Barnpedagogen

Om bibel, barn och pedagogik

Category: Ledarskap

Jesus till barnen – barn- & familjeverksamhet integrerad i helheten

2024-08-27 /

Denna artikel har tidigare publicerats i Teologi & Ledarskap nummer 4 2023.

Forskning har visat att föräldrarna och hemmet spelar en avgörande roll för om barn får en kristen tro som håller genom hela livet. Det finns också studier som visar att relationer mellan olika generationer är viktiga för att unga ska stanna kvar i lärjungaskap.[1] I den här artikeln ska jag lyfta några olika skäl till varför vi i våra församlingar bör integrera det vi gör för barn och familjer i hela församlingens verksamhet, samt några olika tips på hur man kan göra det.

I Efesierbrevets tre första kapitel talar Paulus om den nedrivna skiljemuren som gör att nåden gäller alla folk. I de tre sista kapitlen talar han om vad detta innebär i praktiken för de kristna i församlingen i Efesos. Mittemellan dessa två delar böjer Paulus sina knän och brister ut i bön:

Därför böjer jag mina knän inför Fadern, han från vilken allt som kallas far i himlen och på jorden har sitt namn. Jag ber att han i sin härlighets rikedom ska ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska bli rotade och grundade i kärleken. Då ska ni tillsammans med alla de heliga kunna fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap. Så ska ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. Han som kan göra långt mycket mer än allt vi ber om eller tänker oss genom den kraft som verkar i oss, hans är äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla generationer i evigheters evighet. Amen. (Ef 4:14-21)

Paulus pekar på att Gud är värd alla ära genom Jesus i församlingen och genom alla generationer. Brevet riktar sig till män, kvinnor, barn, tjänare och herrar och Paulus förväntar sig att de alla lyssnar när det läses upp. Kristna är kallade att leva i en församling med många generationer (Ef 5:22, 25, 6:1, 4, 5, 9).

I våra församlingar idag ser vi ofta många generationer – barn, ungdomar och vuxna – men alltför ofta lever varje generation sitt eget liv utan kontakt med äldre eller yngre. Syftet med församlingen är att alla ska få lära känna Kristus mer och ära den treenige guden. Detta gäller alla generationer och jag tror att en nyckel till hur vi kan integrera barn- och familjeverksamheten i övrigt församlingsliv ligger i detta: Uppdraget är detsamma för alla åldrar.

Samma uppdrag för alla åldrar
När vi följer Jesus i evangelierna kan vi se att han möter och utmanar människor i fem olika faser.[2] Det första Jesus kallar en människa att göra är ”Kom och se!” (Joh 1:39, 46) Därefter utmanar han till att omvända sig och tro (Joh 6:29, 9:35-38) och när man gjort det säger Jesus ”Följ mig!” (Joh 1:43) Jesus nöjer sig inte med att få en mängd följare – han tränar sina följare till att själva bli människofiskare (Matt 4:19) och till slut säger han att de är redo och sänder iväg lärjungar för att nå nya människor (Joh 20:21). I församlingen är vårt uppdrag detsamma. Vi ska kalla, forma och sända lärjungar. Detta gäller oavsett vilken ålder det är på lärjungarna. I alla åldrar finns det människor i alla fem faserna och vi behöver skapa en gemenskap där var och en, oavsett fas och ålder, får växa vidare. Församlingsledare behöver inte tänka ut något nytt för att kunna integrera barn och familjer i församlingens helhet utan ska se på var och en i varje ålder som en lärjunge på resa i sin relation med Gud. Vi är lika därför att alla är på en lärjungaresa.

