Goda nyheter om en stor glädje – 25 andakter för advent av John Piper, Rotad, 2021, 141 s.
Mitt förra tips för läsning i december, Juläventyret, riktade sig specifikt till barn. Det här tipset gör inte det. Johan Pipers bok ”Goda nyheter om en stor glädje – 25 andakter för advent” riktar sig till alla som vill ha Jesus i centrum, som den största skatten i advent. Boken passar att läsas på egen hand för en tonåring och uppåt, eller tillsammans i familjen med blandade åldrar på barnen.
Förutom 25 andakter har boken ett förord, en inledning, avslutning och efterskrift som ramar in andakterna. Boken är liten och vacker i sin enkelhet, behändig att ta med sig, ha liggande på köksbordet eller på nattygsbordet.
Varje andakt har några bibelverser som inledning och därefter en betraktelse på två sidor. Andakterna börjar i texterna om Jesus födelse i Lukasevangeliet 1-2 och Matteusevangeliet 2 för att sedan ta upp texter ur Hebreerbrevet och flera andra böcker ur Nya testamentet. Alla ger ett djup och en förundran inför att Jesus blev människan, men också inför hans andra ankomst vid tidens slut.
Boken berättar det glada budskapet, evangeliet om Jesus, om och om igen. Den ger den frid och det hopp som vi lätt missar i adventstiden då mycket blir stress och oro. Det är en bok som sjunger ”O, kom låt oss tillbedja” och det längtar jag efter att få göra! Den här boken får ligga på vårt köksbord och läsas den här advent.
Juläventyret av Linalie Newman, Bibelsällskapet och Bibeläventyret, 2024 (2:a upplagan), 53 s.
Det finns många olika varianter på adventskalendrar där kartongaffischen med 24 luckor från 1 december till julafton kompletteras med något … radiokalender, TV-kalender, chokladkalender eller missionskalender. Jag som älskar böcker lutar åt att bokkalender ändå är den bästa varianten.
Bibeläventyret och Bibelsällskapet har kommit ut med en andra upplaga av boken ”Juläventyret” med text av Linalie Newman och omslag av Anders Parsmo. Boken kom ut första gången 2006 och riktar sig till barn mellan 6-10 år. Genom 24 avsnitt med ett textuppslag per avsnitt får läsarna följa evangelisterna Matteus och Lukas berättelser om hur Gud blev människa, från ängeln Gabriels besök hos Maria nio månader innan Jesus föds, till en gråhårig Maria som tänker tillbaka på allt som hänt. Sista avsnittet förflyttar läsarna till vår tids julfirande. Till boken hör en kalender med luckor där bilden föreställer en scen från Betlehem. På baksidan finns en bild från ett nutida julfirande där alla människor saknar huvuden. Dessa finns som klistermärken på ett annat ark och du får själv skapa liv i bilden genom att sätta dit klistermärkena.
Författaren har fritt broderat ut de bibelavsnitt som talar om händelserna kring Jesus födelse. Hon ger liv åt känslor, lyfter in fakta om livet under romarriket och tydliggör det längre tidsperspektivet som vi ofta missar när vi tränger in herdar och vise män i samma julspel eller krubba. När Herodes i jakten på Jesus befaller att alla pojkar under två år ska dödas i Betlehem visar det på att det kan ha gått upp till två år sedan de vise männen började söka efter den nyfödde kungen (Matt 2:16). Här gör Linalie Karlsson en intressant lösning – hon tänker att vise männen kom till Betlehem när Jesus var drygt en månad gammal, att de sedan reste hem medan Maria och Josef bodde kvar i Betlehem en tid innan Josef drömde att de behövde fly till Egypten. Jag tycker att det är mer naturligt att tänka att det tog längre tid för vise männen att komma till Betlehem, och att vise männens hemresa och Josefs dröm låg nära varandra i tiden, men i någon mån blir det spekulationer.
Jag uppskattar det skönlitterära berättandet och jag tycker att författaren för det mesta är trogen de bibliska texterna. Det jag har svårast för är att personer i boken namnges som inte namnges i Bibeln. I ”Juläventyret” namnges ett äldre par i Betlehem, herdarna och vise männen. Detta blir pedagogiskt olyckligt för läsaren. Hur ska man veta vilka av de namngivna personerna i boken som faktiskt namnges i Bibeln, vilka som nämns i Bibeln, men inte vid namn och till slut vilka personer som inte alls finns i Bibeln?
