Den här krönikan har tidigare publicerats i tidningen Budbäraren, 2018.
“Får jag det?” 11-åringen undrade med förväntan i blicken om jag var seriös med min fråga om hon ville vara hjälpledare på församlingsdagens barnsamlingar. Jag var fullt seriös. Jag fick en hjälpledare med mig som såg allt det lilla, viktiga, som behövs i en grupp med barn. Att kunna sitta med ett otryggt barn i knät, hjälpa till att dela ut rätt material vid pyssel och att leka med de yngsta i lekrummet när de inte orkade mer samling. Hon tyckte att hennes insats var liten. För mig var den stor.
Sedan en medarbetardag för 15 år sedan sitter bibelordet “Vänj den unge vid den väg han ska vandra, så viker han inte av från den när han bir gammal” (Ords 22:6 SFB15) fast i mig med rörelser. Ner på knä, gå på stället, snurra runt, håll i käppen. Oftast har jag tänkt på versen utifrån vikten av att från början dela Bibelns sanning och evangeliet med barnen. Vi ska vänja dem vid att gå på vägen som är Jesus själv. Och det är rätt och riktigt. Jag tror dock att det finns ännu mer visdom att hämta i ordspråket. Lärjungaskapets väg innebär att växa i alla de gåvor som Gud gett oss till gemenskapens uppbyggelse. Och i gemenskapen tror jag att vi alla någon gång ställs inför att leda.
Varför lär vi våra barn att cykla och simma redan i unga år? Därför att det är så mycket svårare att lära sig det som vuxen. På samma sätt tror jag att ledarskap är lättare att vänja sig vid och lära sig redan som ung, jämfört med att börja som vuxen.
På mitt CV finns många saker som hjälpt mig att utvecklas som ledare. I fallande ordning står anställningar, utbildningar och till sist övrigt. Egentligen undrar jag om inte övrigt borde stå först.
Att jag som tonåring fick förtroendet att vara ledare för miniorerna i min församling. Att jag fick vara med som hjälpledare på ett läger för »Juniorerna«. Att jag fick sitta i ledningsgruppen för vår ungdomsgrupp. Redan där fick jag ledarträning. Vilka uppgifter hade jag klarat i dag, om inte någon redan för 25 år sedan gav mig förtroende, lät mig misslyckas, lyckas och växa som ledare och lärjunge?
I våra kristna gemenskaper behöver barn och unga få undervisning i Guds ord samtidigt som de får lära sig att ta ansvar. Vi behöver visa dem förtroende och ge dem uppgifter. Vi behöver förmedla deras identitet i Kristus – som de fått av nåd – och samtidigt visa på glädjen i att tjäna vår Herre och varandra. Alla kommer vi någon gång att leda någon. Så det är bäst att vänja sig i tid.
Den här artikeln har tidigare publicerats i Till Liv november 2017.
Barnen har alltid haft en framträdande plats i ELMs verksamhet. Hur ser verksamheten ut i dag? Sofia Ödman har tagit tempen på verksamheten och reflekterar här över sina intryck.
I ELM har barn- och ungdomsverksamhet alltid varit en stor och självklar del. Söndagsskola, hobbygrupper, ungdomsgrupper och lägerdagar har varit kärnverksamheter. Målsättningen har varit densamma i mer än hundra år: att ge kunskap i Bibeln samt att föra barn och unga till en personlig tro på Kristus och till ett liv i efterföljelse och mission (ELMs 100-årsskrift, s. 149). Utifrån missionsuppdraget (Matt 28:18-20) och utifrån hur Jesus själv bemötte barnen (Mark 10:13-16) ges barn- och ungdomsverksamhet en framträdande plats.
I den här artikeln ska vi se närmare på hu verksamheten och dess mål ser ut i de lokala föreningarna idag. Vad finns det för glädjeämnen och utmaningar? För att få en bild av det har jag varit i kontakt med ELM Falketorp på Vikbolandet, ELM Fridhem i Vännäs och ELF i Kristianstad. Jag har också frågat Carsten Hjorth Pedersen, föreståndare för “Kristet Pædagogisk Institut” i Hillerød i Danmark, om hur han tänker kring barn- och ungdomsverksamhet. Jag kommer här att delge er de svar jag fått och även en del reflektioner som jag själv gjort utifrån det jag fått höra.
Fredagar att bjuda in till
– Det är fredagskväll, dörrarna till Falketorps missionsgård öppnas och in stormar 20-30 förväntansfulla barn – äntligen hobby!
Så beskriver barnledaren Irene Bertilsson en av ELM Falketorps barnverksamheter. I såväl föreningen på Vikbolandet som i Vännäs och Kristianstad finns en fredagsgrupp för barn (ca 5-13 år) med målet att nå ut med evangeliet. Katrine Worup Åström, barnledare på Fridhems Missionsgård säger:
– Vi vill att
ännu fler ska lära känna Jesus och därför anstränger vi oss för
att barn- och ungdomssamlingarna på fredagskvällarna ska vara
lättillgängliga och undervisningen på en nivå som inte kräver så
mycket förkunskaper.
I Kristianstad
kallas fredagskvällarna (9-13-år) för Helljus och där är
samlingen upplagd så att det ska vara lätt att bjuda med sig en
kompis. Alla föreningarna har med glädje, kvällsmat, sång,
undervisning, aktiviteter och andakt på olika sätt under kvällen.
