Denna artikel har tidigare publicerats i Till Liv januari 2024.
De senaste decenniet har vi fått flera larmrapporter om barns minskande läsning och läsförståelse. Nyligen släpptes PISA-undersökningen för 2022 och den visar att 15-åringars läsförståelse har minskat.[1] Samtidigt har vi under de senaste decenniet märkt hur skolvärlden arbetat mycket för ökad läsning. Det är läsutmaningar, läslov, läsbingon och mycket mer. På sociala medier blir det allt mer populärt bland barn och vuxna att ha “bokkonton” där man delar med sig av boktips. Senaste rapporten från Statens medieråd visar att läsningen ökar i alla åldrar 0-18 år.[2] Vi kan ana ljusglimtar i mörkret.
Ett av förälderns viktigaste uppdrag Det saknas undersökningar om och hur mycket den unga generationen läser Bibeln, men det är rimligt att förvänta att bibelläsningen följer samma trend som läsning och läsförståelse i allmänhet. Kan vi hjälpa våra barn att läsa Bibeln och att förstå den? Kan vi se några ljusglimtar i mörkret?
Bibelordet är centralt för att lära känna Gud, hans frälsningsplan och hans vilja med mitt liv. Den första psalmen i Psaltaren talar om hur den som begrundar Herrens ord både dag och natt växer som ett träd vid vattenbäckar. Jesus talar om att den som hör hans ord är som en klok man som bygger sitt hus på klippan. Paulus talar om vikten av att hålla fast vid Skrifterna och att hela Skriften är utandad av Gud och nödvändig för människan.[3] Därför har vi ett uppdrag som föräldrar att hjälpa våra barn att upptäcka den egna bibelläsning. Hur kan vi göra det?
Träna läsmuskeln Bibelläsningen är den mest nödvändiga läsningen. Ändå skulle jag vilja påstå att vi måste hjälpa våra barn att bli läsare inte bara av Bibeln utan av alla möjliga böcker. För att barnen ska bli läsare behöver vi som vuxna själva läsa böcker. Låt barnen se att du läser, låt böcker ligga framme i huset, läs inte bara när de har gått och lagt sig, läs inte bara digitalt och prata om vad du läser.
Det är också viktigt att det finns böcker i hemmet. Låt bokhyllorna fyllas. Handla på second hand och låna på bibliotek. Biblioteksbesök med dina barn är ett fantastiskt sätt att uppleva böcker och läsning tillsammans. I mitt hjärta är det fortfarande ett magiskt skimmer över de tillfällen då jag som barn följde med pappa till Kinna bibliotek. Han lämnade tillbaka sina deckare och gick till vuxenavdelningen och letade efter nya böcker. Jag gick till barnavdelningen och letade upp mina favoriter. Doften, hyllorna, lådorna och glädjen över att en viss bok fanns inne sitter kvar.
Läs högt för dina barn. Det känns naturligt för de flesta av oss innan barnet själv kan läsa, men högläsning är minst lika viktig när barnet börjat läsa själv. Barn kan förstå mer avancerat språk än de själva kan avkoda, de kan förstå mer komplexa berättelser när någon läser högt än när de själva ska läsa. När du läser högt, välj böcker som du själv tycker om. I vårt hem har min man och jag läst våra egna favoritböcker för barnen, men vi har också läst böcker som vi aldrig läst tidigare, men som blivit favoriter för barnen. Ibland pratar vi om innehållet, ibland inte, men alltid får vi en gemensam upplevelse och en fin stund på tu man hand.
För att barnen ska läsa själva behöver du hjälpa dem med tid och struktur. Det kan vara att barnet ska läsa en kvart varje dag, att barnet alltid läser direkt efter middagen eller att ni prickar av läsningen i ett läsbingo. Som vuxen behöver man också hjälpa barnet att förstå att det finns trösklar i läsningen. Vissa böcker måste man läsa 50 sidor innan man kommer in i berättelsen. Ibland måste man läsa en viss tid för att komma in i språket i en bok. Allt som går motigt är inte fel och vi behöver hjälpa våra barn att vara uthålliga.
Bibelglädje Om vi nu går från läsning i allmänhet till bibelläsning i synnerhet, behöver vi ställa frågan: Hur hjälper vi den unga generationen att få fatt på den egna bibelläsningen? För mig är det en av de större utmaningarna och just nu ett böneämne i mitt föräldraskap. Jag tror att det är samma principer som för annan läsning – läs själv, låt Bibeln ligga framme, prata om vad du läser, ha flera biblar i huset, läs högt för dem och hjälp dem att hitta tider och platser att själva läsa på. Barnbiblar är bra att använda vid högläsning, men läs också vanliga Bibeln. Barnen kan förstå mer än de själva kan avkoda. Utöver det som gäller all läsning behöver du hjälpa dina barn att förstå att Bibeln är något mer än en vanlig bok. Där lär vi känna hela skapelsens Herre och Frälsare och där får vi hämta kraft och vägledning.
För att barnen ska komma igång och läsa Bibeln själva behöver vi hjälpa dem med vad, var, när, hur och varför de ska läsa.[4] De behöver ha en egen bibel. Det kan vara en barnbibel för de yngre, en parafras för mellanåldern och en vanlig bibel för tonåringarna. Det är viktigt att barnen får känna att det är deras egen bibel, där de kan stryka under, rita och lägga in bokmärken. En jul fick våra äldsta barn varsitt exemplar av Svenska Folkbibeln 2015, och så sydde jag bibelfodral till dem vilket gav dem en personlig prägel. Påminn barnen om att ta med Bibeln på samlingar i kyrkan, läger och resor, så att det blir en vana. Lär barnen att hitta i Bibeln. De kan lära sig alla Bibelns böcker med hjälp av sånger och ramsor innan de ens kan läsa själva. Detta hjälper dem när de ska hitta i Bibeln på egen hand.[5]
Meningsfull bibelläsning Hjälp barnen att välja vilken bibelbok de ska läsa. Det kan vara en utmaning att läsa Bibeln från pärm till pärm. Tipsa istället om att börja med ett av evangelierna. Min pappa tipsade mig om Lukasevangeliet när jag var i 13-årsåldern. Jag brukar ofta tipsa om Markusevangeliet. Det kan också vara bra att tipsa om olika bibelläsningsplaner. För mig har det ofta varit lättare att läsa när jag får kryssa att jag läst efteråt. Hjälp barnen att inte sätta för höga mål – all läsning som blir av är bra, det viktiga är inte hur långt man läser.
Bibeln går att läsa var som helst och när som helst, men hjälp ditt barn att hitta en tid och plats som ger ro. Precis innan man lägger sig är inte alltid det bästa – då vill vi bara sova. Kanske det passar vid frukosten? Eller vid “mellis” efter skolan? Påminn dem om att lägga undan telefonen när de läser. Berätta att det är bra att be innan man läser, till exempel: ”Gud, tack för ditt ord, hjälp mig att förstå vad jag läser och led mig med din Ande, i Jesu namn. Amen.” Efter läsningen kan barnet be en bön igen över det som lästs. Det finns många olika hjälpmedel för att läsa Bibeln på egen hand, de ger frågor man kan ställa och förklaringar till texten.[6]
Prata med dina barn om vad bibelläsningen betyder för dig. Berätta något minne från när du var yngre och läste något som betydde mycket. Fråga barnen vad de har läst och om de har lärt sig något nytt om Gud. Låt samtalet om Bibeln leva i hemmet. Då hjälper vi våra barn att se att vi vill låta Jesus vara Herre i våra liv.
Bibeln är inte alltid lätt att förstå, men det är fullt möjligt för den unga generationen nå en full läsförståelse av den och då kan stora frågor om Gud, som är svåra att ha alla svar på ställas och vår relation till honom fördjupas. Då blir våra barn “läsare” i ordets bästa betydelse.
Noter [1] PISA 2022, https://www.skolverket.se/publikationer?id=12177 [2] Statens medieråd, https://www.statensmedierad.se/aktuellt/nyheter/2023/lasandet-okar-bland-alla-barn-0-18-ar [3] Psalt 1:1-3; Matt 7:24-27; 2 Tim 3:14-17 [4] Jesus till barnen, Karolina Poland, Hur hjälper jag mina barn läsa Bibeln på egen hand? https://youtu.be/t830C2QnZQg och Hur läser jag Bibeln på egen hand? https://youtu.be/pXukr3ND-To [5] För tips på ramsor och sånger, hör av dig till sofia@barnpedagogen.se [6] T ex Bibeln idag, https://www.bibelnidag.org/
Forskning har visat att föräldrarna och hemmet spelar en avgörande roll för om barn får en kristen tro som håller genom hela livet. Det finns också studier som visar att relationer mellan olika generationer är viktiga för att unga ska stanna kvar i lärjungaskap.[1] I den här artikeln ska jag lyfta några olika skäl till varför vi i våra församlingar bör integrera det vi gör för barn och familjer i hela församlingens verksamhet, samt några olika tips på hur man kan göra det.
