Kampen om Tusenvärld – Dunkelstjärnan av Joseph A. Davis, illustrationer av Yulia Ryabtseva, Stevali Barn, 2024, 280 s.
Joseph A. Davids fortsätter utveckla sitt författarskap och har skrivit ännu en fantasyserie som riktar sig till mellanstadieåldern. Jag har tidigare recenserat “Markus av Trolyrien” och “Edgar och draken” här på bloggen.
”Dunkelstjärnan” är den första delen i ”Kampen om Tusenvärld”. Julia bor i ett småsamhälle i Sverige och får till sitt förtret uppgiften att ta lite extra hand om flyktingpojken Kasir som är ny i klassen. Det är något som är annorlunda med Kasir, inte bara att han är flykting. Han tecknar mörka motiv med eld och rök och har en märklig pensel med sig överallt. Snart dras Julia och henne lillebror in i ett äventyr som de aldrig kunnat föreställa sig. En ny värld öppnar sig där Julia hamnar mitt i en maktkamp mellan skuggor, en ledare som inte verkar ha rena motiv och Kasir som visar sig vara någon helt annan än en bortkommen flyktingpojke.
Joseph A. Davis jobbar mycket med kulturkrockar i sina böcker och i ”Dunkelstjärnan” tycker jag att han får till dem på ett bra och nyanserat sätt. Boken är en bladvändare och det händer saker hela tiden. Vissa saker hade kunnat beskrivas med färre ord och mer gestaltning så att läsaren skapar sig de inre bilder som författaren vill åt, men historien är välberättad. De svarta illustrationerna som finns utspridda i boken har en inramning som bidrar till bokens sago- och riddarkaraktär. Bilderna är levande och ökar spänningen i berättelsen.
Det jag uppskattar mest i boken är Julias kamp. Hon drivs delvis av avundsjuka, att vara förfördelad och att tycka synd om sig själv, men när hon drivs av att tänka gott om och göra gott mot andra, märker hon en stor positiv effekt på andra och sig själv. Det hjälper henne att lyfta blicken och se mer sunt på sig själv och andra.
Uppgörelsen i slutet av boken visar tydligt på att det kommer en fortsättning och det blir många frågetecken kvar om man inte läser de kommande delarna. Min son som redan lästa alla fyra delarna uppskattade helheten i den stora berättelsen mycket och har till och med börjat skapa sin egen sullaliska, språket som Kasir talar.
Davis böcker grundar sig på en världsbild som tilltalar mig starkt och jag uppskattar hur han jobbar med kampen mellan ont och gott, vad vishet är och vad som händer i mötet mellan olika världar.
Hur allt började – Den spännande berättelsen om skapelsen av Henrik Mjörnell, illustrerad av Elin Lyhykäinen, Pärlan förlag, 2024, 32 s.
”Hur
allt började” är en bilderbok för barn i förskoleåldern. Den
berättar
om Gud som skapare och
om
hans kärlek till sin skapelse. Med
utgångspunkt i Första
Mosebokens kapitel 1-3
tar
boken upp hur
Gud skapar världen och hur människan vänder sig bort ifrån Gud.
Därefter
berättar den om Guds plan att rädda alla människor genom Jesus,
att vi nu kan vara vänner
med Jesus och att han en dag ska komma tillbaka och skapa en ny
himmel och en ny jord.
Förutom
den berättande texten har varje sida en illustration och en
faktaruta för den som vill lära sig lite mer. Boken inleds med tips
på hemsidor där man kan läsa mer om skapelsen och med en ordlista.
Författaren
skriver med en hög tilltro till Bibelns sanningsanspråk och med en
längtan efter att barn ska få ett förtroende för Bibeln och för
Gud som skapare. Det är en mycket fin ton genom hela boken.
Boken antar ett tydligt ungjordskreationistiskt perspektiv, alltså att jorden är ung och att 1 Mos 1 ska tolkas som att Gud skapar allt på sex 24-timmarsdygn. Även om jag själv inte vet om jag håller med om det perspektivet, tycker jag inte att det är något problem att författaren skriver utifrån det. Det jag däremot tycker blir ett problem är att Mjörnell i sin inledning får det att låta som att ungjordskreationism är det enda skapelsetroende perspektivet. Det stämmer helt enkelt inte. På liknande sätt används begreppet ”evolution” på ett missvisande sätt i ordlistan. Det likställs med ”evolutionsteori”. Barn behöver hjälp att förstå skillnaden på en mekanism och en teori, och mellan olika skapelsetroende perspektiv. Det finns även en del korrekturfel som hade varit klädsamt att få bort.
