Även den här påsken får vi fira på ett annorlunda sätt än vi önskar. Vi kan inte träffas många och fira påskens händelser på plats i våra kyrkolokaler. Men likafullt är påskens budskap om Jesus som tog vårt straff på sig och dog för vår skull, och sedan uppstod igen och besegrade ondskan och döden för att kunna ge oss nytt liv, lika sant! Vi får minnas påskens händelser och fira där vi är.
En del av er såg söndagsskolfilmerna jag gjorde till påsk för ett år sedan, för andra är de kanske nya. Det finns fyra filmer – Palmsöndagen, Skärtorsdagen, Långfredagen och Påskdagen – och de passar att se tillsammans med barnen i hemmet. Det finns några förslag på sånger och aktiviteter till varje samling och en bibelläsningsplan för Stilla veckan. Nedan finns länkar till blogginläggen som handlar om respektive samling:
Artiklen är tidigare publicerad i tidskriften “Teologi & Ledarskap, nummer 3, 2020. Du kan köpa lösnummer eller prenumerera här.
Jag reser mig och går fram till mikrofonen för att hålla i barnens stund. Det är söndag och klockan är strax över elva. I lokalen finns inga barn, en trappa ner är inga förberedelser gjorda för söndagsskola och skattkistan som alltid har sin plats bredvid mig längst fram i kyrkan är inte där. Istället finns det en filmkamera längst bak i lokalen.
– Idag har vi ingen söndagsskola i lokalerna här på Smala
gränd, men var ni än är, så deltar ni i gudstjänsten och det finns söndagsskola
för alla barn om ni går in på barnpedagogen.se. Kyrkan är inte en lokal, utan
kyrkan är där vi är. Där du sitter just nu, avslutar jag.
Sedan vårvintern 2020 har barnledare i alla kyrkliga sammanhang mött utmaningar som man inte kunnat tänka sig, men istället för att skapa kramp har det hos de flesta lett till en stor kreativitet kring hur barnen ska kunna ha kyrka hemma. Det har varit fantastiskt att se!
{“DeviceAngle”:-0.022087208926677704}
Vad är kyrka? När Jesus talar om att bygga sin kyrka talar
han inte om byggnader utan om människor. Ändå har vi många gånger gjort kyrkan
till just kyrkolokalen och inte till människorna som träffas i den. De som
träffas i kyrkan är inte bara kyrka när de ses på söndagar, utan de är kyrka
hela veckan, var de än är. I år har hemmen, mer än vanligt, blivit den tydliga
platsen för kyrkan.
Vad är det då att vara kyrka hemma? Det kan vara att göra det man brukar göra på gudstjänsterna, fast hemma. Det kan vara att titta på gudstjänsten som direktsänds. Det kan vara att be aftonbön. Främst kanske det är att vara kristen mitt i vardagen. Hos min familj är just nu ett sätt att ha hemmakyrka en andakt mitt i veckan med några sånger där vi hjälps åt med sång, rörelser och musicerande, ett bibelord och en bön. Det känns inte alltid så andligt, det är oftast mer än en som är på dåligt humör, men det är ett synligt tecken på att vi och vårt hus vill tjäna Herren.
I Femte Moseboken 6:4-9 står det: ”Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft. Dessa ord som jag i dag befaller dig ska du lägga på hjärtat. Du ska inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du ska binda dem som ett tecken på din hand, och de ska vara som en påminnelse på din panna. Och du ska skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.”
Pandemin har hjälpt oss att bli påminda om att våra hem och det ansvar föräldrar har för sin barns fostran i tron är det viktigaste, inte söndagsskolrummet och ledarna. För att hemmen ska kunna bli en plats där Guds rike får synas och för att föräldrarna ska kunna ta ansvar för att ge tron vidare till barnen behöver församlingen stötta hemmen. Vid en föräldraträff i vår församling Roseniuskyrkan lyfte vår predikant Martin Helgesson tre aspekter från 5 Moseboken 6. För det första ska föräldrarna lägga Guds ord på sina hjärtan. En tro som gör skillnad för föräldrarna smittar till barnen. För det andra talas det om familjeandakten som aldrig tar slut – när du sitter, går, lägger dig och stiger upp – alltså en tro som är närvarande hela tiden, i samtal, i handling, i fysiska objekt i hemmet, i högtider, osv. För det tredje står det lite längre fram i 5 Mos 6:20 att du ska vara beredd att svara dina barn när de frågar vad det vi gör och tror betyder. Hemmet är den plats där barnen kan gripa tron och där de ska få utrymme att fundera över den och växa i den.
{“DeviceAngle”:-0.044581912457942963}
Hur kan församlingen stötta familjerna i att vara kyrka
hemma utifrån dessa tre aspekter? Till att börja ska församlingen stötta
föräldrarna i deras egen vandring med Gud. Ledarskapet i församlingen behöver
undervisa föräldrarna i Guds ord så att de kan lägga Guds ord på sina hjärtan.
Föräldrarna behöver få tips om hur de
för egen del kan få till en personlig andakt i hemmet, de behöver uppmuntra och
rustas i att leda sina barn i tron och att prata med vuxna vänner och kollegor
om Jesus.
