Juläventyret av Linalie Newman, Bibelsällskapet och Bibeläventyret, 2024 (2:a upplagan), 53 s.
Det finns många olika varianter på adventskalendrar där kartongaffischen med 24 luckor från 1 december till julafton kompletteras med något … radiokalender, TV-kalender, chokladkalender eller missionskalender. Jag som älskar böcker lutar åt att bokkalender ändå är den bästa varianten.
Bibeläventyret och Bibelsällskapet har kommit ut med en andra upplaga av boken ”Juläventyret” med text av Linalie Newman och omslag av Anders Parsmo. Boken kom ut första gången 2006 och riktar sig till barn mellan 6-10 år. Genom 24 avsnitt med ett textuppslag per avsnitt får läsarna följa evangelisterna Matteus och Lukas berättelser om hur Gud blev människa, från ängeln Gabriels besök hos Maria nio månader innan Jesus föds, till en gråhårig Maria som tänker tillbaka på allt som hänt. Sista avsnittet förflyttar läsarna till vår tids julfirande. Till boken hör en kalender med luckor där bilden föreställer en scen från Betlehem. På baksidan finns en bild från ett nutida julfirande där alla människor saknar huvuden. Dessa finns som klistermärken på ett annat ark och du får själv skapa liv i bilden genom att sätta dit klistermärkena.
Författaren har fritt broderat ut de bibelavsnitt som talar om händelserna kring Jesus födelse. Hon ger liv åt känslor, lyfter in fakta om livet under romarriket och tydliggör det längre tidsperspektivet som vi ofta missar när vi tränger in herdar och vise män i samma julspel eller krubba. När Herodes i jakten på Jesus befaller att alla pojkar under två år ska dödas i Betlehem visar det på att det kan ha gått upp till två år sedan de vise männen började söka efter den nyfödde kungen (Matt 2:16). Här gör Linalie Karlsson en intressant lösning – hon tänker att vise männen kom till Betlehem när Jesus var drygt en månad gammal, att de sedan reste hem medan Maria och Josef bodde kvar i Betlehem en tid innan Josef drömde att de behövde fly till Egypten. Jag tycker att det är mer naturligt att tänka att det tog längre tid för vise männen att komma till Betlehem, och att vise männens hemresa och Josefs dröm låg nära varandra i tiden, men i någon mån blir det spekulationer.
Jag uppskattar det skönlitterära berättandet och jag tycker att författaren för det mesta är trogen de bibliska texterna. Det jag har svårast för är att personer i boken namnges som inte namnges i Bibeln. I ”Juläventyret” namnges ett äldre par i Betlehem, herdarna och vise männen. Detta blir pedagogiskt olyckligt för läsaren. Hur ska man veta vilka av de namngivna personerna i boken som faktiskt namnges i Bibeln, vilka som nämns i Bibeln, men inte vid namn och till slut vilka personer som inte alls finns i Bibeln?
En anakronism som finns är att årstiderna beskrivs utifrån att det ska stämma med att vi firar Jesus födelse på vinter i december. Det är inte troligt att det faktiskt var på vintern som Jesus föddes. Att herdarna är ute och vaktar sina får om natten tyder på att det finns grönt bete, vilket i sin tur tyder på att Jesus föddes på våren.
Jesus omnämns som den efterlängtade kungen, befriaren och frälsaren för alla folk genom änglarnas och Symeons ord och genom citat ur Mika, men på slutet av boken när Maria tänker tillbaka på hela Jesus liv, och hans död och uppståndelse, blir det otydligt vad som var Jesus uppdrag. Maria tänker att allt blev annorlunda på ett bra sätt, men här hade jag önskat en tydligare koppling till att Jesus just genom sin död och uppståndelse var kungen och räddaren.
I bokens sista avsnitt hamnar vi mitt i julfirande hos en flicka i nutid. Hon får berätta om den första julen för en kompis som nyligen kommit som flykting till Sverige. Det blir en fin avrundning in i vårt eget julfirande.
Jag rekommenderar ”Juläventyret” till alla som vill ha en kalender i december – den passar att högläsa i skolklasser, i hem och i kyrkan. För vem vill inte öppna en lucka varje dag ända fram till julafton?
Fram med glittriga papperskalendrar med luckor, chokladkalendrar, broderade paketkalendrar och radio- och TV-kalendrar! Jag omger mig gärna med alla varianter av kalendrar, men vill här slå ett extra slag för bokkalendern: att läsa en bok med ett kapitel för varje dag från 1 december till julafton. Jag minns hur mysigt det var när min lågstadiefröken läste ”Marias lilla åsna” av Gunhild Sehlin i skenet av levande ljus på alla skolbänkar. Det låg både en spänning och ett lugn över rutinen att läsa ett kapitel varje dag.