Boken är vackert berättad både text- och bildmässigt. Samtidigt funderar jag på ett par saker. Bibeltexten i 1 Mos 1 är så otroligt välformulerad, rytmisk och innehållsrik, så jag undrar om en omskrivning någonsin kan bli bättre eller göra det lättare för barn att förstå den? Det är också lätt att vid en omskrivning missa viktiga återkommande element som att Gud skapar genom sitt ord, att människan skapas till Guds avbild och att allt var gott. När det gäller illustrationerna fascineras jag först av de antropomorfa inslaget med Guds hand och av att bilderna samtidigt skildrar rymd och hav realistiskt. När jag kommer till skapelsen av alla djur blir jag besviken. Illustrationerna övergår i stereotypt gulliga sjöstjärnor och dinosaurier med stora ögon. Berättelsen blir därmed mer en sagobok än något som hänt på riktigt.
Faktarutorna
tar upp både teologiska, filosofiska och naturvetenskapliga teman
och kan ligga till grund för spännande samtal mellan vuxna och barn
som läser boken. Jag uppskattar att boken inte bara tar upp
skapelsen, utan har med hela frälsningshistorien och att Jesus en
dag ska skapa en ny himmel och en ny jord.
Guds väldigt bra idé – En sann berättelse om alla underbart olika människor i Guds familj av Trillia Newbell, illustrerad av Catalina Echeverri, Bornelings, 2019, 32 s.
Hur berättar man Bibelns stora berättelse om skapelse, syndafall, dom, rättfärdiggörelse och nytt liv för barn så att det både blir troget mot Guds ord och nära barnens vardag? Hur berättar man för barn att du är underbart skapad och högt älskad, och samtidigt trasig och i behov av förlåtelse och förändring?
I ”Guds väldigt bra idé” tycker jag att Trillia Newbell lyckas väl med båda dessa saker. Boken är en sådan där bilderbok som man förväntar sig att hitta när man bläddrar i bibliotekets backar i småbarnshöjd. Den har rätt format, är färgsprakande och lockar till läsning. När man tar upp den och bläddrar igenom den snabbt får man intrycket av lagom mycket text och händelserika bilder med barn i fokus. Typsnittet bidrar till det lite barnsliga intrycket. Med sina ojämna bokstäver är det inte så lämpligt för nybörjarläsare, men det gör inte så mycket, eftersom jag tänker att detta framför allt är en högläsningsbok som vuxna läser för barn.
Berättelsen bygger på att Gud fick en väldigt bra idé – att skapa en mängd olika människor som skulle älska honom och varandra. Idén jämförs med en mängd uppfinningar som människan gjort, men inget slår Guds idé att skapa människor till sin avbild. Bilderna visar hur olika och underbara alla människor är. Boken pekar på att vi lever i Guds värld och att vi har ett uppdrag att ta hand om den, men att människan valde att inte älska Gud. Bilderna visar på mörkret och konflikterna som uppstod då. Vi människor behöver förlåtelse för att kunna få kontakt med Gud igen och med ett fortsatt fokus på människors olikheter beskrivs Guds räddningsplan genom Jesus.
En styrka med boken är att den lyfter fram att Guds väldigt bra idé inte är slutförd: ”Jesus ska komma tillbaka och göra världen perfekt igen. Och alla som har bett Jesus om förlåtelse kommer att bo där med alla sina olikheter”. En annan styrka är att boken visar på att alla olika människor, som ber om förlåtelse är välkomna till Jesus, och att vi nu får vara tillsammans i församlingen. Den främsta styrkan är att evangeliets olika aspekter blir tydliga. Nåden blir stor för att synden verkligen beskrivs. Varje människa blir vacker trots sin trasighet, för att hon är skapad till Guds avbild och upprättad i Kristus.
Skönlitteratur kan på flera olika sätta säga det som är sant, men de flesta berättelser har inte hänt på riktigt. Därför är det bra att den här boken redan i undertiteln säger att detta är en sann berättelse. Dessutom finns det en text på sista sidan med rubriken ”Hur kan vi känna till Guds väldigt bra idé?” med hänvisningar till Bibeln och ytterligare betoning på att detta är sanning. Utan denna betoning hade risken ökat att boken mest sågs som en saga.
