Om bibel, barn och pedagogik

Category: Recension (Sida 7 av 8)

Boktips – Böcker, december och kalender

Fram med glittriga papperskalendrar med luckor, chokladkalendrar, broderade paketkalendrar och radio- och TV-kalendrar! Jag omger mig gärna med alla varianter av kalendrar, men vill här slå ett extra slag för bokkalendern: att läsa en bok med ett kapitel för varje dag från 1 december till julafton. Jag minns hur mysigt det var när min lågstadiefröken läste ”Marias lilla åsna” av Gunhild Sehlin i skenet av levande ljus på alla skolbänkar. Det låg både en spänning och ett lugn över rutinen att läsa ett kapitel varje dag.

De senaste åren har Pärlan förlag gett ut inte mindre än fyra olika böcker med kalenderstruktur. Jag har läst dem och delar här mina tankar om “När pottisarna råkade stjäla julen” av Anna Andersson, “Julen vi aldrig glömde” av Kristina Wikström samt “Tre vise män, en tant och jag” och “Vi gav oss av mitt i natten” av Ulf Fredeväg och Nicolina Holmgren.

När pottisarna råkade stjäla julen av Anna Andersson, 2017, 140 s

Anna Andersson har gett ut flera böcker som utspelar sig i Sagans värld. De är vackert skrivna och skildrar olika folks liv med kungen och hans prins som centrum. I ”När pottisarna råkade stjäla julen” får vi lära känna pottisarna, som bor långt ner under marken. De ser ut ungefär som potatisar och en dag råkar småbonden Arvid gräva upp en hel liten pottisfamilj när han ska ta upp potatis. Julen närmar sig och gömda i Arvids och hans fru Lisens hus får pottisfamiljen börja uppleva julen med glitter och pynt, mat och godis, barnbarn och julklappar, glada sånger och dans runt granen. En stjärna, en svart tjock bok och lugna sånger finns det visst också, men dem tänker pottisarna inte så mycket på.

Ett av pottisbarnen frågar sin mamma varför de inte brukar fira jul. Mamma svarar: ”Jag visste inte att julen fanns. Men nu när vi vet det så ska vi förstås fira jul så mycket vi orkar.” Och det är precis vad familjen gör. De tar med sig pynt och mat från Arvid och Lisen återvänder till de andra pottisarna under marken. Sedan firar de jul om och om igen under lång tid med tjo och tjim. Men långt bak i minnet finns en stjärna, en sång om tusen juleljus och någon som ska komma med frid.

Boken passar för 6-9-åringar och de fyra-sex sidor långa kapitlen är precis lagom för en högläsningsstund varje dag. Språket är vackert och gestaltningen väldigt bra. De svartvita ilustrationerna som Anna Andersson själv gjort uttrycker pottisarnas känslor och lyfter fram julstämningen. Som komplement till boken finns en målarbok för den som vill ha mer glädje av illustrationerna.

Genom att låta pottisarna fundera över varför man firar jul tar författaren på ett väl avvägt sätt upp de stora frågorna om meningsfullhet, frid och försoning, död och liv. Jag tycker berättelsen lyckas väl med att visa att allt kan finnas med i julfirandet, men om evangeliet om barnet i krubban inte finns med blir det andra ihåligt.

Julen vi aldrig glömde av Kristina Wikström, Pärlan förlag, 2016, 224 s

I ”Julen vi aldrig glömde” får läsaren lära känna några familjer i den lilla trevliga staden Storängsbyn. Snön faller den första söndagen i advent och kyrka och hem fylls under månaden som kommer av julstämning, men också av äventyrliga och farliga strapatser. Varje kapitel bär en egen liten historia, men det finns också en röd tråd genom hela boken. Den tycker jag dock är svår att få grepp om till en början och det är först i kapitel 10 när den fattige pojken Edvards fickkniv kommer bort som berättelsen tar fart.

Telefon som bara vuxna får använda, skola på lördagar, hästskjutsar och luftdriven kyrkorgel är tidsmarkörer som för tankarna till tidigt 1900-tal. Den välbärgade och generösa familjen Rosenkvist i kontrast till den fattiga änkan Skogsäter med sonen Edvard påminner om Astrid Lindgrens Madicken, och barnens gemensamma promenad till skolan och upplevelser i och utanför skolan alluderar till bullerbybarnens vardag.

Läsare i 9-12-årsåldern kan känna igen sig i de olika barnens bekymmer och glädjeämnen; hur det är att sakna sin bästa vän, att tappa bort en värdefull ägodel, att äntligen få göra något man längtat efter, att känna den första pirrande känslan av förälskelse, att livet inte är rättvis för alla, att göra fel och be om förlåtelse och mycket mer. Varje kapitel är sju-åtta sidor långt med enstaka illustrationer av författaren själv. Boken omslag tycker jag mycket om, men i övrigt tillför illustrationerna inte så mycket.