I Efesierbrevets tre första kapitel talar Paulus om den nedrivna skiljemuren som gör att nåden gäller alla folk. I de tre sista kapitlen talar han om vad detta innebär i praktiken för de kristna i församlingen i Efesos. Mittemellan dessa två delar böjer Paulus sina knän och brister ut i bön:
Därför böjer jag mina knän inför Fadern, han från vilken allt som kallas far i himlen och på jorden har sitt namn. Jag ber att han i sin härlighets rikedom ska ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska bli rotade och grundade i kärleken. Då ska ni tillsammans med alla de heliga kunna fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap. Så ska ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. Han som kan göra långt mycket mer än allt vi ber om eller tänker oss genom den kraft som verkar i oss, hans är äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla generationer i evigheters evighet. Amen. (Ef 4:14-21)
Paulus pekar på att Gud är värd alla ära genom Jesus i församlingen och genom alla generationer. Brevet riktar sig till män, kvinnor, barn, tjänare och herrar och Paulus förväntar sig att de alla lyssnar när det läses upp. Kristna är kallade att leva i en församling med många generationer (Ef 5:22, 25, 6:1, 4, 5, 9).
I våra församlingar idag ser vi ofta många generationer – barn, ungdomar och vuxna – men alltför ofta lever varje generation sitt eget liv utan kontakt med äldre eller yngre. Syftet med församlingen är att alla ska få lära känna Kristus mer och ära den treenige guden. Detta gäller alla generationer och jag tror att en nyckel till hur vi kan integrera barn- och familjeverksamheten i övrigt församlingsliv ligger i detta: Uppdraget är detsamma för alla åldrar.
Samma uppdrag för alla åldrar När vi följer Jesus i evangelierna kan vi se att han möter och utmanar människor i fem olika faser.[2] Det första Jesus kallar en människa att göra är ”Kom och se!” (Joh 1:39, 46) Därefter utmanar han till att omvända sig och tro (Joh 6:29, 9:35-38) och när man gjort det säger Jesus ”Följ mig!” (Joh 1:43) Jesus nöjer sig inte med att få en mängd följare – han tränar sina följare till att själva bli människofiskare (Matt 4:19) och till slut säger han att de är redo och sänder iväg lärjungar för att nå nya människor (Joh 20:21). I församlingen är vårt uppdrag detsamma. Vi ska kalla, forma och sända lärjungar. Detta gäller oavsett vilken ålder det är på lärjungarna. I alla åldrar finns det människor i alla fem faserna och vi behöver skapa en gemenskap där var och en, oavsett fas och ålder, får växa vidare. Församlingsledare behöver inte tänka ut något nytt för att kunna integrera barn och familjer i församlingens helhet utan ska se på var och en i varje ålder som en lärjunge på resa i sin relation med Gud. Vi är lika därför att alla är på en lärjungaresa.
Alla generationer behövs för att vi är olika Samtidigt är vi också olika. Olika åldrar befinner sig i olika utvecklingsfaser och livssituationer. I det gemensamma uppdraget behöver vi därför också se att vi har olika behov. Därför kan vi behöva barngrupper för olika åldrar, ungdomsgrupper och föräldrasamlingar. I Paulus bön i Efesierbrevet 3 ber han att alla ska ”fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek” (Ef 3:18). Det kan vi göra bland annat genom undervisning. För att alla ska förstå behöver vi ibland dela in oss i olika åldersgrupper, inte för att vissa ämnen passar bättre för barn eller vuxna, utan för att vi behöver kommunicera budskapet på lite olika sätt till olika åldrar.
Olikheterna mellan generationerna gör också att vi behöver varandra. Vi får olika gåvor från Gud. Vissa gåvor är tillfälliga och hänger samman med vilken ålder vi är i. En tonåring kan ha outsinlig energi, en mamma kan ha ett öga för hur alla mår och en pensionär kan ha livsvisdom att dela med sig av. Paulus liknar församlingen vid en kropp där vi inte kan klara oss utan någon kroppsdel (1 Kor 12:12-26). Jesus talar om att de som gör Guds vilja är han bror, syster och mor (Mark 3:34-35). I församlingen ska relationer få odlas som är lika nära som en mor sin son och en bror sin syster. Om vi inte lära känna varandra över generationsgränserna blir församlingen som en familj där ingen pratar med varandra, eller som en sprattelgubbe där alla kroppsdelar ligger utspridda utan liv.
För att barn ska stanna kvar i tron behöver det finnas med flera olika dimensioner av tron. De behöver gemenskap med andra, de behöver få erfara Gud och de behöver få samtala och jobba med med den kristna trons innehåll.[3] När vi integrerar barn och familjer i hela kyrkans verksamhet blir gemenskapen, gudserfarenheter och undervisningen knuten till fler än bara jämnåriga. Det gör att när barnen växer upp, flyttar och letar efter en ny församling står och faller inte tron med att man ska hitta sina likar i ålder. Det gör också att i församlingar där barn inte har några jämnåriga blir det inte en avgörande faktor för om kyrkan är relevant eller inte. Barnet har vänner i andra generationer.
Föräldrarnas roll i trosförmedlingen Innan Israels folk ska gå in i det förlovade landet ger Mose dem i uppdrag att komma ihåg allt Gud har gjort och att ge det vidare till sina barn (5 Mos 6:4-9). Fokus ligger på föräldrarnas ansvar. Som jag nämnde tidigare visar forskning att det som sker i hemmet har en avgörande roll för om barnen stannar kvar i den kristna tron. I våra församlingar behöver vi därför stötta och utrusta föräldrarna för i deras uppgift. Församling är inte viktigast för barnens tro, det är föräldrarna. Bibeln säger det, forskningen visar det. Församlingen kan inte hjälpa föräldrarna om inte barn och familjer är inlemmade i helheten i församlingen. Om församlingen lägger fokus på att föräldrarna ska få växa som lärjungar, få nycklar för hur de kan dela tron med sina barn och få hjälp i hur de kan relatera till vår samtid, når vi barnen också.
Hemmet är idag nedtonat i svensk kultur. Inte när det gäller inredning och den yttre fernissan, men när det gäller hemmet som hjärta i gemenskap, fostran och växtplats. Rachel Turner gjorde denna upptäckt och säger: ”Jag insåg att kyrkan inte kunde vara den centrala punkten för barn och ungdomars väg in i lärjungaskapet, därför att den uppgiften var hemmet mest lämpat för genom sin ställning i deras liv.”[4] För att integrera barn och familj i församlingen behöver vi tala om hemmen som en central plats för församlingens tillväxt, för olika åldrar, för mission och lärjungaskap.
Hur gör vi? Allt detta kan låta bra, men hur gör man i praktiken? Vilka steg kan din församling ta för att integrera barn och familj mer i helheten? Två tips från Rachel Turner på hur vi kan lära känna varandra mer i olika åldrar är att lyssna och att leka.[5] I Roseniuskyrkan har vi på sistone provat att lägga in en intervju i våra gudstjänster.[6] Ett barn intervjuar en vuxen eller tvärtom. Det är tre frågor: Vad heter du? När hörde du först talas om Jesus? Vad gör du vid den här tiden imorgon? Detta gör att vi får komma lite närmare en församlingsmedlem – i hans eller hennes gudsrelation och hur det relaterar till vardagen. På våra församlingsläger brukar vi leka. De sista åren har ungdomsgruppen hållit i lekarna och alla åldrar är med. Vilken rikedom det är att se tvååringen, 40-åringen och 65-åringen samarbeta i lag!
För att barn ska känna sig som en del av hela församlingen tror jag det är viktigt att de har ledare i många olika åldrar. En medelålders mamma kan känna att hon är tråkig som ledare jämfört med den coola 20-åringen, eller en pensionär kan känna sig för trött för att vara ledare. I alla åldrar finns samtidigt styrkor med att vara ledare i just den åldern. Ledare från olika generationer skapar en trygghet i barnverksamheten, samtidigt som det skapar relationer för en starkare gemenskap i hela församlingen.
Ett sätt att lyfta hemmen är att underlätta för församlingsmedlemmar att bjuda hem någon som de kanske inte brukar träffa utanför kyrkan. I Roseniuskyrkan har vi ibland en middagskarusell – alla som vill skriver upp sig på att bli hembjuden eller på att bjuda hem och sedan matchas människor ihop. Det blir blandade generationer, blandade intressen och en stor rikedom! Hemgrupper där både barnfamiljer, unga vuxna och pensionärer är med i samma grupp är ett annat sätt att lyfta hemmet och gemenskap mellan olika generationer.
