Om bibel, barn och pedagogik

Tag: dagen

Föräldrar har rätt att ge tron vidare till sina barn

Detta debattinlägg har tidigare publicerats i tidningen Dagen 3 december 2020.

Det man som förälder håller för sant är naturligt att vilja ge vidare till sina barn, skriver Martin Helgesson och Sofia Ödman.

Foto: Benjamin Manley, Privat

För knappt ett år sedan genomförde Apologia en insamling inför översättningen av Natasha Crains bok om apologetik och föräldraskap. På den överväldigande responsen förstod vi att det fanns ett behov bland kristna föräldrar att få redskap för att prata om apologetiska frågor med sina barn. När boken kom ut och marknadsfördes i sociala medier blev responsen från ickekristna däremot överväldigande negativ. De förfärades över att kristna föräldrar vill ge tron vidare till sina barn.

Varför denna kontrast? Å ena sidan ett stort behov hos kristna föräldrar att få redskap att ge sina barn en genomtänkt tro, å andra sidan ett omkringliggande samhälle som säger att kristna föräldrar inte ska påverka sina barn.

Ett av det sekulära samhällets kännetecken är att betrakta religiös övertygelse som privat snarare än offentlig. Reaktionerna tyder på att “privat” för många även utesluter att föräldrar ska ge sin tro vidare till sina barn. Samtidigt visar en brittisk undersökning att barnaåren, hemmet och föräldrarna som förebilder är de viktigaste faktorerna för att unga ska stanna kvar i tron. Så vilken väg ska vi gå?

Alla påverkar sina barn. Den som försöker undvika att göra det påverkar även genom det förhållningssättet. Vi tror att det är positivt att påverka sina barn. Det man som förälder håller för sant är naturligt att vilja ge vidare till sina barn. Däremot ska det alltid ske ödmjukt och med respekt. Som förälder kan jag uttrycka en önskan om att mitt barn ska tänka lika som jag i de stora frågorna om kristen tro, men jag kan inte tvinga fram det. Jag kan däremot ge goda skäl för att kristen tro är sammanhängande och förnuftig. Jag kan också hjälpa barnet att jämföra den kristna trons och andra världsbilders svar på livsfrågorna.

Kristna föräldrar i allmänhet är inte uttryckligen negativa till att dela tron i hemmet. Tvärtom: Från många håll får vi signaler om att föräldrar vill ge tron vidare till sina barn. Men eftersom vi påverkas av vad omgivningen tycker kan vi lätt hamna i passivitet eller modlöshet. Många föräldrar uttrycker också att de saknar tid, struktur och språk för att prata om tro med sina barn.

Den norske forskaren Erling Birkedal visar att det behöver finnas en kognitiv, en emotionell och en social dimension av tron för att unga ska stanna kvar i tron. Han visar i sin forskning också att de som har en fast kognitiv förankring lättare behåller sin tro. Det bekräftar att det är viktigt att prata om apologetiska frågor med barn.

Du förälder, använd din rätt att ge tron vidare till dina barn. Det är till och med ditt ansvar som förälder att göra det. Det finns ingen neutral uppfostran. I detta kan också församlingen vara en stor resurs för familjen – genom samverkan kan den uppväxande generationen nås.

Att prata tro med små barn betyder för många att läsa barnens bibel och be aftonbön. Bibelläsning är grundläggande för att lära känna Gud, men barn behöver också få upp ögonen för den kristna trons relevans i ett samhälle som talar om tro som något förlegat och ovetenskapligt. Här kommer apologetiken in. Föräldrar behöver kunna förklara den kristna tron för sina barn och ge dem en grund att stå på. De kan skapa en miljö där samtal och prövande frågor är välkomna.

Hur kan man prata apologetik med sina barn? Först och främst: Lyssna på barnen. Vad tas upp på lektionerna i skolan? Vad pratar kompisarna om? Ett annat tips är att ställa frågor tillbaka: Om barnet frågar dig hur man kan veta att Gud finns, börja med att fråga barnet vad det själv tror. Det ger dig som vuxen betänketid och vidgar din förståelse för vad det är barnet frågar efter. Ett tredje tips är att varken vara rädd för att säga vad du som förälder tycker eller att du inte har svaret på frågan. Föräldrar och barn kan söka svar tillsammans genom böcker och andra resurser från församlingen.

Hur kan familj och församling samverka? Församlingen existerar på två sätt: som samlad och spridd. När församlingen samlas kan apologetisk undervisning och samtalsforum för föräldrar rusta för livet i den spridda församlingen (oavsett familjesituation). Både apologetik i allmänhet och hur den uttrycks i föräldraskap behöver en högre prioritet i församlingen.