Alla generationer behövs för att vi är olika
Samtidigt är vi också olika. Olika åldrar befinner sig i olika utvecklingsfaser och livssituationer. I det gemensamma uppdraget behöver vi därför också se att vi har olika behov. Därför kan vi behöva barngrupper för olika åldrar, ungdomsgrupper och föräldrasamlingar. I Paulus bön i Efesierbrevet 3 ber han att alla ska ”fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek” (Ef 3:18). Det kan vi göra bland annat genom undervisning. För att alla ska förstå behöver vi ibland dela in oss i olika åldersgrupper, inte för att vissa ämnen passar bättre för barn eller vuxna, utan för att vi behöver kommunicera budskapet på lite olika sätt till olika åldrar.

Olikheterna mellan generationerna gör också att vi behöver varandra. Vi får olika gåvor från Gud. Vissa gåvor är tillfälliga och hänger samman med vilken ålder vi är i. En tonåring kan ha outsinlig energi, en mamma kan ha ett öga för hur alla mår och en pensionär kan ha livsvisdom att dela med sig av. Paulus liknar församlingen vid en kropp där vi inte kan klara oss utan någon kroppsdel (1 Kor 12:12-26). Jesus talar om att de som gör Guds vilja är han bror, syster och mor (Mark 3:34-35). I församlingen ska relationer få odlas som är lika nära som en mor sin son och en bror sin syster. Om vi inte lära känna varandra över generationsgränserna blir församlingen som en familj där ingen pratar med varandra, eller som en sprattelgubbe där alla kroppsdelar ligger utspridda utan liv.

För att barn ska stanna kvar i tron behöver det finnas med flera olika dimensioner av tron. De behöver gemenskap med andra, de behöver få erfara Gud och de behöver få samtala och jobba med med den kristna trons innehåll.[3] När vi integrerar barn och familjer i hela kyrkans verksamhet blir gemenskapen, gudserfarenheter och undervisningen knuten till fler än bara jämnåriga. Det gör att när barnen växer upp, flyttar och letar efter en ny församling står och faller inte tron med att man ska hitta sina likar i ålder. Det gör också att i församlingar där barn inte har några jämnåriga blir det inte en avgörande faktor för om kyrkan är relevant eller inte. Barnet har vänner i andra generationer.

Föräldrarnas roll i trosförmedlingen
Innan Israels folk ska gå in i det förlovade landet ger Mose dem i uppdrag att komma ihåg allt Gud har gjort och att ge det vidare till sina barn (5 Mos 6:4-9). Fokus ligger på föräldrarnas ansvar. Som jag nämnde tidigare visar forskning att det som sker i hemmet har en avgörande roll för om barnen stannar kvar i den kristna tron. I våra församlingar behöver vi därför stötta och utrusta föräldrarna för i deras uppgift. Församling är inte viktigast för barnens tro, det är föräldrarna. Bibeln säger det, forskningen visar det. Församlingen kan inte hjälpa föräldrarna om inte barn och familjer är inlemmade i helheten i församlingen. Om församlingen lägger fokus på att föräldrarna ska få växa som lärjungar, få nycklar för hur de kan dela tron med sina barn och få hjälp i hur de kan relatera till vår samtid, når vi barnen också.

Hemmet är idag nedtonat i svensk kultur. Inte när det gäller inredning och den yttre fernissan, men när det gäller hemmet som hjärta i gemenskap, fostran och växtplats. Rachel Turner gjorde denna upptäckt och säger: ”Jag insåg att kyrkan inte kunde vara den centrala punkten för barn och ungdomars väg in i lärjungaskapet, därför att den uppgiften var hemmet mest lämpat för genom sin ställning i deras liv.”[4] För att integrera barn och familj i församlingen behöver vi tala om hemmen som en central plats för församlingens tillväxt, för olika åldrar, för mission och lärjungaskap.