Även om boken har en bra grundberättelse och bitvis blir väldigt spännande tycker jag att den hade mått bra av en mer genomarbetat gestaltning. Nu blir det långa beskrivningar av händelser som jag läser istället för att uppleva tillsammans med barnen i boken. Det finns med för många personer i berättelsen och helheten hade blivit bättre om några av bifigurerna strukits.

Tre vise män, en tant och jag av Ulf Fredeväg, illustrerad av Nicolina Holmgren, Pärlan förlag, 2018, 112 s

Ulf Fredevägs första bok berättar ur en pojkes perspektiv hur det gick till när de vise männen såg en ny stjärna och började följa den hela vägen till Betlehem. Pojken Yaqub är son till en av de vise männen och får tillsammans med sin hund följa med de vise på resan. En tant, gift med en annan av de vise männen, och en vägvisare följer också med. Det blir en strapatsrik resa där sällskapet flera gånger hotas av att inte nå ända fram med sina gåvor till barnet, som ska vara både kung, Gud och människa.

Boken passar för 6-9-åringar. Varje kapitel består av två uppslag och har färgillustrationer av Nicolina Holmgren. Jag tycker om illustrationerna som lyfter karaktärernas personligheter och hjälper läsaren att se miljöerna framför sig. De flesta kapitel slutar med en dikt, oftast med de avslutande orden ”Så vi reser dit – vårt uppdrag. Tre vise män, tant Ana och jag.” Dessa poem ger en härlig rytm åt berättelsen.

Boken börjar med att pojken Yaqub återberättar allt som hänt för sin övriga familj när sällskapet kommit tillbaka från Betlehem. Det är så mycket att berätta så han gör det bit för bit varje dag. På så sätt blir kalenderstrukturen naturlig. Ju närmare jul läsaren kommer desto närmare kommer de vise männen Betlehem.

Författaren håller tidsperspektivet öppet, så att läsaren förstår att de vise männen inte kom till Betlehem just när Jesus fötts, utan en tid senare. Jag uppskattar både detta och att geografin – som varifrån de vise männen kommer – inte är så exakt, samtidigt som det framkommer att det sedan länge bott judar österut och att de vise männen har en del kunskap om Bibelns Gud.

Jag kan ibland tycka att berättelsen blir något rörig. Det har att göra med både gestaltningen och att det är lite många personer och namn stundtals. Det finns också ett didaktiskt tilltal i berättelsen som jag inte tycker tillför något. Sammantaget är det dock ett härligt äventyr som jag kan rekommendera!

Vi gav oss av mitt i natten av Ulf Fredeväg, illustrerad av Nicolina Holmgren, Pärlan förlag, 2020, 109 s

”Vi gav oss av mitt i natten” har samma struktur, illustratör och berättarstil som ”Tre vise män, tant Ana och jag” och passar även den för 6-9-åringar. Den andra boken börjar där den första slutade, med att de vise männen tar en annan väg hem för att inte träffa Herodes och med att Josef i en dröm blir tillsagd av en ängel att han, Maria och barnet måste fly till Egypten för att Herodes inte ska döda barnet.

När ”Vi gav oss av mitt i natten” börjar har Jesus blivit 12 år och har just varit i Jerusalem och firat påsk. Familjen stannar sedan kvar i Betlehem några dagar. Där ber Jesus att Maria och Josef ska berätta om hur det var i Egypten, eftersom han själv inte minns det. I sällskap av vänner från när Jesus föddes börjar Josef och Maria berätta om de ofta skrämmande äventyren det var med om på flykt. Berättelsen ger en stark skildring av att Jesus också varit flykting. Jag får en tankeställare av att tiden i Egypten inte bara framställs som fridfulla, utan också farliga år.

Båda Fredevägs böcker målar upp detaljer om en resa som Bibeln inte berättar något om. Det är ett spännande grepp som i grunden tilltalar mig, men jag har svårare för själva konceptet i ”Vi gav oss av mitt i natten”. Dels visas familjens resväg i Egypten med hjälp av en karta på bokens insida och det skapar en känsla av fakta kring berättelsen som inte finns, dels tycker jag att Jesus karaktär som barn inte är helt enkel hur man ska gestalta och vilka friheter man kan ta sig.

Första uppslaget i varje kapitel har en och samma illustration som påminner om väggmålningar i Egypten. Figurerna i bilden byter dock plats i varje kapitel så att de lyfter fram vad som händer i resan i just det kapitlet. Det gillar jag. Övriga illustrationer blir inte lika tilltalande för mig som i den första boken.