För det andra behöver församlingen hjälpa familjerna att
leva liv där familjeandakten aldrig tar slut. Ett sätt är att ha hemgrupper där
man träffas i alla generationer. När vi samlas till gudstjänst på söndagar är
det tre delar som alltid är med – bibel, bön och gemenskap. På samma sätt är
det i en mindre grupp som träffas under veckan – hemgruppen är en minivariant
av gudstjänsten, men bibel, bön och gemenskap. Vi delar lätt upp oss i olika
åldrar och missar vikten av samlingar med alla generationer. Hur kan vi mötas
runt en bibeltext och dela våra tankar om den så att alla får komma till tals,
alla får växa i Ordet och alla får brottas med frågor? Det ligger en stor
potential i att vara kyrka hemma genom att läsa Bibeln tillsammans. Dels blir
fokus på att tillsammans upptäcka saker i texten, inte på att vuxna ska
undervisa barn. Dels öppnar vi oss för varandra och delar vad vi tänker, var vi
står i vår vandring med Gud, osv.[1]
För det tredje behöver församlingen ge föräldrarna ett
självförtroende. Alltför ofta beter vi oss som att församlingen och inte
föräldrarna har huvudansvaret för barnens fostran i tron. Vi behöver hjälpa
föräldrar att känna sig redo att ta ansvaret. Undersökningar har visat att
föräldrar saknar tid, struktur och språk för att ge tron vidare till sina barn.
Istället för att kyrkan bara försöker ge barnen allt de behöver på
söndagsskolan, kan kyrkan samarbeta med hemmen och ge stöd och resurser kring
just de här tre aspekterna. Hur då? Församlingen måste ge föräldrar praktiska
tips om när och hur man kan prata om tron, hjälp att prioritera tiden klokt
samt ge dem kunskap om tron. Som kristna är vi inte alltid rustade att möta
alla de åsikter och strömningar som rör sig i samhället. Vi kan inte ge bra
skäl för vår egen tro och kan inte slå hål på argumenten från andra mot kristen
tro.[2]
Ingela Wahl har arbetat med barn och familj inom King’s Kids
i många år. I sin bok Familjen – ett team[3]tar
hon upp ytterligare sätt som församlingen kan utrusta föräldrarna i uppgiften
att vara kyrka hemma. Ett sätt är att ge familjer chansen att tillsammans få
vara med och tjäna. I dessa tider har många sänt sina gudstjänster digitalt och
bara haft medverkande på plats i kyrkolokalen. Vid en gudstjänst fick vår
familj tillfälle att delta på många olika sätt – ett barn ordnade blommor, ett
annat var med och sjöng, vi föräldrar hade olika uppgifter, osv. Det gör något
med oss som familj när vi får tjäna tillsammans. Jag tror också att det kan
göra det lättare för en familj att vara samma personer på söndagar som andra
dagar. Om vi delar många av livets dimensioner med varandra blir vi mer
transparenta och hela.
Ett annat sätt som Ingela Wahl nämner är att som familj planera
utåtriktade missionshandlingar. Vad kan vi som familj göra för andra? Hur kan
våra grannar märka av att vi är del av en kyrka? Många har i sina grannskap
kunnat hjälpa till med handling under pandemin. Det är lätt att vi slutar vara
gästfria i vårt hem, det är en utmaning i den här tiden. Ett sätt är att bjuda
på fika i sin trädgård. Vad är det lilla jag kan offra för att stötta någon
annan?
Jag hoppas att en av de goda saker som kommer ur pandemin är
att kyrkan i Sverige blir mer klar över hur viktigt det är att bygga kyrka på
ett sätt som inkluderar hem och familj. Jag hoppas att vi fortsätter bygga
mötesplatser i hemmet, att söndagsskola får bli ett komplement till hemmet och
inte tvärtom.
Utifrån den annorlunda situation vi ställts i under pandemin vore det intressant att undersöka hur föräldrar upplevde det när det blev mer uppenbart att om föräldrar inte gjorde något för barnens fostran i tron, så blev det inget alls. Kände föräldrarna sig rustade av församlingen på ett sätt så att de hade språk och kunskap för att förmedla tron? Var gudsrelationen en naturlig del av vardagen, i bön, i samtal, i utveckling? För en del familjer kan pandemin blivit en hjälp att upptäcka att tron måste förmedlas hemma, kyrka måste göras hemma. För andra kanske det mer blev ingenting. När verksamheten i kyrkolokalen inte fanns att tillgå fanns heller inget liv med Gud kvar… eller? Några få, men jag befarar alltför få, kände sig redo för att vara kyrka hemma.
Varje församling och familj har sina utmaningar. Oavsett vilka utmaningar vi möter får vi alla påminna oss om att ingen är perfekt, det finns förlåtelse och nya chanser. Att vara kyrka är att ständigt formas och bli mer kristuslika. Jag vet ingen plats som tränar mig så hårt och samtidigt så nådefullt på det som mitt hem.
[1] En bra
metod för att läsa Bibeln med alla åldrar hittar du i boken Hemmakyrka
av Elin Redin, Rakel Brandt och Sofia Ödman, utgiven av EFS Budbärare och Salt
2019.