Karolina Ragnarsson, Kristianstad, säger:
– Förutom att nå nya vill Helljus att barnen ska växa i sin relation till Jesus och i ledarskap, få träffa andra kristna i samma ålder och få umgås och ha kul tillsammans.
Katrine fyller i:
– Fredagskvällarna på Fridhem ska vara höjdpunkter, något som barnen ser fram mot och längtar efter.
Fridhem har även ungdomssamlingar på fredagar. Dessa har samma mål som barnsamlingarna men är anpassade för ungdomar. I Kristianstad träffas ungdomarna på måndagskvällar för undervisning, bön och lovsång, kvällsmat, tävlingar och gemenskap. Tänket är väldigt likt det för Helljus, men syftet är mer att bygga upp dem som redan är kristna än att nå nya. Man vill ge dem möjlighet att växa i ledarskap genom att hålla i en andakt, ordna fika eller ta på sig en annan uppgift. I ELM Falketorp är ungdomsverksamheten vilande eftersom det för tillfället inte finns några ungdomar i föreningen.
När det gäller föreningarnas ungdomsarbete kan jag fundera över om de inte, precis som för barnen, skulle behöva en mer utåtriktad verksamhet. Fungerar det att ta med icketroende kompisar till ungdomssamlingarna? Hur kan vi forma ungdomssamlingar som inte tunnar ut undervisningen för dem som redan tror, men samtidigt bjuder in nya? Kan ungdomarna utmanas att missionera i sin vardag – i skolan, på sina aktiviteter, bland kompisar?
Söndagsskola
Både i Kristianstad och på Missionsgården Fridhem finns det söndagsskola i tre åldersgrupper för barnen under terminerna.
– Målet är att barnen ska få lära känna Jesus och få en relation till honom, samtidigt som de lär sig bibelberättelser, att lita på Guds kärlek, får en känsla av att det är kul att komma till kyrkan och att det finns andra kristna barn i samma ålder, säger Karolina.
Katrine uttrycker målet med Fridhems barn- och ungdomsverksamhet på liknande sätt: att barn och ungdomar får möta Jesus och lära känna honom som deras Frälsare.
Samma mål – att lära känna Jesus – finns alltså med i både fredagsverksamheten och söndagsskolan, men det finns en skillnad i målgrupp. Söndagsskolan når främst församlingens egna barn. Ändå tänker jag att våra söndagsgudstjänster borde vara en naturlig plats för både vuxna och barn att bjuda med sig ickekristna vänner till. När jag talar med Carsten Hjorth Pedersen betonar han vikten av att det finns en gemensam samling för alla åldrar på söndagarna och den samlingen, tänker jag, borde vara målet för dem som blir kristna i våra föreningar. Ska det då inte vara naturligt att bjuda med dem dit från början? Varken gudstjänsten eller söndagsskolan behöver bli enklare för att ickekristna kommer, vi behöver bara tänka lite mer på hur vi talar och kommunicerar.
Gudstjänst för alla åldrar
Carsten Hjorth Pedersen menar att det är bra att barnen kan få separat undervisning på sin nivå under predikan, men att det också är viktigt med inslag i gudstjänsten som är för och av dem. I Kristianstad har man barnens stund i gudstjänsten innan barnen går iväg till söndagsskolan. Några gånger har man även BIG – barnen i gudstjänsten – en gudstjänst för alla åldrar. Barnen får vara delaktiga i gudstjänsten på olika sätt.
– Denna gudstjänst föddes ur en längtan att få fira gudstjänst alla åldrar tillsammans, säger Karolina.
På Fridhem är ett par gudstjänster per termin för alla åldrar och då är sånger och predikan extra barnvänliga. I ELM Falketorp samlas man till egna samlingar på lördagskvällarna. Ibland har barnen egna samlingar, som söndagsskola, och ibland är barnen tillsammans med de vuxna och får vara med och utforma mötet. Irene Bertilsson berättar:
– Det är viktigt med barnsamling för att de barn som kommer till våra möten ska bli sedda, få ta plats och få undervisning på sin egen nivå. Samtidigt tycker vi att det är viktigt att vara tillsammans alla åldrar.
Själv tänker jag som Irene, det är viktigt att ibland ha gudstjänster där man är tillsammans i olika åldrar. Det är spännande att tänka över hur dessa kan utformas så att de fungerar för alla. Min erfarenhet är att om de aktiva i gudstjänsten, även predikanten, riktar in sig på att barnen ska förstå vad som händer och kunna få ett gudsmöte får de vuxna detsamma. Predikan behöver inte vara innehållsmässigt enklare än när det bara är vuxna åhörare men predikanten behöver tänka på hur han kommunicerar budskapet. Visuella hjälpmedel som föremål, bilder och drama talar ofta lika starkt till vuxna som till barn.
Apropå alla åldrar säger Katrine Worup Åström:
– För att de bibliska sanningarna ska landa i barnens och ungdomarnas liv är det av största betydelse att de får möta vuxna som inte bara pratar om det kristna livet och tron utan som också lever det livet.