Hur gör vi?
Allt detta kan låta bra, men hur gör man i praktiken? Vilka steg kan din församling ta för att integrera barn och familj mer i helheten? Två tips från Rachel Turner på hur vi kan lära känna varandra mer i olika åldrar är att lyssna och att leka.[5] I Roseniuskyrkan har vi på sistone provat att lägga in en intervju i våra gudstjänster.[6] Ett barn intervjuar en vuxen eller tvärtom. Det är tre frågor: Vad heter du? När hörde du först talas om Jesus? Vad gör du vid den här tiden imorgon? Detta gör att vi får komma lite närmare en församlingsmedlem – i hans eller hennes gudsrelation och hur det relaterar till vardagen. På våra församlingsläger brukar vi leka. De sista åren har ungdomsgruppen hållit i lekarna och alla åldrar är med. Vilken rikedom det är att se tvååringen, 40-åringen och 65-åringen samarbeta i lag!

För att barn ska känna sig som en del av hela församlingen tror jag det är viktigt att de har ledare i många olika åldrar. En medelålders mamma kan känna att hon är tråkig som ledare jämfört med den coola 20-åringen, eller en pensionär kan känna sig för trött för att vara ledare. I alla åldrar finns samtidigt styrkor med att vara ledare i just den åldern. Ledare från olika generationer skapar en trygghet i barnverksamheten, samtidigt som det skapar relationer för en starkare gemenskap i hela församlingen.

Ett sätt att lyfta hemmen är att underlätta för församlingsmedlemmar att bjuda hem någon som de kanske inte brukar träffa utanför kyrkan. I Roseniuskyrkan har vi ibland en middagskarusell – alla som vill skriver upp sig på att bli hembjuden eller på att bjuda hem och sedan matchas människor ihop. Det blir blandade generationer, blandade intressen och en stor rikedom! Hemgrupper där både barnfamiljer, unga vuxna och pensionärer är med i samma grupp är ett annat sätt att lyfta hemmet och gemenskap mellan olika generationer.

Om församlingen tycker det är viktigt att integrera barn och familjer i helheten måste detta förkunnas av kyrkans ledarskap. Församlingsledarna behöver tala om de här frågorna med varandra och med hela församlingen. Församlingsledarna behöver lyssna till och vara involverad i samtal med barnledare och föräldrar. Söndagens gudstjänst är höjdpunkten för den kristna gemenskapen. Vi behöver jobba mot att gudstjänsterna är för alla. Dels handlar det om att underlätta för familjer att komma dit. Dels handlar det om att låta innehållet bli en helhet. Det går att göra även om vi delar upp oss en stund under gudstjänsten. I Roseniuskyrkan har vi ett moment i gudstjänsten innan barnen går ner som går under namnet ”barnens stund”, men det är egentligen fel namn. Det är allas stund. Allt som sker i gudstjänsten är för alla, och just i den här stunden får alla ta del av skattkistans ledtråd till vad barnens ska ha för undervisning. Alla får sjunga månadens sång, göra rörelser och tillbe. Denna stund är inte isolerad från resten av gudstjänsten. Ett exempel på det var när vår pastor Martin Helgesson i beredelsordet innan syndabekännelsen använde formuleringen ”Glöm inte bort det som är viktigt”. Strax efter skulle barnen öppna skattkistan och jag introducera månadens sång. Jag sa ”Hörde ni vad Martin sa nyss, att vi inte ska glömma bort det som är viktigt? Det ska vi sjunga nu!” och så sjöng vi sången med samma titel.[7] Medvetet eller inte så blev Martins formulering en bild för hur barnverksamheten blir integrerad i helheten – gudstjänsten var en helhet för alla åldrar!

Alla människor är lika – vi behöver får höra Jesus säga ”Kom och se!” och sedan början formas som lärjungar. I en församling där alla åldrar är integrerade med varandra får vi aldrig tappa bort missionen – Jesus har kallat oss att nå ut till fler och när vi ser att vi har det uppdraget tillsammans kan vi nå ut till nya mer, tack vare våra olikheter! Så får alla växa i kunskap om vår herre Jesus Kristus och vi kan stämma in i Paulus ord:

Han som kan göra långt mycket mer än allt vi ber om eller tänker oss genom den kraft som verkar i oss, hans är äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla generationer i evigheters evighet. Amen. (Ef 3:20-21)

Noter

[1] Mark, Olwyn, Passing on Faith (Theos 2016); Brandt, Olof, Här för att stanna, (Bibeln idag 2020).