”Vi gav oss av mitt i natten” har inte ett lika regelbundet inslag av dikter som den första boken och jag kan sakna den ram som dikterna gav. Även den här boken har svagheter i gestaltning, didaktiskt tilltala och antalet personer. Kanske behöver jag läsa den en gång till för att riktigt ta till mig helheten.

Välj en bok och läs!

Alla fyra böckerna är läsvärda. ”Julen vi aldrig glömde” ska jag tipsa min elvaåring om att läsa på egen hand i år. ”När pottisarna råkade stjäla julen” är helt klart min favorit. Det är ett par år sedan vi läste den högt här hemma, så jag tror att jag och sjuåringen ska mysa med den i december! Vilken bok väljer du?

Boktips – Fallet mirakel för barn

Fallet mirakel för barn, Lee Strobel, översättning Jospeh A Davis, Pärlan förlag, 2019, 148 s.

För en tid sedan läste jag ”Fallet Jesus för unga” för mina två yngsta barn. Du kan läsa recensionen här. Nu har vi även hunnit läsa ”Fallet mirakel för barn”, som är den andra av Strobels apologetiska böcker för barn som finns på svenska. I början av boken var både sjuåringen och elvaåringen mycket engagerade och vi diskuterade om det finns mirakel och vad som kan vara ett mirakel. På första kapitlet presenterar författaren tre villkor för att något ska kunna kallas mirakel. Dessa är att det ska vara orsakat av Guds kraft, ett tillfälligt undantag från naturens vanliga gång och gjort med syftet att visa att Gud handlar i historien. Elvaåringen tyckte att man också skulle lägga till en fjärde punkt om att det ska vara oförklarligt på andra sätt.

Efter ett par kapitel märktes det att sjuåringen inte tyckte den här boken var lika intressant som den förra. Jag tror att det kan bero på att boken om mirakel är något svårare än boken om Jesus och att det inte finns lika många träffsäkra frågor under läsningens gång. Elvaåringen däremot sög åt sig av innehållet. Hon tyckte också att det skulle vara intressant att få läsa böcker som var skrivna om liknande ämnen ur till exempel ett islamskt perspektiv, för att få veta hur andra livsåskådningar förklarar olika saker i tillvaron.

Båda böckerna har samma typ av upplägg. I ”Fallet mirakel för barn” har kapitlens inledande historier någon koppling till miraklers möjlighet eller omöjlighet. Strobel undersöker sedan i journalistisk stil bevisen för mirakel genom att intervjua eller läsa om vad olika forskare gjort. Det finns en genomtänkt bredd i boken då författaren börjar med att ta upp vad ett mirakel är, sedan kopplar han nutida mirakel till skapelsens mirakel och Jesus mirakler. Det hjälper läsaren att få en helhetssyn på mirakler och hur Gud handlar. Strobel lyfter också hur en kristen kan se på situationer där mirakel inte sker och det tror jag är väldigt viktigt att prata med barn om.

Boken blir som allra bäst i slutordet ”Döm själv”. Strobel ger ett personligt exempel ur sin barndom, som tillsammans med en kärnfull sammanfattning av boken och en kärleksfull beskrivning av evangeliet – att du och jag av nåd kan få nytt liv genom Jesus död och uppståndelse – uppmuntrar läsaren till att själv ta ställning.

”Fallet mirakel för barn” haltar något i översättningen, vilket jag inte tyckte att ”Fallet Jesus för unga” gjorde. Det kan vara något för Pärlan förlag att ta till sig om de tänker ge ut fler av Strobels böcker. Och det hoppas jag verkligen att de gör, så att barn får fördjupa sig än mer i frågor om Guds existens, tro och nåd.

Boktips – Inte som du tror

Inte som du tror, Anna Karlsson, Sjöbergs Förlag, 2019, 264 s.

När jag började sjuan började en ny tjej i min klass. Jag och min kompis från mellanstadiet började vara med henne. Det fungerade bra, ett litet tag. Plötsligt en dag gick min två kompisar ifrån mig och en turbulent tid med låsta relationer, halvt uttalade budskap och vilsenhet började. Igenkänningsfaktorn var hög för mig när nu som vuxen jag började läsa ”Inte som du tror” av Anna Karlsson. Inte i detaljer, men i hur det kan vara att vara tonåring, börja ny skola och inte riktigt veta hur man själv vill vara. Jag tror också denna igenkänning var en anledning till att min tonåring som jag läste boken högt för tyckte så mycket om den.