De senaste åren har Pärlan förlag gett ut inte mindre än fyra olika böcker med kalenderstruktur. Jag har läst dem och delar här mina tankar om “När pottisarna råkade stjäla julen” av Anna Andersson, “Julen vi aldrig glömde” av Kristina Wikström samt “Tre vise män, en tant och jag” och “Vi gav oss av mitt i natten” av Ulf Fredeväg och Nicolina Holmgren.
När pottisarna råkade stjäla julen av Anna Andersson, 2017, 140 s
Anna Andersson har gett ut flera böcker som utspelar sig i Sagans värld. De är vackert skrivna och skildrar olika folks liv med kungen och hans prins som centrum. I ”När pottisarna råkade stjäla julen” får vi lära känna pottisarna, som bor långt ner under marken. De ser ut ungefär som potatisar och en dag råkar småbonden Arvid gräva upp en hel liten pottisfamilj när han ska ta upp potatis. Julen närmar sig och gömda i Arvids och hans fru Lisens hus får pottisfamiljen börja uppleva julen med glitter och pynt, mat och godis, barnbarn och julklappar, glada sånger och dans runt granen. En stjärna, en svart tjock bok och lugna sånger finns det visst också, men dem tänker pottisarna inte så mycket på.
Ett av pottisbarnen frågar sin mamma varför de inte brukar fira jul. Mamma svarar: ”Jag visste inte att julen fanns. Men nu när vi vet det så ska vi förstås fira jul så mycket vi orkar.” Och det är precis vad familjen gör. De tar med sig pynt och mat från Arvid och Lisen återvänder till de andra pottisarna under marken. Sedan firar de jul om och om igen under lång tid med tjo och tjim. Men långt bak i minnet finns en stjärna, en sång om tusen juleljus och någon som ska komma med frid.
Boken passar för 6-9-åringar och de fyra-sex sidor långa kapitlen är precis lagom för en högläsningsstund varje dag. Språket är vackert och gestaltningen väldigt bra. De svartvita ilustrationerna som Anna Andersson själv gjort uttrycker pottisarnas känslor och lyfter fram julstämningen. Som komplement till boken finns en målarbok för den som vill ha mer glädje av illustrationerna.
Genom att låta pottisarna fundera över varför man firar jul tar författaren på ett väl avvägt sätt upp de stora frågorna om meningsfullhet, frid och försoning, död och liv. Jag tycker berättelsen lyckas väl med att visa att allt kan finnas med i julfirandet, men om evangeliet om barnet i krubban inte finns med blir det andra ihåligt.
Julen vi aldrig glömde av Kristina Wikström, Pärlan förlag, 2016, 224 s
I ”Julen vi aldrig glömde” får läsaren lära känna några familjer i den lilla trevliga staden Storängsbyn. Snön faller den första söndagen i advent och kyrka och hem fylls under månaden som kommer av julstämning, men också av äventyrliga och farliga strapatser. Varje kapitel bär en egen liten historia, men det finns också en röd tråd genom hela boken. Den tycker jag dock är svår att få grepp om till en början och det är först i kapitel 10 när den fattige pojken Edvards fickkniv kommer bort som berättelsen tar fart.
Telefon som bara vuxna får använda, skola på lördagar, hästskjutsar och luftdriven kyrkorgel är tidsmarkörer som för tankarna till tidigt 1900-tal. Den välbärgade och generösa familjen Rosenkvist i kontrast till den fattiga änkan Skogsäter med sonen Edvard påminner om Astrid Lindgrens Madicken, och barnens gemensamma promenad till skolan och upplevelser i och utanför skolan alluderar till bullerbybarnens vardag.
Läsare i 9-12-årsåldern kan känna igen sig i de olika barnens bekymmer och glädjeämnen; hur det är att sakna sin bästa vän, att tappa bort en värdefull ägodel, att äntligen få göra något man längtat efter, att känna den första pirrande känslan av förälskelse, att livet inte är rättvis för alla, att göra fel och be om förlåtelse och mycket mer. Varje kapitel är sju-åtta sidor långt med enstaka illustrationer av författaren själv. Boken omslag tycker jag mycket om, men i övrigt tillför illustrationerna inte så mycket.
Även om boken har en bra grundberättelse och bitvis blir väldigt spännande tycker jag att den hade mått bra av en mer genomarbetat gestaltning. Nu blir det långa beskrivningar av händelser som jag läser istället för att uppleva tillsammans med barnen i boken. Det finns med för många personer i berättelsen och helheten hade blivit bättre om några av bifigurerna strukits.