En anakronism som finns är att årstiderna beskrivs utifrån att det ska stämma med att vi firar Jesus födelse på vinter i december. Det är inte troligt att det faktiskt var på vintern som Jesus föddes. Att herdarna är ute och vaktar sina får om natten tyder på att det finns grönt bete, vilket i sin tur tyder på att Jesus föddes på våren.
Jesus omnämns som den efterlängtade kungen, befriaren och frälsaren för alla folk genom änglarnas och Symeons ord och genom citat ur Mika, men på slutet av boken när Maria tänker tillbaka på hela Jesus liv, och hans död och uppståndelse, blir det otydligt vad som var Jesus uppdrag. Maria tänker att allt blev annorlunda på ett bra sätt, men här hade jag önskat en tydligare koppling till att Jesus just genom sin död och uppståndelse var kungen och räddaren.
I bokens sista avsnitt hamnar vi mitt i julfirande hos en flicka i nutid. Hon får berätta om den första julen för en kompis som nyligen kommit som flykting till Sverige. Det blir en fin avrundning in i vårt eget julfirande.
Jag rekommenderar ”Juläventyret” till alla som vill ha en kalender i december – den passar att högläsa i skolklasser, i hem och i kyrkan. För vem vill inte öppna en lucka varje dag ända fram till julafton?
Lammet som följde stjärnan av Richard Wieland, Pärlan förlag 2024, 28 s.
Advent och jul närmar sig och då passar det bra att tipsa om lite nya och gamla böcker på detta tema. En ny bok för i år är ”Lammet som följde stjärnan” med text och bilder av Richard Wieland. Det är en bilderbok i klumpedumpe-format som passar att läsa tillsammans med 2-5-åringar. Med ett bortsprunget lamm som huvudperson väver författaren på ett fint sätt samman Jesus liknelse om det bortsprungna fåret (Luk 15), herdepsalmen (Psalt 23) och Jesus som grinden och herden (Joh 10) med berättelsen om Jesus födelse (Luk 2, Matt 2).
Illustrationerna är varma och visar tydligt lammets olika känslor genom berättelsen. Lammet tror själv att det är i centrum – stjärnan tänds för att han ska hitta hem till herden, herden kommer till grottan för att träffa lammet och barnet skrek för hans skull. Samtidigt är lammet lite osäker på om han förstått allt rätt i slutet av berättelsen, men då vilar han trygg på herdens axlar och somnar gott.
Författaren förmedlar genom lammet hur ett litet barn fungerar, och ibland även vuxna. Vi drar slutsatser utifrån vårt perspektiv, men Guds perspektiv är mycket större. Medan lammet tänkte på sin räddning just den kvällen hade Gud fokus på allas räddning för alla tider genom barnet som föddes.
Uppslaget med änglakören är en härlig bild. Jag tycker om att änglarna inte har för tydliga drag. På så sätt undviks våra stereotypa bilder av änglar. Samtidigt är det härligt att se ljuset i änglakören tillsammans med en tydliga kombination av rädsla och förundran hos fåren och herdarna.
”Lammet som följde stjärnan” är en varm berättelse som hjälper läsaren att rikta blicken mot krubban och som lockar till vidare läsning för att verkligen förstå betydelsen av Jesus födelse.
Min första pekbibel av Tony Larsdal & Emilio Ghazal, illustrerad av Anna Andersson, XP Media 2024, 23 s.
Min
första pekbibel – målarbok av Tony Larsdal & Emilio Ghazal,
illustrerad av Anna Andersson, XP Media 2024, 23 s.
Hinneh:
Hebreisk pekbibel av Tony Larsdal, illustrerad av Anna Andersson, XP
Media 2024, 23 s.
Min
första grekbibel av av Tony Larsdal, illustrerad av Anna Andersson,
XP Media 2024, 23 s.
Det har kommit ut en ny pekbibel! När min äldste son var liten fick vi ”Pekbibeln” av Lars Steiner (Rabén & Sjögren, 2006) och jag gillade hur den berättade Bibelns röda tråd med 20 bilder och ord. Den har länge varit slut på förlaget, så det är en stor glädje att XP Media nu gett ut ”Min första pekbibel”. Den består också av 20 bilder och ord, men ändå har de olika pekbiblarna olika för- och nackdelar.