[2] Patty, Dave, Walk 2|6 (Josiah Venture 2014).

[3] Birkedal, Erling, Noen ganger tror jeg på Gud, men? En undersøkelse av gudstro og erfaring med religiøs praksis i tidlig ungdomsalder (Vigmostad & Bjørke AS 2001).

[4] Turner, Rachel, Det krävs en kyrka för att fostra en förälder (Libris 2023).

[5] Turner, s 149.

[6] Vi har fått tips av andra församlingar som gjort något liknande.

[7] Nilsson, Sofia, Glöm inte bort det som är viktigt (ELM Syd, Primkören Väst 2018).

Jesus till barnen – barnen till Jesus

2024-04-10 /

Denna artikel har tidigare publicerats i Till Liv maj 2019.

”Kyrkan träffar barnen 40 timmar per år. Föräldrarna träffar dem 3000 timmar per år.” Huvudtalaren Terry Scalzittis räkneexempel lyste som en fyrbåk genom hela barnledarkonferensen. Det är möjligt att ta ut rätt riktning! Niohundra barnledare från hela Sveriges ekumeniska bredd utmanades och ingavs hopp under en marshelg i Uppsala.

Foto: Livets ord media

För fjärde gången inbjöd söndagsskolnätverket till en nationell barnledarkonferens. Undertecknad har suttit med i planeringen sedan något år. Dagen innan konferensen packade jag bilen full med dekor, seminariematerial och förväntan. Nätverket flyttade stolar, planerade det sista och fyllde Livets ords lokaler med ballonger. Nu blir det fest!

Konferensen började fredag morgon med en dag för ansvariga i våra församlingar – predikanter, kyrkoherdar, pastorer och barn- och familjeansvariga. På kvällen anslöt resten av deltagarna. Temat för konferensen var hur kyrka och hem kan samarbeta för att ge Jesus till barnen och barnen till Jesus. Talare från den amerikanska organisationen Orange stod för mycket av undervisningen i de gemensamma samlingarna. Under lördagen fick deltagarna välja olika åldersspecifika seminarier för att lära känna en viss åldersgrupp bättre. Det erbjöds ett fyrtiotal andra seminarier om allt från att möta unga som mår dåligt, apologetik för barn och Jesus på öppna förskolan.

Intryck från deltagarna

Från ELM var vi ett tjugotal deltagare: barnledare, barnkörledare, föräldrar, mor- och farföräldrar och anställda. En av oss, Bodil Månsson, barnansvarig i ELM Syds styrelse, uppmuntrar ännu fler att åka på den här typen av konferens:

– Det ger en sådan vitamininjektion!

Bland oss fanns en stor glädje över att vara på plats.

– Det som talade starkast till mig var att komma samman med så många andra som arbetar med barn och unga, från så vitt skilda sammanhang. Väldigt uppmuntrande! säger Andreas Engström.

Annika Hector Madvig, barnverksamhetsinspiratör för ELM Syd tillägger:

– Detta var den tredje nationella konferensen för mig. Jag ville helt enkelt ha mer av det som jag upplever att Gud ger och skapar i mig genom dessa dagar.

–Ja, säger barnledaren Kristina Runeson, det jag får med mig lever kvar i veckor efteråt och jag kan få dela vidare tips och tankar!

Vi fick alla med oss olika guldkorn. Henny Johansson, som jobbar med Droppen, lyfter särskilt fram talaren Åke Samuelsson, skapare av Munken & Kulan:

– Han betonade betydelsen av berättelser – våra egna, personliga erfarenheter om livet som kristen – och att vi delar dem med våra barn.

Foto: Annika Hector Madvig

Andras berättelser viktiga

Andra människors berättelser var viktiga för oss som var på konferensen.