Tre vise män, en tant och jag av Ulf Fredeväg, illustrerad av Nicolina Holmgren, Pärlan förlag, 2018, 112 s
Ulf Fredevägs första bok berättar ur en pojkes perspektiv hur det gick till när de vise männen såg en ny stjärna och började följa den hela vägen till Betlehem. Pojken Yaqub är son till en av de vise männen och får tillsammans med sin hund följa med de vise på resan. En tant, gift med en annan av de vise männen, och en vägvisare följer också med. Det blir en strapatsrik resa där sällskapet flera gånger hotas av att inte nå ända fram med sina gåvor till barnet, som ska vara både kung, Gud och människa.
Boken passar för 6-9-åringar. Varje kapitel består av två uppslag och har färgillustrationer av Nicolina Holmgren. Jag tycker om illustrationerna som lyfter karaktärernas personligheter och hjälper läsaren att se miljöerna framför sig. De flesta kapitel slutar med en dikt, oftast med de avslutande orden ”Så vi reser dit – vårt uppdrag. Tre vise män, tant Ana och jag.” Dessa poem ger en härlig rytm åt berättelsen.
Boken börjar med att pojken Yaqub återberättar allt som hänt för sin övriga familj när sällskapet kommit tillbaka från Betlehem. Det är så mycket att berätta så han gör det bit för bit varje dag. På så sätt blir kalenderstrukturen naturlig. Ju närmare jul läsaren kommer desto närmare kommer de vise männen Betlehem.
Författaren håller tidsperspektivet öppet, så att läsaren förstår att de vise männen inte kom till Betlehem just när Jesus fötts, utan en tid senare. Jag uppskattar både detta och att geografin – som varifrån de vise männen kommer – inte är så exakt, samtidigt som det framkommer att det sedan länge bott judar österut och att de vise männen har en del kunskap om Bibelns Gud.
Jag kan ibland tycka att berättelsen blir något rörig. Det har att göra med både gestaltningen och att det är lite många personer och namn stundtals. Det finns också ett didaktiskt tilltal i berättelsen som jag inte tycker tillför något. Sammantaget är det dock ett härligt äventyr som jag kan rekommendera!
Vi gav oss av mitt i natten av Ulf Fredeväg, illustrerad av Nicolina Holmgren, Pärlan förlag, 2020, 109 s
”Vi gav oss av mitt i natten” har samma struktur, illustratör och berättarstil som ”Tre vise män, tant Ana och jag” och passar även den för 6-9-åringar. Den andra boken börjar där den första slutade, med att de vise männen tar en annan väg hem för att inte träffa Herodes och med att Josef i en dröm blir tillsagd av en ängel att han, Maria och barnet måste fly till Egypten för att Herodes inte ska döda barnet.
När ”Vi gav oss av mitt i natten” börjar har Jesus blivit 12 år och har just varit i Jerusalem och firat påsk. Familjen stannar sedan kvar i Betlehem några dagar. Där ber Jesus att Maria och Josef ska berätta om hur det var i Egypten, eftersom han själv inte minns det. I sällskap av vänner från när Jesus föddes börjar Josef och Maria berätta om de ofta skrämmande äventyren det var med om på flykt. Berättelsen ger en stark skildring av att Jesus också varit flykting. Jag får en tankeställare av att tiden i Egypten inte bara framställs som fridfulla, utan också farliga år.
Båda Fredevägs böcker målar upp detaljer om en resa som Bibeln inte berättar något om. Det är ett spännande grepp som i grunden tilltalar mig, men jag har svårare för själva konceptet i ”Vi gav oss av mitt i natten”. Dels visas familjens resväg i Egypten med hjälp av en karta på bokens insida och det skapar en känsla av fakta kring berättelsen som inte finns, dels tycker jag att Jesus karaktär som barn inte är helt enkel hur man ska gestalta och vilka friheter man kan ta sig.
Första uppslaget i varje kapitel har en och samma illustration som påminner om väggmålningar i Egypten. Figurerna i bilden byter dock plats i varje kapitel så att de lyfter fram vad som händer i resan i just det kapitlet. Det gillar jag. Övriga illustrationer blir inte lika tilltalande för mig som i den första boken.
”Vi gav oss av mitt i natten” har inte ett lika regelbundet inslag av dikter som den första boken och jag kan sakna den ram som dikterna gav. Även den här boken har svagheter i gestaltning, didaktiskt tilltala och antalet personer. Kanske behöver jag läsa den en gång till för att riktigt ta till mig helheten.
Välj en bok och läs!
Alla fyra böckerna är läsvärda. ”Julen vi aldrig glömde” ska jag tipsa min elvaåring om att läsa på egen hand i år. ”När pottisarna råkade stjäla julen” är helt klart min favorit. Det är ett par år sedan vi läste den högt här hemma, så jag tror att jag och sjuåringen ska mysa med den i december! Vilken bok väljer du?
Kommentarer