Om församlingen tycker det är viktigt att integrera barn och familjer i helheten måste detta förkunnas av kyrkans ledarskap. Församlingsledarna behöver tala om de här frågorna med varandra och med hela församlingen. Församlingsledarna behöver lyssna till och vara involverad i samtal med barnledare och föräldrar. Söndagens gudstjänst är höjdpunkten för den kristna gemenskapen. Vi behöver jobba mot att gudstjänsterna är för alla. Dels handlar det om att underlätta för familjer att komma dit. Dels handlar det om att låta innehållet bli en helhet. Det går att göra även om vi delar upp oss en stund under gudstjänsten. I Roseniuskyrkan har vi ett moment i gudstjänsten innan barnen går ner som går under namnet ”barnens stund”, men det är egentligen fel namn. Det är allas stund. Allt som sker i gudstjänsten är för alla, och just i den här stunden får alla ta del av skattkistans ledtråd till vad barnens ska ha för undervisning. Alla får sjunga månadens sång, göra rörelser och tillbe. Denna stund är inte isolerad från resten av gudstjänsten. Ett exempel på det var när vår pastor Martin Helgesson i beredelsordet innan syndabekännelsen använde formuleringen ”Glöm inte bort det som är viktigt”. Strax efter skulle barnen öppna skattkistan och jag introducera månadens sång. Jag sa ”Hörde ni vad Martin sa nyss, att vi inte ska glömma bort det som är viktigt? Det ska vi sjunga nu!” och så sjöng vi sången med samma titel.[7] Medvetet eller inte så blev Martins formulering en bild för hur barnverksamheten blir integrerad i helheten – gudstjänsten var en helhet för alla åldrar!
Alla människor är lika – vi behöver får höra Jesus säga ”Kom och se!” och sedan början formas som lärjungar. I en församling där alla åldrar är integrerade med varandra får vi aldrig tappa bort missionen – Jesus har kallat oss att nå ut till fler och när vi ser att vi har det uppdraget tillsammans kan vi nå ut till nya mer, tack vare våra olikheter! Så får alla växa i kunskap om vår herre Jesus Kristus och vi kan stämma in i Paulus ord:
Han som kan göra långt mycket mer än allt vi ber om eller tänker oss genom den kraft som verkar i oss, hans är äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla generationer i evigheters evighet. Amen. (Ef 3:20-21)
Noter
[1] Mark, Olwyn, Passing on Faith (Theos 2016); Brandt, Olof, Här för att stanna, (Bibeln idag 2020).
[2] Patty, Dave, Walk 2|6 (Josiah Venture 2014).
[3] Birkedal, Erling, Noen ganger tror jeg på Gud, men? En undersøkelse av gudstro og erfaring med religiøs praksis i tidlig ungdomsalder (Vigmostad & Bjørke AS 2001).
[4] Turner, Rachel, Det krävs en kyrka för att fostra en förälder (Libris 2023).
[5] Turner, s 149.
[6] Vi har fått tips av andra församlingar som gjort något liknande.
[7] Nilsson, Sofia, Glöm inte bort det som är viktigt (ELM Syd, Primkören Väst 2018).
Denna artikel har tidigare publicerats i tidningen Insidan mars 2023.
Uppståndelsen är avgörande för vår tro och det kan vara bra att fundera på hur vi kan förklara den. Är det möjligt att uppstå från de döda? Vad finns det för argument för och emot att Jesus uppstod?
Kristen tro är historisk. Gud har gjort saker vid särskilda tidpunkter, på särskilda platser med särskilda människor. Det finns en händelse i historien som påverkar allt annat i vår kristna tro: Jesus uppståndelse. Paulus kan inte bli mer tydlig när han skriver: Men om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och även er tro meningslös. [1] Alltså, om Jesus inte varit död och sedan blivit levande igen med en fysisk kropp, då kan vi lika gärna lägga ner vår kristna tro. Vi kan stänga våra kyrkor, lägga ner alla ungdomsgrupper och sluta åka på läger.
Är uppståndelse en möjlighet? Att tro att döda kan bli levande igen eller inte handlar om vilken grund du utgår från. Om en god, allsmäktig, personlig, skapande Gud finns är uppståndelse möjligt. Om Gud inte finns, utan allt består av materia och naturlagar, då är uppståndelse inte möjligt. Om du själv inte tror på Gud, eller om du pratar med någon som inte gör det, tänk så här: “Om det finns en Gud – jag vet att du inte tror det utan menar att det är bevisat att han inte finns, men tänk dig en värld där det finns en Gud – skulle uppståndelse vara en möjlighet?” Svaret är ja.
Dog Jesus på riktigt? Det finns de som påstår att Jesus aldrig dog. De flesta inom islam menar att Jesus togs upp till himlen innan korsfästelsen och att det var en annan person som korsfästes, kanske en tvillingbror. Nya testamentet och andra texter från samma tid som nämner Jesus, ger inga bevis för detta. Petrus, som följde efter Jesus till översteprästens gård, såg att det var Jesus. [2] Johannes och Jesus mamma som stod nedanför korset såg att det var Jesus. [3] Josef från Arimatea och Nikodemos som begravde Jesus såg att det var han. [4]
En smal inriktning inom islam menar att Jesus var skendöd och därför kunde lämna graven själv. Detta är svårt att argumentera för utifrån hur en romersk korsfästelse gick till. Det var inte möjligt att överleva, inte med tanke på den tortyr Jesus utsattes för och hur korsfästelsen gick till. [5]
Minsta gemensamma fakta I matten har du säkert räknat med minsta gemensamma nämnare. Går det att komma överens om vilka fakta som är minsta gemensamma nämnare kring uppståndelsen? Dr. Gary Habermas och professor Mika Licona har sammanställt studier från de mest ansedda historieforskarna i världen och då har de sett ett antal fakta som i stort sett alla är överens om. I minsta gemensamma nämnaren ingår:
Jesus dog på ett kors och blev begravd.
Jesus grav var tom och ingen kunde visa upp hans kropp.
Jesus lärjungar menade att de såg Jesus levande igen.
Jesus lärjungar blev förvandlade som en följd av sina påstådda observationer av uppståndelsen. [6]
Världens största konspirationsteori… eller? Vi har redan tagit upp invändningar mot att Jesus var död. Om vi funderar på graven – var den tom på söndag morgon? Kvinnorna kanske gick till fel grav? Det är inte troligt eftersom de var med vid gravläggningen och det hade varit lätt att rätta till misstaget och gå till rätt grav och visa upp kroppen. [7] Kroppen kanske blev bortrövad? Knappast, eftersom romerska soldater vaktade graven. [8] Lärjungarna var livrädda och hade inget motiv för att stjäla kroppen. De hade själva inte förstått vad Jesus pratade om när han sa att han skulle uppstå. [9] Låt oss ändå tänka att Jesus kropp på något sätt gömts undan. Lärjungarna kanske hittade på att Jesus levde igen och att de sett honom? Deras övergång från att vara livrädda och tysta till att modigt predika om Jesus kanske är den mest lyckade konspirationsteorin genom alla tider?
För att en lögn ska hålla behöver man vara få som konspirerar, men Paulus säger att det var minst 500 personer som såg Jesus. [10] Man behöver dessutom ha mycket bra kommunikation, men det fanns inte snapchat i Romarriket. Det ska ha gått en kort tid, men idag har det gått 2000 år och teorin håller fortfarande. De inblandade behöver ha nära vänskap, men både Paulus och Petrus och Barnabas var oense ibland. Slutligen behöver de som konspirerar ha liten press på sig, men lärjungarna blev förbjudna att tala om Jesus, de arresterades, torterades och dödades. Hur långt är du villig att gå för en lögn? Lärjungarna uppnådde varken makt, ära eller rikedom genom att påstå att Jesus uppstått. Ändå höll de fast vid det.
Lärjungarna kanske hallucinerade att de såg Jesus levande? Masshallucinationer finns inte och vi får samma problem som med att de skulle ha ljugit. Lärjungarna var verkligen förvandlade och villiga att gå i döden för övertygelsen att Jesus uppstått.
Vad säger historien? Låt oss ta en sista invändning: Är inte allt tal om uppståndelse bara en legend som uppstått långt efter att Jesus levde? Problemet med den tanken är att evangelierna har hög historisk trovärdighet. Evangelierna skrevs tidigt och bekräftas av arkeologin. Texterna har inte förändrats över tid och de som skrev vann ingenting på att ljuga. [11]
Vad ska vi göra med de historiska fakta vi har kring uppståndelsen? Historieforskare har olika lösningar. Vi behöver söka ett svar som förklarar så många fakta som möjligt. Vi behöver också söka ett svar som förklarar dessa fakta på ett så bra sätt som möjligt. Till sist behöver det vara en rimlig förklaring.
Kom nu ihåg att uppståndelse är möjligt om Gud finns. En del forskare menar att Gud inte finns och för dem kan uppståndelsen aldrig bli ett möjligt svar på de fakta Habermas och Licona listar. De har stängt dörren för det svaret. Men om Gud finns är uppståndelsen möjlig och dessutom den lösning som förklarar alla fakta och förklarar dem på ett bra sätt. Uppståndelsen är också en högst rimlig förklaring. Därför kan Paulus fortsatt säga ”Men nu har Kristus uppstått från de döda” [12] och på samma sätt kan du och jag på påskdagen trovärdigt stämma in i kyrkans ”Kristus är uppstånden!”, ”Ja, han är sannerligen uppstånden!”
