Noël av Elisabeth Marie Andersson, illustrationer av Julia Wingård, Pärlan förlag, 2022, 207 s.

Boken ”Noël” tar oss med till 1890-talets Paris där den annalkande julen klär staden i ett stämningsfullt skimmer. Där bor det rika ensambarnet Noël som har allt och tre föräldralösa syskon som förlorat allt. Noël längtar över allt annat efter en lillasyster. Hon lyckas inte leva upp till förväntningarna på hur en fin flicka ska uppföra sig och kan minst av allt spela fiol. Men det kan Retti, ett av de föräldralösa syskonen. Hon spelar fiol på Paris gator och mellan henne och Noël uppstår efterhand en oväntad vänskap, som ska visa sig inte är så oförklarlig egentligen.

Författaren Elisabeth Marie Andersson använder skickligt de typiska grundinslagen av ensamt (olydigt) barn, föräldralösa barn, jultid, snöstorm och sjukdom för att väva ihop en vacker berättelse där okända livshistorier fördjupar kärleken och vidgar perspektiven. Jag har själv aldrig varit i Paris, men får en känsla av att förflyttas dit och drygt 100 år bakåt i tiden när jag redan på första sidan får läsa om Eiffeltornets invigning. Alla personer har franskklingande namn och franska fraser används i dialogerna. Ibland kan jag uppleva att berättelsen inte stannar kvar i rätt tid och rum. Paris upplevs mindre än jag föreställer mig att det var. När Noëls gudsrelation beskrivs blir jag fundersam på hur kyrkoliv och den personliga gudsrelationen såg ut på den tiden i Paris. Den katolska prägeln är inte så tydlig, och rätt vad det är ber Noël bönen ”Gud som haver” som visserligen är gammal, men en svensk bön.

Boken passar främst för 9-12 år och är med sina 18 kapitel en lagom bladvändare att mysa till i adventstid eller under jullovet. Här och där i boken finns Julia Wingårds svartvita illustrationer som förstärker karaktärernas relationer till varandra. Jag uppskattar det djup som inte bara Noël och Retti får, utan även deras övriga släktingar. Det är en berättelse där livet inte är enkelt, men där hjärtan kan mjukna och där Guds omsorg är verklig.