Ett extra plus är att det finns en tillhörande målar- och aktivitetsbok. Den innehåller både enkla målarbilder och lite svårare uppgifter som kräver att barnet kan läsa och skriva. Längst bak finns ett facit.
Nu är mina barn förbi bilderboksåldern, men det här är en bok jag gärna hade läst för dem om och om igen när de var små. Jag vill gärna läsa den för barn jag träffar i mitt arbete i kyrkan.
Jakten på Juliana av Runar Bang, illustrationer av Eldbjørg Ribe, översättning Henny Johansson, BV-Förlag, 2024, 90 s.
Tuva, Einar och Sven har en hemlig klubb med högkvarter inne i skogen. En vinterdag dyker en okänd person upp i klubbens koja. Det är Juliana och hon har rymt hemifrån. Mötet med Juliana är början på en riktig thriller där Tuva och hennes vänner måste hjälpa Juliana att gömma sig, samtidigt som de vill lösa mysteriet med varför Juliana rymt hemifrån. De gömmer Juliana i skogskapellet och där får Juliana göra nya upptäckter. Mitt i alla rädsla får hon börja lära känna Bibelns Gud som ger trygghet mitt i svåra situationer.
”Jakten på Juliana” är en spännande deckargåta som både har inslag av nutida vardagsrealism och en surrealism som påminner om Ture Sventon eller Lasse-Maja. Skurken är skurkaktig, barn löser brott bättre än polisen och vuxna medhjälpare är lite knasiga. Boken utgår från en kristen världsbild. Ibland känns mysteriet runt Juliana lite malplacerat och exotiskt i Tuvas vardag med skola, familjeliv och kyrkliv. Samtidigt lyckas författaren väva in den kristna tron och Bibelns berättelser på ett sätt som skapar en naturlig process i Juliana att börja lära känna Gud.
Berättelsen består av 21 kapitel som är 4-6 sidor långa och boken passar för lågstadieåldern. Formatet är lite större än vad kapitelböcker ofta är, vilket kan vara bekvämt för ett barn som nyss börjat läsa lite längre böcker. Berättelsen har ett bra språk och sättningen är välgjord. På ungefär vartannat uppslag finns det färgillustrationer. De är livfulla och väl avvägda i färgtoner. Däremot har jag svårt för stilen på ansiktena. Människorna får lite drag av att vara grävlingar.
Jag rekommenderar ”Jakten på Julian” till alla som vill ha mysig och vintrig deckare, där den kristna tron blir en naturlig utgångspunkt.
Munken & Kulan Änglabyran av Åke Samuelsson, illustrationer av Simon Jannerland, Hylleruds förlag, 2024, 171 s.
Yngste sonen jublade när han såg att det låg en ny Munken & Kulan-bok på vårt köksbord. Berättelserna om de två tioåriga pojkarna har funnits med i många år i vårt hem. Antingen har vi lyssnat på dem eller så har vi läst böckerna. Böckerna görs sig nog allra bäst om man också hört Åke Samuelssons fantastiska berättarröst och berättarteknik. Berättelserna bjuder på många goda skratt och bibliska sanningar i vardagens tillfälligheter.
Julkalendern ”Änglabyrån” som tidigare bara funnits som ljudversion har lagom till advent getts ut av Hylleruds förlag. Medan de andra böckerna innehåller fyra-fem längre episoder som är fristående från varandra, har Änglabyåran 24 kapitel, ett för varje dag i december fram till och med julafton, och det finns en röd tråd genom hela boken, även om flera händelser också är fristående från varandra.
Boken passar för barn i lågstadieåldern och uppåt. De som är uppvuxna i kyrkan kan känna igen sig i och skratta åt Kulans lite uttråkade förhållningssätt till söndagsskolan och kyrkan, medan de som inte har en familj som är kristen kan känna igen sig i Munkens alla funderingar och hans längtan efter att mamma och pappa också ska följa med till kyrkan.
Boken har svartvita illustrationer på ungefär vart tredje uppslag. Bilderna lättar upp berättelsen, men tillför inget nytt. Precis som med tidigare böcker om Munken & Kulan finns det brister i korrekturläsning och sättning. Talstreck görs på fel sätt, stilen på styckeindelning är obekväm och det finns ganska många slarvfel. Jag längtar verkligen efter att nivån på detta ska höjas på kristen barnlitteratur överlag. Med en ganska liten extra insats kan böcker bli mycket mer läsvänliga och korrekta, så att innehållet inte skyms utan får komma fram så bra som möjligt.