[2]Rusta
dina barn av Natasha Crain, utgiven på Apologia förlag 2020 är en mycket
bra hjälp för föräldrar att prata om Gud och frågor om tron med sina barn.
[3]Familjen – ett team, Ingela Wahl, King’s Kids Sverige, 2015.
Jag sitter med i styrgruppen för nätverket ”Jesus till barnen” som representant för ELM Syd. ”Jesus till barnen” står på en bred ekumenisk plattform och vill stötta hem och kyrka för att ge Jesus till barnen och föra barnen till Jesus.
I vår bjuder vi in till fyra inspirerande digitala mötesplatser. Varje träff riktar sig till en viss målgrupp – föräldrar, barnledare eller kyrkoherdar/församlingsledare/präster/pastorer – för att just ni ska få lyssna, samtala och inspireras i er roll för den tid vi lever i.
Hemmakyrka av Elin Redin, Rakel Brandt och Sofia Ödman, EFS Budbäraren & Salt, 2019, 52 s.
Hur kan alla åldrar tillsammans läsa Bibeln och samtala så att alla får känna att de är en del av samtalet, får jobba med de frågor texten ger och får glädje av att höra andra generationers reflektioner över texten? Jo, med hjälp av boken Hemmakyrka är det möjligt! Du ska nu får först några snabbfakta om boken och därefter delar jag en intervju från tidningen Dagen som Josefin Lilja gjorde med mig i november 2019.
Snabbfakta “Hemmakyrka”
En metod för att läsa Bibeln tillsammans över generationsgränserna.
Passar i en hemgrupp eller med familjen.
Metoden går att använda på vilken bibeltext som helst.
Boken innehåller sju samlingar med texter från Johannesevangeliet.
Varje samling ställer samma frågor till texten. Frågorna finns som lista, frågekort eller spelplan.
Boken ger ytterligare förslag på nio texter om Petrus att fortsätta med.
Ger en samlingsstruktur med start, bibelläsning och samtala, bön och upptäck mer.
Ger tips för hur du kan komma igång.
Ger tips för hur ni kan ha samtal med alla åldrar.
Innehåller en översikt över Bibelns innehåll.
Ger tips på olika sätt att be med alla åldrar.
Boken har “öppen rygg” vilket gör att den lätt kan ligga uppslagen på bordet så att alla i gruppen kan se.
Boken är snart slut i lager. Nytryck är förhoppningsvis på gång från Salt, men passa på att köpa nu!
Tre mammor ger ut ”Hemmakyrka” – en bok som får in Bibeln i vardagen
Hur får man in tron i vardagen och hur kan man läsa Bibeln tillsammans med barnen utan att det känns tråkigt och motigt? Tre mammor, som alla arbetat med kristen barnverksamhet, har tagit fram verktyg för att få just detta att fungera. Och de delar mer än gärna med sig av sina bästa tips.
– Kyrkan är inte bara en gudstjänstlokal, den är människorna även hemma, säger Sofia Ödman, inspiratör för barnverksamheten inom Evangelisk luthersk mission, och en av författarna till boken ”Hemmakyrka”.
Hämtning på förskola, skjutsning till träning, matlagning och husfix. Listan över vardagens ”måsten” går förmodligen att göra hur lång som helst. Hur ska man då dessutom orka ta tid för sin och familjens andliga utveckling?
Sofia Ödman sticker inte under stol med att det är utmanande.
– Att ta sig tid och ork till detta, det tror jag är den absolut största utmaningen, säger hon till Dagen.
– Men det är viktigt att vi gör det och jag tror helt enkelt att det handlar om att bestämma sig. Det kommer sällan spontant.
Sofia Ödman, själv mamma till fyra barn, vet mycket väl hur svårt det kan vara att få till en stund med andlig förkovran. Oavsett om det gäller en enklare andakt på kvällen eller ett längre samtal som utgår från Bibelns berättelser. Hon berättar med ett lätt skratt om gånger då kvällsbönen slutat med att familjen brustit ut gapskratt.
– Men då får det vara så den gången, man behöver inte se det som ett misslyckande när det inte blir lugnt och stilla.
Nej, syftet med boken ”Hemmakyrka” är inte att lägga sten på börda på redan hårt kämpande barnfamiljer. Tvärtom. Sofia Ödman och hennes medförfattare Elin Redin och Rakel Brandt, båda verksamma inom EFS, vill uppmuntra och hjälpa fler kristna att fördjupa och leva ut sin tro, mitt i det pågående livet. Att vardagen rullar på betyder inte att familjens andlighet måste sättas på paus, menar författarna.
– Vi tre mammor började prata om detta, hur man ska föra vidare den kristna tron till sina barn på ett bra sätt. Vi ville alla att den skulle bli synlig i hemmet och få prata tro tillsammans, barn och vuxna, säger Sofia Ödman när vi möts i samband med ett föredrag om boken.
– Men då behöver man medvetet prioritera det, och boken vill vi ska vara till hjälp. Som förälder vet man inte alltid hur man ska prata, även om man själv är uppväxt i ett kristet hem.
