Munken & Kulan Änglabyran av Åke Samuelsson, illustrationer av Simon Jannerland, Hylleruds förlag, 2024, 171 s.
Yngste sonen jublade när han såg att det låg en ny Munken & Kulan-bok på vårt köksbord. Berättelserna om de två tioåriga pojkarna har funnits med i många år i vårt hem. Antingen har vi lyssnat på dem eller så har vi läst böckerna. Böckerna görs sig nog allra bäst om man också hört Åke Samuelssons fantastiska berättarröst och berättarteknik. Berättelserna bjuder på många goda skratt och bibliska sanningar i vardagens tillfälligheter.
Julkalendern ”Änglabyrån” som tidigare bara funnits som ljudversion har lagom till advent getts ut av Hylleruds förlag. Medan de andra böckerna innehåller fyra-fem längre episoder som är fristående från varandra, har Änglabyåran 24 kapitel, ett för varje dag i december fram till och med julafton, och det finns en röd tråd genom hela boken, även om flera händelser också är fristående från varandra.
Boken passar för barn i lågstadieåldern och uppåt. De som är uppvuxna i kyrkan kan känna igen sig i och skratta åt Kulans lite uttråkade förhållningssätt till söndagsskolan och kyrkan, medan de som inte har en familj som är kristen kan känna igen sig i Munkens alla funderingar och hans längtan efter att mamma och pappa också ska följa med till kyrkan.
Boken har svartvita illustrationer på ungefär vart tredje uppslag. Bilderna lättar upp berättelsen, men tillför inget nytt. Precis som med tidigare böcker om Munken & Kulan finns det brister i korrekturläsning och sättning. Talstreck görs på fel sätt, stilen på styckeindelning är obekväm och det finns ganska många slarvfel. Jag längtar verkligen efter att nivån på detta ska höjas på kristen barnlitteratur överlag. Med en ganska liten extra insats kan böcker bli mycket mer läsvänliga och korrekta, så att innehållet inte skyms utan får komma fram så bra som möjligt.
I ”Änglabyrån” förklarar Åke Samuelsson på ett underfundigt sätt bibliska sanningar genom Munken & Kulans förehavanden. Ibland är deras påhitt bra, ibland mindre bra, men de kan alltid lära sig något av det som händer. I början av boken tycker jag inte riktigt att den vanliga humorn och stringensen i berättande kommer fram, men sådär efter 13 december växer berättandet mer och mer. Berättelsen om Jesus födelse tas upp och tillsammans med det bibelsammanhang som talar om varför Jesus måste komma. När Munken i sista kapitlet inser vad det betyder att Jesus kom med ”nåd och sanning”, inte bara det ena, ryser jag av evangeliet storhet. Det här är verkligen en bok jag rekommenderar i advent!
Denna betraktelse har tidigare publicerats i Till Liv november 2022.
Under den mörkaste tiden på året tänder vi ljus. Det påminner om hur Jesus som är världens ljus skingrar vårt andliga mörker.
Det är lördag kväll. Huset är äntligen någorlunda städat och jag ska få pryda hemmet med stjärnor och ljusstakar. Till mitt stora förtret är ett par lampor i de sjuarmade ljusstakarna trasiga, men efter mycket testande och letande efter lampor får jag till slut igång alla. På köksbordet ligger stearinljus, vitlav och röda flugsvampar till adventsljusstaken. Jag ska bara fixa lite till, sedan är det dags att sova.
Söndag morgon när jag äter min frukost vid det första adventsljusets sken, funderar jag på vad alla dessa ljus egentligen kommer ifrån och vad de betyder. Att tända ett ljus i veckan fyra veckor innan jul bygger upp en förväntan. På vad? Advent är en förberedelsetid. Idag kanske vi mest tänker på förberedelse av bak, julklappar, släktkalas och ledigheter. Allt det är gott, men i adventsljusen som brinner steg för steg finns en längtan efter något mer.