När Miranda, bokens ena huvudperson, börjar sjuan blir allting annorlunda. Det börjar en ny tjej, Mirabelle, i klassen och hon vet precis hur hon ska få makt över klasskompisarna, hon är elak mot Miranda och Miranda förstår inte varför allt blir så fel. Mirabelle å sin sida är egentligen livrädd för att någon ska få reda på hur hennes liv verkligen är.

Mitt i alla förvecklingar får Miranda låna en dagbok av sin mormor. Den är skriven på 1800-talet av en ung flicka. Genom dagboken får Miranda upptäcka hur Gud vill ha en nära relation till henne och leda henne i en förvirrad tid. Berättelsen om Miranda och Mirabelle vill inspirera tonåringar till bibelläsning och att lyssna på Gud och det tycker jag Anna Karlsson lyckas bra med.

Läsaren, som hela tiden vet mer än Miranda och Mirabelle var för sig, får se hur de båda huvudpersonerna får ta steg mot att förstå att allt inte är som de först trott. Berättarperspektivet växlar mellan Miranda och Mirabelle och vid högläsningen blev det otydligt ibland för min dotter ur vems perspektiv något skedde. För mig som läste blev det mer tydligt genom avsnittsindelningar. Boken är annars mycket välskriven, gestaltningen är stark och jag rördes till tårar flera gånger. Nyligen kom det ut en uppföljare ”Rummet innanför” och min dotter kan knappt bärga sig tills vi ska läsa den!

Boktips – Fallet Jesus för unga

Fallet Jesus för unga, Lee Strobel, översättning Johanna Linnér, Pärlan förlag, 2020, 140 s.

Det är en glädje att se att böcker om kristen apologetik för barn och familj dyker upp allt oftare på den svenska marknaden. Vi har just läst ”Fallet Jesus för unga” här hemma. Den är den första av fem böcker i en serie som Lee Strobel skrivit för barn. Pärlan förlag har även gett ut ”Fallet mirakel för barn” och jag återkommer med recension längre fram på den. Lee Strobel är journalisten som genom grävande journalistik ville slå hål på myten om Jesus och kristen tro, men som blev överväldigad av vad han fann och blev kristen. I slutet av 90-talet kom hans bok för vuxna ”Fallet Jesus” ut och på ett förtjänstfullt sätt har han senare skrivit böcker för barn på samma tema.

Jag har boken högt för två av våra barn, 7 och 11 år gamla. Sjuåringen gav boken ett medelbetyg, men jag vet inte om det mest beror på att det är en faktabok och inte en skönlitterär bok, som vi oftast läser på kvällarna, eller om det handlar om boken i sig. Boken har ett du-tilltal vilket fungerar bra eftersom författaren tar med läsaren på en undersökande resa om Jesus. Sjuåringen har under läsningens gång spontant svarat på frågor i texten som varit mer eller mindre retoriska.

Boken fokuserar på Jesu identitet och uppståndelse och kapitel för kapitel jobbar Strobel med frågorna kring om Jesus kan ha varit galen, om han kanske aldrig dog, om lärjungarna kan ha haft en masshypnos, osv. Strobel svarar på frågorna med hjälp av väl underbyggd forskning, fakta och genomtänkta argument. Läsaren uppmuntras att själv fundera vidare med hjälp av frågor i varje kapitel. Boken har en avslutande del med fyra berättelser där författaren vill hjälpa läsaren att se hur självförtroendet som kristen ökar när man har mer kunskaper, och hur man kan bemöta invändningar och dåliga attityder från omgivningen rakt och samtidigt ödmjukt och respektfullt.

Den svenska översättningen flyter på bra. En del av de exemplifierade berättelserna har en tydlig amerikans kultur, men det är inget barnen har reagerat på vid läsningen. Grafiskt är boken luftig med fråge- och faktarutor och med många illustrationer i tecknad serie-stil. Det är lite synd att text som ingår i illustrationerna inte är översatta från engelska. 11-åringen uppskattade att jag läste allt som stod i faktarutorna också. Det gav lite mer kött på benen.

De två främsta styrkorna med boken är att den är skriven för att barn ska kunna läsa den själva och att den har en genomtänkt argumentation kryddad med exempel som passar barn. Jag kan fundera på varför förlaget i den svenska titeln valt ”unga” istället för ”barn” (engelska titeln är ”Case for Christ for Kids”), då boken tydligt riktar sig neråt i åldrarna i stil och uttryckssätt.

När vi läst tillsammans har det skapat flera bra samtal kring innehållet. Om barn läser den själva kan man som förälder be dem berätta vad de läst om och få igång samtal på det sättet. Vi kan varmt rekommendera boken!

Boktips – Målet i sikte

“Målet i sikte – Andaktsbok” utgiven av KRIK, 2020.