Men varför prata apologetik med små barn? Räcker det inte att börja i tonåren? Nej, redan små barn ställer stora frågor. De möter samma sekulära norm som tonåringar i förskola och skola. Att få med sig kunskaper och ett ramverk för att prata om apologetiska frågor från tidig ålder hjälper barn när de stora brottningskamperna kommer. Dessutom är det lättare att behålla ett förtroende hos sina barn när de kommer i tonåren än att först då försöka skapa ett.

Det är svårt att vara förälder. Vi vet hur det är när man inte orkar, eller när ens barn inte vill prata om verkliga och viktiga frågor. Men vi vet också att med lite ansträngning går det att skapa en god miljö för samtal. Vi hoppas att du, som vi, ska få upptäcka hur roligt det är! Därför, börja redan i dag. Ställ en fråga vid middagsbordet: Om du fick fråga Gud vad du ville, vad skulle du fråga då?

Vem har rätt att definiera vem jag är om inte Gud?

Detta är en replik på ett debattinlägg och har tidigare publicerats i tidningen Dagen.

Vi har alla ett uppdrag att efterlikna Jesus, både män och kvinnor, men vi behöver också fundera på vad det spelar för roll att jag är just man eller kvinna, skriver Sofia Ödman. (Foto: Mikael Kristenson, Privat)

Vem har rätten att definiera vem jag är? Den frågan hörde jag ställas till en grupp ungdomar för ett tag sedan. Om Gud inte finns är det fullt rimligt att tänka att jag själv äger rätten att definiera vem jag är. Om Gud däremot finns är det lika fullt rimligt att tänka att det är han som har rätten att definiera vem jag är. Som kristen tänker jag att vi behöver söka Guds svar på vilka vi är som människor.

Bibeln är vår främsta källa till kunskap om Gud och hans värld. Bibeln har tillkommit i en viss historisk tid och miljö, men det har inte begränsat Gud i vad han velat uppenbara för att vi ska kunna ha tillräckligt med kunskap om honom, oss själva och hans värld. I Bibeln kan vi läsa att ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27).

Vi får här veta dels att varje människa är Guds avbild, dels att varje människa är man eller kvinna. Båda dessa saker måste vi ha klara för oss när vi söker svar på vad det innebär att vara människa. Gud vill det goda för oss och eftersom jag ser att Gud skapat människan till två kön – män och kvinnor – behöver jag inte vara rädd för att söka efter vad det betyder att vara man och kvinna enligt Bibeln.

Varför är det då så svårt att samtala om detta? Ska vi prata mer om manlighet, som Dagens ledarskribent Steven Crosson och debattören Titus Öberg menar, eller mindre, som Claes Eriksson och Katarina Hedman menar? ”Tänk om andens frukter kunde få blomstra könlöst”, avslutar Hedman sin replik i debatten om vad det innebär att vara en man.

Jag håller med i hennes längtan om att få se kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning växa i varje människa. Vi har alla ett uppdrag att efterlikna Jesus, både män och kvinnor, men vi behöver också fundera på vad det spelar för roll att jag är just man eller kvinna. Problemet är inte att vi är olika. Problemet är syndafallet och att vi ända sedan dess förvrider våra relationer. Vi tenderar att göra olikheter till skillnader i värde och till grogrund för förtryck. Det sker inte bara mellan män och kvinnor, utan också mellan olika folk och kulturer.

Den relation som Hedman ställer upp mellan man och kvinna som förtryckare och förtryckt är inte en konsekvens av att vi är män och kvinnor utan av att vi är syndiga människor. Lösningen är inte att utplåna kön utan att bli fria från synden. Det kan vi bli genom Jesus död och uppståndelse. Frälsningen utplånar inte skapelsen utan fullbordar den. När jag tar emot Jesus tar han inte bort mitt kön, utan han ger mig ett medborgarskap som jag nu ser till en del och en dag ska få ta del av fullt ut. Under tiden får vi söka Bibelns svar på vad lärjungaskap innebär för mig. Som Öberg lyfter fram visar Nya testamentet på att det ibland innebär olika saker för män och kvinnor.

Eriksson lyfter fram exempel ur litteraturen för att stärka sin tes. Ringentrilogin är en fantastisk berättelse, men den kanske inte är den bästa källan till kunskap om vad det är att vara människa – man och kvinna. Hedman lyfter fram historiska exempel för att visa på hur män enligt henne alltid söker makt för att förtrycka kvinnor. Inte heller vår historia är den bästa källan till kunskap om vad det är att vara människa – man och kvinna.