I ”Änglabyrån” förklarar Åke Samuelsson på ett underfundigt sätt bibliska sanningar genom Munken & Kulans förehavanden. Ibland är deras påhitt bra, ibland mindre bra, men de kan alltid lära sig något av det som händer. I början av boken tycker jag inte riktigt att den vanliga humorn och stringensen i berättande kommer fram, men sådär efter 13 december växer berättandet mer och mer. Berättelsen om Jesus födelse tas upp och tillsammans med det bibelsammanhang som talar om varför Jesus måste komma. När Munken i sista kapitlet inser vad det betyder att Jesus kom med ”nåd och sanning”, inte bara det ena, ryser jag av evangeliet storhet. Det här är verkligen en bok jag rekommenderar i advent!
Lammet som följde stjärnan av Richard Wieland, Pärlan förlag 2024, 28 s.
Advent och jul närmar sig och då passar det bra att tipsa om lite nya och gamla böcker på detta tema. En ny bok för i år är ”Lammet som följde stjärnan” med text och bilder av Richard Wieland. Det är en bilderbok i klumpedumpe-format som passar att läsa tillsammans med 2-5-åringar. Med ett bortsprunget lamm som huvudperson väver författaren på ett fint sätt samman Jesus liknelse om det bortsprungna fåret (Luk 15), herdepsalmen (Psalt 23) och Jesus som grinden och herden (Joh 10) med berättelsen om Jesus födelse (Luk 2, Matt 2).
Illustrationerna är varma och visar tydligt lammets olika känslor genom berättelsen. Lammet tror själv att det är i centrum – stjärnan tänds för att han ska hitta hem till herden, herden kommer till grottan för att träffa lammet och barnet skrek för hans skull. Samtidigt är lammet lite osäker på om han förstått allt rätt i slutet av berättelsen, men då vilar han trygg på herdens axlar och somnar gott.
Författaren förmedlar genom lammet hur ett litet barn fungerar, och ibland även vuxna. Vi drar slutsatser utifrån vårt perspektiv, men Guds perspektiv är mycket större. Medan lammet tänkte på sin räddning just den kvällen hade Gud fokus på allas räddning för alla tider genom barnet som föddes.
Uppslaget med änglakören är en härlig bild. Jag tycker om att änglarna inte har för tydliga drag. På så sätt undviks våra stereotypa bilder av änglar. Samtidigt är det härligt att se ljuset i änglakören tillsammans med en tydliga kombination av rädsla och förundran hos fåren och herdarna.
”Lammet som följde stjärnan” är en varm berättelse som hjälper läsaren att rikta blicken mot krubban och som lockar till vidare läsning för att verkligen förstå betydelsen av Jesus födelse.
Sourette av Elisabeth Marie Andersson, illustrerad av Julia Wingård, Pärlan förlag 2024, 226 s.
Elisabeth Marie Andersson har skrivit en äventyrlig och fin uppföljare till ”Noël”, som jag tidigare recenserat. Den nya boken fokuserar, som titeln antyder, på Sourette. ”Noël” slutar med att de tre syskonen Nicholas, Sourette och Adele tas om hand och adopteras av Noëls föräldrar. Äntligen har Noël fått syskon och hon ser väldigt mycket upp till Sourette, men i den här boken skaver relationen mellan dem. Sourette tycker att Noël är barnslig och Noël tycker i sin tur att Sourette är sur och tråkig. På ett fint sätt beskriver författaren hur Sourette närmar sig tonårstiden och allt vad det innebär med känslor, mens och mognad. Sourette bär också på en obearbetat sorg efter sina biologiska föräldrar och en känsla av att hon inte hör hemma någonstans. Till råga på allt kan hon inte läsa. Bokstäver och noter bara hoppas runt.
För att få ett miljöombyte och för att få vara med sin bror Nicholas reser Sourette till London för att satsa på att få spela fiol i den kungliga orkestern. Noël smyger sig i hemlighet med till London och tror att Sourette ska bli glad för det, men det blir mest tvärtom. I London får det båda systrarna uppleva både motgångar och äventyr. Chansen att bli antagen till kungliga orkestern går förlorad för Sourette, men helt nya möjligheter öppnas plöstligt för henne. Noël kommer med i ett teatersällskap och hoppas att hon ska få stanna i London länge och slippa resa tillbaka till föräldrarna i Paris.