Noter
[1] Gary Habermas och Mike Licona, The Case for the Resurrection of Jesus, Grand Rapids, MI: Kregel, 2004 i: J. Warner Wallace, Cold-Case Christianity A Homicide Detective Investigates the Claims of the Gospels, David C Cook, Colorado Springs, 2013. [2] 1 Kor 15:14 [3] Joh 18:15 [4] Joh 19:26 [5] Joh 19:38-42 [6] Läs mer i J. Warner Wallace, Cold-Case Christianity A Homicide Detective Investigates the Claims of the Gospels, David C Cook, Colorado Springs, 2013, s 45. [7] Matt 27:65-66 [8] Joh 20:19, Luk 18:33-34 [9] Luk 23:55 [10] 1 Kor 15:6 [11] Läs gärna artikeln “Evangelierna – trovärdiga eller påhittade?” i Insidan från september 2016 på insidan.net. http://www.insidan.net/undervisning/evangelierna-trovardiga-eller-pahittade/ [12] 1 Kor 15:20
Denna artikel har tidigare publicerats i Till Liv januari 2022.
”Mamma, bibel!” Det är en nåd att få höra sonens ord vid frukosten. Under vanliga vardagsmornar läser vi några sidor ur en barnbibel. När jag för några år sedan i paketkalendern hängde upp en bibel jag hittat på loppmarknad till sonen, kunde jag inte ana att det skulle leda till en bibelläsningsrutin. Vi har hunnit läsa många olika barnbiblar, vi har jämfört och pratat om dem med varandra och har kommit fram till vilka som är våra favoriter.
Här följer några reflektioner, som jag har hämtat från familjens erfarenhet av bibelläsning. Vi föräldrar lägger lätt förväntningar på oss om hur det borde vara när vi läser Bibeln tillsammans med barnen, hur mycket vi borde läsa, vilken bibel vi borde välja och hur andaktsfullt det borde vara. Det första jag vill understryka är att läsa på det sättet som faktiskt blir av. Någon bibelläsning är bättre än ingen bibelläsning. Jag hade ingen tanke på att skapa en ny rutin när sonen öppnade sitt paket, men där och då skapades en rutin som sedan har varit lätt att hålla fast vid.
För det andra vill jag nämna hur viktigt det är att barnen ser att föräldern läser Bibeln för egen del. När de ser att Bibeln är viktig för oss kommer det att påverka dem. Läs därför också i en “fysisk bibel” och inte bara i en app. Låt Bibeln ligga framme på köksbordet. Dela med dig till barnen när du läst något som berört dig.
Slutligen vill jag uppmuntra er att läsa Bibeln med nyfikenhet och med inställningen att både barn och vuxna kommer till Ordet för att lära känna Gud bättre och försöka förstå vad just den här texten har med oss att göra. Vi föräldrar vill gärna lära våra barn saker – vilket vi ska göra – men vi ska också komma ihåg att både föräldrar och barn är lärjungar som får mötas omkring Ordet.
Utifrån de grundtankarna vill jag också ge några konkreta tips:
Läs både den “riktiga” Bibeln och barnbiblar tillsammans, redan från att barnen är små. De behöver förstå att en barnbibel alltid är en tolkning och ett urval av berättelser från Bibeln. De behöver höra formuleringarna i den riktiga Bibeln, få lära sig hitta i den, och så vidare.
Läs många olika barnbiblar. Alla har sina styrkor och svagheter. På barnpedagogen.se har jag recenserat några olika barnbiblar och även skrivit om vad man kan tänka på när man väljer barnbibel.
Försöka hitta en rutin med en bestämd tid varje dag, eller en bestämd dag i veckan som ni samlas hela familjen och läser. Allt som blir rutin är lättare att hålla fast vid.
Variera upplägget på bibelläsning och andakt. Läs enstaka verser en period. Läs igenom en hel bibelbok under en period. Gå igenom en bibelbok per andakt och säg något kort vad den handlar om. Följ en bibelläsningsplan och bestäm ett gemensamt mål och vad ni gör när ni nått det målet.
Sjung sånger som baserar sig på bibelverser. Fram med 70-talets bibelvisor, Bengt Johanssons album eller SKATTENs minnesverssånger.
Ha bibelstudium tillsammans, gärna med en hemgrupp i blandade åldrar. Ta hjälp av material som Hemmakyrka eller något av Bibeln idags interaktiva bibelstudiematerial (som frågespelet Ingångar, Upptäckartärningar eller Bibellinjen).
Ta hjälp av digitala verktyg som Bibelappen för barn eller appen 10:14.
Uppmuntra barnen till egen bibelläsning. På Jesus till barnens youtubekanal finns det kortfilmer om bibelläsning för barn och i familjen.
Glöm inte bort att be Gud vara med i läsningen.
Andaktsrutinen kan behöva förändras någon gång per år – alltefter barnens utveckling och behov, så prova något nu och var inte rädd för att förändra. Någon bibelläsning är bättre än ingen bibelläsning.
Under 2022 släppte Claphaminstitutet rapporten “Osakligt och ensidigt – En granskning av hur kristendomen framställs i den svenska skolans läroböcker”. I rapporten undersöker jag läroböcker i religion för mellanstadiet, Per Ewert undersöker högstadiets religionsläroböcker och Christer Andersson undersöker läromedel i naturvetenskapliga ämnen för gymnasiet. Vi jämför läromedlen med läroplanens skrivningar om att undervisningen ska vara saklig och allsidig och som titeln på rapporten antyder kom vi fram till att läromedlen inte alltid når upp till detta.
Rapporten finns att läsa digitalt på Claphaminstitutets hemsida. Där finns också flera andra intressanta rapporter.
Tidningen Dagen skrev en artikel om rapporten och den kan du läsa här.
Under våren 2024 skrev jag en kandidatuppsats i teologi vid Johannelunds teologiska högskola i Uppsala. I mitt arbete med barn, bibel och pedagogik vill jag hela tiden fördjupa mig och bli bättre på det jag håller på med. Teologistudier är ett sätt att göra det och nu har jag en kandidatexamen i teologi vid sidan om min kandidatexamen i utbildningsvetenskap. Båda har hjälpt och hjälper mig mycket i att dela Jesus med barn och unga.
Att skriva uppsats är att få göra en liten djupdykning i ett ämne. På många sätt skriver man för sig själv, men ibland kan det man undersöker också vara intressant för andra. Jag valde att studera människosynen i sångtexter från Primkörens inspelningar från 1970-2018. Primkören är en körverksamhet inom ELM (Evangelisk Luthersk mission). Det har varit lärorikt och spännande. Inte minst har jag fått läsa på mer om Martin Luther och C.O. Rosenius. Den analys jag gör och det resultat jag kommer fram till kanske säger någonting om människosynen i texterna, men det säger absolut inte allt och ibland har jag nog fel i min analys. Så när jag nu delar min uppsats med alla som vill läsa ska ni läsa nyfiket och kritiskt. Var medvetna om att detta är en liten undersökning av en liten student som haft lite för lite tid på sig att får ihop alla trådar.
Ni är många som hjälpt och uppmuntrat mig längs vägen och det är jag mycket tacksam för!
Syftet med uppsatsen är att undersöka antropologin i sångtexterna som finns på Primkörens inspelningar från körverksamhetens start 1967 fram till idag, samt hur antropologin i texterna ser ut i jämförelse med en roseniansk-luthersk antropologi. Det finns nio inspelningar gjorda mellan 1970–2018. Antropologin i texterna undersöks utifrån aspekterna ursprung och mål, syndafall och konsekvenser, upprättelse och helgelse samt barnsyn. Analysen tar även upp eventuella förändringar över tid i texternas antropologi. Frågeställningar som ska besvaras är:
1. Vilken eller vilka antropologier, utifrån aspekterna ursprung och mål, fall och konsekvenser, upprättelse och helgelse samt barnsyn, framkommer i sångtexterna från Primkörens inspelningar från 1970–2018?
2. Hur ser antropologin i sångtexterna ut i jämförelse med en roseniansk-luthersk antropologi?
Slutsatsen av undersökningen är att sångerna överlag är trogna mot en roseniusansk-luthersk antropologi, även om en del skillnader finns i enskilda sånger. Ett av albumen skiljer sig mer från en roseniansk-luthersk antropologi än de övriga. Antropologin i sångerna har förändrats något genom åren, men inte så mycket som kunde ha förväntats.
Barnens berättarbibel av Thea Brink, illustrerad av Chris Venter, översättning Iréne Antby och Alexandra Hyllerud, Hylleruds förlag, 2023, 235 s.
Barnens berättarbibel, Hylleruds förlag 2023
Hylleruds
förlag har översatt och gett ut ”Barnens berättarbibel”. Det
är en barnbibel som vill förmedla de viktigaste berättelserna i
Bibeln med detaljrika illustrationer och med en textlängd och språk
som passar alla från treårsåldern upp till tioårsåldern.