Sagt och gjort. De tre kvinnorna, alla med yrken som berör barn och tro, tog fram en samtalsmetod som kan liknas vid en hemgrupp, med konkreta verktyg för att få barn och vuxna att prata om tro och Bibelns berättelser tillsammans, på lika villkor.
– Det händer något när man träffas över generationsgränserna. När ett barn får höra en vuxen prata om rädslor, eller när man får lyssna till en 22-åring som reflekterar kring en bibeltext – det ger ett stort mervärde. Jag tror på att utvidga sin krets, att inte alltid bara vara den egna familjen utan ta steget att bjuda in en pensionär, en student eller någon som flytt från ett annat land, säger Sofia.
Två av de konkreta råden i boken “Hemmakyrka” lyder: avgränsa samlingen till en viss tid och planera gärna in den tillsammans med andra.
– Det är som med träning; det är lättare att komma iväg om man bestämt träff med någon. Vi hjälper varandra så att det verkligen blir av, menar Sofia.
Ett förslag på upplägg är att avsätta två timmar i veckan för ett bibelsamtal, vuxna och barn tillsammans. Man kan till exempel träffas klockan 17 och äta middag tillsammans (“för det måste ju alla ändå göra”) och därefter ha ett samtal, med avslut klockan 19. I boken “Hemmakyrka” finns färdiga upplägg, med förslag på inledande lekar, färdiga böner och bibeltexter med tillhörande samtalsfrågor. Ju yngre barnen är desto kortare bör samtalet vara. Barn och vuxna har varsin bibel framför sig och de barn som kan läsa själva uppmuntras att läsa några verser högt. Alla ska känna sig delaktiga.
– Vi har testat några olika varianter hemma, oftast bara vår familj, men jag tror det funkar bättre att blanda upp med andra barn och vuxna. Då får våra barn lättare att fokusera, säger Sofia.
Varför är det viktigt att få in kyrkan i hemmet? Räcker det inte med söndagarna?
– Jag tror det finns ett sug i samhället efter att leva hela liv. Jag är ju kristen i hela min identitet. Är jag samma person när jag är hemma med mina barn som den jag är i kyrkan på söndagar? Har jag ett annat språk till exempel? Pratar jag om helt olika saker hemma och i kyrkan?
Sofia understryker att föräldrarna är de viktigaste personerna i ett barns liv och menar att det finns en risk om man anser att institutioner som skola och kyrka ska ansvara för barnens utveckling. Barnen lägger märke till om en förälder uppvisar olika identiteter på söndag förmiddag och övriga dagar i veckan. Det behövs en ”äkthet i livet”, menar Sofia.
– Under veckan har vi kanske en timme söndagsskola och gudstjänst – det är väldigt lite i relation till ett helt lärjungaskap. Om jag och mina barn ska växa behöver vi ägna mer tid åt bibel, bön och samtal. Vi som vuxna behöver tänka vad jag i långa loppet tycker är viktigast. Vad får det i så fall för konsekvenser för vår kalender?
I mitt förra blogginlägg berättade jag att vi i Roseniuskyrkan nu provar att ha söndagsskola på zoom med barnen. Betyder det att jag inte kommer att göra några söndagsskolfilmer nu? Ja, det gör det. Fast det är inte zoom som har konkurrerat ut filmerna, utan redan före jul bestämde jag mig för att inte fortsätta att göra filmer direkt efter helgerna. Jag är tacksam till Gud för allt som söndagsskolfilmerna fått betyda för barn och familjer. Att få respons om att barnen känner att de umgås med mig varje söndag, att de vågar be med högt för första gången och att de lära känna Gud bättre är en nåd! Så varför slutar jag när filmerna lyckas med det jag önskat och bett och behovet fortsatt finns? Det finns två större anledningar – en som handlar om min arbetssituation och en som handlar om de behov barn och ledare har som inte filmer kan fylla.
Förra våren gjorde jag filmer från Palmsöndagen fram till sommarlovet och i höstas gjorde jag filmer från Alla helgons helg fram till jul. Det har varit avgränsade perioder med ett tiotal filmer. Just avgränsningen har gjort att jag orkat jobba extra intensivt under filmperioderna. Filmerna är på sätt och vis inte så komplicerade i produktionen, men från att jag börjar planera innehållet till att en 20 minuters-film publiceras tar det åtta timmar. Större delen av tiden har jag lagt i min 20% tjänst i ELM Syd och en mindre del i mitt ideella engagemang i Roseniuskyrkan. Som ni förstår blir det inte många timmar över till annat i ELM Syd då, och jag har med glädje jobbat en del övertid, men det har som sagt byggt på den avgränsade perioden. Nu är jag mätt och matt på film och behöver fokusera på andra uppgifter och kompa ut en del tid.
