Barnpedagogen

Om bibel, barn och pedagogik

Tag: krönika

Var dag

2024-03-20 /

Den här krönikan har tidigare publicerats i Till Liv, april 2018.

Vi hade träffats för att planera en barnledarkonferens inför 2019. Vi brann alla för samma sak – att ge Jesus till barnen! Efter halva dagen samlades vi i kyrksalen för att be. Vi uppmanades att be om den helige Ande i våra liv. Vi var frikyrkliga och svenskkyrkliga, lutheraner och baptister, frälsningssoldater och adventister. Vi kom från EFS, EFK och ELM, från SAU, Equmenia och Pingst Ung, från King’s Kids, Youngsters och Livets Ord. Vi kom från Sveriges alla hörn. Ändå talade vi alla samma språk. Det var stort. Skulle det kanske börja dåna som en stormvind eller skulle eldslågor bli synliga? Vi stod tre och tre och bad för varandra. Då, när Madde bad för mig, hände det. ”Helige Ande, var med Sofia i hennes vardag.” Jag känner inte Madde särskilt väl, hon har aldrig träffat min familj, men hon bad rakt in i mitt liv. En stilla bön i Andens närhet. Tårar rullade nerför mina kinder. Det är så mycket vardag i mitt liv.

Du kanske blir alldeles matt av din egen vardag. Jag blir det av min. All logistik. Alla bilskjutsar. Aktiviteter, läxor och måltider. Möte med friidrottsledare, fika på musikträffen, söndagsskolplanering. Alla samtal med barnen. Alla konflikter. Alla val och råd. Alla val jag gör. Allt jag ber för. ”Åh, Gud, låt barnen växa upp till sanna gudstillbedjare!” Allt jag glömmer att be för. Mjuka, kärleksfulla ord till barn och make. Vassa, elaka ord till samma personer. Behovet av konstant förlåtelse från dem och från vår Herre. Varje dag. Det är så mycket vardag. Det stora i mitt liv just nu är inte att Anden behöver visa sig i en stormvind – det stora är att Anden bor i mig och vill leda mig i varje liten vardagsstorm. Och jag lovar dig att en enda vanlig tisdag kan innehålla så många stormar – där jag kan välja att lyssna till Guds röst och göra kristuslika val, eller gå min egen egoistiska väg och söka bekvämlighet. Vore det inte bättre om det var mindre vardag?

I ett avsnitt av ”Vi på Saltkråkan” berättar Melker Melkersson, fyrbarnsfar, konstnärlig och lite vilse där ute på skärgårdsön, för sina barn att de ska leva sina liv som om varje dag var den enda dag de hade. ”Denna dagen, ett liv”, säger Melker. ”Och då menar du att vi ska stå och diska?”, kommenterar två av sönerna. Sedan utspelar sig en dag framför tittarnas ögon. Inte en felfri dag, inte bara en rolig dag, men en dag full av händelser, relationer och val. ”Denna dagen, ett liv” handlar inte om att suga det bästa ur livet varje dag, utan att leva som att varje dag är viktig. Här och nu vill Anden leda för att forma mig och de mina för både detta livet och för det kommande. Varje dag, i mina misslyckanden och i Guds lyckanden, får jag glädjas över det arv som ”aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som finns bevarat åt oss” (1 Pet. 1:4). Och när natten kommer får jag i nåd komma till Herren och få förlåtelse för de felaktiga val jag gjorde och tacka för att Gud ledde mig till en del goda val. Löftet om frälsning och helig Ande som gåva gäller mig och mina barn och alla dem som är långt borta från Herren. Det vill jag ge vidare till mina barn, till alla jag möter, i min vardag. Var dag.

Ledarträning redan från unga år

2024-03-15 /

Den här krönikan har tidigare publicerats i tidningen Budbäraren, 2018.

“Får jag det?” 11-åringen undrade med förväntan i blicken om jag var seriös med min fråga om hon ville vara hjälpledare på församlingsdagens barnsamlingar. Jag var fullt seriös. Jag fick en hjälpledare med mig som såg allt det lilla, viktiga, som behövs i en grupp med barn. Att kunna sitta med ett otryggt barn i knät, hjälpa till att dela ut rätt material vid pyssel och att leka med de yngsta i lekrummet när de inte orkade mer samling. Hon tyckte att hennes insats var liten. För mig var den stor.

Sedan en medarbetardag för 15 år sedan sitter bibelordet “Vänj den unge vid den väg han ska vandra, så viker han inte av från den när han bir gammal” (Ords 22:6 SFB15) fast i mig med rörelser. Ner på knä, gå på stället, snurra runt, håll i käppen. Oftast har jag tänkt på versen utifrån vikten av att från början dela Bibelns sanning och evangeliet med barnen. Vi ska vänja dem vid att gå på vägen som är Jesus själv. Och det är rätt och riktigt. Jag tror dock att det finns ännu mer visdom att hämta i ordspråket. Lärjungaskapets väg innebär att växa i alla de gåvor som Gud gett oss till gemenskapens uppbyggelse. Och i gemenskapen tror jag att vi alla någon gång ställs inför att leda.

Varför lär vi våra barn att cykla och simma redan i unga år? Därför att det är så mycket svårare att lära sig det som vuxen. På samma sätt tror jag att ledarskap är lättare att vänja sig vid och lära sig redan som ung, jämfört med att börja som vuxen.

På mitt CV finns många saker som hjälpt mig att utvecklas som ledare. I fallande ordning står anställningar, utbildningar och till sist övrigt. Egentligen undrar jag om inte övrigt borde stå först.

Att jag som tonåring fick förtroendet att vara ledare för miniorerna i min församling. Att jag fick vara med som hjälpledare på ett läger för »Juniorerna«. Att jag fick sitta i ledningsgruppen för vår ungdomsgrupp. Redan där fick jag ledarträning. Vilka uppgifter hade jag klarat i dag, om inte någon redan för 25 år sedan gav mig förtroende, lät mig misslyckas, lyckas och växa som ledare och lärjunge?

I våra kristna gemenskaper behöver barn och unga få undervisning i Guds ord samtidigt som de får lära sig att ta ansvar. Vi behöver visa dem förtroende och ge dem uppgifter. Vi behöver förmedla deras identitet i Kristus – som de fått av nåd – och samtidigt visa på glädjen i att tjäna vår Herre och varandra. Alla kommer vi någon gång att leda någon. Så det är bäst att vänja sig i tid.

© 2024 Barnpedagogen

Tema av Anders Noren — Upp ↑