I våras undersökte Christer och Kicki Dahlberg i en kandidatuppsats vilka faktorer det är som får unga att utvecklas och stanna kvar i tron och församlingen. Ett mönster de såg var att den personliga bönen, gudsnärvaron och bibelläsningen varit viktig för de tillfrågade. Med det i åtanke var det mycket roligt att läsa den nya andaktsboken ”Målet i sikte” som KRIK – Kristen Idrottskontakt, nyligen gett ut. KRIK vill sprida idrottsglädje, trosglädje och livsglädje och det tycker jag genomsyrar hela andaktsboken.

Den har ett tydligt upplägg med tolv olika avdelningar med en handfull andakter i varje. Avdelningarna sträcker sig från skapelsen, syndafallet och Jesus försoningsverk till livet med Gud och att ge budskapet vidare.

Varje andakt innehåller ett bibelord, en betraktelse, en utmaning och en bön. Andakterna har många olika författare, alla så klart med någon koppling till KRIK, men det finns en bredd i åldrar och personligheter. En andaktsbok utgiven av en sportorganisation skulle man kunna tro bara har illustrationer från idrottens värld, men så är det inte alls, utan författarna tar upp exempel från olika delar av livet. Det finns ett blandat tilltal i boken, där andakterna både vänder sig till dem som är nyfikna på kristen tro och dem som varit kristna länge.

KRIK bygger mycket av sin verksamhet kring att man träffas och idrottar och mitt i passet stannar upp och har en andakt. Det märks att andakterna är gjorda för att passa i detta format, men jag tycker det går lika bra att använda dem i en ungdomsgrupp eller i sin personliga andakt. De passar tonåringar och unga vuxna, men jag skulle inte vara rädd för att prova dem som familjeandakt med lite äldre barn. De olika avdelningarna i boken gör att man enkelt kan välja ett tema som passar just nu, eller helt enkelt ta en andakt från varje avdelning i taget. Det kan upplevas lite tjatigt att ta en hel avdelning i ett svep, tycker jag.

Boken är med sitt format på ca 13×20 cm lätt att packa med sig och spiralbindningen gör det lätt att bläddra runt eller ha boken uppslagen. Jag kan möjligen fundera på hur länge spiralbindningen håller för att bäras runt i en sportbag med träningsskor och kläder.

I slutet av boken finns det ytterligare tankar om vad en andakt är och hur man kan lägga upp den. Kanske hade jag förväntat mig några tips på hur man kan lägga upp en KRIK-samling i sin helhet också.

Andaktsboken har ett tydligt fokus på att med Gud i centrum får livet rätt perspektiv. När vi tar oss tid att läsa Bibeln, att vara stilla inför Gud och låter oss utmanas att efterlikna Jesus, stärks vår tro, inte bara som något vid sidan om resten av livet, utan som det som är grunden i hela livet. Jag uppskattar verkligen att detta löper som en röd tråd genom hela boken och rekommenderar den varmt!

Uppsatsen jag nämnde:

Dahlberg, Christer och Kicki, Från ung till vuxen med tron i behåll. En studie av positiva faktorer för ungas trosutveckling, kandidatuppsats, Johannelund, 2020.

Boktips: Trollkarlens hatt

Trollkarlens hatt, Tove Jansson, 1948, 1968, denna utgåva 1992, Norstedts förlag, 154 s.

Jag älskar barn- och ungdomslitteratur och får ärligt erkänna att det finns runt tusen barn- och ungdomsböcker, allt från småbarnsböcker som ”Max potta” av Barbro Lindgren, till nästan allt av Astrid Lindgren och till ungdomsböcker som ”Hunger Games” av Suzanne Collins, i vårt hem.

När jag var liten ville jag alltid låna ”Vem ska trösta knyttet?” på biblioteket. Jag älskade boken och dess vackra vemod. Trots det, och trots att jag alltid tyckt om alla karaktärerna i muminvärlden, har jag inte fastnat för själva muminböckerna. Jag har läst någon del i serien under mina barnlitteraturstudier, men inte mer. I somras hittade jag alla delar utom en på secondhand och tänkte att nu ska jag ta tag i att läsa dem.  ”Trollkarlens hatt” fick bli högläsningsbok för ett par av barnen under slutet av sommaren. Boken börjar när våren kommer och muminfamiljen vaknar ur sin vinterdvala. En svart hatt dyker upp och allt som läggs i den förvandlas och det ställer till både det ena och andra problemet i Mumindalen. Hatten och dess ägare trollkarlen, som är på jakt efter en stor röd rubin, utgör den övergripande berättelsen i boken. Annars är kapitlen episodiska, där berättaren ger en introduktion till vad som kommer att hända i varje kapitel. När Tofslan och Vifslan dyker upp i näst sista kapitlet med sitt fenomenalsla sätt att pratsla skrattade både jag och barnen gott.