Boken består av 57 berättelser varav 28 är från Gamla testementet och 29 från Nya testamentet. Varje berättelse har först ett bilduppslag som gestaltar berättelsen, sedan kommer ett uppslag med text och en mindre illustration.
De vise männen besöker Jesus.
Bilderna är färgglada, men har samtidigt en mörk ton över sig. Det jag uppskattar mest med dem är att de ibland lyfter fram detaljer i bibeltexten som vi ofta missar – som att Daniel var gammal när han hamnade i lejongropen eller att Jesus troligen var ett par år när de vise männen kom på besök.
Daniel i lejongropen.
På liknande sätt kan texterna ibland lyfta fram berättelser eller detaljer som inte så ofta återfinns i barnbiblar. Till exempel används inte bara namnen Abraham och Sara utan deras ursprungliga namn Abram och Saraj är med. Jag saknar ändå att författaren inte förklarar betydelsen av de nya namnen som de får. Jag uppskattar att boken har Johannesevangeliets skildring av hur de första lärjungarna träffade Jesus och Andreas roll i det. Däremot tycker jag Nya testamentets kronologi blir rörig i urvalet och ordningen på berättelserna.
Andreas tar med vänner till Jesus.
Det märks tyvärr att boken är en översättning från engelskan. På svenska skriver man kolon före ett citat, men här skrivs kommatecken i stället. Den helige Ande skrivs med stort H i helige, vilket inte görs i svenska biblar. På liknande sätt omnämns Israels folk som israeler, men i svenska bibelöversättningar används israeliter. Berättelsen om Stefanus råkar ha kvar den engelska texten, en miss som må vara lätt hänt att göra, men alltför ofta korrekturläses kristen barnlitteratur för knapphändigt. Texterna kunde också ha granskats noggrannare till innehållet. I berättelsen om Filippus i Apostlagärningarna står det till exempel att han var en av apostlarna, men det var diakonen Filippus som träffade den etiopiske hovmannen och inte aposteln (Apg 6:5-6, 8:1, 4-5) . Layoutmässigt tycker jag att sidorna hade blivit mer harmoniska om styckeindelningen gjorts med indrag istället för radmellanrum.
Många
gånger återberättas bibeltexterna utan förklaringar och
tillämpningar, vilket är bra. Jag tycker det är lite godtyckligt i
vilka situationer författaren ändå gör förklaringar och
tillämpningar. Ibland finns det en koppling från den ena
berättelsen till den andra, men ibland inte alls. Ibland förklaras
svåra ord, som rökelse och myrra, men krubba, som är ett minst
lika svårt ord för barn idag, förklaras inte. En risk när man
skriver om bibeltexter för barn är att man försöker förenkla
språket på bekostnad av skönheten och poängerna. Det kan göra
att texterna blir minst lika svåra och mindre läsbara. I texterna
om Guds förbund med Noa och när Gud ger Mose de tio budorden hade
berättelserna tjänat på att behålla mer av den ursprungliga
bibeltexten.
De tio budorden.
I urvalet av berättelser är det en styrka att GT har med skapelsen, syndafallet, förbunden med Noa, Abraham och Mose och kungatiden. Däremot saknas profettiden helt och berättelserna om Daniel och Ester får inget sammanhang i historien. I urvalet av berättelser i NT är det bra att det finns många olika berättelser om Jesus och att en hel del berättelser ur Johannesevangeliet lyfts fram. Jesus kärlek till människor och hans uppdrag att prata om Guds rike och att dö för människans synd finns med. Pingstdagen och kyrkans början skildras och dopet nämns flera gånger. Däremot blir det ett abrupt slut på Nya testamentet med att Paulus är ute och reser. Hans brev omnämns, men inget sägs om Uppenbarelseboken och Jesus återkomst.
”Barnens berättarbibel” är en av flera barnbiblar som jag tycker är läsvärda. Den ger en del detaljer som inte alltid är med i barnbiblar. Upplägget med vartannat uppslag med bild och vartannat med text gör att vuxen och barn kan stanna upp och prata om vad som ska hända i texten och vad man kan få reda på utifrån bilderna. Formatet – kvadratisk A4-storlek är bekvämt och trevligt att ha liggande på köksbordet och ett bokmärkesband är alltid ett plus.
Denna artikel har tidigare publicerats i Till Liv maj 2019.
”Kyrkan träffar barnen 40 timmar per år. Föräldrarna träffar dem 3000 timmar per år.” Huvudtalaren Terry Scalzittis räkneexempel lyste som en fyrbåk genom hela barnledarkonferensen. Det är möjligt att ta ut rätt riktning! Niohundra barnledare från hela Sveriges ekumeniska bredd utmanades och ingavs hopp under en marshelg i Uppsala.
Foto: Livets ord media
För fjärde
gången inbjöd söndagsskolnätverket till en nationell
barnledarkonferens. Undertecknad har suttit med i planeringen sedan
något år. Dagen innan konferensen packade jag bilen full med dekor,
seminariematerial och förväntan. Nätverket flyttade stolar,
planerade det sista och fyllde Livets ords lokaler med ballonger. Nu
blir det fest!
Konferensen började fredag morgon med en dag för ansvariga i våra församlingar – predikanter, kyrkoherdar, pastorer och barn- och familjeansvariga. På kvällen anslöt resten av deltagarna. Temat för konferensen var hur kyrka och hem kan samarbeta för att ge Jesus till barnen och barnen till Jesus. Talare från den amerikanska organisationen Orange stod för mycket av undervisningen i de gemensamma samlingarna. Under lördagen fick deltagarna välja olika åldersspecifika seminarier för att lära känna en viss åldersgrupp bättre. Det erbjöds ett fyrtiotal andra seminarier om allt från att möta unga som mår dåligt, apologetik för barn och Jesus på öppna förskolan.
Intryck från deltagarna
Från ELM var vi ett tjugotal deltagare: barnledare, barnkörledare, föräldrar, mor- och farföräldrar och anställda. En av oss, Bodil Månsson, barnansvarig i ELM Syds styrelse, uppmuntrar ännu fler att åka på den här typen av konferens:
– Det ger en sådan vitamininjektion!
Bland oss fanns en stor glädje över att vara på plats.
– Det som talade starkast till mig var att komma samman med så många andra som arbetar med barn och unga, från så vitt skilda sammanhang. Väldigt uppmuntrande! säger Andreas Engström.
Annika Hector
Madvig, barnverksamhetsinspiratör för ELM Syd tillägger:
– Detta var den tredje nationella konferensen för mig. Jag ville helt enkelt ha mer av det som jag upplever att Gud ger och skapar i mig genom dessa dagar.
–Ja, säger barnledaren Kristina Runeson, det jag får med mig lever kvar i veckor efteråt och jag kan få dela vidare tips och tankar!
Vi fick alla med
oss olika guldkorn. Henny Johansson, som jobbar med Droppen, lyfter
särskilt fram talaren Åke Samuelsson, skapare av Munken &
Kulan:
– Han betonade betydelsen av berättelser – våra egna, personliga erfarenheter om livet som kristen – och att vi delar dem med våra barn.
Foto: Annika Hector Madvig
Andras berättelser viktiga
Andra människors berättelser var viktiga för oss som var på konferensen.
– När man är på en stor konferens och får vittnesbörd från församlingar med ett lyckat arbete med barn, kan man lätt få en känsla av att andra har det så enkelt i sitt arbete, säger barnledaren Mia Einarsson. Därför var det så trosstärkande när vi fick flera vittnesbörd från personer som blivit kristna som barn i små enkla sammanhang. De personerna vittnade om trofasta ledare som inte gav upp trots att barngrupperna var tynande.
Christina
Johansson, förälder och barnledare fyller i:
– Ja, tänk att ingen grupp är för liten! Man kan ha söndagsskola för bara ett barn. Tänk han som sa att han var det enda barnet som kom under lång tid, och ledaren stannade kvar! Det kan ha stor betydelse för framtiden!
Hur behöver kyrka och familj varandra? Huvudansvaret för barns fostran ligger på föräldrarna, men ofta har ansvaret för barnens andliga utveckling lagts över på kyrkan. Kyrkan i sin tur försöker ge barnen allt de behöver på några få timmar i månaden. På detta sätt missar man den potential som finns i att kyrkan kan rusta föräldrarna till att leda barnen till Jesus. Terry Scalzitti och de andra talarna från Orange i USA gav oss många tankar kring detta.
Föräldrarnas roll
Marta Fjällström, barnkörledare, blev påmind om att vi måste lyfta fram föräldrarnas roll i att förmedla tron och trons liv i hemmet och Henny om hur viktigt det är med andakt, bibelläsning, bön, samtal och sång hemma:
– Efteråt har jag funderat mycket på hur det ser ut i våra hem idag. Känner vi oss trygga i denna uppgift? Och om vi känner oss osäkra, vågar vi erkänna det? Och till vem ska vi vända oss för att få hjälp?