Carsten Hjorth Pedersen tar också upp att det är viktigt att integrera alla åldrar ibland. Om alla känner alla blir övergången mellan olika åldrar lättare för barn och unga. Från ungefär 14 års ålder bör man kunna vara med på vuxengudstjänsten, menar han, men det är då viktigt att tänka på att ha fräscha, innehållsrika lovsånger och på tilltalet i predikan. Kanske kan ungdomarna också få bidra i gudstjänstens olika uppgifter. Samtidigt, säger Carsten, måste de unga förstå att allt inte kan vara specifikt anpassat efter dem. Det är något som jag tror att vi alla, oavsett ålder, mår bra av att tänka på. När vi kommer tillsammans och firar gudstjänst gör vi inte det främst för vår egen skull, utan för församlingens uppbyggelses skull (1 Kor 14:26). Vi går inte i kyrkan för att det självklart är kul eller för att det ger oss själva något varje gång. Vi går för att vi är kallade till gemenskap med varandra och för att ge varandra något. Om vi kan odla den kulturen i våra familjer från det att barnen är små tror jag mycket är vunnet när barnen blir äldre och kanske tycker det är trögare att gå med till kyrkan.
Bortglömda?
En ålder som jag upplever ofta hamnar lite i kläm på söndagarna är 11-14-åringar. Många söndagsskolmaterial riktar in sig på barn upp till tio års ålder. Predikan i sin tur är ofta lite svår för 11-14-åringar. I Kristianstad och på Fridhem har man söndagsskola för dessa åldrar. I min församling, Roseniuskyrkan, har vi just nu valt att ta in 11-14-åringarna i tonårsgruppen (som annars har väldigt få deltagare) och på söndagarna får de lyssna på predikan. Själv tänker jag att man kan hjälpa denna ålder att lyssna på predikan genom att ge dem några frågor: ”Vilken bibelbok predikas det ur?”; “Vad säger predikan om Gud?”; “Vad säger predikan om mig …?”
En annan åldersgrupp som vi lätt glömmer bort är 0-3-åringarna. Vad gör vi för dem? Baby/småbarnssång och söndagsskola för 2-3-åringar där föräldrarna är med är två idéer. Även små barn behöver få höra om Jesus och sjunga, leka och be. Genom sådan verksamhet kan man också få en kontakt med föräldrarna och stötta dem i uppfostran. ELM Falketorp har en mammafrukost per termin. Man har också fått en god kontakt med föräldrar utifrån genom att flera av dem väljer att stanna kvar med sina barn på hobby.
Relation och kunskap
En fråga som återkommer i föreningarna är hur mycket barnverksamheten ska handla om kunskap och hur mycket den ska handla om relation. Katrine Worup Åström säger:
– Målet för den kristna barnundervisningen är inte att barnen ska kunna hela den kristna trosläran utantill som en matematisk formel, utan att barnen ska få komma nära Jesus, helt in i hans famn, där de får se att de är älskade och befriade helt villkorslöst.
Carsten Hjorth Pedersen menar att en långsiktig barn- och ungdomsverksamhet som bygger församling måste innehålla både undervisning i kristen tro och starka gemenskaper. Jag tror att vi idag har en tendens att nedprioritera det första. Det är viktigt att hela tiden visa på att kunskapen vi får genom Bibeln handlar om att lära känna Jesus mer och mer, att bli lik honom och växa i relation till honom. Kunskapen kan inte frikopplas från relationen. I Kristianstad delar man ut en bibel till alla barn när de är nio år. Det är ett bra sätt att visa att församlingen ser barnen och önskar att de ska läsa Bibeln och lära känna Gud bättre.
Glädje och utmaning
Ingen av missionsföreningarna har någon barn- eller ungdomsverksamhet där de går ut på skolor eller på andra sätt söker barn och unga utanför kyrkans väggar. På ett sätt når alla föreningarna nya barn genom sin fredagsverksamhet men jag tänker att vi i missionsföreningarna kanske borde vidga perspektiven och se om vi kan göra något mer för att nå nya barn och unga som inte fått höra om Jesus?
När jag däremot ser på vad som görs för barn och unga i de tre sammanhangen jag talat med känner jag stor glädje. Förutom det som nämnts ovan ordnar man läger, hajker, barn- och kördagar, barnen är verkligen prioriterade. Det finns tydliga mål för verksamheten, och till stor del en genomtänkt linje för vad som behövs i olika åldrar. Alla tre föreningarna verkar för att barnen ska lära känna Jesus och växa i relation till honom.
– Grundtanken med barnverksamheten är att barnen är viktiga och fullvärdiga medlemmar i Guds församling, säger Katrine.
Denna recension har tidigare publicerats i tidningen Budbäraren.
Aldrig förr har jag fått frågan “Med vilken mening från den här bibeltexten skulle en politiker kunna inleda ett tal?”, men nu har det hänt. Bibelspelet “Ingångar” öppnar för nya frågeställningar för dem som vill läsa Bibeln tillsammans.
“Ingångar” är ett frågekortspel med minimal förberedelse, men som verkligen hjälper en grupp att utforska Bibeln. Spelets grundtanke påminner om att läsa Bibeln genom observation, tolkning och tillämpning för att sedan dela sina upptäckter med andra.
Efter högläsning av en bibeltext får spelarna fem kort var. Turen går runt och korten läggs i en särskild färg- och nummerordning. Reglerna kan anpassas efter åldersgrupp och tidsutrymme. Med ovana bibelläsare eller barn passar en berättelse ur evangelierna, medan det för mer vana bibelläsare är spännande med en annan textgenre.
