Hur mycket tänker ni på känslan av en bok? Jag menar alltså den fysiska boken? Nyligen kom Markus av Trolyrien av Joseph A. Davis (Pärlan förlag) ut som pocket. Bara att hålla den i min hand gav mig lust att läsa den – vid köksbordet, i sängen och på stranden.

Markus av Trolyrien är en fantasyberättelse full av sanningssökande och kulturkrockar som passar barn i 11-14-årsåldern. Från att ligga med brutna ben i en sjukhussäng i Karlstad efter en slalomvurpa hamnar Markus plötsligt i Valarien, en värld full av blått gräs, spottande hälsningsseder och monster.

Jag kan tycka att boken är lite svår i början. Kulturkrockarna och kontigheterna i Valarien sköljer över läsaren och blir lite för många på en gång och Markus kan upplevas som att han protesterar lite för svagt mot att han mot sin vilja tas med till Valarien. Han karaktär och mötet med Valarien växer dock ju längre jag läser och efter att Markus fått träffas kungens rådgivare i Valarien blir berättelsen mer nyanserad.

Boken har en tydlig kamp mellan gott och ont, men kampen är komplex. Karaktärerna kan rymma både ont och gott, och de ställs inför val om vem de ska följa. Det finns ett tydligt sanningssökande och ett undersökande av olika världsbilder. Finns det vetenskapliga förklaringar till allt? Vilken världsbild är den sanna av två snarlika varianter? Är den makt som ser ut att behärska det onda den sanna, goda makten?

I botten av berättelsen finns tydliga kopplingar till den kristna världsbilden och Bibeln, med en allhärskare, behovet av en räddare och böcker som bär på ett budskap. Författaren väver in bibelcitat i berättelsen som får bli bärande teman i handlingen.

Jag tycker att Joseph Davis i första delen om Markus av Trolyrien lyfter många väsentliga frågor som barn och unga idag behöver få fundera kring. Och det bästa i pandemitider – boken presenterar hela tillvarons bästa toapapper!