Denna betraktelse har tidigare publicerats i Till Liv december 2019.

Adventskonserten närmar sig sitt slut. Det är bara ett körstycke kvar. Från sin plats i kyrkbänken strax framför läktarens utskjutande tak hör hon organisten spela de första tonerna till Wennerbergs “Gören portarna höga”. Hon ryser. I stunden är allt fulländat. Hennes inre upplever i musiken en storhet som inte går att sätta ord på. Orden i sången är inte viktiga. Efter konserten strosar hon sakta hemåt i decembermörkret. Rimfrosten glittrar när trädens grenar och gräsets frusna strån reflekteras i gatlyktornas sken. Det är tyst. Återigen skälver hennes inre. Av förundran över iskristallers skönhet och tystnadens fridfullhet. ”Det måste vara detta, tänker hon, som ger inre frid. Mer än så behövs inte denna adventstid.”

Vi människor längtar efter existentiell frid, som konsertbesökaren ovan. Inte sällan tror vi att vi har hittat den. Var? Inom oss själva. På bokmässan i september fördes ett samtal om andlighet mellan Christer Sturmark, Anna Lindman och Erik Schuldt.[1] De var överens om att människan har existentiella eller andliga upplevelser, men skilde sig något när det gäller hur andligheten ska beskrivas eller mot vad den eventuellt bör riktas. Går det att tala om en andlighet utan Gud? Christer Sturmark var inne på att vi kanske kan behöva ett sekulärt språk för andlighet.

I den atmosfär som finns kring adventstid med musik, ljus i mörkret, dofter i köket och en önskan om kärleksfull gemenskap kan många uppleva att det erfar en andlighet. Stämningen manar till en slags inre frid. Är det nog? I samtalet på bokmässan var Anna Lindman tydlig med att människan är en andlig varelse, men också med att hennes andlighet måste riktas mot något utanför henne själv.

När vi läser Davids ord i den tjugofjärde psalmen blir det tydligt att andliga upplevelser och inre frid utan Gud inte räcker. Vi kan må bra för stunden, men går vi inte utanför oss själva för att finna frid, kommer friden inte att bestå. Varför inte? Därför att ”jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den”. Han har skapat oss människor. Vår grundförutsättning är att vi tillhör honom och utan honom kan vi inte få frid.

Här finns det ett problem. David frågar i psalmen ”Vem får gå upp till Herrens berg, vem får gå in i hans tempel?” och svarar med att det får bara den som är helt felfri. Då kan ju ingen människa närma sig Gud! Nej, men i psalmens fyra sista verser presenteras en som är felfri, som får gå in i Herrens tempel – ärans konung! Det är Herren själv som går in i templet. Han gör det som en ödmjuk kung och offrar sig själv för att portarna ska öppnas för oss också.[2] Så kan vi, genom att vända oss till konungen och ge honom all vår skuld, gå in i Herrens närhet och där finna frid.

Låt oss uppmuntra varandra att rikta vår längtan utanför oss själva till den som står bakom adventstidens stämning – Herren Sebaot, ärans konung! Vi kan njuta på djupet av Wennerbergs “Gören portarna höga”, därför att i dess ord finns exakt det som behövs i denna adventstid.

Bön: Herre, tack för att jorden och allt den rymmer är ditt! Tack för ärans konung som öppnat en väg för oss till dig. Hjälp oss i advent att se hur du är den som ger oss frid. Mer än så behövs inte denna adventstid. I Jesu namn. Amen.