Tony
Larsdal vill i ”Min första pekbibel” dels ge det lilla barnet
ett ord och en bild på varje sida, som brukligt är i pekböcker.
Dels vill han ge föräldrarna lite mer kring vad varje sida handlar
om. Därför finns det en eller två förklarande meningar på varje
sida. Medan Steiners pekbibel slutade med en triumferande Jesus på
korset, utan att säga något om vad det betyder för mig, så har
”Min första pekbibel” med uppståndelsen, himmelsfärden och
sedan att Jesus är kung och vill vara det i våra liv också. Han
vill bo i vårt hjärta och vi får vara i hans famn för evigt. På
så vis tilltalar ”Min första pekbibel” läsaren tydligt och på
ett evangeliserande sätt. De förklarande meningarna på varje sida
hjälper också föräldrar som inte känner till Bibelns budskap så
mycket att förstå mer när de läser för sitt barn. Det är bra,
men ändå undrar jag om jag inte föredragit att pekbibeln hade
varit utan de förklarande meningarna. Det hade väckt mer tankar hos
både barn och föräldrar kring vad ord och bild tillsammans
berättar. Det finns bibelreferenser i mycket liten text på varje
sida. Dem skulle jag inte vilja vara utan. De hjälper den nyfikne
att leta upp vad det verkligen står i Bibeln.
Anna Anderssons illustrationer är mjuka och färgrika. Särskilt barnen blir väldigt levande. De barn som finns med är dessutom något anakronistiska och kanske mer lika barn idag än på Bibelns tid. Det stärker bokens tilltal till den nutida läsaren. Illustrationerna rymmer också humor och de mörkaste bilderna, syndafloden och korsfästelsen, balanseras upp av de löftesrika bilderna om förbundet med Noa och Jesus uppståndelse.
Det finns några ord- och bildval som jag tycker är olyckliga i boken. Under många hundra år har vi haft med oss bilden av att frukten på kunskapens träd om gott och ont var ett äpple. Det står dock bara frukt i Första Moseboken. I ett samtal med författaren Tony Larsdal fick jag lära mig att ”malum” som användes om trädet i de första latinska bibelöversättningarna kan betyda både ”ont” och ”äpple” (men med olika uttal). Det var intressant att få en vidgad förståelse av varför äpplet blivit det vanliga fruktvalet, men jag hade föredragit ordet ”frukt” och någon annan frukt på bilden.
Det blir också lite missvisande att skriva om Jesus födelse ”Det blev jul”. Julen fanns inte som en högtid på Bibelns tid. Däremot går det bra när det står ”Det blev påsk” om korsfästelsen, för det var ju den högtid judarna firade då.
Det är alltid en svårighet vilket urval av bibelberättelser man ska ta med i en barnbibel. I ”Min första barnbibel” är endast urhistorien, 1 Mos 1-11, med från Gamla testamentet och sedan börjar Nya testamentet. Det är lite synd, samtidigt sätter urhistorien hela scenen för varför Jesus måste komma, så jag kan förstå urvalet. ”Min första pekbibel” har med skapelse, syndafall, upprättelse och det nya livet med Jesus, och det är bra gjort att göra det tydligt med några få bilder och ord.
Ett roligt komplement till ”Min första pekbibel” är det tre lite större häftena med samma innehåll. Ett av dem är en målarbok och den innehåller samma text som den hårda kartongboken.
De andra två är en introduktion till hebreiska respektive grekiska. De inleds med det hebreiska respektive det grekiska alfabetet och en lite förklaring till hur man läser språken. Sedan följer hela pekbibelns innehåll med de enskilda orden på varje sida på de två bibelspråken. Istället för de förklarande meningarna som finns i den svenska versionen så står det en bibelvers på varje sida som stämmer med ordet och bilden. Det är mycket lyckat och jag undrar varför inte även den svenska versionen fick bibelverser istället för nyskrivna meningar. ”Hinneh: Hebreisk pekbibel” och ”Min första grekbibel” är ett lysande sätt att introducera bibelspråken för barn. Vem vet, kanske en nutida läsare blir en framtida bibelforskare?
Sourette av Elisabeth Marie Andersson, illustrerad av Julia Wingård, Pärlan förlag 2024, 226 s.