Författarskapet är fantastiskt, jag skrattar gott åt små anmärkningar och kommentarer till läsaren och jag gillar karaktärernas olika personligheter. Ändå är det något som gör att jag inte längtar efter att läsa vidare, som jag ofta gör i skönlitterära böcker. Jag kan tänka mig att det finns så många djup i berättelsen att jag behöver läsa fler av böckerna för att riktigt komma in den filosofiska och underfundiga värld som Tove Jansson målar upp. Så jag är glad att jag köpte böckerna och med ett avbrott med en annan högläsningsbok undrar jag om vi inte ger oss på nästa del i serien och utforskar muminvärlden mer!

Boktips: Rusta dina barn

Rusta dina barn – En apologetisk vägledning för kristna föräldrar, Natasha Crain, översättning Mats Wall, Apologia, 2020, 312 s.

En kväll uppstod ett samtal med ett av våra barn vid högläsningen. Det började med att dottern citerade vad Greta Thunberg sa till ledamöter i amerikanska kongressen hösten 2019: ”I don’t want you to listen to me, I want you to listen to the scientists”. Utifrån det funderade vi på om man ska lyssna på all vetenskap, om det finns bra och dålig vetenskap och om det finns en konflikt mellan vetenskap och kristen tro. Big bang-teorin kom upp som exempel. Vad ska man tänka som kristen om den? Jag har ärligt talat själv inte tagit ställning i alla ursprungsfrågor, men jag har en trygghet i att välgrundad vetenskap inte motsäger Gud och Bibeln, eftersom Gud skapat människan med en uppgift att förvalta och utforska vår värld. Jag fick en möjlighet att utvidga barnets kunskap om universums expansion, att Big bang-teorin har bra stöd inom forskningen, att man ändå behöver en förklaring till vad som orsakade Big bang, osv. Vi pratade om att naturvetenskaplig forskning ofta handlar om att samla så mycket information eller evidens som möjligt, och att sedan se vad som är bästa förklaringen, och väldigt sällan om hundraprocentiga bevis. Tankarna gick vidare och vi pratade om olika sätt att läsa första kapitlet i Första Moseboken. Är det en beskrivning av exakt hur det gick till när Gud skapade världen? Eller är det ett poetiskt sätt att beskriva, som att måla en tavla, där poängen är att Gud skapar ur intet genom sitt ord och att allt är mycket gott? Dottern såg framför sig hur man börjar med bakgrunden och sedan fyller tavlan med innehåll. Vi pratade lite om gudsdyrkan i den omgivning där Första Moseboken skrevs. Solen dyrkades ofta som en gud. Kanske är det därför som skapelseberättelsen i 1 Mos 1 inte börjar med solen, den kommer först under dag fyra och inte ens då kallas den sol. Ja, det blev ett väldigt spännande samtal där jag som förälder utmanades att våga dela med mig av mina halvfärdiga tankar och av de kunskaper jag har så här långt. Det var också roligt att upptäcka hur intressant dottern tyckte det var och hur hon kunde få hjälp i sin förståelse av vetenskap och tro genom det jag kunde bidra med.

När vi satt där och pratade var jag så tacksam över att ha läst ”Rusta dina barn” av Natasha Crain. Jag läste den först på engelska (Keeping Your Kid’s on God’s Side) och tänkte att den här måste ges ut på svenska! Därför var det så roligt när den kom ut på Apologia förlag i våras. Boken är en apologetisk vägledning för kristna föräldrar. Den ger en stabil grund för att kunna prata om kristen tro med sina barn. Boken är indelad i fem områden med åtta frågor i varje. Områdena är Gud, sanning och livsåskådningar, Jesus, Bibeln och till sist vetenskap. Natasha Crain delar öppenhjärtigt med sig av händelser och samtal ur sin familjs liv och med sin examen i apologetik och goda kommunikativa förmåga hjälper hon läsaren att få en bra och balanserad överblick över 40 frågor som barn kanske ställer till oss, eller som vi föräldrar behöver ta initiativ till att prata med dem om. Jag uppskattar verkligen avdelningen om sanning och livsåskådningar. I samhället idag relativiseras sanningen i mångt och mycket och det är sällan vi tar steget tillbaka och tittar på helheten i olika livsåskådningar. Det tror jag är viktigt att hjälpa våra barn att kunna göra.

Apropå kvällssamtalet med dottern så uppskattar jag också delen om vetenskap. Crain har en god förmåga att redogöra för olika ståndpunkter som kristna kan ha, med för- och motargument, utan att ta ställning för vilken syn hon eller läsaren bör ha. Den typen av balanserade framställningar och de goda samtal det kan väcka behöver vi idag.

