Om bibel, barn och pedagogik

Tag: kapitelbok

Boktips – Kampen om Tusenvärld – Dunkelstjärnan

Kampen om Tusenvärld – Dunkelstjärnan av Joseph A. Davis, illustrationer av Yulia Ryabtseva, Stevali Barn, 2024, 280 s.

Joseph A. Davids fortsätter utveckla sitt författarskap och har skrivit ännu en fantasyserie som riktar sig till mellanstadieåldern. Jag har tidigare recenserat “Markus av Trolyrien” och “Edgar och draken” här på bloggen.

”Dunkelstjärnan” är den första delen i ”Kampen om Tusenvärld”. Julia bor i ett småsamhälle i Sverige och får till sitt förtret uppgiften att ta lite extra hand om flyktingpojken Kasir som är ny i klassen. Det är något som är annorlunda med Kasir, inte bara att han är flykting. Han tecknar mörka motiv med eld och rök och har en märklig pensel med sig överallt. Snart dras Julia och henne lillebror in i ett äventyr som de aldrig kunnat föreställa sig. En ny värld öppnar sig där Julia hamnar mitt i en maktkamp mellan skuggor, en ledare som inte verkar ha rena motiv och Kasir som visar sig vara någon helt annan än en bortkommen flyktingpojke.

Joseph A. Davis jobbar mycket med kulturkrockar i sina böcker och i ”Dunkelstjärnan” tycker jag att han får till dem på ett bra och nyanserat sätt. Boken är en bladvändare och det händer saker hela tiden. Vissa saker hade kunnat beskrivas med färre ord och mer gestaltning så att läsaren skapar sig de inre bilder som författaren vill åt, men historien är välberättad. De svarta illustrationerna som finns utspridda i boken har en inramning som bidrar till bokens sago- och riddarkaraktär. Bilderna är levande och ökar spänningen i berättelsen.

Det jag uppskattar mest i boken är Julias kamp. Hon drivs delvis av avundsjuka, att vara förfördelad och att tycka synd om sig själv, men när hon drivs av att tänka gott om och göra gott mot andra, märker hon en stor positiv effekt på andra och sig själv. Det hjälper henne att lyfta blicken och se mer sunt på sig själv och andra.

Uppgörelsen i slutet av boken visar tydligt på att det kommer en fortsättning och det blir många frågetecken kvar om man inte läser de kommande delarna. Min son som redan lästa alla fyra delarna uppskattade helheten i den stora berättelsen mycket och har till och med börjat skapa sin egen sullaliska, språket som Kasir talar.

Davis böcker grundar sig på en världsbild som tilltalar mig starkt och jag uppskattar hur han jobbar med kampen mellan ont och gott, vad vishet är och vad som händer i mötet mellan olika världar.

Boktips – Kommissarie Smart och fallet med den tomma graven

Kommissarie Smart och fallet med den tomma graven av Michael J Tinker, illustrationer Isaac Stovell, översättning Cecilia Kärnbo, Bornelings, 2020, 32 s, 4-7 år.

Kommissarie Smart och fallet med den tomma graven av Tim Chester, illustrationer André Parker, översättning Cecilia Kärnbo, Bornelings, 2020, 64 s, 8-11 år.

”Kommissarie Smart och fallet med den tomma graven” finns i två utgåvor, Den ena riktar sig till barn i förskoleåldern och är en lite större bilderbok, med mindre text och målarbilder till läsaren på slutet. Den andra riktar sig till barn i lågstadieåldern och är mer en kapitelbok med färre bilder och med sidor att anteckna på i slutet. Det huvudsakliga innehållet i böckerna är detsamma. Båda böckerna hänvisar till ytterligare digitala resurser där man bland annat hittar de bibeltexter som brottsundersökningen grundar sig på.

Kommissarie Smart är på plats i Jerusalem strax efter att Jesus grav hittats tom och han får i uppdrag att lösa fallet – har kroppen blivit stulen, dog aldrig Jesus eller vad har hänt? På ett berättartekniskt bra sätt tar författarna upp flera av de fakta som historieforskare (oavsett om man tror på uppståndelsen eller inte) är överens om – som att graven verkligen var tom, att Jesus verkligen dog, att människor menade att det mött Jesus levande igen och att lärjungarna blev förvandlade för alltid av att möta den levande Jesus. Läsarna får följa kommissarie Smart som själv blir övertygad om att bevisen leder till Jesus har uppstått och tar emot Jesus som Herre i sitt liv, och vill berätta vidare om honom. Läsaren bjuds också in till ett liv med Jesus.

Apologetik handlar om att förklara vad kristen tro är och att försvara sanningshalten i den. Då blir trovärdighet viktig. Här tycker jag böckerna brister. Det går inte att undvika anakronismer när man placerar en nutida kommissarie i första århundradets Jerusalem. Det görs inte som någon tidsförflyttning, utan beskrivs som något naturligt att kommissarie Smart jobbar i Jerusalem, förvarar vittnesmål i nutida mappar, läser artiklar i Jerusalems dagblad och väntar på grönt ljus i trafiken. Maria Magdalena har en trevlig lägenhet och bjuder på te och Tomas är kortväxt, sträng och hejar på Jerusalems FF i fotbollsligan. Det blir på ett sätt trevligt och humoristiskt, samtidigt som de apologetiska grundfrågorna kring uppståndelsen tappar i trovärdighet.

Böckerna om kommissarie Smart är lättlästa och ett välkommet tillskott i den apologetiska barnboksfloran, men de är inte mina favoriter i genren.

Boktips – Juldagboken

Juldagboken av Åsa Jansson, Pärlan förlag, 2016, 91 s

”Juldagboken” är en mysig liten bok som passar för barn i 9-årsåldern att läsa i adventstid. Den utspelar sig i advent under 2000-talet och är berättad i tredje person från huvudpersonen Tindras vinkel. Tindra och hennes familj har just flyttat till ett nytt hus utanför samhället. Huset är stort och bra, men kostade inte så mycket och det är bra för Tindras pappa är arbetslös. Tindra funderar mycket på vilka som bott i huset förut och till sin glädje hittar hon en dagbok i ett hemligt rum. Genom dagboken får hon lära känna en jämnårig tjej som växte upp i huset på 1980-talet. Inför julen har Tindra två önskelistor. Den ena får mamma och pappa. Den andra är hemlig och mycket viktigare. Tindra ser att pappa inte är glad. Han har inte varit riktigt glad på länge.

Den parallella adventsberättelsen i dagboken ger mig många tillbakablickar till hur min lågstadietid var på 1980-talet, med luciatåg, julspel och högläsning i klassrummet med levande ljus. Jag vet inte hur ett barn som läser boken nu relaterar till dagboksanteckningarna. Kanske de har fler kopplingar till Tindras liv. Dagboksanteckningarna är långa och utförliga och det känns inte helt trovärdigt att en nioåring skulle skrivit så mycket. I övrigt tycker jag berättandet fungerar väl. En katt kommer in i historien lite abrupt för att kunna riva granen. Läsaren har innan dess inte fått något tecken på att det fanns ett husdjur hos Tindras familj. Jag kan också tycka att Tindra inte riktigt bottnar i sina känslor ibland. Hon blir ledsen av att pappa blir ledsen, men sedan tänker hon på något juligt och så är det bra igen. Kanske går det så fort för ett barn i verkligheten, men jag tror berättelsen hade tjänat på att vara i känslorna lite längre.

Boken är läsvärd och får ett medelbetyg av mig. Den passar bra för barn som läser självständigt, men också för högläsning.

© 2025 Barnpedagogen

Tema av Anders NorenUpp ↑