidsperspektivet öppet, så att läsaren förstår att de vise männen inte kom till Betlehem just när Jesus fötts, utan en tid senare. Jag uppskattar både detta och att geografin – som varifrån de vise männen kommer – inte är så exakt, samtidigt som det framkommer att det sedan länge bott judar österut och att de vise männen har en del kunskap om Bibelns Gud.
Jag kan ibland tycka att berättelsen blir något rörig. Det har att göra med både gestaltningen och att det är lite många personer och namn stundtals. Det finns också ett didaktiskt tilltal i berättelsen som jag inte tycker tillför något. Sammantaget är det dock ett härligt äventyr som jag kan rekommendera!
Vi gav oss av mitt i natten av Ulf Fredeväg, illustrerad av Nicolina Holmgren, Pärlan förlag, 2020, 109 s
”Vi gav oss av mitt i natten” har samma struktur, illustratör och berättarstil som ”Tre vise män, tant Ana och jag” och passar även den för 6-9-åringar. Den andra boken börjar där den första slutade, med att de vise männen tar en annan väg hem för att inte träffa Herodes och med att Josef i en dröm blir tillsagd av en ängel att han, Maria och barnet måste fly till Egypten för att Herodes inte ska döda barnet.
När ”Vi gav oss av mitt i natten” börjar har Jesus blivit 12 år och har just varit i Jerusalem och firat påsk. Familjen stannar sedan kvar i Betlehem några dagar. Där ber Jesus att Maria och Josef ska berätta om hur det var i Egypten, eftersom han själv inte minns det. I sällskap av vänner från när Jesus föddes börjar Josef och Maria berätta om de ofta skrämmande äventyren det var med om på flykt. Berättelsen ger en stark skildring av att Jesus också varit flykting. Jag får en tankeställare av att tiden i Egypten inte bara framställs som fridfulla, utan också farliga år.
Båda Fredevägs böcker målar upp detaljer om en resa som Bibeln inte berättar något om. Det är ett spännande grepp som i grunden tilltalar mig, men jag har svårare för själva konceptet i ”Vi gav oss av mitt i natten”. Dels visas familjens resväg i Egypten med hjälp av en karta på bokens insida och det skapar en känsla av fakta kring berättelsen som inte finns, dels tycker jag att Jesus karaktär som barn inte är helt enkel hur man ska gestalta och vilka friheter man kan ta sig.
Första uppslaget i varje kapitel har en och samma illustration som påminner om väggmålningar i Egypten. Figurerna i bilden byter dock plats i varje kapitel så att de lyfter fram vad som händer i resan i just det kapitlet. Det gillar jag. Övriga illustrationer blir inte lika tilltalande för mig som i den första boken.
”Vi gav oss av mitt i natten” har inte ett lika regelbundet inslag av dikter som den första boken och jag kan sakna den ram som dikterna gav. Även den här boken har svagheter i gestaltning, didaktiskt tilltala och antalet personer. Kanske behöver jag läsa den en gång till för att riktigt ta till mig helheten.
Välj en bok och läs!
Alla fyra böckerna är läsvärda. ”Julen vi aldrig glömde” ska jag tipsa min elvaåring om att läsa på egen hand i år. ”När pottisarna råkade stjäla julen” är helt klart min favorit. Det är ett par år sedan vi läste den högt här hemma, så jag tror att jag och sjuåringen ska mysa med den i december! Vilken bok väljer du?
Den här samlingen handlar mycket om färger och framtid. Petrus skriver i sitt andra brev att ”efter hans löfte ser vi fram emot nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Petr 3:13). Vad menar han med det? I samlingen undersöker vi Bibelns två sista kapitel – Uppenbarelseboken kapitel 21 och 22. För att förstå dem behöver man förstå Bibelns stora berättelse. Den går att berätta med hjälp av fem färger. Häng med så får du se hur!
Dagens bibelberättelse: Upp 21-22
Följ samlingen på filmen. Ibland säger jag att ni kan pausa filmen en stund och sedan sätta på igen. Aktiviteter som jag nämner finns i länkar nedan. Det kan vara bra att du som förälder eller annan vuxen i förväg väljer vilket aktivitetsförslag som funkar bäst för er.
Kom och se, komochse.se, är ELM:s missionsmaterial för barn. Ge en gåva via swish 123 495 65 95, skriv Kom och se som meddelande.
Aktiviteter
Gör en färgbok – du behöver grönt, guldigt, svart, rött och vitt papper och tejp eller limstift. Om du inte har färgade papper kan du måla vita papper i rätt färger. Boken kan göras i olika storlekar.