Som förälder vill vi göra det bästa för våra barn och vi vill växa i vårt föräldraskap, men med barn runt omkring sig är det inte alltid så lätt att hinna med att läsa. Om du ska välja en bok att läsa i höst, så ska du absolut satsa på ”Rusta dina barn”. Läs ett kapitel i taget, passa på att prata med dina barn om det och låt det ta den tid det tar. Målet är inte läsningen i sig, utan att få till samtal med barnen så att de får hjälp att tänka kring den kristna tron!

Boktips: Två nya barnbiblar

“Guds stora plan – Berättelsebibel” av Cecilie Fodor med illustrationer av Gustavo Mazali, svensk översättning av Christin S Salander, Pärlan förlag, 2020.

“Guds fantastiska plan – Bibeln” av Amy Parker med illustrationer av Jacqui Davis, svensk översättning av Johanna Linnér, Pärlan förlag, 2020.

Pärlan förlag utökar utbudet av barnbiblar med två biblar som båda på ett uttalat sätt vill förmedla Guds stora plan i historien. Roligt! “Guds stora plan – Berättelsebibel” riktar sig till 3-6-åringar och “Guds fantastiska plan – Bibeln” riktar sig till 8-12-åringar. Jag är mycket glad över att det kommer ut barnbiblar på svenska som på ett tydligt sätt försöker förmedla helheten i den stora berättelsen i Bibeln. Ofta får barn höra ett antal olika berättelser ur Bibeln, men de får ingen hjälp att se hur de olika händelserna hänger ihop och bildar en röd tråd i Guds räddningsplan.

“Guds stora plan – Berättelsebibel” (3-6 år) är 104 sidor lång och på varje uppslag finns en bibelberättelse på vänster sida och en kommentar som leder Guds plan framåt på höger sida. Till varje berättelse finns bibelhänvisningar till var berättelsen återfinns i Bibeln. Jag kan ibland tycka att kommentaren inte alltid hjälper mig att förstå den röda tråden. Halva boken ägnas åt de fem Moseböckerna, och även om många centrala händelser i Guds räddningsplan sker där, blir det en övervikt av dessa berättelser i urvalet till denna barnbibel. Jag hade hellre sett lite mer av Israels historia med kungarna, profeterna och exilen. Urvalet med berättelser ur Jesu liv är välgjort, men hela boken slutar med uppståndelsen och berättar inget om den första kyrkan eller om att Jesus en dag ska komma tillbaka och återupprätta hela skapelsen, som också är en del av Guds plan. Det är en utmaning att skriva om bibeltexter så att de blir både teologiskt klara, har ett barnvänligt språk och blir lagom långa. Här kunde författaren arbetat mer med urvalet och ibland med formuleringarna. Texten om skapelsen blir till exempel motsägelsefull när det står ”I början var jorden täckt av mörker. Inget hade blivit skapat ännu”. Översättningen haltar på några ställen och man kan höra de engelska uttrycken i bakgrunden. När det gäller illustrationerna tycker jag om det lite barnsliga uttrycket och jag skulle tycka om att läsa och titta i barnbibeln tillsammans med yngre barn.

“Guds fantastiska plan – Bibeln” (8-12 år) är 328 sidor lång och har 26 berättelser ur Gamla testamentet och 24 ur Nya testamentet. Berättelserna skiftar något i längd, under varje rubrik finns en hänvisning till var i Bibeln man återfinner berättelsen och varje berättelse har en eller två fyrfärgsillustrationer. Sista stycket i berättelserna sammanfattar hur berättelsen är en del av Guds plan och att det kommer något mer. Varje berättelse avslutas sedan med ett centralt bibelcitat ur berättelsen. Både sammanfattningarna och bibelcitatet är välgjorda och gör att Guds plan verkligen blir tydlig. Här kan jag tydligt följa vad som är den stora berättelsen mitt i de små och jag blir sugen på att läsa vidare. Urvalet av berättelser är välgjort och det finns med detaljer och perspektiv i berättelserna som passar väl för målgruppen. Jag kan sakna ökenvandringen på 40 år, delningen av riket i Israel och Juda och Jesus på förklaringsberget, men man kan inte få med allt. Berättelserna om Jesus pekar på ett bra sätt på hur Jesus kom med Guds rike och det är bra att texter om den tidiga kyrkan och att Jesus ska komma tillbaka är med. Översättningen fungerar överlag bra. Jag kan tycka att uttryck som ”Okej” och ”Hallå där” är stilbrott, men kanske att det är ett sätt att anpassa sig till målgruppen 8-12-åringar. Även om jag tror att denna bibel passar hela åldersspannet 8-12 år skulle jag rekommendera att man börjar med den tidigt. När barn närmar sig tonåren börjar de behöva en vanlig bibel eller en parafras.