I våras kunde jag med ro sluta med filmerna, för det kom ett sommarlov, då de flesta inte brukar ha söndagsskola, och när hösten började fanns bättre möjligheter för söndagsskolor att åter träffas fysiskt, om än med vissa restriktioner. När jag avslutade filmerna före jul kände jag inte samma ro. Pandemins restriktioner är fortsatt hårda och vi kan inte träffas i våra kyrkolokaler. Hur skulle alla som haft glädje av filmerna nu ha söndagsskola? Jag funderade på om det fanns andra filmer, om flera kunde turas om att filma, om man kunde skicka ut något enklare material, osv. Så frågade en pappa i min församling om jag funderat på söndagsskola på zoom. Samtidigt fick jag signaler från andra barnledare om att söndagsskola på zoom kunde funka bra, att barnen hade behov av att träffa varandra, att ledare behöver få träffa varandra och hjälpas åt med uppgifterna, osv. Just detta att barnen behöver få gemenskap med varandra, och även vi ledare, är den andra stora anledningen till att jag tror att filmer inte är rätt sak att göra just nu.
Och nu har Roseniuskyrkan börjat prova och jag vill i min tjänst i ELM Syd finnas till hands för alla ELM-sammanhang och stötta så att fler kan ha digital söndagsskola där barnen i sitt lokala sammanhang får träffas! Så välkommen att höra av dig till mig om du vill ha stöd!
Sedan finns det ytterligare sätt att ha söndagsskola hemma, eller hemmakyrka kanske jag skulle säga. Hemmakyrka som jag varit med och skrivit är en fantastisk resurs i att läsa Bibeln med alla åldrar. Det får bli en bloggtext om den nästa vecka!
God fortsättning på 2021! Efter en lång och skön ledighet och därefter en intensiv uppstart av terminen med medarbetardagar, hemtenta och strukturering av våren är jag nu redo att börja blogga igen. Jag säger välkommen till alla nya och gamla läsare!
Ett nytt år kan innebära olika typer av omstarter. Jag vill börja med att skriva om Bibeln. Jag tycker det är bra att ha en rutin av att läsa Bibeln varje dag för egen del. Hur mycket eller lite kan skifta. Under 2020 följde jag appen “Bible 2020”. Den är ett samarbete mellan många länders bibelsällskap. Det fanns förra året en plan där man läste en eller ett par verser varje dag utifrån olika teman och så kunde man filma sig själv när man läste texten och lägga upp i appen. Filma lyckades jag bara göra i början av året, men jag fortsatte följa bibelläsningsplanen hela året. Det blev en enkel och bra start varje morgon när jag vaknat. Jag valde att läsa i en pappersbibel (och ärligt talat tog jag oftast med mig Bibeln in på toaletten och läste).
Efter ett år med väldigt korta texter varje dag och översättningen Bibel 2000 längtade jag vid årsskiftet att läsa längre sjok i Bibeln igen, så nu läser jag fem kapitel varje dag i Folkbibeln 2015. Jag började faktiskt med Jobs bok. Det passade mitt något låga humör i inledningen på 2021 och dessutom ska jag läsa en kurs i GT:s poetiska och profetiska böcker senare i vår, så det passar bra att läsa dem nu. Min favoritpassage är Job 19:25-27:
“Men jag vet att min återlösare lever, att han till sist ska träda fram över stoftet. När sedan min sargade hud är borta, ska jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv ska få skåda honom, jag ska se honom med egna ögon, inte med någon annans. Därefter längtar jag i mitt innersta. “
Jag fick också NT i romansättning i julklapp och tänker att det också passar under ett år av sträckläsning. Det är XP Media som gett ut den och det ska bli spännande att se hur sättningen påverkar min upplevelser av texten.
I familjen kommer vi att fortsätta med våra onsdagsandakter där vi sjunger, läser en bibelvers och ber tillsammans. Just nu är vi också i en fas där de äldsta barnen börjar läsa Bibeln lite mer själva. Det är en utmaning att veta hur man som förälder kan uppmuntra det, men nådefullt att se att det faktiskt händer att barnen läser. Ett av barnen fick Kreativa Bibeln från XP Media i julklapp och blev mycket glad för den.
Yngste sonen och jag fortsätter att läsa i en barnbibel vid frukosten. Den rutinen funkar allra bäst vanliga vardagar under skolterminen. Så nu har han fått välja bland några stycken som vi inte läst än. Jag återkommer med vad det blev och hur vi upplevde den!
Det vore väldigt roligt att få höra hur du läser Bibeln – själv och tillsammans i hemmet. Vad fungerar bra? Vad är en utmaning? Vad är ditt bästa tips?
Jag önskar att Guds ord få vara närvarande och i centrum av mitt och familjens liv, inte bara varje år utan varje dag. Nu när snön ligger vit utanför mitt fönster och det är så där betagande vackert är det inte så svårt att tänka sig att det finns en skapare bakom allt. Men jag behöver inte bara leta spår i naturen efter en högre existens, utan Gud har också valt att uppenbara sig i historien för oss människor. Genom Jesus får vi lära känna Gud och genom hans död och uppståndelse får vi ett nytt liv i gemenskap med Gud. Det ger oss ett hopp att hålla fast vid oavsett omständigheterna runt omkring oss. Allt detta kan vi få ta del av genom att läsa Bibeln – Guds ord.
Det är nu fjärde söndagen i advent och vi är allt närmare julafton. Vi har fått prata om ett nådens år från Herren, att Guds rike är nära och att Johannes kom för att bana väg för Herren. Idag är temat “Herrens moder” och vi ska få träffa Maria.