– När man är på en stor konferens och får vittnesbörd från församlingar med ett lyckat arbete med barn, kan man lätt få en känsla av att andra har det så enkelt i sitt arbete, säger barnledaren Mia Einarsson. Därför var det så trosstärkande när vi fick flera vittnesbörd från personer som blivit kristna som barn i små enkla sammanhang. De personerna vittnade om trofasta ledare som inte gav upp trots att barngrupperna var tynande.

Christina Johansson, förälder och barnledare fyller i:

– Ja, tänk att ingen grupp är för liten! Man kan ha söndagsskola för bara ett barn. Tänk han som sa att han var det enda barnet som kom under lång tid, och ledaren stannade kvar! Det kan ha stor betydelse för framtiden!

Hur behöver kyrka och familj varandra? Huvudansvaret för barns fostran ligger på föräldrarna, men ofta har ansvaret för barnens andliga utveckling lagts över på kyrkan. Kyrkan i sin tur försöker ge barnen allt de behöver på några få timmar i månaden. På detta sätt missar man den potential som finns i att kyrkan kan rusta föräldrarna till att leda barnen till Jesus. Terry Scalzitti och de andra talarna från Orange i USA gav oss många tankar kring detta.

Föräldrarnas roll

Marta Fjällström, barnkörledare, blev påmind om att vi måste lyfta fram föräldrarnas roll i att förmedla tron och trons liv i hemmet och Henny om hur viktigt det är med andakt, bibelläsning, bön, samtal och sång hemma:

– Efteråt har jag funderat mycket på hur det ser ut i våra hem idag. Känner vi oss trygga i denna uppgift? Och om vi känner oss osäkra, vågar vi erkänna det? Och till vem ska vi vända oss för att få hjälp?

– Vi behöver i ELMs verksamhet arbeta med att styrka och stötta hemmen, säger Bodil och Annika fyller i:

– Genom ett samarbete mellan kyrka och familj skulle vi få föräldrar som känner sig uppbackade i sina samtal med barnen och i hur de kan vara kristna förebilder. Vi skulle få barnledare som inte upplever att barnens andliga liv hänger på om de får till söndagsskolan eller inte. För barnen skulle budskapet förstärkas, genom att det som sagts i kyrkan stämmer överens med det man redan hört i hemmet och tvärtom. Förutsättningen för en levande tro, som smittar av sig på alla som barnen möter i sin vardag, skulle öka. Då blir mission något naturligt!

Annika tar fäste på framtiden och fortsätter:

– Den viktigaste arenan för samarbete kyrka och familj är hemföreningen. Tänket måste spridas på bredare front i våra gemenskaper och Guds helige Ande måste få verka över tid. Man behöver inte göra det så svårt, mycket handlar om att underlätta kommunikationen mellan ledare och föräldrar.

–Ja, säger Bodil, vi kan ge handfasta tips till alla familjer, ordna samtalskvällar och erbjuda seminarier. Jag tror att apologetik är en viktig punkt. Den gör att man ser att tron på Kristus är ett trovärdigt alternativ till det som erbjuds runtomkring.

Vi som var med på barnledarkonferensen är tacksamma till Gud för allt den gav och vi ser fram mot att se hur samarbetet mellan kyrka och familj kan växa vidare i våra sammanhang i ELM. Det här är bara början!

Ledarträning redan från unga år

2024-03-15 /

Den här krönikan har tidigare publicerats i tidningen Budbäraren, 2018.

“Får jag det?” 11-åringen undrade med förväntan i blicken om jag var seriös med min fråga om hon ville vara hjälpledare på församlingsdagens barnsamlingar. Jag var fullt seriös. Jag fick en hjälpledare med mig som såg allt det lilla, viktiga, som behövs i en grupp med barn. Att kunna sitta med ett otryggt barn i knät, hjälpa till att dela ut rätt material vid pyssel och att leka med de yngsta i lekrummet när de inte orkade mer samling. Hon tyckte att hennes insats var liten. För mig var den stor.