Elisabeth Marie Andersson har skrivit en äventyrlig och fin uppföljare till ”Noël”, som jag tidigare recenserat. Den nya boken fokuserar, som titeln antyder, på Sourette. ”Noël” slutar med att de tre syskonen Nicholas, Sourette och Adele tas om hand och adopteras av Noëls föräldrar. Äntligen har Noël fått syskon och hon ser väldigt mycket upp till Sourette, men i den här boken skaver relationen mellan dem. Sourette tycker att Noël är barnslig och Noël tycker i sin tur att Sourette är sur och tråkig. På ett fint sätt beskriver författaren hur Sourette närmar sig tonårstiden och allt vad det innebär med känslor, mens och mognad. Sourette bär också på en obearbetat sorg efter sina biologiska föräldrar och en känsla av att hon inte hör hemma någonstans. Till råga på allt kan hon inte läsa. Bokstäver och noter bara hoppas runt.
För att få ett miljöombyte och för att få vara med sin bror Nicholas reser Sourette till London för att satsa på att få spela fiol i den kungliga orkestern. Noël smyger sig i hemlighet med till London och tror att Sourette ska bli glad för det, men det blir mest tvärtom. I London får det båda systrarna uppleva både motgångar och äventyr. Chansen att bli antagen till kungliga orkestern går förlorad för Sourette, men helt nya möjligheter öppnas plöstligt för henne. Noël kommer med i ett teatersällskap och hoppas att hon ska få stanna i London länge och slippa resa tillbaka till föräldrarna i Paris.
Som uppföljare tänker jag att boken passar för dem som läste Noël när de var 9-12 år och nu har blivit lite äldre. Läsaren får i början av boken ordlistor på franska, engelska och hindi för att förstå alla uttryck som används i boken. Det kan bli lite väl många utländska uttryck tycker jag. Det hade gått att minska ner dem och ändå få fram känslan av att karaktärerna lever i fransk och engelsk miljö.
”Sourette” är en bok jag hela tiden vill fortsätta läsa. Precis som i första boken kan jag ibland uppleva anakronismer och särskilt i början av boken tycker jag berättelsen blir lite hackig. Karaktärerna är fortsatt väl beskrivna och relationerna mellan dem väl gestaltade. Julia Wingårds svartvita illustrationer dyker upp här och där. Möten mellan överklass och arbetarklass, det hemtama och det främmande, gestaltas på bra sätt. Sourette hittar på något sätt hem till sig själv genom att får vara med människor ur alla samhällsklasser. Till slut hittar hon också rätt i sitt fiolspel och noter och bokstäver slutar att hoppa runt.
Edgar och draken av Joseph A. Davis, illustrerad av George Rosvall, Pärlan förlag, 2024, 101s.
Fantasygenren bjuder på många möjligheter till att spegla vår värld i andra skapade världar. Med lite distans till vår verklighet kan berättelsen lyfta frågor om sanning, vänskap, falskhet, gott och ont. Joseph A. Davis gör detta på ett bra sätt i sina böcker. Tidigare har jag läst och recenserat Markus av Trolyrien, som passar mellanstadieåldern och uppåt. Davis senaste bok ”Edgar och draken” riktar sig till lite yngre barn, 6-9 år. Det är en kapitelbok med 3-5 sidor per kapitel och svartvita helsidesillustrationer utspridda här och där.
Edgar hämtas mitt i natten av sin vän draken. Drakriket är i stor fara och behöver Edgars hjälp. Edgar packar sin ryggsäck och sedan svävar han iväg på drakens rygg och äventyret börjar. När skuggor och ondska är på väg att ta över Drakriket får Edgar söka efter vapen som kan ge ljus och besegra ondskan. Vad tror ni att de hittar?
Davis
har en livlig fantasi, gestaltar kulturkrockar och ger saker från
vår värld helt nya funktioner. I ”Edgar och draken” dyker det
upp tennisbollar, till synes utan anledning, men de visar sig vara
riktiga skatter. Jag gillar att författaren jobbar med att det som
är självklart för en grupp är obegripligt för en annan.
Samtidigt lyfter det inte alltid berättelsen utan blir mest bara
konstigt.
I skrivande av skönlitteratur brukar man tala om vikten av gestaltning. Författaren ska inte berätta utan visa vad karaktärerna känner, inte förklara utan åskådliggöra situationer. Det är en svår konst och jag kan tycka att ”Edgar och draken” har brister i gestaltningen, även om själva händelseförloppet är bra och spännande.