Dagens bibelberättelse: Luk 1:26-56
Följ samlingen på filmen. Ibland säger jag att ni kan pausa filmen en stund och sedan sätta på igen. Aktiviteter som jag nämner finns i länkar nedan. Det kan vara bra att du som förälder eller annan vuxen i förväg väljer vilket aktivitetsförslag som funkar bäst för er.
Vi har kommit fram till tredje söndagen i advent och temat för samlingen har fortfarande med förberedelse och väntan att göra. Temat är ”Bana väg för Herren”. Det står i Jesaja 40 att det ska komma en som ska förbereda vägen för Messias. Vem gjorde det?
Dagens bibelberättelse: Luk 7:18-28
Följ samlingen på filmen. Ibland säger jag att ni kan pausa filmen en stund och sedan sätta på igen. Aktiviteter som jag nämner finns i länkar nedan. Det kan vara bra att du som förälder eller annan vuxen i förväg väljer vilket aktivitetsförslag som funkar bäst för er.
Sånger:
Vi tänder ett ljus
Johannes av Magnus Bredmar, Himmelbitar, Isaberg förlag
Kollekt
Kom och se, komochse.se, är ELM:s missionsmaterial för barn. Ge en gåva via swish 123 495 65 95, skriv Kom och se som meddelande.
Det är andra söndagen i advent och temat för samlingen är “Guds rike är nära” Följ med på en vandring genom Gamla testamentets profetior om den som ska komma.
Dagens bibelberättelse: Rom 15:4-7
Följ samlingen på filmen. Ibland säger jag att ni kan pausa filmen en stund och sedan sätta på igen. Aktiviteter som jag nämner finns i länkar nedan. Det kan vara bra att du som förälder eller annan vuxen i förväg väljer vilket aktivitetsförslag som funkar bäst för er.
En stjärna ledde de vise männen fram till Betlehem där en kung skulle födas. Du kan göra stjärnor av pinnar, pärlor, pepparkaksdeg eller papper. Det går att hitta många fina beskrivningar på internet.
Barnens bästa bibel av Sören Dalevi med illustrationer av Marcus-Gunnar Pettersson, Speja förlag, 2020, 275 s
Först vill jag säga till alla er som inte brukar läsa Bibeln eller barnbiblar: Välkomna med på ett äventyr! Läs ”Barnens bästa bibel” och möt den skatt som finns i berättelserna om vad det är att vara människa, och mest centralt av allt, om vem Jesus är. Sedan vill jag säga att min ovanligt långa recension nedan är skriven både ur ett litterärt och teologiskt perspektiv. Litterärt är ”Barnens bästa bibel” fantastisk. Texten är vacker, bilderna är rika och det finns en stor samverkan däremellan, men en barnbibel är alltid en tolkning av en annan text – den ursprungliga Bibeln. Det kan vara bra att både vuxna och barn funderar över vad boken gör för tolkningar av bibeltexten och att samtala om dem. Därav min analys av mer teologisk karaktär.
“Barnens bästa bibel” av Sören Dalevi, illustrationer av Marcus-Gunnar Pettersson
Jag tycker alltid det är spännande när det kommer ut en ny barnbibel på den svenska bokmarknaden. Vilket urval av Bibelns berättelser gör författaren? Slutar barnbibeln vid Jesus uppståndelse, eller finns berättelser från den tidiga kyrkan med? Hur gestaltas stora teologiska frågor om skapelse, synd, löfte och försoning i text och bild? Extra roligt är det när det kommer en barnbibel som är skriven på svenska från början och har en svensk illustratör. Översättningar från engelska fungerar många gånger bra, men det händer något språkligt och kulturellt när böcker har svenskt upphov. När jag tittar i mina hyllor inser jag att bland den mängd barnbiblar jag har finns det sedan tidigare bara tre skrivna på svenska: ”Pekbibeln” av Lars Steiner (Rabén & Sjögren, 2006), ”Bibel för barn” av Karin Karlberg, Inga Wernolf och Lisa Östh med bilder av Ulf Löfgren och textbearbetning av Solveig Samnegård (Verbum, 1995) samt ”En vän från himlen” av Ylva Eggehorn med illustrationer av Tord Nygren (Libris, 2012).
Det är därför extra roligt att Sören Dalevis ”Barnens bästa bibel” med illustrationer av Marcus-Gunnar Pettersson nu kommit ut! Sören Dalevi har doktorerat på barnsyn, gudsbild och Jesusbild i barnbiblar och jag har på ett seminarium med honom fått ta del av intressanta tankar kring hur bilder i barnbiblar förändrats genom tiderna. Det är kanske utifrån sin forskarbakgrund som han vågar säga att den bibel han själv ger ut är barnens bästa. Frågan är, lever den upp till sin titel?