Ljusstaken på bordet För drygt 150 år sedan kom en tysk tradition till Sverige – att man i advent skulle ha en gran med 28 ljus. Fyra söndagar tände man sju ljus, ett för varje dag i veckan, och läste olika verser ur Bibeln. Detta förenklades sedan till en ljusstake med fyra ljus. De fyra ljusen visar på att vi väntar på någon. Har du tänkt på hur många böcker och filmer det är som handlar om kampen mellan ont och gott och hur en gestalt kommer och räddar världen och mänskligheten så att en ny och god tillvaro kan få råda? Tänk om det inte bara är på film, utan på riktigt? Advent betyder ankomst. Jesus kommer med sitt goda rike. Varje ljus vi tänder kan få påminna oss om att vi kan få möta och lära känna honom. Ett bra sätt att göra det är att läsa Bibeln, till exempel Markusevangeliet.
När de 28 ljusen i adventsgranarna reducerades till fyra kan man säga att de sju som stod för veckans dagar flyttades till våra fönster och elektrifierades. De elektriska ljusstakarna har en lite trasslig historia och betydelse. Det är en blandning av veckodagar, den sjuarmade ljusstaken i templet på Gamla testamentets tid och julgransbelysningar som överbelastade elnätet i Göteborg på 1930-talet. Ibland har dessa ljusstakar kallats för ”julottestakar” utifrån traditionen att man tände ljus i gårdarna för att lysa upp vägen för dem som skulle till kyrkan på julotta. Elljusstakarna i våra fönster kan få påminna oss om att vi kan få möta Jesus tillsammans med andra människor. Guds rike finns redan här och nu. Ett bra sätt är att gå på en gudstjänst, till exempel julottan.
Stjärnan i fönstret Julstjärnorna som hänger i våra fönster har sitt ursprung i den tyska staden Herrnhut. Elever på en kristen skola fick vika pappersstjärnor med plats för en lampa i och dessa fick pryda skolan. Herrnhutstjärnan var klotformat med många strålar, men senare har en plattare stjärna med sju uddar blivit mer vanlig. Stjärnan påminner om den stjärna de vise männen såg. De förstod att en kung hade fötts. De följde stjärnan och hittade Jesus. De förstod att han är kung och den som kan besvara vår djupaste längtan. Jesus bjuder in oss till Guds rike genom att födas som ett litet barn. Han växte upp, tog all vår ondska och trasighet på sig och dog för att vi skulle få liv. Han blev levande igen och är för evigt kung och lyser som en stjärna för oss. Adventsstjärnan påminner oss om att alla är välkomna till Jesus, oavsett vem man är. Du kan få be om hjälp att få lära känna honom, han hör!
De vise männen reste troligen länge, kanske mer än ett år, innan de kom fram till Jesus, men de gav inte upp sitt sökande. Det kan få påminna dig och mig om att inte ge upp utan våga tro att det finns svar på vår förväntan. Vi ser inte alltid målet direkt , men vi kan följa de spår som finns och ta reda på mer om Jesus. Så får våra hem prydas av ljusstakar och stjärnor i advent och stärka hoppet om att det finns svar hos den som kommer med Guds rike.
Advent Junior av Karen Collum och Nathan Brown, illustrationer av Shane Winfield, översättning av Birgitta Kip, Skandinaviska Bokförlaget, 2022, 100 s.
Adventistsamfundet har en fin tradition av att varje år göra en adventskalender för barn och familjer. Ibland har det varit filmer, ibland böcker och varje år finns en digital kalender på kalenderiadvent.se. I år består kalendern av boken ”Advent Junior” som är uppbyggd som en andaktsbok där man i familjen läser en andakt varje dag under hela december. Ja, verkligen hela december ändå fram till nyårsafton. Jag uppskattar detta och att läsaren får stanna kvar i julen och betydelsen av att Gud blev människan även i mellandagarna.