En spelare lägger ett kort och får själv svara på frågan på kortet, till exempel: “Finns det något i bibeltexten som stör dig?” Gruppen hjälper till med svaret om det behövs. Vinner gör den som först blir av med sina kort. Förutom någon otydlighet i spelreglerna och en utmaning i att spelet kan ta lång tid är detta ett fantastiskt redskap. Det fungerar i såväl barnfamiljer som på ungdomsgruppen och bland vuxna.
Jag pratar med Gud – bibeltexter & böner för alla slags dagar av Carolina Klintefelt, Semnos förlag, 2023, 104 s.
Den här recensionen publicerades först i tidningen Dagen.
På nätverket Jesus till barnens senaste konferens lyfte talaren Rachel Turner begreppet “chat and catch”. Hon ville visa att barn kan prata med Gud om allting. Precis som man kan småprata med en förälder om dagarna kan man småprata med Gud. Detta synsätt förmedlar Carolina Klintefelt på ett vinnande sätt i Jag pratar med Gud.
Boken består av 40 andakter för alla slags dagar och den undviker inte svåra ämnen. De är indelade i teman, som djuren & jag, mörker & ljus, vänskap & kärlek och Gud & jag. Varje andakt innehåller ett bibelord och ett författarjags tankar. Den riktar sig till barn, både i uttryckssätt och formgivning. Författarjaget verkar vara ett barn i lågstadieåldern och jag kan känna igen både mina barns och mina egna tankar i den åldern.
Klintefelt skriver i inledningen att vi kan prata med Gud om vad som helst, och att Gud vill prata med oss. Det senare blir lite svagt i boken. Gud talar inte till oss på samma sätt som en människa när vi har ett samtal, utan främst genom sitt ord. Barnet i boken tar också sats från bibelverserna, men landar inte riktigt i dem och som läsare upplever jag inte att jag lär känna Gud så mycket. Andakterna täcker in många områden i livet och i kristen tro, men jag saknar själva kärna i evangeliet. Jesus död och uppståndelse nämns aldrig, och vårt behov av Gud blir mer alldagligt än evighetsbaserat.
Paulus skriver i sitt brev till filipperna: “Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (Fil 4:6-7) Detta är den stora behållningen av denna andaktsbok – att vi kan berätta allt för Gud och då ska hans frid ge oss skydd. Det hoppas jag att många barn ska få erfara.
Idag är det skottdagen. Vad passar jag på att göra en extradag som denna? Först har jag åkt slalom med min ena dotter och nu ska jag äntligen sammanfatta vad jag läst under 2023.
2023 var året då min läsning influerades mycket av Jerram Barrs. Han är professor i kristendom och samtida kultur vid Covenant Theological Seminary i St. Louis. I Covenants app har jag lyssnat på föreläsningar med Barrs om Jane Austen, barnlitteratur, Francis Schaeffer, m.m. Under sommaren läste jag ”Echoes of Eden” där Barrs driver tesen att all litteratur bär spår av Eden. I det vi läser kan vi hitta glimtar från skapelse, syndafall och upprättelse. Barrs tankegångar är så relevanta. Det blir ännu mer självklart för mig att läsa böcker inom alla möjliga genrer – inte bara kristna författare som skriver för kristna läsare. Hur kan litteratur hjälpa oss att se mer av Guds stora berättelse? Vad kan jag hitta för spår av Gud i en berättelse som till det yttre kanske inte bejakar en kristen världsbild? Det är så spännande!
Inspirerad av boken och hans föreläsningar har jag under året lyssnat på hela Harry Potter-serien. Jag har läst eller lyssnat på Jane Austens böcker. Jag har också fått upptäcka några nya författare som jag inte läst innan. En av dem är Dick King-Smith. En del av er kanske min filmen ”Babe – den modiga lilla grisen”? Den heter i original ”The Sheep-Pig” eller ”Fårgrisen” på svenska. King-Smith har en fantastisk förmåga att skriva om talande djur, som fortsätter att vara djur med alla sina beteenden. Böckerna är livfulla och spännande.
Jag vill lyfta två höjdpunkter när det gäller högläsning under året. Jag läser Narniaserien för vår äldste son och jag tror det är först nu som jag riktigt uppskattat ”Silvertronen”. Tidigare har jag upplevt den intetsägande och väldigt seg. När jag läste den högt fick jag en mycket större upplevelse av den. En annan höjdpunkt var när ena dottern läste Eva Bexells ”Kalabalik hos morfar prosten” högt för hela familjen i bilen på våra resor under julhelgen. Att slänga sig med citat ur böckerna om prostens barnbarn hör till vardagligheterna hos oss och att få uppleva boken tillsammans gav många goda skratt. Eva Bexell är suveränt bra på att beskriva barns och gamlingars bra och dåliga sidor och hur underbart tokigt det kan bli när de möts.
Jag har under årets läst och recenserat en del böcker både i Dagen och här på bloggen. Dem hittar ni genom att söka på ”recension” eller ”boktips”. Jag hoppas hinna skriva några nya boktips inom en snar framtid. Yngste sonen och jag läste under 2023 till exempel Franks he(m)ligheter av Jacob Langvik. Sonen älskade dem. Det är en blandning mellan Munken & Kulan och Dagbok för alla mina fans och vi kunde prata om saker som hände med Frank och relatera det till våra liv.
