Resan till Solens land av Marina Andersson-Enhil, Pärlan förlag, 2021, 127 s.

Har du skrivit resedagbok någon gång? Jag brukar tycka att det är lätt hänt att upplevelserna radas på varandra och det är svårt att få ner alla intryck man är med om, särskilt om man reser till en ny plats. Lite så är det att läsa ”Resan till Solens land”. Den är så full av händelser, personer och intryck att jag efter bokens sista blad nästan vill läsa den en gång till för att landa i berättelsen. För det är en fin berättelse.

Ellinor får följa med sin mamma till hennes hemby Enhil i Turkiet. Ellinor bor med sin familj i Sverige, hennes mormor och morfar och andra släktingar bor i Tyskland, men varje sommar återvänder många av dem till Enhil, som ända fram till slutet av 1900-talet var en av de viktigaste kristna byarna i trakten. Ellinors mamma vill visa dottern sin hemby, den nutida och historiska kyrkan och låta henne uppleva solen, maten och livet där.

Vi får följa Ellinors upplevelser genom en objektiv berättare som inte kan se in i personernas tankar och känslor. Däremot är boken rik på dialog som bidrar till att vi får veta hur personerna tänker och känner. Eftersom författaren skriver ner sin egen berättelse – det är hon som rest med sin dotter till Enhil – råkar jag ibland likställa författaren med berättarrösten och då kan jag uppleva texten som förenklad. Pappan verkar till exempel orolig över resan, men ger med sig lite väl lätt. Om jag däremot tänker att den objektiva berättaren återger händelserna ur ett barns perspektiv blir texten starkare.

Berättelsen skildras inte bara i text utan också genom foton, som förstärker realismen. Ibland blir jag lite förvirrad av att kläderna på fotona inte stämmer med kronologin i berättandet. Det dyker upp ganska många personer i berättelsens början, men med tiden blir det tydligare vem var och en är och det är fint att Ellinor får möta många olika generationer i byn.

Författaren har ett tydligt budskap med boken – att Enhils kristna historia och den kristna tron ska få leva vidare och att barn ska få med sig sitt dubbla ursprung. Genom att berätta om dotterns och mammans resa blir det inte bara ett enskilt barn som får ta till sig budskapet, utan också alla vi som läser berättelsen.