Min 11-åring läste boken före mig och han uppskattade hur Davis väver in det kristna budskapet. Det gillar jag också. Författaren får fram betydelsen av att lära sig minnesverser ur Bibeln och han visar vad synd, omvändelse och förlåtelse är. Han visar på evangeliet och vad som verkligen kan besegra mörkret.
“Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh 3:16)
Barnens berättarbibel av Thea Brink, illustrerad av Chris Venter, översättning Iréne Antby och Alexandra Hyllerud, Hylleruds förlag, 2023, 235 s.
Barnens berättarbibel, Hylleruds förlag 2023
Hylleruds
förlag har översatt och gett ut ”Barnens berättarbibel”. Det
är en barnbibel som vill förmedla de viktigaste berättelserna i
Bibeln med detaljrika illustrationer och med en textlängd och språk
som passar alla från treårsåldern upp till tioårsåldern.
Boken består av 57 berättelser varav 28 är från Gamla testementet och 29 från Nya testamentet. Varje berättelse har först ett bilduppslag som gestaltar berättelsen, sedan kommer ett uppslag med text och en mindre illustration.
De vise männen besöker Jesus.
Bilderna är färgglada, men har samtidigt en mörk ton över sig. Det jag uppskattar mest med dem är att de ibland lyfter fram detaljer i bibeltexten som vi ofta missar – som att Daniel var gammal när han hamnade i lejongropen eller att Jesus troligen var ett par år när de vise männen kom på besök.
Daniel i lejongropen.
På liknande sätt kan texterna ibland lyfta fram berättelser eller detaljer som inte så ofta återfinns i barnbiblar. Till exempel används inte bara namnen Abraham och Sara utan deras ursprungliga namn Abram och Saraj är med. Jag saknar ändå att författaren inte förklarar betydelsen av de nya namnen som de får. Jag uppskattar att boken har Johannesevangeliets skildring av hur de första lärjungarna träffade Jesus och Andreas roll i det. Däremot tycker jag Nya testamentets kronologi blir rörig i urvalet och ordningen på berättelserna.
Andreas tar med vänner till Jesus.
Det märks tyvärr att boken är en översättning från engelskan. På svenska skriver man kolon före ett citat, men här skrivs kommatecken i stället. Den helige Ande skrivs med stort H i helige, vilket inte görs i svenska biblar. På liknande sätt omnämns Israels folk som israeler, men i svenska bibelöversättningar används israeliter. Berättelsen om Stefanus råkar ha kvar den engelska texten, en miss som må vara lätt hänt att göra, men alltför ofta korrekturläses kristen barnlitteratur för knapphändigt. Texterna kunde också ha granskats noggrannare till innehållet. I berättelsen om Filippus i Apostlagärningarna står det till exempel att han var en av apostlarna, men det var diakonen Filippus som träffade den etiopiske hovmannen och inte aposteln (Apg 6:5-6, 8:1, 4-5) . Layoutmässigt tycker jag att sidorna hade blivit mer harmoniska om styckeindelningen gjorts med indrag istället för radmellanrum.
Många
gånger återberättas bibeltexterna utan förklaringar och
tillämpningar, vilket är bra. Jag tycker det är lite godtyckligt i
vilka situationer författaren ändå gör förklaringar och
tillämpningar. Ibland finns det en koppling från den ena
berättelsen till den andra, men ibland inte alls. Ibland förklaras
svåra ord, som rökelse och myrra, men krubba, som är ett minst
lika svårt ord för barn idag, förklaras inte. En risk när man
skriver om bibeltexter för barn är att man försöker förenkla
språket på bekostnad av skönheten och poängerna. Det kan göra
att texterna blir minst lika svåra och mindre läsbara. I texterna
om Guds förbund med Noa och när Gud ger Mose de tio budorden hade
berättelserna tjänat på att behålla mer av den ursprungliga
bibeltexten.
De tio budorden.
I urvalet av berättelser är det en styrka att GT har med skapelsen, syndafallet, förbunden med Noa, Abraham och Mose och kungatiden. Däremot saknas profettiden helt och berättelserna om Daniel och Ester får inget sammanhang i historien. I urvalet av berättelser i NT är det bra att det finns många olika berättelser om Jesus och att en hel del berättelser ur Johannesevangeliet lyfts fram. Jesus kärlek till människor och hans uppdrag att prata om Guds rike och att dö för människans synd finns med. Pingstdagen och kyrkans början skildras och dopet nämns flera gånger. Däremot blir det ett abrupt slut på Nya testamentet med att Paulus är ute och reser. Hans brev omnämns, men inget sägs om Uppenbarelseboken och Jesus återkomst.