I början av 2023 talade Rachel Turner på Jesus till barnens nationella konferens och senare under året kom en av hennes böcker ut på svenska, “Det krävs en kyrka för att fostra en förälder”. Det är en bok jag verkligen kan rekommendera till alla som har en ledningsfunktion i församling. Jag hoppas skriva mer om den boken framöver!
En daglig läsning som betytt mycket för mig under året är Bo Giertz andaktsböcker ”Att tro på Kristus” och ”Att leva med Kristus”. Under min uppväxt fick jag tillfälle att höra Bo Giertz predika en gång, men dumt nog var det på ett ungdomsläger och jag var supertrött och sov mig igenom det mesta av predikan. Det är gott att Giertz författat så mycket så att jag kan ta vara på honom bättre nu. Andakterna jag läst under året har gett mig näring på ett omsorgsfullt sätt.
I slutet av året lyssnade jag på Utvandrareposet av Vilhelm Moberg. Jag har inte läst dem på nästan 30 år, men sett musikalen ”Kristina från Duvemåla” flera gånger och kan många av sångtexterna utantill. Det är så fascinerande hur väl Björn Ulvaeus och Benny Andersson har fångat Mobergs epos. Moberg har starka personskildringar och böckerna är fulla av fakta kring hur det var att utvandra och starta ett nytt liv i Nordamerika. Många av livets stora frågor tas upp och alla får inte ett svar, utan när jag lyssnat klart fick jag grunna vidare. Karl-Oskar och Kristina har till exempel olika sätt att förhålla sig till och se på Gud och hans handlade i världen. Tänkte någon av dem rätt? Mobergs epos bär verkligen spår av Eden och hjälper mig att lära känna Gud och hans värld bättre.
Modiga – Vandra med kvinnorna som följde Jesus av Henrik Steen, Sjöbergs förlag, 2023, 202 s.
Den här recensionen publicerades först i tidningen Dagen.
Bibeln innehåller en bredd av personligheter som fascinerar. Henrik Steen har i sin nya bok fokuserat på kvinnor i Jesus närhet och hur vi i dag kan följa Jesus genom deras exempel. Vi får möta Jesus mamma Maria och Hanna. Vi får följa Johanna, kvinnan vid brunnen, Marta och Maria samt Maria från Magdala och deras möten med Jesus.
Varje kapitel förklarar bibeltexterna och tar upp vad vi kan lära oss av varje kvinna. Det är uppbyggligt och lärorikt och läsaren får lära känna kvinnorna och tiden de levde i. Ibland kan jag tycka att författaren läser in mer om kvinnorna än vad som står i bibeltexten, men det må vara hänt för inlevelsens skull.
Genom hela boken finns en berättelse om en missionsresa som några ungdomar gör i vår tid. Den berättelsen lyfter inte riktigt, medan boken i övrigt är mycket välskriven och engagerande. Samtalsfrågorna i slutet hjälper läsarna att reflektera över sitt eget lärjungaskap.
Boken är en utmaning till läsaren att växa som lärjunge och inte en redogörelser för hur kvinnligt ledarskap bör se ut i församlingen, men ledarskapsfrågan finns ändå med. Här tycker jag att Steen missvisande likställer allt lärjungaskap med allt ledarskap och läser ut mer kring hur en församling ska organiseras än vad Jesus faktiskt talar om i evangelierna. I ett appendix om kvinnligt ledarskap slår författaren in öppna dörrar för den som har en egalitär syn på ledarskap och för oss som står för en komplementär syn målas det upp en bild jag inte känner igen mig i.
Som lärjungar behöver vi förebilder. Jag uppmuntras och utmanas av de kvinnor som levde nära Jesus och Steens skildring av dem får mig att längta efter att växa i eftertänksamhet, generositet, hängivenhet, tillbedjan och mycket mer.
Jag är ledsen att jag inte hunnit skriva något på länge. Jag längtar så mycket efter att publicera mer texter, men tiden är begränsad och den senaste tiden har jag inte kunnat prioritera skrivandet. Ett av mina barn sa en gång att man inte hinner med att säga allt man tänker – tankarna går så mycket fortare än munnen. Så känner jag mig med bloggandet – jag hinner inte få ner allt på pränt som jag har i mitt huvud och i mitt dokument med utkast.
Här kommer i alla fall en liten uppdatering om vad jag vill med den här bloggen. Jag älskar bibel, barn och pedagogik och kring de begreppen rör sig det som händer på bloggen. När jag startade bloggen tänkte jag att jag skulle skriva olika texter kring dessa begrepp. Istället präglades den första tiden av pandemin och behovet av att kunna ha söndagsskola i hemmen. Barn, bibel och pedagogik i praktiken alltså. Jag gjorde söndagsskolfilmer och publicerade dem här.
Alltemellanåt har jag skrivit texter om olika ämnen, men det som präglat bloggen mest när söndagsskolfilmerna inte längre behövdes, är alla boktips och recensioner. Jag älskar att läsa, särskilt barn- och ungdomslitteratur, och vill gärna hjälpa föräldrar och ledare att hitta bra böcker – både skönlitterära och faktaböcker. Detta vill jag fortsätta med, men skulle också vilja variera inläggen och skriva mer om annat.