Gör girlander med de fem färgerna grönt, guldigt, svart, rött och vitt. Klipp ut smala remsor, forma en ring och häfta ihop. För in nästa remsa i den första ringen och häfta ihop den nya ringen, osv.
Bygg staden av guld och trädgården som beskrivs i Upp 21-22.
Fallet mirakel för barn, Lee Strobel, översättning Jospeh A Davis, Pärlan förlag, 2019, 148 s.
För en tid sedan läste jag ”Fallet Jesus för unga” för mina två yngsta barn. Du kan läsa recensionen här. Nu har vi även hunnit läsa ”Fallet mirakel för barn”, som är den andra av Strobels apologetiska böcker för barn som finns på svenska. I början av boken var både sjuåringen och elvaåringen mycket engagerade och vi diskuterade om det finns mirakel och vad som kan vara ett mirakel. På första kapitlet presenterar författaren tre villkor för att något ska kunna kallas mirakel. Dessa är att det ska vara orsakat av Guds kraft, ett tillfälligt undantag från naturens vanliga gång och gjort med syftet att visa att Gud handlar i historien. Elvaåringen tyckte att man också skulle lägga till en fjärde punkt om att det ska vara oförklarligt på andra sätt.
Efter ett par kapitel märktes det att sjuåringen inte tyckte
den här boken var lika intressant som den förra. Jag tror att det kan bero på
att boken om mirakel är något svårare än boken om Jesus och att det inte finns
lika många träffsäkra frågor under läsningens gång. Elvaåringen däremot sög åt
sig av innehållet. Hon tyckte också att det skulle vara intressant att få läsa
böcker som var skrivna om liknande ämnen ur till exempel ett islamskt
perspektiv, för att få veta hur andra livsåskådningar förklarar olika saker i
tillvaron.
Båda böckerna har samma typ av upplägg. I ”Fallet mirakel för barn” har kapitlens inledande historier någon koppling till miraklers möjlighet eller omöjlighet. Strobel undersöker sedan i journalistisk stil bevisen för mirakel genom att intervjua eller läsa om vad olika forskare gjort. Det finns en genomtänkt bredd i boken då författaren börjar med att ta upp vad ett mirakel är, sedan kopplar han nutida mirakel till skapelsens mirakel och Jesus mirakler. Det hjälper läsaren att få en helhetssyn på mirakler och hur Gud handlar. Strobel lyfter också hur en kristen kan se på situationer där mirakel inte sker och det tror jag är väldigt viktigt att prata med barn om.
Boken blir som allra bäst i slutordet ”Döm själv”. Strobel ger ett personligt exempel ur sin barndom, som tillsammans med en kärnfull sammanfattning av boken och en kärleksfull beskrivning av evangeliet – att du och jag av nåd kan få nytt liv genom Jesus död och uppståndelse – uppmuntrar läsaren till att själv ta ställning.
”Fallet mirakel för barn” haltar något i översättningen, vilket jag inte tyckte att ”Fallet Jesus för unga” gjorde. Det kan vara något för Pärlan förlag att ta till sig om de tänker ge ut fler av Strobels böcker. Och det hoppas jag verkligen att de gör, så att barn får fördjupa sig än mer i frågor om Guds existens, tro och nåd.
I förra samlingen blev Jona slukad av en fisk. Inne i fiskens mage bad Jona till Gud och efter tre dagar och tre nätter lät Gud fisken spotta upp Jona på land igen. Jona blev fri! Vad kommer att hända nu?
Detta är tredje och sista filmen om Jona. Första filmen hittar du här och andra här. Samlingarna passar att använda som söndagsskola eller på andra sätt med barn. I dessa tider med pandemirestriktioner är de särskilt tänkta att användas hemma i familjen, men längre fram kan de också passa bra i barngrupper och på läger.
Dagens bibelberättelse – Jona 3:1-4:11
Följ samlingen på filmen. Ibland säger jag att ni kan pausa filmen en stund och sedan sätta på igen. Aktiviteter som jag nämner finns i länkar nedan. Det kan vara bra att du som förälder eller annan vuxen i förväg väljer vilket aktivitetsförslag som funkar bäst för er.
I förra samlingen lämnade vi Jona mitt ute på havet. Skulle han drunkna? Nu får vi se hur det går!
Detta är andra filmen i en serie av tre. Första filmen hittar du här. Samlingarna passar att använda som söndagsskola eller på andra sätt med barn. I dessa tider med pandemirestriktioner är de särskilt tänkta att användas hemma i familjen, men längre fram kan de också passa bra i barngrupper och på läger.