Sammanfattningsvis tycker jag att båda dessa barnbiblar är ett bra tillskott för att de lyfter Guds stora plan. Bibeln för äldre barn lyckas bättre med detta än den för de yngre, men båda är väl värda att läsa.

Boktips: Familjen – ett team

“Familjen – ett team” av Ingela Wahl, King’s Kids Sverige, 2015, 140 s

Mitt första minne av Ingela Wahl är från ett seminarium på en medarbetardag när jag jobbade som barnpedagog i Betlehemskyrkan (EFS) i början av 2000-talet. Jag kan fortfarande Ordspråksboken 22:6 utantill med hjälp av de rörelser hon lärde mig då:

”Vänj den unge vid den väg han ska vandra, så viker han inte av från den när han blir gammal.”

Sedan dess har jag bland annat haft glädjen att få samarbeta med Ingela genom nätverket Jesus till barnen. I allt Ingela gör finns visionen att familjen är kyrkan och kyrkan familjen, att varje förälder är en barnledare till sina barn och att varje familj är som ett team som kan få sprida Guds rikes doft i sin omgivning.

I boken ”Familjen – ett team” sätter hon ord på allt detta. Boken riktar sig både till föräldrar och till ledare inom kyrkan och vill vara ett stöd i att bygga kyrka strategiskt utifrån familjer (i utvidgad bemärkelse, inte bara kärnfamilj). Genom att hon delar personliga erfarenheter från sitt eget hem får man som läsare se en målmedvetenhet och vad man som familj kan få göra för Guds rike, men också vilka utmaningar och vilken brustenhet som finns i alla familjer.

Boken är en bra påminnelse och hjälp i den här tiden, då vi som kyrkor behöver ge tillbaka ansvaret för barnens fostran i tron till föräldrarna, och samtidigt stötta föräldrarna på det sätt som de behöver i sin uppgift.

Jag blev utmanad av tanken att som familj ha en vision som man kommit överens om tillsammans. Den kan se olika ut i olika tider. Författaren berättar att i en period i deras familj var visionen ”Vi ska ha en trevlig atmosfär hemma” det enda de kunde komma överens om. Eftersom jag läste detta just efter att jag haft ett utbrott på ett av våra barn tänkte jag: Käre Jesus, vi kan nog inte sträcka oss så mycket längre än så just nu heller.

Sanningssökande och kulturkrockar i färgstark fantasy

Hur mycket tänker ni på känslan av en bok? Jag menar alltså den fysiska boken? Nyligen kom Markus av Trolyrien av Joseph A. Davis (Pärlan förlag) ut som pocket. Bara att hålla den i min hand gav mig lust att läsa den – vid köksbordet, i sängen och på stranden.

Markus av Trolyrien är en fantasyberättelse full av sanningssökande och kulturkrockar som passar barn i 11-14-årsåldern. Från att ligga med brutna ben i en sjukhussäng i Karlstad efter en slalomvurpa hamnar Markus plötsligt i Valarien, en värld full av blått gräs, spottande hälsningsseder och monster.

Jag kan tycka att boken är lite svår i början. Kulturkrockarna och kontigheterna i Valarien sköljer över läsaren och blir lite för många på en gång och Markus kan upplevas som att han protesterar lite för svagt mot att han mot sin vilja tas med till Valarien. Han karaktär och mötet med Valarien växer dock ju längre jag läser och efter att Markus fått träffas kungens rådgivare i Valarien blir berättelsen mer nyanserad.

Boken har en tydlig kamp mellan gott och ont, men kampen är komplex. Karaktärerna kan rymma både ont och gott, och de ställs inför val om vem de ska följa. Det finns ett tydligt sanningssökande och ett undersökande av olika världsbilder. Finns det vetenskapliga förklaringar till allt? Vilken världsbild är den sanna av två snarlika varianter? Är den makt som ser ut att behärska det onda den sanna, goda makten?

I botten av berättelsen finns tydliga kopplingar till den kristna världsbilden och Bibeln, med en allhärskare, behovet av en räddare och böcker som bär på ett budskap. Författaren väver in bibelcitat i berättelsen som får bli bärande teman i handlingen.

Jag tycker att Joseph Davis i första delen om Markus av Trolyrien lyfter många väsentliga frågor som barn och unga idag behöver få fundera kring. Och det bästa i pandemitider – boken presenterar hela tillvarons bästa toapapper!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2025 Barnpedagogen

Tema av Anders NorenUpp ↑