Min målbild framöver för bloggen är:
Recensera fler barnbiblar och ha en sida som listar alla (?!) barnbiblar som finns och där ni som behöver kan få hjälp med för- och nackdelar med olika barnbiblar, vilka som kan passa i olika åldrar, osv.
Skriva fler texter om sådant jag ofta jobbar med och pratar om – barnteologi, gudstjänster för alla åldrar, ledarinspiration, vad är en bra barnbok, att göra lärjungar, att ha en vision och strategi för barn- och ungdomsverksamheten i församlingen, föräldraskap och att prata om den kristna tron i hemmet, osv.
Fortsätta tipsa om böcker för barn, unga och föräldrar.
Har du ett ämne som du tycker jag ska skriva om? Eller har du tips på en bok som jag borde läsa och recensera? Hör gärna av dig! Kommentera här på bloggen eller skicka ett mejl till sofia@barnpedagogen.se.
Min bön är att Gud ska använda mig på rätt sätt i rätt tid utifrån de gåvor och resurser han gett mig, så att fler barn ska få lära känna Jesus och växa som hans lärjungar.
Därför böjer jag mina knän inför Fadern, han från vilken allt som kallas far i himlen och på jorden har sitt namn. Jag ber att han i sin härlighets rikedom ska ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska bli rotade och grundade i kärleken. Då ska ni tillsammans med alla de heliga kunna fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt bortom all kunskap. Så ska ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. Han som kan göra långt mycket mer än allt vi ber om eller tänker oss genom den kraft som verkar i oss, hans är äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla generationer i evigheters evighet. Amen. (Ef 3:14-21)
Detta är en replik på ett debattinlägg och har tidigare publicerats i tidningen Dagen.
Vi har alla ett uppdrag att efterlikna Jesus, både män och kvinnor, men vi behöver också fundera på vad det spelar för roll att jag är just man eller kvinna, skriver Sofia Ödman. (Foto: Mikael Kristenson, Privat)
Vem har rätten att definiera vem jag är? Den frågan hörde jag ställas till en grupp ungdomar för ett tag sedan. Om Gud inte finns är det fullt rimligt att tänka att jag själv äger rätten att definiera vem jag är. Om Gud däremot finns är det lika fullt rimligt att tänka att det är han som har rätten att definiera vem jag är. Som kristen tänker jag att vi behöver söka Guds svar på vilka vi är som människor.
Bibeln är vår främsta källa till kunskap om Gud och hans värld. Bibeln har tillkommit i en viss historisk tid och miljö, men det har inte begränsat Gud i vad han velat uppenbara för att vi ska kunna ha tillräckligt med kunskap om honom, oss själva och hans värld. I Bibeln kan vi läsa att ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27).
Vi får här veta dels att varje människa är Guds avbild, dels att varje människa är man eller kvinna. Båda dessa saker måste vi ha klara för oss när vi söker svar på vad det innebär att vara människa. Gud vill det goda för oss och eftersom jag ser att Gud skapat människan till två kön – män och kvinnor – behöver jag inte vara rädd för att söka efter vad det betyder att vara man och kvinna enligt Bibeln.
Jag håller med i hennes längtan om att få se kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning växa i varje människa. Vi har alla ett uppdrag att efterlikna Jesus, både män och kvinnor, men vi behöver också fundera på vad det spelar för roll att jag är just man eller kvinna. Problemet är inte att vi är olika. Problemet är syndafallet och att vi ända sedan dess förvrider våra relationer. Vi tenderar att göra olikheter till skillnader i värde och till grogrund för förtryck. Det sker inte bara mellan män och kvinnor, utan också mellan olika folk och kulturer.
Den relation som Hedman ställer upp mellan man och kvinna som förtryckare och förtryckt är inte en konsekvens av att vi är män och kvinnor utan av att vi är syndiga människor. Lösningen är inte att utplåna kön utan att bli fria från synden. Det kan vi bli genom Jesus död och uppståndelse. Frälsningen utplånar inte skapelsen utan fullbordar den. När jag tar emot Jesus tar han inte bort mitt kön, utan han ger mig ett medborgarskap som jag nu ser till en del och en dag ska få ta del av fullt ut. Under tiden får vi söka Bibelns svar på vad lärjungaskap innebär för mig. Som Öberg lyfter fram visar Nya testamentet på att det ibland innebär olika saker för män och kvinnor.
Eriksson lyfter fram exempel ur litteraturen för att stärka sin tes. Ringentrilogin är en fantastisk berättelse, men den kanske inte är den bästa källan till kunskap om vad det är att vara människa – man och kvinna. Hedman lyfter fram historiska exempel för att visa på hur män enligt henne alltid söker makt för att förtrycka kvinnor. Inte heller vår historia är den bästa källan till kunskap om vad det är att vara människa – man och kvinna.
Precis som Öberg tror jag att vi behöver söka Bibelns svar på vad det innebär att vara människa – man och kvinna – och detta behöver vi hjälpa unga män och kvinnor att göra. Vår mognad, eller brist på sådan, kan vi inte skylla på någon annan – varken på fenomen i samhället eller på människor. Men strömningar i vår samtid kan hjälpa oss att förstå varför vi möter just den typ av utmaningar och frågor som finns nu.
Oavsett om vi tycker att pojkar borde söka svar på vad det är att vara man eller inte kan vi se runt omkring oss att de söker. Om vi inte hjälper dem att söka svaret hos Gud, som är sanningen och den ende som har rätten att definiera oss, kommer de att söka på andra ställen. Då kommer de inte att växa i Andens frukt och blomstra som människor.