”Barnens berättarbibel” är en av flera barnbiblar som jag tycker är läsvärda. Den ger en del detaljer som inte alltid är med i barnbiblar. Upplägget med vartannat uppslag med bild och vartannat med text gör att vuxen och barn kan stanna upp och prata om vad som ska hända i texten och vad man kan få reda på utifrån bilderna. Formatet – kvadratisk A4-storlek är bekvämt och trevligt att ha liggande på köksbordet och ett bokmärkesband är alltid ett plus.
Denna recension har tidigare publicerats i tidningen Budbäraren.
Aldrig förr har jag fått frågan “Med vilken mening från den här bibeltexten skulle en politiker kunna inleda ett tal?”, men nu har det hänt. Bibelspelet “Ingångar” öppnar för nya frågeställningar för dem som vill läsa Bibeln tillsammans.
“Ingångar” är ett frågekortspel med minimal förberedelse, men som verkligen hjälper en grupp att utforska Bibeln. Spelets grundtanke påminner om att läsa Bibeln genom observation, tolkning och tillämpning för att sedan dela sina upptäckter med andra.
Efter högläsning av en bibeltext får spelarna fem kort var. Turen går runt och korten läggs i en särskild färg- och nummerordning. Reglerna kan anpassas efter åldersgrupp och tidsutrymme. Med ovana bibelläsare eller barn passar en berättelse ur evangelierna, medan det för mer vana bibelläsare är spännande med en annan textgenre.
En spelare lägger ett kort och får själv svara på frågan på kortet, till exempel: “Finns det något i bibeltexten som stör dig?” Gruppen hjälper till med svaret om det behövs. Vinner gör den som först blir av med sina kort. Förutom någon otydlighet i spelreglerna och en utmaning i att spelet kan ta lång tid är detta ett fantastiskt redskap. Det fungerar i såväl barnfamiljer som på ungdomsgruppen och bland vuxna.
Jag pratar med Gud – bibeltexter & böner för alla slags dagar av Carolina Klintefelt, Semnos förlag, 2023, 104 s.
Den här recensionen publicerades först i tidningen Dagen.
På nätverket Jesus till barnens senaste konferens lyfte talaren Rachel Turner begreppet “chat and catch”. Hon ville visa att barn kan prata med Gud om allting. Precis som man kan småprata med en förälder om dagarna kan man småprata med Gud. Detta synsätt förmedlar Carolina Klintefelt på ett vinnande sätt i Jag pratar med Gud.
Boken består av 40 andakter för alla slags dagar och den undviker inte svåra ämnen. De är indelade i teman, som djuren & jag, mörker & ljus, vänskap & kärlek och Gud & jag. Varje andakt innehåller ett bibelord och ett författarjags tankar. Den riktar sig till barn, både i uttryckssätt och formgivning. Författarjaget verkar vara ett barn i lågstadieåldern och jag kan känna igen både mina barns och mina egna tankar i den åldern.
Klintefelt skriver i inledningen att vi kan prata med Gud om vad som helst, och att Gud vill prata med oss. Det senare blir lite svagt i boken. Gud talar inte till oss på samma sätt som en människa när vi har ett samtal, utan främst genom sitt ord. Barnet i boken tar också sats från bibelverserna, men landar inte riktigt i dem och som läsare upplever jag inte att jag lär känna Gud så mycket. Andakterna täcker in många områden i livet och i kristen tro, men jag saknar själva kärna i evangeliet. Jesus död och uppståndelse nämns aldrig, och vårt behov av Gud blir mer alldagligt än evighetsbaserat.
Paulus skriver i sitt brev till filipperna: “Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (Fil 4:6-7) Detta är den stora behållningen av denna andaktsbok – att vi kan berätta allt för Gud och då ska hans frid ge oss skydd. Det hoppas jag att många barn ska få erfara.
Idag är det skottdagen. Vad passar jag på att göra en extradag som denna? Först har jag åkt slalom med min ena dotter och nu ska jag äntligen sammanfatta vad jag läst under 2023.