– Vi behöver i ELMs verksamhet arbeta med att styrka och stötta hemmen, säger Bodil och Annika fyller i:
– Genom ett samarbete mellan kyrka och familj skulle vi få föräldrar som känner sig uppbackade i sina samtal med barnen och i hur de kan vara kristna förebilder. Vi skulle få barnledare som inte upplever att barnens andliga liv hänger på om de får till söndagsskolan eller inte. För barnen skulle budskapet förstärkas, genom att det som sagts i kyrkan stämmer överens med det man redan hört i hemmet och tvärtom. Förutsättningen för en levande tro, som smittar av sig på alla som barnen möter i sin vardag, skulle öka. Då blir mission något naturligt!
Annika tar fäste
på framtiden och fortsätter:
– Den viktigaste arenan för samarbete kyrka och familj är hemföreningen. Tänket måste spridas på bredare front i våra gemenskaper och Guds helige Ande måste få verka över tid. Man behöver inte göra det så svårt, mycket handlar om att underlätta kommunikationen mellan ledare och föräldrar.
–Ja, säger Bodil, vi kan ge handfasta tips till alla familjer, ordna samtalskvällar och erbjuda seminarier. Jag tror att apologetik är en viktig punkt. Den gör att man ser att tron på Kristus är ett trovärdigt alternativ till det som erbjuds runtomkring.
Vi som var med på
barnledarkonferensen är tacksamma till Gud för allt den gav och vi
ser fram mot att se hur samarbetet mellan kyrka och familj kan växa
vidare i våra sammanhang i ELM. Det här är bara början!
Detta debattinlägg har tidigare publicerats i tidningen Dagen 3 december 2020.
Det man som förälder håller för sant är naturligt att vilja ge vidare till sina barn, skriver Martin Helgesson och Sofia Ödman.
Foto: Benjamin Manley, Privat
För knappt ett år sedan genomförde Apologia en insamling inför översättningen av Natasha Crains bok om apologetik och föräldraskap. På den överväldigande responsen förstod vi att det fanns ett behov bland kristna föräldrar att få redskap för att prata om apologetiska frågor med sina barn. När boken kom ut och marknadsfördes i sociala medier blev responsen från ickekristna däremot överväldigande negativ. De förfärades över att kristna föräldrar vill ge tron vidare till sina barn.
Varför denna kontrast? Å ena sidan ett stort behov hos kristna föräldrar att få redskap att ge sina barn en genomtänkt tro, å andra sidan ett omkringliggande samhälle som säger att kristna föräldrar inte ska påverka sina barn.
Ett av det sekulära samhällets kännetecken är att betrakta religiös övertygelse som privat snarare än offentlig. Reaktionerna tyder på att “privat” för många även utesluter att föräldrar ska ge sin tro vidare till sina barn. Samtidigt visar en brittisk undersökning att barnaåren, hemmet och föräldrarna som förebilder är de viktigaste faktorerna för att unga ska stanna kvar i tron. Så vilken väg ska vi gå?
Alla påverkar sina barn. Den som försöker undvika att göra det påverkar även genom det förhållningssättet. Vi tror att det är positivt att påverka sina barn. Det man som förälder håller för sant är naturligt att vilja ge vidare till sina barn. Däremot ska det alltid ske ödmjukt och med respekt. Som förälder kan jag uttrycka en önskan om att mitt barn ska tänka lika som jag i de stora frågorna om kristen tro, men jag kan inte tvinga fram det. Jag kan däremot ge goda skäl för att kristen tro är sammanhängande och förnuftig. Jag kan också hjälpa barnet att jämföra den kristna trons och andra världsbilders svar på livsfrågorna.
Kristna föräldrar i allmänhet är inte uttryckligen negativa till att dela tron i hemmet. Tvärtom: Från många håll får vi signaler om att föräldrar vill ge tron vidare till sina barn. Men eftersom vi påverkas av vad omgivningen tycker kan vi lätt hamna i passivitet eller modlöshet. Många föräldrar uttrycker också att de saknar tid, struktur och språk för att prata om tro med sina barn.
Den norske forskaren Erling Birkedal visar att det behöver finnas en kognitiv, en emotionell och en social dimension av tron för att unga ska stanna kvar i tron. Han visar i sin forskning också att de som har en fast kognitiv förankring lättare behåller sin tro. Det bekräftar att det är viktigt att prata om apologetiska frågor med barn.
Du förälder, använd din rätt att ge tron vidare till dina barn. Det är till och med ditt ansvar som förälder att göra det. Det finns ingen neutral uppfostran. I detta kan också församlingen vara en stor resurs för familjen – genom samverkan kan den uppväxande generationen nås.
Att prata tro med små barn betyder för många att läsa barnens bibel och be aftonbön. Bibelläsning är grundläggande för att lära känna Gud, men barn behöver också få upp ögonen för den kristna trons relevans i ett samhälle som talar om tro som något förlegat och ovetenskapligt. Här kommer apologetiken in. Föräldrar behöver kunna förklara den kristna tron för sina barn och ge dem en grund att stå på. De kan skapa en miljö där samtal och prövande frågor är välkomna.
Hur kan man prata apologetik med sina barn? Först och främst: Lyssna på barnen. Vad tas upp på lektionerna i skolan? Vad pratar kompisarna om? Ett annat tips är att ställa frågor tillbaka: Om barnet frågar dig hur man kan veta att Gud finns, börja med att fråga barnet vad det själv tror. Det ger dig som vuxen betänketid och vidgar din förståelse för vad det är barnet frågar efter. Ett tredje tips är att varken vara rädd för att säga vad du som förälder tycker eller att du inte har svaret på frågan. Föräldrar och barn kan söka svar tillsammans genom böcker och andra resurser från församlingen.
Hur kan familj och församling samverka? Församlingen existerar på två sätt: som samlad och spridd. När församlingen samlas kan apologetisk undervisning och samtalsforum för föräldrar rusta för livet i den spridda församlingen (oavsett familjesituation). Både apologetik i allmänhet och hur den uttrycks i föräldraskap behöver en högre prioritet i församlingen.
Men varför prata apologetik med små barn? Räcker det inte att börja i tonåren? Nej, redan små barn ställer stora frågor. De möter samma sekulära norm som tonåringar i förskola och skola. Att få med sig kunskaper och ett ramverk för att prata om apologetiska frågor från tidig ålder hjälper barn när de stora brottningskamperna kommer. Dessutom är det lättare att behålla ett förtroende hos sina barn när de kommer i tonåren än att först då försöka skapa ett.
Det är svårt att vara förälder. Vi vet hur det är när man inte orkar, eller när ens barn inte vill prata om verkliga och viktiga frågor. Men vi vet också att med lite ansträngning går det att skapa en god miljö för samtal. Vi hoppas att du, som vi, ska få upptäcka hur roligt det är! Därför, börja redan i dag. Ställ en fråga vid middagsbordet: Om du fick fråga Gud vad du ville, vad skulle du fråga då?
Den här artikeln har tidigare publicerats i Begrunda nr 2 2019.
I den här artikeln ska jag försöka dela med mig av olika tankar kring söndagsskolan. Var kommer begreppet ifrån? Varför har vi söndagsskola och hur har den vuxit fram? Vad är söndagsskola i dag och vilka utmaningar kan vi möta?
Söndagsskolans grund
När söndagsskolor uppstod på 1800-talet kunde ordet ha två olika betydelser. Antingen menade man den undervisning som kyrka och församlingar (eller institutioner med helt andra ideologier) ordnade för sina barn på söndagar. Eller så menade man en allmän kunskapsskola som startades av filantropiska skäl på grund av att många barn arbetade på vardagarna och inte kunde gå i skola då.1 Den senare betydelsen av söndagsskola lämnar vi därhän i den här artikeln.
Vad betyder begreppet söndagsskola i dag? Ofta betyder det ungefär ”det barnen går iväg och gör under gudstjänsttid, medan de vuxna sitter kvar på den stora gudstjänsten”.
Vi börjar med att reflektera över att kristna samlas på söndagar. Varför gör vi det? Efter Jesu uppståndelse på en söndag – på den första dagen i veckan (Matt. 28:1) – började de kristna samlas till gudstjänst på söndagen.2 (Lördagen som var sabbat räknades som den sjunde dagen.) De samlades för bibelundervisning, bön, gemenskap och nattvard.3 Detta skedde inte uteslutande på söndagar. Vi kan läsa i Kolosserbrevet att Paulus uppmanar församlingen där att träffas och vägleda varandra med psalmer, hymner och andlig sång (Kol. 3:16). I Hebreerbrevet får mottagarna en uppmaning att inte försumma sina sammankomster (Hebr. 10:25). Gudstjänstfirande var viktigt redan bland de första kristna.