Behöver vi se upp med misstolkningar av Bibeln? Ja. Behöver vi se upp med vilka glasögon vi sätter på oss när vi läser? Ja. Behöver vi se upp med andra människors bristfälliga tolkningar genom tiderna? Ja. Kommer vi någonsin, innan Jesus kommer tillbaka, förstå fullt ut vad det innebär att vara man och kvinna? Kanske inte. Men vi kan alltid söka svaret.
Och en man, eller en kvinna, som söker sin manlighet respektive kvinnlighet genom att studera Ordet högaktar jag. Det är inte att sträva efter makt över någon annan. Det är att ödmjuka sig inför vår Skapare och Herre och erkänna att han vill det goda och vill att vi ska sträva mot det.
Barnens lättlästa bibel av Jacob Vium-Olesen, illustrerad av Fabiano Fiorin, översättning Cecilia Kärnbo, Bornelings förlag, 2021, 197 s.
Bornelings har översatt och gett ut ”Barnens lättlästa bibel”. Som omslaget säger har den som syfte att hjälpa barn att träna på och lära känna Bibeln. Om den skulle finnas att låna på biblioteket skulle du kunna hitta den i hyllan för ”Lätt att läsa”-böcker. De har gemensamt att de har lite text på varje uppslag kompletterat med bilder, korta meningar, lite större radavstånd, inte för svåra ord och ett tydligt typsnitt. Samtidigt är de inte småbarnsböcker, utan ska passa skolbarn så de har ofta formatet av en kapitelbok med bilder som inte är för barnsliga. Allt detta stämmer bra in på ”Barnens lättlästa bibel”.
Boken
består av 27 berättelser
varav 12 är från Gamla
testamentet och 15 från
Nya testamentet. Berättelserna är indelade i tre textlängder och
du kan se vilka som är korta, mellan och långa i
innehållsförteckningen. På så sätt kan en nybörjare på läsning
välja en text på lagom nivå. Efter varje bibelberättelse finns
hänvisningar till var i Bibeln du hittar berättelsen.
Överlag tycker jag att innehållet är väl genomarbetat och det är skickligt att sammanfatta såpass mycket av Bibelns texter på såpass få ord. Enstaka ordval, som ”skona” kan man fundera på om de passar en som just börjat lära sig läsa. Förenklingen av språket går i något fall ut över innehållet, som när Jesus möter barn och texten pratar om att barn är viktiga, utan att få fram hur det har med Guds rike att göra. Texten återberättar bibelberättelserna utan stora tolkningar och utan att vända sig till läsaren med tankar och frågor.
Liksom
i många andra barnbiblar berättas för lite om kunga- och
profettiden i GT och om breven och Uppenbarelseboken i NT. Det är en
särskild brist att Jesus återkomst inte alls tas upp. Istället
slutar boken med en kort sammanfattning om att alla kan vända sig
till Gud utan rädsla på grund av att Jesus dött på korset och
uppstått, samt att han tagit vårt straff och betalat priset.
Därefter sägs det att de som tror på Jesus är på väg till en
framtid i himlen för evigt. Det stämmer dåligt med brevens och
Uppenbarelsebokens undervisning om att Jesus ska komma tillbaka och
återupprätta den här skapelsen.
Bilderna är färgglada och ganska typiska för tecknade serier och filmer om Bibelns berättelser. De fyller hela uppslagen utom området med text. Jag fastnade särskilt för bilden som skildrar de tio plågorna över Egypten. Texten nämner bara att det var tio plågor, medan bilden berättar vad varje plåga var. Att bilderna ger mer information än texten finns på många uppslag och det är en styrka. Ett annat exempel är de skriftlärdas reaktion på att Jesus förlåter synder och botar den lame mannen.
Apropå
slaveriet i Egypten tycker jag det är smart att författaren valt
att börja berättelsen om Mose med att han är vuxen. Det sparar
mycket utrymme i berättelsen och hjälper läsaren att fokuserar på
räddningen ut ur Egypten. Några andra saker jag tänkte på i
enskilda berättelser i GT var att syndafallet kommer i skymundan.
Det omnämns bara i berättelsen om Noa som att människorna blev
onda. I berättelsen om Abraham blir löftet Gud ger lite halvt,
eftersom bara folket nämns och inte landet och välsignelsen (1 Mos
12:1-3). Guds roll i berättelserna om Rut samt David och Goliat blir
inte så tydlig. Ester får en lång berättelse och det är bra.
Daniel illustreras alldeles för ung i berättelsen om lejongropen.
Berättelsen om Jona är lång, vilket är bra så att även kapitel
4 om Jonas sura reaktion och Guds omsorg får utrymme.
Mellan
GT och NT gör författaren en sammanfattning av de 400 tysta åren
då Gud inte sände några fler profeter. Det är ju inte en direkt
bibelberättelse och således finns inte heller någon
texthänvisning, men det hjälper läsaren att förstå övergången
mellan Gamla och Nya testamentet.