Precis som Öberg tror jag att vi behöver söka Bibelns svar på vad det innebär att vara människa – man och kvinna – och detta behöver vi hjälpa unga män och kvinnor att göra. Vår mognad, eller brist på sådan, kan vi inte skylla på någon annan – varken på fenomen i samhället eller på människor. Men strömningar i vår samtid kan hjälpa oss att förstå varför vi möter just den typ av utmaningar och frågor som finns nu.

Oavsett om vi tycker att pojkar borde söka svar på vad det är att vara man eller inte kan vi se runt omkring oss att de söker. Om vi inte hjälper dem att söka svaret hos Gud, som är sanningen och den ende som har rätten att definiera oss, kommer de att söka på andra ställen. Då kommer de inte att växa i Andens frukt och blomstra som människor.

Behöver vi se upp med misstolkningar av Bibeln? Ja. Behöver vi se upp med vilka glasögon vi sätter på oss när vi läser? Ja. Behöver vi se upp med andra människors bristfälliga tolkningar genom tiderna? Ja. Kommer vi någonsin, innan Jesus kommer tillbaka, förstå fullt ut vad det innebär att vara man och kvinna? Kanske inte. Men vi kan alltid söka svaret.

Och en man, eller en kvinna, som söker sin manlighet respektive kvinnlighet genom att studera Ordet högaktar jag. Det är inte att sträva efter makt över någon annan. Det är att ödmjuka sig inför vår Skapare och Herre och erkänna att han vill det goda och vill att vi ska sträva mot det.

Boktips – Dig vill jag älska

Dig vill jag älska – om modet och gåvan att leva i nära relationer av Ulrika Ernvik, Libris, 2022, 263 s.

Den här recensionen publicerades först i tidningen Dagen.

På en tidigare arbetsplats hade vi ledorden kärlek, tilltro, mod och glädje som inriktning för hur vi ville förhålla oss till varandra som kolleger och till våra arbetsuppgifter. Jag kände mig väldigt trygg med mina kolleger där. Hur kom det sig? Svaret blev tydligt när jag läste inledningen till Ulrika Ernviks senaste bok. Hon skriver att älska någon är att ge trygghet och glädje, och att bli älskad är att ta emot nåd, känna tillit och mod. I boken beskriver Ernvik hur vi människor i grunden söker trygghet och glädje. Våra konflikter beror till största del inte på sakerna vi bråkar om utan på att vi förlorar känslan av att vara trygga.

Ernvik skriver lättbegripligt om hjärnans olika system, om det bagage vi bär på och hur vi kan hitta rätt i våra relationer. Syftet med boken är att hjälpa till i olika typer av relationer – mellan makar, föräldrar och barn, samt mellan kollegor på jobbet. Hon lyckas väl i att kommunicera till bredden av målgrupper. Boken kan läsas enskilt eller tillsammans med någon och det finns förslag på hur man kan bearbeta de olika kapitlen.

En styrka med boken är att den beskriver att världen är brusten och att andra människor aldrig kan uppfylla alla våra behov, men det kan bli riktigt bra. Ernvik är tydlig med att hon själv har en gudstro och som kristen läsare lyser den kristen världsbilden med skapelse, syndafall, nåden och upprättelsen igenom. Jag saknar att Ernvik trots detta inte explicit lyfter fram att Jesus är den som kan fylla alla våra behov, och att han är orsaken till att nåden är möjlig. Har Jesus tonats ner för att nå en vidare läsekrets? Är det i så fall ett klokt val? Jag är osäker. Utan Jesus hänger tryggheten och glädjen i våra relationer på oss människor. Vi som så tydligt är brustna, vart ska vi vända oss när vi inte blir av med vår otillräcklighet?

PS. Jag nämnde också boken som julklappstips en tid senare i Dagen. Då skrev jag så här: Mitt julklappstips är Dig vill jag älska. Relationer är inte så enkla, något vi kan märka extra tydligt under högtider. Ulrika Ernviks bok är en god hjälp för att kunna hitta trygghet och glädje i våra relationer – mellan föräldrar och barn, makar, kollegor och vänner. En av bokens höjdpunkter för mig är när hon förtydligar det jag och maken länge märkt – det är ofta bättre att sova först och lösa konflikten sedan.

Boktips – Skapad för gemenskap

Skapad för gemenskap: Håll om mig-handboken för kristna par av Sue Johnson och Kenneth Sanderfer, OrdGlob förlag, 300 s.