Dagens bibelberättelse – Jona 2:1-11
Följ samlingen på filmen. Ibland säger jag att ni kan pausa filmen en stund och sedan sätta på igen. Aktiviteter som jag nämner finns i länkar nedan. Det kan vara bra att du som förälder eller annan vuxen i förväg väljer vilket aktivitetsförslag som funkar bäst för er.
Under ett läger jag var på i tonåren ledde Ingemar Rådberg bibelförklaringar över Jona bok. Jag minns än idag rubrikerna för de tre undervisningspassen: Jona på tur, Jona i bur och Jona är sur. Jag lånar nu rubrikerna till tre filmer för barn och minns med glädje det jag fick med mig genom Ingemar Rådbergs undervisning. Jag hoppas att jag kan få ge vidare något av det!
Detta är första filmen i en serie av tre och de passar att använda som söndagsskola eller på andra sätt med barn. I dessa tider med pandemirestriktioner är de särskilt tänkta att användas hemma i familjen, men längre fram kan de också passa bra i barngrupper och på läger.
Dagens bibelberättelse – Jona 1:1-16
Följ samlingen på filmen. Ibland säger jag att ni kan pausa filmen en stund och sedan sätta på igen. Aktiviteter som jag nämner finns i länkar nedan. Det kan vara bra att du som förälder eller annan vuxen i förväg väljer vilket aktivitetsförslag som funkar bäst för er.
Kom och se, komochse.se, är ELM:s missionsmaterial för barn. Ge en gåva via swish 123 495 65 95, skriv Kom och se som meddelande.
Aktiviteter
Vik pappersbåtar. Du kan hitta instruktioner genom att söka på internet.
Måla första rutan ”Jona på tur” i en tecknad serie. Använd mallen som finns här.
Lek hela havet stormar. Ställ upp två rader med stolar med ryggarna mot varandra. Det ska vara en stol mindre än antalet personer ni är i leken. Lekledaren sätter på musik medan alla går runt stolarna med händerna bakom ryggen. Lekledaren pausar musiken och då ska alla sätta sig på en stol. Den som blir utan åker ut. Ta bort en stol och fortsätt tills en segrare finns kvar.
Sjung ”Stor våg, liten våg” och gör stora och små vågor med ett tyg och låt barnen sitta under tyget.
Börja bygga berättelsen om Jona i lego, duplo, utomhus, i Minecraft, etc.
Med bön om att vi alla
ska få en välsignad samling!
Inte som du tror, Anna Karlsson, Sjöbergs Förlag, 2019, 264 s.
När jag började sjuan började en ny tjej i min klass. Jag och min kompis från mellanstadiet började vara med henne. Det fungerade bra, ett litet tag. Plötsligt en dag gick min två kompisar ifrån mig och en turbulent tid med låsta relationer, halvt uttalade budskap och vilsenhet började. Igenkänningsfaktorn var hög för mig när nu som vuxen jag började läsa ”Inte som du tror” av Anna Karlsson. Inte i detaljer, men i hur det kan vara att vara tonåring, börja ny skola och inte riktigt veta hur man själv vill vara. Jag tror också denna igenkänning var en anledning till att min tonåring som jag läste boken högt för tyckte så mycket om den.
När Miranda, bokens ena huvudperson, börjar sjuan blir allting annorlunda. Det börjar en ny tjej, Mirabelle, i klassen och hon vet precis hur hon ska få makt över klasskompisarna, hon är elak mot Miranda och Miranda förstår inte varför allt blir så fel. Mirabelle å sin sida är egentligen livrädd för att någon ska få reda på hur hennes liv verkligen är.
Mitt i alla förvecklingar får Miranda låna en dagbok av sin mormor. Den är skriven på 1800-talet av en ung flicka. Genom dagboken får Miranda upptäcka hur Gud vill ha en nära relation till henne och leda henne i en förvirrad tid. Berättelsen om Miranda och Mirabelle vill inspirera tonåringar till bibelläsning och att lyssna på Gud och det tycker jag Anna Karlsson lyckas bra med.
Läsaren, som hela tiden vet mer än Miranda och Mirabelle var
för sig, får se hur de båda huvudpersonerna får ta steg mot att förstå att allt
inte är som de först trott. Berättarperspektivet växlar mellan Miranda och
Mirabelle och vid högläsningen blev det otydligt ibland för min dotter ur vems
perspektiv något skedde. För mig som läste blev det mer tydligt genom avsnittsindelningar.