2023 var året då min läsning influerades mycket av Jerram Barrs. Han är professor i kristendom och samtida kultur vid Covenant Theological Seminary i St. Louis. I Covenants app har jag lyssnat på föreläsningar med Barrs om Jane Austen, barnlitteratur, Francis Schaeffer, m.m. Under sommaren läste jag ”Echoes of Eden” där Barrs driver tesen att all litteratur bär spår av Eden. I det vi läser kan vi hitta glimtar från skapelse, syndafall och upprättelse. Barrs tankegångar är så relevanta. Det blir ännu mer självklart för mig att läsa böcker inom alla möjliga genrer – inte bara kristna författare som skriver för kristna läsare. Hur kan litteratur hjälpa oss att se mer av Guds stora berättelse? Vad kan jag hitta för spår av Gud i en berättelse som till det yttre kanske inte bejakar en kristen världsbild? Det är så spännande!
Inspirerad av boken och hans föreläsningar har jag under året lyssnat på hela Harry Potter-serien. Jag har läst eller lyssnat på Jane Austens böcker. Jag har också fått upptäcka några nya författare som jag inte läst innan. En av dem är Dick King-Smith. En del av er kanske min filmen ”Babe – den modiga lilla grisen”? Den heter i original ”The Sheep-Pig” eller ”Fårgrisen” på svenska. King-Smith har en fantastisk förmåga att skriva om talande djur, som fortsätter att vara djur med alla sina beteenden. Böckerna är livfulla och spännande.
Jag vill lyfta två höjdpunkter när det gäller högläsning under året. Jag läser Narniaserien för vår äldste son och jag tror det är först nu som jag riktigt uppskattat ”Silvertronen”. Tidigare har jag upplevt den intetsägande och väldigt seg. När jag läste den högt fick jag en mycket större upplevelse av den. En annan höjdpunkt var när ena dottern läste Eva Bexells ”Kalabalik hos morfar prosten” högt för hela familjen i bilen på våra resor under julhelgen. Att slänga sig med citat ur böckerna om prostens barnbarn hör till vardagligheterna hos oss och att få uppleva boken tillsammans gav många goda skratt. Eva Bexell är suveränt bra på att beskriva barns och gamlingars bra och dåliga sidor och hur underbart tokigt det kan bli när de möts.
Jag har under årets läst och recenserat en del böcker både i Dagen och här på bloggen. Dem hittar ni genom att söka på ”recension” eller ”boktips”. Jag hoppas hinna skriva några nya boktips inom en snar framtid. Yngste sonen och jag läste under 2023 till exempel Franks he(m)ligheter av Jacob Langvik. Sonen älskade dem. Det är en blandning mellan Munken & Kulan och Dagbok för alla mina fans och vi kunde prata om saker som hände med Frank och relatera det till våra liv.
I början av 2023 talade Rachel Turner på Jesus till barnens nationella konferens och senare under året kom en av hennes böcker ut på svenska, “Det krävs en kyrka för att fostra en förälder”. Det är en bok jag verkligen kan rekommendera till alla som har en ledningsfunktion i församling. Jag hoppas skriva mer om den boken framöver!
En daglig läsning som betytt mycket för mig under året är Bo Giertz andaktsböcker ”Att tro på Kristus” och ”Att leva med Kristus”. Under min uppväxt fick jag tillfälle att höra Bo Giertz predika en gång, men dumt nog var det på ett ungdomsläger och jag var supertrött och sov mig igenom det mesta av predikan. Det är gott att Giertz författat så mycket så att jag kan ta vara på honom bättre nu. Andakterna jag läst under året har gett mig näring på ett omsorgsfullt sätt.
I slutet av året lyssnade jag på Utvandrareposet av Vilhelm Moberg. Jag har inte läst dem på nästan 30 år, men sett musikalen ”Kristina från Duvemåla” flera gånger och kan många av sångtexterna utantill. Det är så fascinerande hur väl Björn Ulvaeus och Benny Andersson har fångat Mobergs epos. Moberg har starka personskildringar och böckerna är fulla av fakta kring hur det var att utvandra och starta ett nytt liv i Nordamerika. Många av livets stora frågor tas upp och alla får inte ett svar, utan när jag lyssnat klart fick jag grunna vidare. Karl-Oskar och Kristina har till exempel olika sätt att förhålla sig till och se på Gud och hans handlade i världen. Tänkte någon av dem rätt? Mobergs epos bär verkligen spår av Eden och hjälper mig att lära känna Gud och hans värld bättre.
Kommentarer