Varje avsnitt börjar med en fråga som familjen kan diskutera och som leder in till dagens tema. Sedan följer en till två verser ur Bibeln och en text om dessa verser som man läser högt tillsammans. Temat i varje avsnittet följer inte kronologin i evangeliernas texter om Jesu födelse, utan tar upp nyckelbegrepp som Goda nyheter, Var inte rädd, Förundran och Främlingar. Efter texten kommer en fråga man kan fundera på tillsammans och sedan en uppgift man kan göra. Ibland hänvisas man till hemsidan kalenderiadvent.se och vad som gömmer sig bakom luckan där. I skrivande stund är inte luckorna öppna, så jag kan inte uttala mig om dem, men uppgifterna i boken är enkla och skapar julkänsla.
Andakterna är väl genomarbetade och teologiskt sunda. Vissa andakter överlappar varandra, men i varje finns ett fokus på ett visst begrepp eller område och jag tycker att boken ger en god helhet av inkarnationen och evangeliet. Andakterna tar inte så lång tid att genomföra och passar utmärkt vid frukost eller middag. Även om boken kanske främst riktar sig mot familjer med barn i 7-12-årsåldern tycker jag att både yngre och äldre barn kan få ut mycket av den, särskilt tillsammans med syskon och föräldrar. Den sista uppgiften behöver man inte göra samtidigt som man har andakten.
Boken har en stor styrka i de sista andakterna. Efter juldagens glädje över Jesus födelse kommer andakter om Jesus undervisning, korset, uppståndelsen, väntan och hopp. Att Gud blev människa för att ge sitt liv för oss är tydligt och den tid vi nu lever i som lärjungar förklaras väl.
Jag vill uppmuntra er att ta tid i december till att undersöka allt som hände kring Jesus födelse och varför. Varför inte göra det med ”Advent Junior”?
Fram med glittriga papperskalendrar med luckor, chokladkalendrar, broderade paketkalendrar och radio- och TV-kalendrar! Jag omger mig gärna med alla varianter av kalendrar, men vill här slå ett extra slag för bokkalendern: att läsa en bok med ett kapitel för varje dag från 1 december till julafton. Jag minns hur mysigt det var när min lågstadiefröken läste ”Marias lilla åsna” av Gunhild Sehlin i skenet av levande ljus på alla skolbänkar. Det låg både en spänning och ett lugn över rutinen att läsa ett kapitel varje dag.
De senaste åren har Pärlan förlag gett ut inte mindre än fyra olika böcker med kalenderstruktur. Jag har läst dem och delar här mina tankar om “När pottisarna råkade stjäla julen” av Anna Andersson, “Julen vi aldrig glömde” av Kristina Wikström samt “Tre vise män, en tant och jag” och “Vi gav oss av mitt i natten” av Ulf Fredeväg och Nicolina Holmgren.
När pottisarna råkade stjäla julen av Anna Andersson, 2017, 140 s
Anna Andersson har gett ut flera böcker som utspelar sig i Sagans värld. De är vackert skrivna och skildrar olika folks liv med kungen och hans prins som centrum. I ”När pottisarna råkade stjäla julen” får vi lära känna pottisarna, som bor långt ner under marken. De ser ut ungefär som potatisar och en dag råkar småbonden Arvid gräva upp en hel liten pottisfamilj när han ska ta upp potatis. Julen närmar sig och gömda i Arvids och hans fru Lisens hus får pottisfamiljen börja uppleva julen med glitter och pynt, mat och godis, barnbarn och julklappar, glada sånger och dans runt granen. En stjärna, en svart tjock bok och lugna sånger finns det visst också, men dem tänker pottisarna inte så mycket på.
Ett av pottisbarnen frågar sin mamma varför de inte brukar fira jul. Mamma svarar: ”Jag visste inte att julen fanns. Men nu när vi vet det så ska vi förstås fira jul så mycket vi orkar.” Och det är precis vad familjen gör. De tar med sig pynt och mat från Arvid och Lisen återvänder till de andra pottisarna under marken. Sedan firar de jul om och om igen under lång tid med tjo och tjim. Men långt bak i minnet finns en stjärna, en sång om tusen juleljus och någon som ska komma med frid.
