Och snön faller utan dig av Helena Swärd Granath, Sjöbergs förlag, 2025, 232 s.
Den här recensionen publicerades först i tidningen Dagen.
Livsberättelser med poetiska titlar lockar läsare till att bege sig in i en annan människas liv och dela det som finns där av sorg, glädje, fruktan och hopp. “Och snön faller utan dig” är inget undantag.
Det är Helena Swärd Granaths berättelse om makens plötsliga död, chocken, sorgen och livet därefter. Boken består av tre delar och en epilog. Första delen handlar om förlusten och här tas läsaren med in i händelserna och Helenas känslor. Det är särskilt starkt hur berättelsen gestaltar författarens chocktillstånd just när maken förolyckats.
Andra delen handlar om sorgen och har mer av ett metaperspektiv där författaren funderar över hur sorgen fungerar och hur hon bearbetat den. Läsaren får på så sätt reflektera kring hur man själv förhåller sig till kriser och sorg.
Den tredje delen beskriver det första året av sorg med riktning mot att leva vidare. Här upprepas flera saker som redan nämnts. Redan i början av boken talar författaren om att sorg inte är linjär, och senare om att den kommer i vågor. Detta gestaltas väl av just ett visst återupprepande, men ur olika vinklar. Ibland är boken poetisk, ibland teoretisk. Vi får både del av författarens dagboksanteckningar och hennes tankar i efterhand. De tre barnen och hur man som förälder kan hjälpa barnen i sorg tas upp på ett varmt och klokt sätt.
Genom hela berättelsen finns Gud, som ett själens ankare. Författaren vänder sig till Bibeln och lovsången i alla faser och ger aldrig upp. Det gör att även de sidor som gör att tårarna rinner när jag läser också skapar en hoppets stråle inom mig.
Kommentarer