Boken är annars mycket välskriven, gestaltningen är stark och jag rördes till
tårar flera gånger. Nyligen kom det ut en uppföljare ”Rummet innanför” och min dotter
kan knappt bärga sig tills vi ska läsa den!
På söndag är kyrkoårets tema “Änglarna”. I senaste numret av Droppen har jag skrivit en andakt för den söndagen. Ni får även den andakten här på bloggen som en hjälp för att ha söndagsskola hemma.
Glöm inte att dela med dig av det du har till Kom och se Östafrika, komochse.se, ELM:s missionsmaterial för barn. Ge en gåva via swish 123 495 65 95, skriv Kom och se Östafrika som meddelande.
Med bön om att vi alla ska få en välsignad gudstjänst!
Andakt – Liljas bokmärken
Lilja sitter på golvet i sitt rum. Runt henne ligger mängder
av bokmärkesänglar. Änglar som lutar armbågen mot ett moln, änglar med blont
lockigt hår och färgglada vingar och änglar i helfigur med klänningar och långa
vingar på ryggen. Lilja funderar och hämtar sin bibel med bilder. Hon bläddrar och
hittar till slut det hon söker.
– Pappa, kom!
Pappa tittar in. Lilja visar alla bokmärkena och pekar på
bilden i bibeln.
– Det här stämmer inte. Alla mina bokmärkesänglar är
färgglada tjejer med vingar, men i min bibel är det killar med vita kläder som
heter Mikael och Gabriel. Vad är änglar för något egentligen?
Pappa hämtar sin egen bibel och sätter sig på golvet bredvid
Lilja. Han berättar att Mikael och Gabriel är de enda änglarna som namnges i Bibeln.
Det verkar heller inte som att de är män eller kvinnor som vi människor är. Pappa
och Lilja undersöker vad det står i Bibeln om änglar. De läser om Jakob som ser
änglar gå upp och ner för en stege. Lilja kommer på att änglar ofta kommer med
budskap från Gud, som Gabriel till Maria. Pappa berättar att änglarna skyddar
oss människor.
– Min kompis sa att hon hade änglavakt när hon blev påkörd
av en bil. Hon skadade sig inte alls.
De slår upp Uppenbarelseboken och läser om att änglarna
strider. De kämpar på Guds sida mot det onda. Pappa berättar att det finns onda
änglar också, som strider på djävulens sida.
– Fast den största striden är avgjord. Jesus segrade över
det onda när han dog och uppstod. Genom det är vi räddade.
Lilja kommer på att det var änglar som berättade för
kvinnorna vid graven att Jesus uppstått. Sedan blir hon tyst ett tag.
– Var kommer alla vingar ifrån då?
Pappa slår upp Andra Moseboken 25 och Jesaja 6 och läser om
keruber med två vingar och serafer med sex vingar.
– Kanske är det keruberna och seraferna som gör att vi
tänker att änglar har vingar. Sedan står det till exempel att änglarna far
ifrån herdarna den där natten när Jesus föddes.
– Ja, och de for ju inte i en bil precis, så kanske de ändå
flög, skrattar Lilja.
Hon tittar på bokmärkena omkring sig.
– Nu när vi undersökt saken lite mer, tror jag inte änglar
ser ut som mina bokmärken. Fast bokmärkesänglar är fina de också, på sitt sätt.
– Ja, särskilt den här, säger pappa med ett skratt och
plockar upp en gråspräcklig hund som hamnat fel.
Lilja skrattar och de plockar ihop alla bokmärken. De knäpper händerna och tackar Gud för allt som änglar är och gör. Sedan går de till köket där fikat väntar.
Jag gick genom korridoren, som på ena sidan var täckt av klassrumsdörrar och blå elevskåp, på andra av lång tegelröd vägg. Plötsligt hörde jag det bakom mig.
– Jesus, Jesus, Jesus.
Det var inte första gången som den lite stöddige killen en
årskurs över mig ropade Jesus i korridoren efter mig. Jag var väl trött på det,
för plötsligt vände jag mig mot honom, stirrade honom i ögonen och sa:
– Du tror du är så himla rolig, men det är du inte.
Efter det började killen heja trevligt på mig i korridorerna.
Vad har du för erfarenheter av att vara kristen i skolan? Den
här händelsen från mitt liv slutade på ett bra sätt. Det som började i en form
av kränkning på grund av min tro slutade med att jag fick ett respektfullt
bemötande. Så är det tyvärr inte i alla lägen.