Boken passar för 6-9-åringar och de fyra-sex sidor långa kapitlen är precis lagom för en högläsningsstund varje dag. Språket är vackert och gestaltningen väldigt bra. De svartvita ilustrationerna som Anna Andersson själv gjort uttrycker pottisarnas känslor och lyfter fram julstämningen. Som komplement till boken finns en målarbok för den som vill ha mer glädje av illustrationerna.
Genom att låta pottisarna fundera över varför man firar jul tar författaren på ett väl avvägt sätt upp de stora frågorna om meningsfullhet, frid och försoning, död och liv. Jag tycker berättelsen lyckas väl med att visa att allt kan finnas med i julfirandet, men om evangeliet om barnet i krubban inte finns med blir det andra ihåligt.
Julen vi aldrig glömde av Kristina Wikström, Pärlan förlag, 2016, 224 s
I ”Julen vi aldrig glömde” får läsaren lära känna några familjer i den lilla trevliga staden Storängsbyn. Snön faller den första söndagen i advent och kyrka och hem fylls under månaden som kommer av julstämning, men också av äventyrliga och farliga strapatser. Varje kapitel bär en egen liten historia, men det finns också en röd tråd genom hela boken. Den tycker jag dock är svår att få grepp om till en början och det är först i kapitel 10 när den fattige pojken Edvards fickkniv kommer bort som berättelsen tar fart.
Telefon som bara vuxna får använda, skola på lördagar, hästskjutsar och luftdriven kyrkorgel är tidsmarkörer som för tankarna till tidigt 1900-tal. Den välbärgade och generösa familjen Rosenkvist i kontrast till den fattiga änkan Skogsäter med sonen Edvard påminner om Astrid Lindgrens Madicken, och barnens gemensamma promenad till skolan och upplevelser i och utanför skolan alluderar till bullerbybarnens vardag.
Läsare i 9-12-årsåldern kan känna igen sig i de olika barnens bekymmer och glädjeämnen; hur det är att sakna sin bästa vän, att tappa bort en värdefull ägodel, att äntligen få göra något man längtat efter, att känna den första pirrande känslan av förälskelse, att livet inte är rättvis för alla, att göra fel och be om förlåtelse och mycket mer. Varje kapitel är sju-åtta sidor långt med enstaka illustrationer av författaren själv. Boken omslag tycker jag mycket om, men i övrigt tillför illustrationerna inte så mycket.
Även om boken har en bra grundberättelse och bitvis blir väldigt spännande tycker jag att den hade mått bra av en mer genomarbetat gestaltning. Nu blir det långa beskrivningar av händelser som jag läser istället för att uppleva tillsammans med barnen i boken. Det finns med för många personer i berättelsen och helheten hade blivit bättre om några av bifigurerna strukits.
Tre vise män, en tant och jag av Ulf Fredeväg, illustrerad av Nicolina Holmgren, Pärlan förlag, 2018, 112 s
Ulf Fredevägs första bok berättar ur en pojkes perspektiv hur det gick till när de vise männen såg en ny stjärna och började följa den hela vägen till Betlehem. Pojken Yaqub är son till en av de vise männen och får tillsammans med sin hund följa med de vise på resan. En tant, gift med en annan av de vise männen, och en vägvisare följer också med. Det blir en strapatsrik resa där sällskapet flera gånger hotas av att inte nå ända fram med sina gåvor till barnet, som ska vara både kung, Gud och människa.
Boken passar för 6-9-åringar. Varje kapitel består av två uppslag och har färgillustrationer av Nicolina Holmgren. Jag tycker om illustrationerna som lyfter karaktärernas personligheter och hjälper läsaren att se miljöerna framför sig. De flesta kapitel slutar med en dikt, oftast med de avslutande orden ”Så vi reser dit – vårt uppdrag. Tre vise män, tant Ana och jag.” Dessa poem ger en härlig rytm åt berättelsen.