Som uppföljare tänker jag att boken passar för dem som läste Noël när de var 9-12 år och nu har blivit lite äldre. Läsaren får i början av boken ordlistor på franska, engelska och hindi för att förstå alla uttryck som används i boken. Det kan bli lite väl många utländska uttryck tycker jag. Det hade gått att minska ner dem och ändå få fram känslan av att karaktärerna lever i fransk och engelsk miljö.
”Sourette” är en bok jag hela tiden vill fortsätta läsa. Precis som i första boken kan jag ibland uppleva anakronismer och särskilt i början av boken tycker jag berättelsen blir lite hackig. Karaktärerna är fortsatt väl beskrivna och relationerna mellan dem väl gestaltade. Julia Wingårds svartvita illustrationer dyker upp här och där. Möten mellan överklass och arbetarklass, det hemtama och det främmande, gestaltas på bra sätt. Sourette hittar på något sätt hem till sig själv genom att får vara med människor ur alla samhällsklasser. Till slut hittar hon också rätt i sitt fiolspel och noter och bokstäver slutar att hoppa runt.
Edgar och draken av Joseph A. Davis, illustrerad av George Rosvall, Pärlan förlag, 2024, 101s.
Fantasygenren bjuder på många möjligheter till att spegla vår värld i andra skapade världar. Med lite distans till vår verklighet kan berättelsen lyfta frågor om sanning, vänskap, falskhet, gott och ont. Joseph A. Davis gör detta på ett bra sätt i sina böcker. Tidigare har jag läst och recenserat Markus av Trolyrien, som passar mellanstadieåldern och uppåt. Davis senaste bok ”Edgar och draken” riktar sig till lite yngre barn, 6-9 år. Det är en kapitelbok med 3-5 sidor per kapitel och svartvita helsidesillustrationer utspridda här och där.
Edgar hämtas mitt i natten av sin vän draken. Drakriket är i stor fara och behöver Edgars hjälp. Edgar packar sin ryggsäck och sedan svävar han iväg på drakens rygg och äventyret börjar. När skuggor och ondska är på väg att ta över Drakriket får Edgar söka efter vapen som kan ge ljus och besegra ondskan. Vad tror ni att de hittar?
Davis
har en livlig fantasi, gestaltar kulturkrockar och ger saker från
vår värld helt nya funktioner. I ”Edgar och draken” dyker det
upp tennisbollar, till synes utan anledning, men de visar sig vara
riktiga skatter. Jag gillar att författaren jobbar med att det som
är självklart för en grupp är obegripligt för en annan.
Samtidigt lyfter det inte alltid berättelsen utan blir mest bara
konstigt.
I skrivande av skönlitteratur brukar man tala om vikten av gestaltning. Författaren ska inte berätta utan visa vad karaktärerna känner, inte förklara utan åskådliggöra situationer. Det är en svår konst och jag kan tycka att ”Edgar och draken” har brister i gestaltningen, även om själva händelseförloppet är bra och spännande.
Min 11-åring läste boken före mig och han uppskattade hur Davis väver in det kristna budskapet. Det gillar jag också. Författaren får fram betydelsen av att lära sig minnesverser ur Bibeln och han visar vad synd, omvändelse och förlåtelse är. Han visar på evangeliet och vad som verkligen kan besegra mörkret.
“Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)
Barnens lättlästa bibel av Jacob Vium-Olesen, illustrerad av Fabiano Fiorin, översättning Cecilia Kärnbo, Bornelings förlag, 2021, 197 s.
Bornelings har översatt och gett ut ”Barnens lättlästa bibel”. Som omslaget säger har den som syfte att hjälpa barn att träna på och lära känna Bibeln. Om den skulle finnas att låna på biblioteket skulle du kunna hitta den i hyllan för ”Lätt att läsa”-böcker. De har gemensamt att de har lite text på varje uppslag kompletterat med bilder, korta meningar, lite större radavstånd, inte för svåra ord och ett tydligt typsnitt. Samtidigt är de inte småbarnsböcker, utan ska passa skolbarn så de har ofta formatet av en kapitelbok med bilder som inte är för barnsliga. Allt detta stämmer bra in på ”Barnens lättlästa bibel”.