Sedan en medarbetardag för 15 år sedan sitter bibelordet “Vänj den unge vid den väg han ska vandra, så viker han inte av från den när han bir gammal” (Ords 22:6 SFB15) fast i mig med rörelser. Ner på knä, gå på stället, snurra runt, håll i käppen. Oftast har jag tänkt på versen utifrån vikten av att från början dela Bibelns sanning och evangeliet med barnen. Vi ska vänja dem vid att gå på vägen som är Jesus själv. Och det är rätt och riktigt. Jag tror dock att det finns ännu mer visdom att hämta i ordspråket. Lärjungaskapets väg innebär att växa i alla de gåvor som Gud gett oss till gemenskapens uppbyggelse. Och i gemenskapen tror jag att vi alla någon gång ställs inför att leda.

Varför lär vi våra barn att cykla och simma redan i unga år? Därför att det är så mycket svårare att lära sig det som vuxen. På samma sätt tror jag att ledarskap är lättare att vänja sig vid och lära sig redan som ung, jämfört med att börja som vuxen.

På mitt CV finns många saker som hjälpt mig att utvecklas som ledare. I fallande ordning står anställningar, utbildningar och till sist övrigt. Egentligen undrar jag om inte övrigt borde stå först.

Att jag som tonåring fick förtroendet att vara ledare för miniorerna i min församling. Att jag fick vara med som hjälpledare på ett läger för »Juniorerna«. Att jag fick sitta i ledningsgruppen för vår ungdomsgrupp. Redan där fick jag ledarträning. Vilka uppgifter hade jag klarat i dag, om inte någon redan för 25 år sedan gav mig förtroende, lät mig misslyckas, lyckas och växa som ledare och lärjunge?

I våra kristna gemenskaper behöver barn och unga få undervisning i Guds ord samtidigt som de får lära sig att ta ansvar. Vi behöver visa dem förtroende och ge dem uppgifter. Vi behöver förmedla deras identitet i Kristus – som de fått av nåd – och samtidigt visa på glädjen i att tjäna vår Herre och varandra. Alla kommer vi någon gång att leda någon. Så det är bäst att vänja sig i tid.

Boktips – En ny slags ledare och Missa det inte

2022-03-02 /

En ny slags ledare – Det du tror på kan öppna dörren för ett barns eller tonårings framtid, Reggie Joiner, översättning Iréne Antby, Sjöbergs förlag 2021.

Missa det inte – Varje vecka som förälder räknas, Reggie Joiner & Kristen Ivy, översättning Iréne Antby, Sjöbergs förlag 2021.

I nätverket Jesus till barnen där jag är engagerad har vi de senaste åren arbetat mycket med frågor kring hur kyrka och hem kan samarbeta. Vi har bland annat inspirerats av den amerikanska organisationen Orange som jobbar med dessa frågor. Det är därför roligt att Pingst Ung i samarbete med Sjöbergs förlag gett ut två böcker sprungna ur Orange. Båda kan ses som en slags snabbguider, den ena riktad till föräldrar och den andra till ledare, för att hjälpa föräldrar och ledare att förstå att hur du ser på barn och den tid du spenderar med dem spelar stor roll för deras tro och deras framtid.

Sammanfattning av ett kapitel i “En ny slags ledare”.

Båda böcker har ett smidigt pocketformat med luftig layout och tar inte mer än en timme att läsa. Översättningen är välgjord, men jag tror att böckerna hade tjänat på ytterligare kulturell bearbetning för att passa in i den svenska kontexten. Nu får man som läsare själv göra en del kulturell överföring, vilket tar onödig energi från själva budskapet. Layouten är lättsam med korta stycken, fet stil för att betona poänger och grafiskt sammanfattande sidor. Ibland går deras försök till att göra det lättläst till överdrift och det blir istället svårläst, men överlag funkar det.