Men hur är det då med barnen, när vi samlas till gudstjänst? Vi ser i Bibeln hur barnen och barndomen lyfts fram. Jesus kallar barnen till sig (Matt. 19:14). Han säger att Guds rike tillhör dem, gör barnen till förebilder och talar om hur allvarligt läget är för den som förleder ett barn (Matt. 18:1–6). Barnen har alltså del i Guds rike, de får ta plats när vi samlas och det är viktigt hur vi vägleder dem. I 5 Mos. 6 lyfts vikten av undervisning av barn fram.4 Huvudplatsen för denna är hemmet, men eftersom undervisning i Nya testamentet är en del av vad som äger rum vid sammankomsterna, kan man tänka att undervisning av barnen är viktig där också. Paulus pekar också på detta när han uppmanar Timoteus att inte glömma det han lärt sig och de lärare han haft under barnaåren (2 Tim. 3:14–15). Att träffas för gemenskap, bön och undervisning verkar vara lika viktigt för barnen som för de vuxna. Ja, men då kan vi väl vara alla tillsammans på gudstjänsterna?
Vi funderar vidare kring detta med skola. Begreppet söndagsskola är något vi starkt förknippar med barn (även om söndagsskola för vuxna förekommer). Behövs det en särskild söndagsskola för barn? När jag läser bland annat breven i Nya testamentet tycker jag att det är slående hur väl författarna försöker kommunicera på ett sätt som mottagarna ska kunna förstå. Det är lönlöst att Paulus kommer med undervisning och uppmaningar till församlingen i Korint om han inte gör det så att de förstår. Paulus kan tala om att han har varit som en jude för judar, som en som står utan lag för de som står utan lag, för de svaga har han blivit svag. För alla har han blivit allt (1 Kor. 9:20–22). Han anpassade alltså sitt sätt att vara och tala beroende på vilka han mötte. Han tummade aldrig på innehållet i evangeliet, men han förpackade det på olika sätt, för att så många som möjligt skulle få lära känna Jesus och följa honom. Finns det en tillämpning för barnen här? Jag tror det. När Nehemja har lett arbetet med att bygga upp Jerusalems murar och det är dags att läsa upp lagen står det att alla som var mogna nog, alltså gamla nog (märk väl, inte nödvändigtvis vuxna), stod och lyssnade (Neh. 8:2). Det verkar i förkunnelse och undervisning finnas en aspekt av att tala på rätt sätt till personer med olika grad av mognad. Därför behöver vi i församlingens undervisning se till att varje ålder får en undervisning som är väl anpassad till just den åldern.
Barn behöver variation i vad som händer, de behöver få röra på sig, de behöver få använda alla sina sinnen och visuellt se, inte bara höra, undervisningen. Läraren kan behöva använda andra ord, tala kortare och interagera mer med barnen. De behöver bli sedda som individer och få egna gudsmöten.
Därför måste vi ge barn en undervisning som de förstår och kan tillämpa i sina liv. Det är inte tillräckligt att genomgående ha åldersblandade gudstjänster eller verksamheter, även om det finns en stor vinst i dessa också. Vi behöver också, barn likaväl som vuxna, få undervisning anpassad för just oss. I kristenheten i Sverige kallas barnens undervisning och gudstjänst ofta för söndagsskola.
Söndagsskolans historia
Söndagsskola uppstod inom 1800-talets väckelserörelser med inspiration från England. Så tidigt som 1832 hade den metodistiske missionären George Scott noterat stora kunskapsbrister i den kristna tron bland stockholmsbarnen och han propagerade i tidningen Budbäraren för söndagsskolor. Den första söndagsskolan i nutida mening startades 1851 i Stockholm av den baptistiske bokförläggaren Per Palmqvist och ungefär samtidigt på kyrkligt håll av Betty Ehrenborg. Det fanns också vid samma tid några studenter i Uppsala som öppnade söndagsskola där. Vid baptisternas första årskonferens 1857 beslöts att samtliga församlingar skulle ordna söndagsskola. I verkligheten var det 15 år senare ungefär hälften av dessa församlingar som hade söndagsskola. Efter Ehrenborgs initiativ till söndagsskola i Svenska kyrkan spreds idéerna och 1879 fanns det i Stockholms stift söndagsskola i 94 av 204 församlingar.5
Söndagsskolan var ett bra sätt att ge lekfolk ansvar, tyckte många präster. Söndagsskoleföreningar bildades, både för att bevara Svenska kyrkans lära och för att markera att söndagsskolan var något annat än kyrkoförsamlingens egen verksamhet. Inomkyrkliga missionsrörelser stöttade ofta det arbetet. Den kyrkliga söndagsskolan kunde under 1800-talets senare del gå till ungefär så att man på söndag morgon eller eftermiddag samlade alla barn för sång och bön. Sedan hade en överlärarinna en lektion i katekesen eller över någon gammaltestamentlig text. Därefter delades barnen upp i grupper där man ägnade sig åt Nya testamentet. Ofta fick barnen en bibelvers att lära sig utantill till följande söndag.6
Söndagsskolan växte med tiden och år 1900 gick nästan 30% av alla skolpliktiga barn i Sverige i söndagsskola. Söndagsskoleorganisationerna över landet var ofta samarbeten mellan baptister, kyrkfolk och missionsvänner m.fl. Man upplevde att man hade ett gemensamt intresse och att man kunde hjälpas åt med bland annat undervisningsplaner. Detta ekumeniska tänk är intressant att jämföra med det söndagsskole-nätverk som ELM Syd i dag sitter med i och som vill ge Jesus till barnen, bland annat genom ledarkonferenser.
En del präster i kyrkan såg i slutet av 1800-talet på söndagsskolan med skepsis. En anledning till denna tveksamhet var att kyrkan hade gemensam söndagsskoleorganisation med baptister och metodister och att bibelundervisningen i söndagsskolan frikopplades från trosläran. Andra skäl var att prästerna tyckte att den kyrkliga fostran av barnen huvudsakligen skulle ske i hemmet och att traditionen att barnen skulle gå med sina föräldrar i gudstjänsten inte skulle brytas. Man ansåg också att kyrkans dopundervisning var folkskolans uppgift.7
När kyrkan på 1880-talet såg att varken hemmens eller folkskolans kristendomsundervisning fungerade tillfredsställande svängde prästerna i fråga om behovet av undervisning för barnen, men man hade en alternativ strategi. Det skulle ordnas särskilda barngudstjänster. Det var rätt sätt för kyrkan att undervisa barn, så att de integrerades i församlingslivet och blev fostrade till en glädje i högmässan. Särskilda gudstjänstordningar med enklare liturgi, åldersanpassade predikningar och mycket sång togs fram.8
Det fanns alltså en spänning mellan söndagsskola och barngudstjänster i Svenska kyrkan; ingendera mötesform konkurrerade ut den andra. Vid kyrkomötet 1909 bestämdes att diakonistyrelsen skulle ha ansvaret för söndagsskolan. Både söndagsskola och barngudstjänster har sedan dess funnits med inom ramen för kyrkans verksamhet.9
Söndagsskola i dag
Spänningen mellan den med baptisterna förknippade söndagsskolan och de i Svenska kyrkan framtagna barngudstjänsterna för dryga hundra år sedan är intressant. I söndagsskolan fanns ett fokus på att barnen skulle få undervisning, i barngudstjänsterna att barnen skulle ledas in i gudstjänstlivet. Så det var två olika syften. Ändå hade man samma strategiska eller pedagogiska tänkesätt. Undervisning eller gudstjänst skulle anpassas så att barnen kunde förstå och ta till sig innehållet.
Vad har det blivit av detta tänkesätt? Under 1900-talet hände mycket både kring söndagsskolor och barngudstjänster. Söndagsskolan hade en storhetstid under 1940–60-talen. Vi kunde ägna resten av artikeln åt att beskriva denna historia, men jag skulle i stället vilja jämföra den tidiga söndagsskolan och barngudstjänsterna med hur det kan se ut i dag i söndagsskolan. Fokuserar vi på undervisning eller gudstjänst eller på något helt annat?
Det finns några saker som jag tänker att söndagsskola inte är, men som vi ibland har gjort den till. Söndagsskola är inte barnpassning eller förvaring, för att de vuxna ska få vara ifred. Söndagsskola är inte enbart en rolig och trevlig gemenskap. Inte heller är söndagsskola det viktigaste forumet för barns kristna fostran. Söndagsskola är alltså inte ”något helt annat”, utan precis som vid förra sekelskiftet handlar det om undervisning och gudstjänst.
På många håll talar man om söndagsskolan som barnens gudstjänst. Eller så säger man när man börjar – alla åldrar tillsammans – att det är allas gudstjänst. I gudstjänsten delar vi på oss en stund, för att var och en ska få undervisning anpassad till sin ålder, för att sedan återförenas i slutet av gudstjänsten. Oavsett vilket namn man har på verksamheten för barn på söndagar, finns det på många platser en idé om att vi firar gudstjänst med barnen. Och i den gudstjänsten ingår undervisning, precis som det gör för de vuxna i predikan.
Skatten
Som exempel på hur man kan bygga en söndagsskola med den inriktningen vill jag lyfta fram söndagsskolematerialet Skatten – På äventyr med Gud.10 Jag har arbetat ideellt med Skatten och som anställd ända sedan materialet 2012 lanserades i Sverige av ”Salt – Barn och unga i EFS”. Materialet har tagits fram i Norge, med en svensk representant i redaktionsrådet. I Skatten framträder tre saker som visar på ett helhetsgrepp kring barn och söndagsskola. Det finns dels en hög syn på barns möjlighet till relation med Gud och till lärjungaskap, dels en vision att ge Bibelns berättelser till barn och till sist en gudstjänstpräglad syn på vad söndagsskola är.