Boken
består av 27 berättelser
varav 12 är från Gamla
testamentet och 15 från
Nya testamentet. Berättelserna är indelade i tre textlängder och
du kan se vilka som är korta, mellan och långa i
innehållsförteckningen. På så sätt kan en nybörjare på läsning
välja en text på lagom nivå. Efter varje bibelberättelse finns
hänvisningar till var i Bibeln du hittar berättelsen.
Överlag tycker jag att innehållet är väl genomarbetat och det är skickligt att sammanfatta såpass mycket av Bibelns texter på såpass få ord. Enstaka ordval, som ”skona” kan man fundera på om de passar en som just börjat lära sig läsa. Förenklingen av språket går i något fall ut över innehållet, som när Jesus möter barn och texten pratar om att barn är viktiga, utan att få fram hur det har med Guds rike att göra. Texten återberättar bibelberättelserna utan stora tolkningar och utan att vända sig till läsaren med tankar och frågor.
Liksom
i många andra barnbiblar berättas för lite om kunga- och
profettiden i GT och om breven och Uppenbarelseboken i NT. Det är en
särskild brist att Jesus återkomst inte alls tas upp. Istället
slutar boken med en kort sammanfattning om att alla kan vända sig
till Gud utan rädsla på grund av att Jesus dött på korset och
uppstått, samt att han tagit vårt straff och betalat priset.
Därefter sägs det att de som tror på Jesus är på väg till en
framtid i himlen för evigt. Det stämmer dåligt med brevens och
Uppenbarelsebokens undervisning om att Jesus ska komma tillbaka och
återupprätta den här skapelsen.
Bilderna är färgglada och ganska typiska för tecknade serier och filmer om Bibelns berättelser. De fyller hela uppslagen utom området med text. Jag fastnade särskilt för bilden som skildrar de tio plågorna över Egypten. Texten nämner bara att det var tio plågor, medan bilden berättar vad varje plåga var. Att bilderna ger mer information än texten finns på många uppslag och det är en styrka. Ett annat exempel är de skriftlärdas reaktion på att Jesus förlåter synder och botar den lame mannen.
Apropå
slaveriet i Egypten tycker jag det är smart att författaren valt
att börja berättelsen om Mose med att han är vuxen. Det sparar
mycket utrymme i berättelsen och hjälper läsaren att fokuserar på
räddningen ut ur Egypten. Några andra saker jag tänkte på i
enskilda berättelser i GT var att syndafallet kommer i skymundan.
Det omnämns bara i berättelsen om Noa som att människorna blev
onda. I berättelsen om Abraham blir löftet Gud ger lite halvt,
eftersom bara folket nämns och inte landet och välsignelsen (1 Mos
12:1-3). Guds roll i berättelserna om Rut samt David och Goliat blir
inte så tydlig. Ester får en lång berättelse och det är bra.
Daniel illustreras alldeles för ung i berättelsen om lejongropen.
Berättelsen om Jona är lång, vilket är bra så att även kapitel
4 om Jonas sura reaktion och Guds omsorg får utrymme.
Mellan
GT och NT gör författaren en sammanfattning av de 400 tysta åren
då Gud inte sände några fler profeter. Det är ju inte en direkt
bibelberättelse och således finns inte heller någon
texthänvisning, men det hjälper läsaren att förstå övergången
mellan Gamla och Nya testamentet.
Berättelsen
om Jesus födelse är kort, vilket jag tänker är klokt då många
barn känner till den. Man kunde undvikit ordet ”stall”
och
att de vise männen skulle ha varit tre, men det är inte så
farligt. Jesus dop är inte med och inte heller så mycket av Jesus
undervisning, förutom liknelser. Ett antal under skildras. En
liknelse som inte är så vanlig i barnbiblar som finns med är den
om mannen som var skyldig mycket och slapp sin skuld, men inte kunde
efterskänka skulden till den som var skyldig honom lite. Både den
och andra berättelser visar på vårt behov av förlåtelse och att
Jesus dog för våra synder och tog vårt straff kommer också fram
tydligt i berättelserna runt påsken.
Tyvärr saknas berättelsen om hur lärjungarna får den helige Ande på pingsten. Den helige Ande nämns inte alls i boken. Inte heller nämns dopet. Dessa missar drar ner helheten.
Syftet
att hjälpa nybörjare att läsa på egen hand tror jag uppfylls väl
i den här barnbibeln. Många gånger är författaren skicklig i
återgivningen av berättelserna, men det finns som sagt en del
luckor av mer eller mindre allvarlig karaktär. När ditt barn läser
den här barnbibeln – glöm inte att även läsa tillsammans med
barnet i vanliga Bibeln.