På varje uppslag i “Missa det inte” försöker lyfts en poäng fram.

Vad tar jag då med mig från böckerna? När det gäller Missa det inte ser jag en god ambition i att vilja förmedla till föräldrar att de utifrån alla timmar de spenderar med sina barn från att de föds till att de tar studenten har en stor chans att påverka sina barn positivt och att detta inte behöver vara så svårt. Boken är ett lång uppmuntran, som tyvärr landar snett och till synes bara bygger på föräldrarnas prestation. Jag saknar evangeliet – att Jesus gjort allt för oss, att vi behöver omvändelse, förlåtelse och nåd. Det saknas både i inställningen till föräldrarna och i vad som ska förmedlas till barnen. När begreppet ”syndanatur” lyfts upp sägs det att vi inte behöver tänka så mycket på det, för vi vet redan om att barn och vuxna har en mörk sida, så vi kan fokusera på att vi är Guds avbilder. Det är inte fel att lyfta fram att vi är Guds avbilder, men syndafallets konsekvenser kan inte bara sopas under mattan, utan behöver tas fram i ljuset så att det Jesus har gjort genom sin död och uppståndelse får stå i centrum. Då kan vi vara Guds barn, både barn och vuxna, och leva i vårt föräldraskap av nåd. Nu blir jag stressad av bokens fokus på timmarna som snabbt flyr undan i relation till mitt barn, och jag tycker att tipsen jag får är svåra att föra över direkt i vardagen. Jag får reda på vad jag behöver göra, men inte någon vilsam vägledning i hur. Jag har både läst och lyssnat till ytterligare undervisning från Orange, och då har detta med ett barns faser och den tid föräldrar har med barnen varit konstruktivt att höra för mig. Kanske är det bokens komprimerade format som gör att författarna missar målet.

Innehållsförteckning “En ny slags ledare”.

När det gäller En ny slags ledare tycker jag att Reggie Joiner lyckas bättre. Jag uppfattar det som att boken riktar sig till ledare i kyrkans verksamhet, även om den också ger mycket till föräldrar. Boken vill förmedla grundtänket i Orange och hur det spelar roll för ledarskap. Detta blir tydligt redan i innehållsförteckningen. Det är sju saker som spelar roll: barn, strategi, din kyrka, varje familj, sanningen, att göra gott och denna vecka. Jesus får ett tydligt fokus redan i bokens inledning, vilket hjälper läsaren att se att de kommande kapitlen har ett gemensamt syfte – att föra barnen till Jesus. Det finns ibland en tendens att barnen sätts på en piedestal – som att de vore viktigare än vuxna, men för det mesta görs detta för att förmedla poängen att vad vi gör i församlingen spelar en helt avgörande roll för barnet och kyrkans framtid. Det blir tydligt att föräldrarna är de viktigaste i barnens liv, men det framhävs inte på bekostnad av ledarens roll, utan uppmuntrar ledaren till att bli en ny slags ledare där man involverar hela familjerna i tänket kring kyrkans engagemang i barn.

Kapitlen om sanning och om att göra gott ger tillsammans en bra balans i att det både är viktigt att vi förmedlar sanningen till barnen på ett sätt som de förstår och samtidigt att vi är förebilder i vad vi gör och att barnen kan lära sig något om Gud genom att själva göra gott. Det sista kapitlet om att denna veckan spelar roll ger mig, i motsatt till den negativa stress jag upplevde i Missa det inte,en positiv längtan efter att göra det bästa av varje möte med ett barn den här veckan. En ny slags ledare är en bra bok att ge till alla ledare i kyrkan – barnledarna, men också församlingsledare – för att vi genom en ny syn på ledarskap och på rollen mellan hem och kyrka, tillsammans ska kunna tjäna Gud och föra barnen till Jesus.

© 2024 Barnpedagogen

Tema av Anders Noren — Upp ↑