För några veckor sedan släppte Claphaminstitutet en ny rapport ”Kränkt för sin tro – Kristna ungdomars upplevelse av sekulär intolerans i dagens svenska skola”. Författarna Johan Eddebo, Per Ewert och Sven Magnusson vill med rapporten beskriva och analysera ”hur kränkningar och attityder gentemot religion upplevs av kristna elever i det offentliga skolsystemet i Sverige.” (Eddebo, s 4). Sammanfattningsvis kommer de fram till att elever som är öppna med sin tro ofta upplever sig utsatta av både elever och lärare, många elever skräms till tystnad om sin tro, skolan har en stark sekulär norm, ett stort antal elever i den svenska skolan blir mobbade på grund av sin tro och att svensk skolmiljö istället för att bidra till öppenhet och förståelse snarare skapar och förstärker fördomar (Eddebo, s 27).
I samband med att rapporten släpptes var jag med på den digitala konferensen ”Får kristna plats i skolan?” som Claphaminstitutet arrangerade tillsammans med Svenska apologetiksällskapet och Ny generation. Om du missade konferensen går det utmärkt att se den i efterhand. Jag tänkte här dela med mig av några reflektioner från konferensen och från min läsning av rapporten.
Min första reaktion över rapporten är sorg. Hur kan samhälle, skola och lärare underlåta att ta på allvar att elever får utstå kränkningar? I Sverige är vi på många sätt bra på att betona att ingen ska utsättas för diskriminering, men när det gäller diskriminering på grund av religion verkar vi ha en stor lucka. Rapporten talar om att detta till viss del kan bero på Sveriges historia som en kristen enhetskultur, där religionen kopplats till makten, och det lever kvar i klassrummen, trots att kristna idag är i minoritet i samhället. På grund av historien accepteras gliringar och nedlåtande kommentarer om kristen tro från både elever och lärare. Det är inte acceptabelt.
Med mina egna barn och i andra sammanhang brukar jag försöka prata om att skolans undervisning inte är neutral. Det är också något som rapporten tydligt kommer fram till. Skolan präglas av en sekulär norm, där den ateistiska världsbilden ses som neutral. Skolan ska enligt läroplanen ge en saklig och allsidig undervisningen. Jag tänker att skolan ofta blandar ihop neutral med saklig. Micael Grenholm lyfte på konferensen en intressant tanke. Han menade att det vore bättre om skolan utgick från en agnostisk hållning i undervisningen istället för en ateistisk. En agnostisk hållning tar inte ställning för den ena eller andra världsbilden, utan lyfter fram kunskap om alla, och för- och nackdelar med dem. Det tror jag skulle ge en mycket bättre mångsidighet i undervisningen. Claphams rapport pekar på samma sak när de säger att ”En princip som helt uppenbart behöver tydliggöras för lärarkåren är att religiösa livsåskådningar är rationellt legitima i lika hög grad som en sekulär livssyn.” (Eddebo, s 25).
Ett problem som vi pratade om här hemma bara häromdagen är att det är svårt att vara den som har en avvikande uppfattning i klassrummet. Det behöver inte bara handla om frågor kring religion. När man inte tycker som majoriteten anses man lite dum. Att vi har fått ett så dåligt samtalsklimat i klassrummet (och i samhället i stort?) är djupt problematiskt. På konferensen “Får kristna plats i skolan?” pratade Karin Kittelmann Flensner om att klassrummet inte ska vara intellektuellt säkert, men säkert för dig som person. Elever ska alltså utmanas med nya kunskaper och perspektiv, men det ska alltid vara tryggt att tänka högt, ha avvikande åsikter och pröva idéer utan personangrepp. Många av de intervjuade i Claphams rapport uttrycker att de inte längre är öppna med sin tro, just av rädslan för personangrepp. Här verkar vi ha en lång väg att gå idag.
Alla vi som har barn och ungdomar runt omkring oss – vi kan må vara föräldrar, barn- och ungdomsledare eller andra vuxna som barnen umgås med – måste stötta barnen! Lyssna på vad de berättar om hur det är att vara kristen i skolan och bland ickekristna vänner. Låt dem ställa sina frågor och ge dem mer kunskaper om kristen tro. Hjälp dem att hitta bra sätt att föra samtal. Och sist men inte minst – acceptera inte att de blir kränkta för sin tro! Kontakta skolan, tala med lärare och rektor, hänvisa till läroplanens ord om att alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan med förtroende för och visshet om att barnen inte blir ensidigt påverkade för den ena eller andra åskådningen (Lgr11 s 8) och att ingen ska “utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas.” (Lgr11, s 7).
Kommentarer