Boken börjar med att pojken Yaqub återberättar allt som hänt för sin övriga familj när sällskapet kommit tillbaka från Betlehem. Det är så mycket att berätta så han gör det bit för bit varje dag. På så sätt blir kalenderstrukturen naturlig. Ju närmare jul läsaren kommer desto närmare kommer de vise männen Betlehem.
Författaren håller tidsperspektivet öppet, så att läsaren förstår att de vise männen inte kom till Betlehem just när Jesus fötts, utan en tid senare. Jag uppskattar både detta och att geografin – som varifrån de vise männen kommer – inte är så exakt, samtidigt som det framkommer att det sedan länge bott judar österut och att de vise männen har en del kunskap om Bibelns Gud.
Jag kan ibland tycka att berättelsen blir något rörig. Det har att göra med både gestaltningen och att det är lite många personer och namn stundtals. Det finns också ett didaktiskt tilltal i berättelsen som jag inte tycker tillför något. Sammantaget är det dock ett härligt äventyr som jag kan rekommendera!
Vi gav oss av mitt i natten av Ulf Fredeväg, illustrerad av Nicolina Holmgren, Pärlan förlag, 2020, 109 s
”Vi gav oss av mitt i natten” har samma struktur, illustratör och berättarstil som ”Tre vise män, tant Ana och jag” och passar även den för 6-9-åringar. Den andra boken börjar där den första slutade, med att de vise männen tar en annan väg hem för att inte träffa Herodes och med att Josef i en dröm blir tillsagd av en ängel att han, Maria och barnet måste fly till Egypten för att Herodes inte ska döda barnet.
När ”Vi gav oss av mitt i natten” börjar har Jesus blivit 12 år och har just varit i Jerusalem och firat påsk. Familjen stannar sedan kvar i Betlehem några dagar. Där ber Jesus att Maria och Josef ska berätta om hur det var i Egypten, eftersom han själv inte minns det. I sällskap av vänner från när Jesus föddes börjar Josef och Maria berätta om de ofta skrämmande äventyren det var med om på flykt. Berättelsen ger en stark skildring av att Jesus också varit flykting. Jag får en tankeställare av att tiden i Egypten inte bara framställs som fridfulla, utan också farliga år.
Båda Fredevägs böcker målar upp detaljer om en resa som Bibeln inte berättar något om. Det är ett spännande grepp som i grunden tilltalar mig, men jag har svårare för själva konceptet i ”Vi gav oss av mitt i natten”. Dels visas familjens resväg i Egypten med hjälp av en karta på bokens insida och det skapar en känsla av fakta kring berättelsen som inte finns, dels tycker jag att Jesus karaktär som barn inte är helt enkel hur man ska gestalta och vilka friheter man kan ta sig.
Första uppslaget i varje kapitel har en och samma illustration som påminner om väggmålningar i Egypten. Figurerna i bilden byter dock plats i varje kapitel så att de lyfter fram vad som händer i resan i just det kapitlet. Det gillar jag. Övriga illustrationer blir inte lika tilltalande för mig som i den första boken.
”Vi gav oss av mitt i natten” har inte ett lika regelbundet inslag av dikter som den första boken och jag kan sakna den ram som dikterna gav. Även den här boken har svagheter i gestaltning, didaktiskt tilltala och antalet personer. Kanske behöver jag läsa den en gång till för att riktigt ta till mig helheten.
Välj en bok och läs!
Alla fyra böckerna är läsvärda. ”Julen vi aldrig glömde” ska jag tipsa min elvaåring om att läsa på egen hand i år. ”När pottisarna råkade stjäla julen” är helt klart min favorit. Det är ett par år sedan vi läste den högt här hemma, så jag tror att jag och sjuåringen ska mysa med den i december! Vilken bok väljer du?
Kommentarer