s 68
Det första jag slås av är formatet. Boken är nästan stor som ett A4 och vackert kyrklig med bilder ur boken insatta som en mosaik på både fram- och baksida. När man drar handen över omslaget känner man strukturen från mosaikens ramar. Det är välgjort och gediget. Petterssons illustrationer är väldigt levande och detaljrika. Stilmässigt kommer jag stundtals att tänka på Quentin Blake när det gäller människorna och Jan Lööf när det gäller byggnaderna. Dalevis språk är vackert och enkelt utan att vara barnsligt. Särskilt olika personers repliker ligger ofta nära den ursprungliga bibeltexten vilket är en styrka.
s 172-173
Inlagan börjar med att författaren tilltalar mig som läsare med att jag kommer att ”få höra en berättelse som berättats i många tusen år. Den handlar om mod, om vänskap och om svek. Det är en berättelse om människor som du och jag. Den är spännande, ibland är den otäck och många gånger fantastisk.” (s 7). Redan här lyfter Dalevi in ett tydligt allmänmänskligt perspektiv som genomsyrar hela barnbibeln. Människorna på Bibelns tid var precis som du och jag, de brottades med samma frågor och upplevde samma känslor. Detta budskap av igenkänning blir ännu tydligare av att Marcus-Gunnar Pettersson i sina illustrationer blandar hudfärger och åldrar, dåtida och nutida kläder, byggnader och uppfinningar. Jag tycker att det finns en styrka i att lyfta fram det allmänmänskliga perspektivet, men kan fundera på om anakronismer, som grävmaskiner vid Babels torn och nutida sluttande villatak som den lame mannen släpas upp på, gör det svårare för barn att förstå den historiska och faktamässiga omgivningen till Bibelns berättelser.
När Dalevi sedan berättar börjar han med Jesu födelse för att senare backa tillbaka till Gamla testamentets berättelser. Denna berättartekniska lösning använder även Ylva Eggehorn i ”En vän från himlen”, men medan hon lägger in Gamla testamentet mitt i Jesu kringvandrande tjänst lägger Dalevi in Gamla testamentet mellan Jesu första år och när han som 12-åring kom till templet. Dalevis struktur med att Jesus fick höra berättelserna ur GT när han var liten blir starkare berättarmässigt än Eggehorns version.
Urvalet av berättelser från Gamla testamentet fungerar överlag väl. Läsaren får en röd tråd genom dem fem moseböckerna med skapelsen, syndafall, syndaflod, löftet till Abraham, slaveriet i och befrielsen ut ur Egypten. Sedan går det fort. Efter berättelsen om Noomi och Rut får vi bara läsa om när David när han besegrar Goliat. I en mening sägs att David blev en av Israels viktigaste kungar och därefter tar Gamla testamentet slut. Vad hände med resten av kungatiden och hela profettiden? Genom att återigen tilltala läsaren befriar författaren sig från ansvar för detta abrupta slut på Gamla testamentet. Dalevi berättar att folket väntar på en ny kung, lika bra som David och med det bryggar han över till Jesus och när han är 12 år gammal. Alldeles i slutet av hela barnbibeln tar Dalevi upp frågan om urval igen genom att skriva att läsaren ”fått höra några av de mest spännande berättelserna i Bibeln. Det finns många fler, för Bibeln är en tjock bok.” (s 267). Hade han inte lämnat denna förklaring till läsaren hade jag varit mer kritisk till hans urval i GT.
Barnbibeln är så rik i text och illustrationer att en djupare analys av varje berättelse vore intressant. Det finns inte utrymme för många sådana djupdykningar här, men jag väljer att lyfta fram några aspekter i skapelsen och syndafallet som exempel. Texten börjar med ”I början, innan nånting fanns, var det mörkt och stökigt. Allt var huller om buller!” (s 31). Här reagerar jag på motsägelsen att inget fanns och samtidigt var allt huller om buller. Det är viktigt med distinktionerna mellan vers 1 och 2 i första kapitlet i 1 Moseboken. I v 1 står det att Gud skapade himmel och jord, före det fanns ingenting. I v 2 står det sedan att jorden var öde och tom, vilket också skulle kunna översättas med ”kaos”. Det är först när jorden finns som allt kunde vara huller om buller. Det är olyckligt att Dalevi inte är tydlig här, för det kan skapa logisk misstro till Bibeln hos barn. Bildmässigt gestaltas sedan Adam och Eva som barn när de skapas. På nästa uppslag ser de mer ut som tonåring och därefter som vuxna. Jag har hört tolkningen att Adam och Eva skulle varit barn från början tidigare, men jag är inte tillräckligt insatt för att uttala mig om den, men tycker ändå det är värt att lyfta fram att Dalevi och Petterson gör ett val som jag inte sett i någon annan barnbibel. När Adam och Eva sedan njuter i Eden kommer ormen in i berättelsen. Pettersson har illustrerat den med fötter först, men efter att ormen lurat Adam och Eva och Gud skickar ut dem ur Eden ringlar ormen bort utan fötter. Detta är en lyckad tolkning av Guds dom över ormen i 1 Mos 3:14 om att ormen ska ta sig fram på sin buk. När Adam och Eva inte längre får bo kvar i Eden kan jag sakna att det inte framhålls tydligare att Gud har en plan för hela mänskligheten, även om det framhålls att han bryr sig om Adam och Eva.