I Skattens åtta teser om barn och tro talas det om att barnets tro har samma värde som den vuxnes, att den är förebildlig, under utveckling och att den utmanar den vuxne.11 I mötet med barnen i kyrkan måste vi ta barnen på allvar. Att ha en åldersanpassad söndagsskola handlar inte om att banalisera barnets relation, tvärtom! Det är för att vi tar barnet på allvar som vi i gudstjänsten vill möta dem och hjälpa dem att fördjupas i sin gudsrelation.
Skatten har Bibeln i fokus och vill ge Bibelns berättelser till barn. När vi har söndagsskola är det viktigt att låta Gud tala genom Bibeln och att vi arbetar med att förmedla bibelberättelserna på ett pedagogiskt och relevant sätt. Det är också viktigt att låta barnen reagera eller ge respons på bibeltexten. I Skatten finns det ett moment av eftertanke – en möjlighet att bli stilla, fundera, samtala och bearbeta. Vi ledare kan ha en tendens att ge barnen färdiga tolkningar av bibelberättelserna samt tro att det inte går att få barnen lugna för en stilla stund. Här har Skatten utmanat mig och gett positiva erfarenheter.
Upplägget i Skatten är mycket som ett gudstjänstupplägg, med gemenskap, berättelse, eftertanke, uppdrag och avslutning.12 Det gör att söndagsskolan inte bara blir en lösryckt del i något annat, utan barnen får en helhet med sig, och det är även lätt att integrera söndagsskolan i den stora gudstjänsten genom att inleda gemenskapsdelen i den stora gudstjänsten och att även avsluta tillsammans.
Vi har mycket att vinna på att tänka utifrån dessa tre aspekter när vi planerar vår söndagsskola, oavsett vilket material vi använder.
Söndagsskolans utmaningar
När jag började arbeta med söndagsskola i början av 2000-talet fanns det inte så mycket materiel att välja på. Sedan dess har det hänt mycket. Det har kommit åtskilligt gott materiel och jag ser en större medvetenhet kring att söndagsskola är barnens gudstjänst och fler möjligheter för ledare att rustas för sin uppgift. Finns det då några utmaningar för söndagsskolan i dag?
En stor utmaning för söndagsskolan, och all barnverksamhet med undervisning för barn, är vad vi ger barnen för teologi. I anpassningen till barnen görs alltför ofta misstaget att förenkla bibeltexterna så att teologin förvanskas och barnen bara får med sig bara moralexempel. Jag har både en och två gånger förvånats i mina förberedelser över hur söndagsskolbarnen likställs med till exempel David i berättelsen om när han besegrar Goliat. Poängen blir att barnen kan besegra motståndet i sitt liv, precis som David kunde besegra den stora jätten. I stället borde barnen likställas med den rädda armén och Jesus med David.
Hanna Cajdert, tidigare student på Akademi för ledarskap och teologi (ALT, Örebro), har i sin kandidatuppsats gjort en analys av barnsyn och budskap i söndagsskolmaterialet Leva Livet.13 Cajdert sammanfattar med orden: ”Analysen av materialet visade att målet för människans relation med Gud är att hon ska vara Guds medhjälpare, genom att leva efter de regler som Gud har gett henne i Bibeln. Hennes möjligheter att uppnå målet hänger framförallt på hennes egen kompetens, men också på hjälp och stöd ifrån Gud. Det som begränsar henne från att kunna uppnå målet är hennes bristande självkänsla och tro på sin förmåga.”14
Här syns problem både i att det är barnet och inte Gud som hamnar i centrum i berättelsen, att det blir ett moralistiskt i stället för ett nådefullt lärjungaskap och att det är dålig självkänsla och inte synd som gör att barnet misslyckas. Jag tror tyvärr inte att Leva livet är ensam om att ha dessa drag. Söndagsskolans innehåll är påverkat av den nutida barnsynen, men det är viktigt att söka anpassa bibelberättelser utan att förvanska dem. Här finns en stor utmaning till dem som tänker strategiskt kring söndagsskola och material. Vilken teologi vill vi ska prägla det vi gör?
En annan stor utmaning för söndagsskolan är att innehållet kan bli lösryckt i relation till Bibeln eller irrelevant i relation till livet. Vi plockar ofta våra favoritberättelser ur Bibeln, som vi tror passar barnen, men kanske missar att ge den röda tråden i Bibelns och Guds stora berättelse. Barnen får då ingen helhetsbild av Bibelns budskap.
Söndagsskolan kan även bli irrelevant i relation till barnens liv. Det blir något som sker på söndagar, men inte hemma och inte i det verkliga och vardagliga livet. Om vi inte relaterar det vi talar om till barnens vardag och ger barnen goda skäl för att kristen tro och Bibeln är förnuftigt att tro på, kan de komma att tappa tron i mötet med världen. Här har apologetiken en viktig uppgift. Det har också börjat märkas i debatter och bokutgivning.15
Under innevarande läsår lyfter barntidningen Droppen apologetik genom att ta upp knepiga frågor i varje nummer. Det finns utmaningar i hur man talar med barn om ursprungsfrågor, sannings- och identitetsfrågor, men om vi inte behandlar dessa ämnen lämnar vi walkover i förhållande till de allmänt rådande förhållningssätten i samhället. Vi måste bygga hållbart från början, vi kan inte tänka att det där med apologetik ordnar ungdomsledarna, prästerna och predikanterna senare. Då kan vi i söndagsskolan redan ha gett en så pass skev och irrelevant bild av Gud och kristen tro, att det inte går att rätta till. Vi måste ta uppdraget med barnens undervisning och lärjungaskap på allvar!
Söndagsskolan fortsätter
Söndagsskolan hade sin början i mitten av 1800-talet utifrån behovet av att stärka hemmens och skolans undervisning av barnen. I dag kan vi fortfarande säga att hemmen, i den mån barnen kommer från kristna hem, har huvudansvaret för barnens kristna fostran, men söndagsskolan är ett oerhört viktigt komplement till detta. I relation till skolan kan man inte längre tala om att söndagsskolan är ett komplement, eftersom skolan överlag inte har något av den traditionella kristendomsundervisningen kvar. Här måste i stället söndagsskolan rusta barnen för att kunna möta skolvärlden och undervisningen där. Det kan tyckas som ett stort och kanske omöjligt uppdrag – men med Guds nåd går det!
Noter
1. Bexell, Oloph, Sveriges kyrkohistoria. 7. Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid, Stockholm 2003, s. 60
2. ”Den första dagen efter sabbaten var vi samlade för att bryta brödet” (Apg. 20:7). ”På första veckodagen ska var och en av er hemma lägga undan …” (1 Kor. 16:2).
3. ”De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna” (Apg.2:42).
4. ”Dessa ord som jag i dag befaller dig ska du lägga på hjärtat. Du ska inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du ska binda dem som ett tecken på din hand, och de ska vara som en påminnelse på din panna. Och du ska skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.” (5 Mos. 6:6–9)
5. Bexell, s. 60
6. Bexell, s, 227. Söndagsskolan har historiskt haft och har även i dag inslag av diakoni, evangelisation och mission. Jag väljer att inte går in på dessa aspekter i den här artikeln.
7. Bexell, s. 227
8. Bexell, s. 228
9. Bexell, s. 229
10. Skatten – På äventyr med Gud. Salt – Barn och unga i EFS. www.skatten.nu
11. Skatten – På äventyr med Gud. Ledarhäfte. Uppsala: Salt – Barn och unga i EFS, s. 14–15
14. Cajdert, Hanna, Guds medhjälpare. En studie av barnsyn och budskap i Leva Livets undervisningsmaterial för söndagsskola, Örebro 2019, s. 42
15. Jfr t.ex. t Strobel, Lee, Fallet mirakel för barn. Forshaga 2019, och Grenholm, Micael, ”Apologetik – vi måste rusta barnen”, Dagen 2019–08–21, https://www.dagen.se/debatt
Litteratur
Bexell, Oloph, Sveriges kyrkohistoria. 7. Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid. Stockholm 2003
Skatten – På äventyr med Gud. Salt – Barn och unga i EFS, www.skatten.nu
Skatten – På äventyr med Gud. Ledarhäfte. Uppsala: Salt – Barn och unga i EFS
Cajdert, Hanna, Guds medhjälpare. En studie av barnsyn och budskap i Leva Livets undervisningsmaterial för söndagsskola, Örebro 2019
Leva Livet, Pingst Ung, leva-livet.pingstung.se
Strobel, Lee, Fallet mirakel för barn. Forshaga 2019
Grenholm, Micael, ”Apologetik – vi måste rusta barnen”, Dagen 2019–08–21, https://www.dagen.se/debatt
Kommentarer