Berättelsen
om Jesus födelse är kort, vilket jag tänker är klokt då många
barn känner till den. Man kunde undvikit ordet ”stall”
och
att de vise männen skulle ha varit tre, men det är inte så
farligt. Jesus dop är inte med och inte heller så mycket av Jesus
undervisning, förutom liknelser. Ett antal under skildras. En
liknelse som inte är så vanlig i barnbiblar som finns med är den
om mannen som var skyldig mycket och slapp sin skuld, men inte kunde
efterskänka skulden till den som var skyldig honom lite. Både den
och andra berättelser visar på vårt behov av förlåtelse och att
Jesus dog för våra synder och tog vårt straff kommer också fram
tydligt i berättelserna runt påsken.
Tyvärr saknas berättelsen om hur lärjungarna får den helige Ande på pingsten. Den helige Ande nämns inte alls i boken. Inte heller nämns dopet. Dessa missar drar ner helheten.
Syftet
att hjälpa nybörjare att läsa på egen hand tror jag uppfylls väl
i den här barnbibeln. Många gånger är författaren skicklig i
återgivningen av berättelserna, men det finns som sagt en del
luckor av mer eller mindre allvarlig karaktär. När ditt barn läser
den här barnbibeln – glöm inte att även läsa tillsammans med
barnet i vanliga Bibeln.
Upptäcka Bibeln: Gud har skapat hela världen, mig och min kropp – för barn och vuxna som vill lära sig mer om Guds ord, av Elisabeth Wahl, illustrationer av Helena Swetzén, King’s Kids Sverige, 2023, 44 s.
I februari var jag, som representant för ELM Syd, med och arrangerade konferensen ”Jesus till barnen VAR DAG” i Jönköping. I konferensen ville vi hjälpa föräldrar, församlingsledare och barnledare att ge tron vidare till barn. I King’s Kids monter fanns en alldeles ny bok som på ett förtjänstfullt sätt hjälper föräldrar med just detta. I ”Upptäcka Bibeln” tar Elisabeth Wahl med läsaren hem till Leyas familj. Leya och hennes pappa Abbe brukar läsa Bibeln och prata om vad de läst tillsammans. Boken tar upp skapelsen, min familj och min kropp.
Förutom ett väldigt bra bibliskt innehåller ger ramberättelsen ett gott exempel till familjer hur de kan läsa och prata om Bibeln hemma. När pappa Abbe förklarar saker för Leya får läsarna både en förklaring på svåra ord, t ex vad ”föröka” betyder, men de får också se hur man kan lägga upp egna samtal hemma. Boken är föredömligt kort, 44 sidor i ett kvadratiskt häftat format och med fina akvarellbilder av Helena Swetzén. Det finns små layoutmässiga detaljer som kunde gjorts annorlunda för att texten skulle bli mer vilsam att läsa. Bland annat hade det varit bra om första raden i dialoger och texten mellan dialogerna fått sedvanliga indrag.
Boken går att läsa i ett sträck, men med fördel tas ett avsnitt i taget. Pappa Abbes och Leyas samtal är bara början på de samtal som kan ske hos läsarna. Ibland ställs frågor till barnen som läser eller lyssnar. Det finns också ett appendix med både samtalsfrågor, fler bibelverser och goda tillämpningar som hjälper föräldrarna att fördjupa och förlänga samtalen med barnen. De bibelverser som citeras är från Levande Bibeln. Det är en smaksak, men jag hade kanske valt en vanlig bibelöversättning.
När
skapelsen och skildringen av 1 Moseboken 1 tas upp tycker jag att
författaren på ett balanserat sätt talar om att många är oense
om exakt hur skapelsen gick till, och vad dagarna i texten betyder.
Även om inte en helhetsbild ges av olika synsätt, vilket heller
inte hade passat i det här formatet, får läsaren med sig att det
inte finns helt självklara svar.
Precis
som författaren i appendix tar upp treenigheten som Gud Fader, Jesus
Sonen och den helige Ande hade det varit bra att göra det tydligt
även i berättelsen. Där nämns ”Gud, Jesus och den Helige Ande”
vilket kan förvirra läsaren då alla tre är Gud.
Beskrivningen av synd håller jag inte med om. Det är inte så förvånande utifrån min och författarens olika traditioner, men jag undrar om inte definitionen av synd blir lite väl förenklad. Synd beskrivs som att ”vi vet vad vi borde göra, men ändå inte gör det”. Är det så enkelt? Strax efter förklaras sjukdomar med att de kom in i världen när synden kom, men de kan inte förklaras av att synd bara är att vi inte gör det vi vet att vi borde. I appendix förstärks problemet av att det står att det är ett viljebeslut att synda eller inte och att vi har samma val som Adam och Eva. Det håller inte teologiskt. Adam och Eva skapades och levde först i en perfekt harmoni, vi föds in i en trasig och syndig värld. Oavsett kristnas olika syn på vad arvsynden är har jag svårt att se att Bibeln säger att vi har samma utgångspunkt som Adam och Eva. Men detta är egentligen det enda jag tycker är problematiskt i boken.
Frågor
kring skilsmässa eller barn som bara har en förälder eller ingen
förälder alls tas upp på ett omsorgsfullt sätt och boken
reflekterar mycket av den verklighet barn lever i idag.
Bokens rubrik ”Upptäcka Bibeln” och den långa underrubriken antyder att författaren tänker sig fler böcker i samma serie som tar upp olika ämnen. Jag hoppas det blir så och att denna och kommande böcker kan få vara till stöd för många familjer!
Kommentarer