När jag först läste berättelserna från urhistorien (1 Mos 1-11) kunde jag i barnbibeln sakna syndabegreppet. Människors ondska och elakhet beskrivs, men inte med termen synd. När jag läser i den vanliga Bibeln ser jag att begreppet synd faktiskt inte används ofta i dessa kapitel, så därmed inget konstigt med Dalevis ordval. När han sedan kommer till berättelserna i Nya testamentet kommer begreppet synd och behovet av förlåtelse och försoning upp tydligt, så helheten blir bra.
Med jämna mellanrum har Dalevi i barnbibeln lagt in psalmer ur Den svenska psalmboken, dikter av t ex Margareta Melin och Britt G Hallqvist, bibelverser och böner. Alla sådana inslag har ett annat typsnitt än berättelserna från Bibeln och psalmerna har även notbilder. Tydligheten i layouten gör att dessa inslag inte blandas samman med vad som är från Bibeln och de skapar en känsla av andaktsliv och beröringspunkter mellan berättelserna och läsaren som är positiv. Även här skulle det vara intressant att analysera vad som föranlett just detta urval av psalmer, dikter och böner. Är det en yttring av författarens favoriter? Vad som använts i hans tidigare arbete med barn i kyrkan? Känner barn från olika kyrkliga sammanhang igen dem? Den analysen lämnar jag dock därhän nu.
s 14
Många av Petterssons bilder utmanar mig att fundera vidare, de flesta på ett positivt sätt, men det finns en gestaltning som utmanar på ett sätt som skaver. Det är hur änglarna ser ut. Jag tycker det är bra att de inte stereotypiskt har vita kläder, ljust långt hår och vingar, men jag är ändå inte nöjd. När människor i Bibeln möter änglar blir de rädda för att änglarna utstrålar Guds helighet. Det är i grunden något positivt menar jag, men Petterssons änglar skrämmer mig på ett läskigt sätt snarare än att de inger gudsfruktan. Änglarna svävar omkring som andeväsen, vilket de är, men de ter sig mer som Voldemort utan kropp, än som goda budbärare.
Från Dalevis seminarium som jag deltog på för några år sedan minns jag att han pratade om att det blodiga och hemska tonats ner i barnbiblars illustrationer genom åren. Här tycker jag Dalevis samarbete med Pettersson på ett tydligt sätt motverkar den trenden. Självklart ska vi inte utsätta barn för blodigare illustrationer än nödvändigt, men samtidigt är barn medvetna om att det händer hemska saker, att människor dör, etc. När man ser blodet rinna på soldaten som Petrus huggit av örat på, märkena på Jesus rygg efter piskrappen och blodet som rinner nerför hans ansikte på grund av törnekronan, så tror jag att djupet i och förståelsen för vad Jesus kom för att göra blir så mycket större för barnen.
Urvalet av berättelser som Dalevi gör från evangelierna fungerar bra. Tiden mellan att Jesus kallar sina 12 lärjungar och hans sista vecka presenteras inte kronologiskt och jag har lite svårt att se någon tydlig tematisk ordning. Det gör inte så mycket. Jag fastnar särskilt för att berättelsen om äktenskapsbryterskan (Joh 8) är med, eftersom den inte är så vanlig i barnbiblar och det är en stark berättelse om förlåtelse och vem som har rätt att döma. En av de starkaste illustrationerna är när Judas har lämnat Jesus och de andra lärjungarna mitt i påskmåltiden, där kontrasten mellan ljuset hos Jesus och mörkret utanför griper tag i mig.
Genom att ha med berättelsen om Emmausvandrarna får Dalevi fram en tydlig poäng i att alla berättelserna i Gamla testamentet pekar fram mot att Messias måste lida och dö. Efter en återgivning av missionsbefallningen (Matt 28:18-20) och några korta rader om att lärjungarna gick ut i världen och berättade om vad de varit med om, att du och jag därför fått höra berättelserna och att vi genom den helige Ande kan be till Gud, slutar berättandet plötsligt. Om jag när det gäller GT tyckte att Dalevi räddade det tidiga slutet med att säga att det finns många flera berättelser, är jag inte lika förlåtande när det gäller NT. Berättelserna i Apostlagärningarna, breven och Uppenbarelseboken är centrala för att förstå vad det innebär att vara kyrka och att följa Jesus. Här får barnen ingen hjälp alls av de texterna.
En barnbibel är alltid en tolkning, både i text och bild, av de ursprungliga berättelserna i Bibeln. I bearbetningen och urvalet av det bibliska materialet lyckas Dalevi och Pettersson mycket bra med många saker, sämre med andra. Med det sagt vill jag ändå säga att denna barnbibel litterärt är det bästa jag sett på länge och illustrationerna lockar ständigt till att fundera mer.
Så, vad jag tänker jag till slut, är detta barnens bästa bibel? Nej, barnens bästa bibel är hela stora Bibeln, precis som det är den bästa för vuxna. Däremot behöver vi alla hjälp att förstå och tolka Bibeln och för barn som ännu inte kan läsa långa, avancerade texter på egen hand är barnbiblar ett viktigt redskap. Och av alla barnbiblar jag läst är ”Barnens bästa bibel” helt klart en av de bättre.
Kommentarer