Nyligen recenserade jag Skapad för gemenskap i Dagen. Nu kan ni läsa recensionen här på bloggen också.

Boken menar att alla människor ställer frågor som “Finns du där för mig?” och “Kan jag lita på dig?”. Frågorna har länge använts inom anknytningsteorin för barn. När Johnson prövade denna teori i parterapi såg hon revolutionerande förändringar. De flesta gräl handlade inte så mycket om sakfrågan som om frågan om känslomässig trygghet. Johnson har forskat länge och grundat emotionellt fokuserad parterapi (EFT) och delar med sig av sina erfarenheter i bokens tre delar. Först får vi den teoretiska grunden. Därefter kommer en praktisk vägledning för sju livsavgörande samtal för par. I tredje delen fördjupar författarna sig i relationen mellan EFT, kristen tro och samhället.

Skapad för gemenskap riktar sig till kristna par och terapeuter. Utifrån berättelsen om hur Gud vill återupprätta en kärleksrelation till oss människor visar Johnson och Sanderfer på hur samma längtan efter återupprättade relationer finns hos par.

Jag uppskattar bokens holistiska synsätt, där människan blir hel genom att förstå sitt inre, men också genom vetenskapliga rön och bibliska sanningar. Det är en bok för par att använda i praktiken. De sju samtalen kan vara tuffa att genomföra och väcka djupa känslor på områden där en relation är skör. Därför tror jag att boken kan vinna på att användas i terapisamtal där det finns en tredje lyssnande part. Samtidigt kan par i vardagen ta vara på mycket i boken, utan att ha genomfört alla sju samtalen.

Med hjälp av läsningen har jag kunnat relatera annorlunda till min make i situationer där ömma punkter hos mig själv berörts eller negativa mönster som gör att våra samtal kör fast uppstått. Jag har kunnat uttrycka mig bättre och lyssna mer, så att både jag och min make kunnat vara kvar i tilliten till varandra. Det kan i sin tur få ge ringar på vattnet till andra relationer, vilket Skapade för gemenskap också positivt visar på.

Låt ingen se ner på dig för att du är söndagsskolledare!

I fredags ställde sig Felicia Ferreira, chefredaktör för tidningen Dagen, frågan ”Hur skapar vi miljöer där kvinnor får komma till sin fulla rätt?” Vad jag förstår vill Ferreira lyfta problemet med paradoxala krav som ställs på kvinnor, både i samhälle och kyrka. Gott så. När hon lyfter den principiella frågan om kvinnors olikheter och möjligheter, gör hon det dock på bekostnad av alla de kvinnor som tjänat och tjänar i söndagsskola, lovsång och kökstjänst när hon säger att ”det är tyvärr inte ovanligt att kvinnor fortfarande mest efterfrågas [där]”.

Efterfrågas kvinnorna mest i lovsången, söndagsskolan och kökstjänsten för att de runt omkring inte tror att de är bättre eller klarar mer än så? Ferreira får det att låta så och med det menar jag att hon missar poängen med sin ledare. Helt plötsligt har hon tryckt ner oss, som tar vårt uppdrag i nämnda söndagsskola på det allvar det bör tas, som söker att tjäna och leva till Guds ära och som söker andlig vishet i att leda de unga i deras tro på Gud.

Fortbilda istället alla de som lägger timmar på att tjäna i söndagsskolan, lovsången eller köket, oavsett om de är kvinnor eller män. Uppmuntra våra teologiska institutioner till kurser och forskning i frågor om barn, musik och det praktiska tjänandet i församlingen.

I söndagsskolan får ledaren kanske för första gången förklara för en fyraåring varför Jesus måste dö på korset. I lovsången väljer ledaren sånger med texter som församlingen kommer att gå och nynna på hela den kommande veckan. I köket uppstår själavårdssamtal som ibland bara det gemensamma fokuset på diskhon kan förlösa.

Jag håller med Ferreira om att det finns många tjänster där det behövs fler kvinnor, men till att börja med kanske vi måste våga se bjälken i vårt eget öga och rannsaka hur vi ser på olika uppgifter i församlingen. Erbjuder vi alla den fortbildningen och det mentorskap de kan behöva i sin uppgift? Är söndagsskolan bara ett steg vi springer förbi i karriären mot viktigare uppgifter? Eller tar vi Jesus ord om att förleda barnen på allvar och sätter in alla resurser vi kan på att utbilda barnledare till just exegeter, apologeter, historiker och opinionsbildare – för barn?

© 2024 Barnpedagogen

Tema av Anders NorenUpp ↑