Upptäcka Bibeln: Gud har skapat hela världen, mig och min kropp – för barn och vuxna som vill lära sig mer om Guds ord, av Elisabeth Wahl, illustrationer av Helena Swetzén, King’s Kids Sverige, 2023, 44 s.
I februari var jag, som representant för ELM Syd, med och arrangerade konferensen ”Jesus till barnen VAR DAG” i Jönköping. I konferensen ville vi hjälpa föräldrar, församlingsledare och barnledare att ge tron vidare till barn. I King’s Kids monter fanns en alldeles ny bok som på ett förtjänstfullt sätt hjälper föräldrar med just detta. I ”Upptäcka Bibeln” tar Elisabeth Wahl med läsaren hem till Leyas familj. Leya och hennes pappa Abbe brukar läsa Bibeln och prata om vad de läst tillsammans. Boken tar upp skapelsen, min familj och min kropp.
Förutom ett väldigt bra bibliskt innehåller ger ramberättelsen ett gott exempel till familjer hur de kan läsa och prata om Bibeln hemma. När pappa Abbe förklarar saker för Leya får läsarna både en förklaring på svåra ord, t ex vad ”föröka” betyder, men de får också se hur man kan lägga upp egna samtal hemma. Boken är föredömligt kort, 44 sidor i ett kvadratiskt häftat format och med fina akvarellbilder av Helena Swetzén. Det finns små layoutmässiga detaljer som kunde gjorts annorlunda för att texten skulle bli mer vilsam att läsa. Bland annat hade det varit bra om första raden i dialoger och texten mellan dialogerna fått sedvanliga indrag.
Boken går att läsa i ett sträck, men med fördel tas ett avsnitt i taget. Pappa Abbes och Leyas samtal är bara början på de samtal som kan ske hos läsarna. Ibland ställs frågor till barnen som läser eller lyssnar. Det finns också ett appendix med både samtalsfrågor, fler bibelverser och goda tillämpningar som hjälper föräldrarna att fördjupa och förlänga samtalen med barnen. De bibelverser som citeras är från Levande Bibeln. Det är en smaksak, men jag hade kanske valt en vanlig bibelöversättning.
När
skapelsen och skildringen av 1 Moseboken 1 tas upp tycker jag att
författaren på ett balanserat sätt talar om att många är oense
om exakt hur skapelsen gick till, och vad dagarna i texten betyder.
Även om inte en helhetsbild ges av olika synsätt, vilket heller
inte hade passat i det här formatet, får läsaren med sig att det
inte finns helt självklara svar.
Precis
som författaren i appendix tar upp treenigheten som Gud Fader, Jesus
Sonen och den helige Ande hade det varit bra att göra det tydligt
även i berättelsen. Där nämns ”Gud, Jesus och den Helige Ande”
vilket kan förvirra läsaren då alla tre är Gud.
Beskrivningen av synd håller jag inte med om. Det är inte så förvånande utifrån min och författarens olika traditioner, men jag undrar om inte definitionen av synd blir lite väl förenklad. Synd beskrivs som att ”vi vet vad vi borde göra, men ändå inte gör det”. Är det så enkelt? Strax efter förklaras sjukdomar med att de kom in i världen när synden kom, men de kan inte förklaras av att synd bara är att vi inte gör det vi vet att vi borde. I appendix förstärks problemet av att det står att det är ett viljebeslut att synda eller inte och att vi har samma val som Adam och Eva. Det håller inte teologiskt. Adam och Eva skapades och levde först i en perfekt harmoni, vi föds in i en trasig och syndig värld. Oavsett kristnas olika syn på vad arvsynden är har jag svårt att se att Bibeln säger att vi har samma utgångspunkt som Adam och Eva. Men detta är egentligen det enda jag tycker är problematiskt i boken.
Frågor
kring skilsmässa eller barn som bara har en förälder eller ingen
förälder alls tas upp på ett omsorgsfullt sätt och boken
reflekterar mycket av den verklighet barn lever i idag.
Bokens rubrik ”Upptäcka Bibeln” och den långa underrubriken antyder att författaren tänker sig fler böcker i samma serie som tar upp olika ämnen. Jag hoppas det blir så och att denna och kommande böcker kan få vara till stöd för många familjer!
Kommentarer