Min första pekbibel av Tony Larsdal & Emilio Ghazal, illustrerad av Anna Andersson, XP Media 2024, 23 s.
Min
första pekbibel – målarbok av Tony Larsdal & Emilio Ghazal,
illustrerad av Anna Andersson, XP Media 2024, 23 s.
Hinneh:
Hebreisk pekbibel av Tony Larsdal, illustrerad av Anna Andersson, XP
Media 2024, 23 s.
Min
första grekbibel av av Tony Larsdal, illustrerad av Anna Andersson,
XP Media 2024, 23 s.
Det har kommit ut en ny pekbibel! När min äldste son var liten fick vi ”Pekbibeln” av Lars Steiner (Rabén & Sjögren, 2006) och jag gillade hur den berättade Bibelns röda tråd med 20 bilder och ord. Den har länge varit slut på förlaget, så det är en stor glädje att XP Media nu gett ut ”Min första pekbibel”. Den består också av 20 bilder och ord, men ändå har de olika pekbiblarna olika för- och nackdelar.
Tony
Larsdal vill i ”Min första pekbibel” dels ge det lilla barnet
ett ord och en bild på varje sida, som brukligt är i pekböcker.
Dels vill han ge föräldrarna lite mer kring vad varje sida handlar
om. Därför finns det en eller två förklarande meningar på varje
sida. Medan Steiners pekbibel slutade med en triumferande Jesus på
korset, utan att säga något om vad det betyder för mig, så har
”Min första pekbibel” med uppståndelsen, himmelsfärden och
sedan att Jesus är kung och vill vara det i våra liv också. Han
vill bo i vårt hjärta och vi får vara i hans famn för evigt. På
så vis tilltalar ”Min första pekbibel” läsaren tydligt och på
ett evangeliserande sätt. De förklarande meningarna på varje sida
hjälper också föräldrar som inte känner till Bibelns budskap så
mycket att förstå mer när de läser för sitt barn. Det är bra,
men ändå undrar jag om jag inte föredragit att pekbibeln hade
varit utan de förklarande meningarna. Det hade väckt mer tankar hos
både barn och föräldrar kring vad ord och bild tillsammans
berättar. Det finns bibelreferenser i mycket liten text på varje
sida. Dem skulle jag inte vilja vara utan. De hjälper den nyfikne
att leta upp vad det verkligen står i Bibeln.
Anna Anderssons illustrationer är mjuka och färgrika. Särskilt barnen blir väldigt levande. De barn som finns med är dessutom något anakronistiska och kanske mer lika barn idag än på Bibelns tid. Det stärker bokens tilltal till den nutida läsaren. Illustrationerna rymmer också humor och de mörkaste bilderna, syndafloden och korsfästelsen, balanseras upp av de löftesrika bilderna om förbundet med Noa och Jesus uppståndelse.
Det finns några ord- och bildval som jag tycker är olyckliga i boken. Under många hundra år har vi haft med oss bilden av att frukten på kunskapens träd om gott och ont var ett äpple. Det står dock bara frukt i Första Moseboken. I ett samtal med författaren Tony Larsdal fick jag lära mig att ”malum” som användes om trädet i de första latinska bibelöversättningarna kan betyda både ”ont” och ”äpple” (men med olika uttal). Det var intressant att få en vidgad förståelse av varför äpplet blivit det vanliga fruktvalet, men jag hade föredragit ordet ”frukt” och någon annan frukt på bilden.
Det blir också lite missvisande att skriva om Jesus födelse ”Det blev jul”. Julen fanns inte som en högtid på Bibelns tid. Däremot går det bra när det står ”Det blev påsk” om korsfästelsen, för det var ju den högtid judarna firade då.
Det är alltid en svårighet vilket urval av bibelberättelser man ska ta med i en barnbibel. I ”Min första barnbibel” är endast urhistorien, 1 Mos 1-11, med från Gamla testamentet och sedan börjar Nya testamentet. Det är lite synd, samtidigt sätter urhistorien hela scenen för varför Jesus måste komma, så jag kan förstå urvalet. ”Min första pekbibel” har med skapelse, syndafall, upprättelse och det nya livet med Jesus, och det är bra gjort att göra det tydligt med några få bilder och ord.
Ett roligt komplement till ”Min första pekbibel” är det tre lite större häftena med samma innehåll. Ett av dem är en målarbok och den innehåller samma text som den hårda kartongboken.
De andra två är en introduktion till hebreiska respektive grekiska. De inleds med det hebreiska respektive det grekiska alfabetet och en lite förklaring till hur man läser språken. Sedan följer hela pekbibelns innehåll med de enskilda orden på varje sida på de två bibelspråken. Istället för de förklarande meningarna som finns i den svenska versionen så står det en bibelvers på varje sida som stämmer med ordet och bilden. Det är mycket lyckat och jag undrar varför inte även den svenska versionen fick bibelverser istället för nyskrivna meningar. ”Hinneh: Hebreisk pekbibel” och ”Min första grekbibel” är ett lysande sätt att introducera bibelspråken för barn. Vem vet, kanske en nutida läsare blir en framtida bibelforskare?
Resan till kungens rike av Anna Andersson, Pärlan förlag, 2013, 135 s.
Var inte rädd av Anna Andersson, Pärlan förlag, 2014, 132 s.
En annorlunda pusselbit av Anna Andersson, Pärlan förlag, 2015, 128 s .
Inför advent skrev jag på bloggen om boken “När pottisarna råkade stjäla julen” och nämnde då att Anna Andersson har skrivit fler böcker som utspelar sig i Sagans värld. För några år sedan läste jag “Resan till kungens rike” för mina två yngsta barn och nu har vi läst de två efterföljande delarna “Var inte rädd” och “En annorlunda pusselbit”.
I var och en av de tre böckerna får vi följa olika barn som av olika anledningar behöver få komma till kungen och vara med honom i hans rike. Böckerna skildrar sorg, skuld, avundsjuka, kärlek, längtan och utanförskap på ett tilldragande sätt. I botten ligger hela tiden ett hopp – den som vänder sig till prinsen och litar på honom kan komma till Kungens rike.
Sagans värld liknar naturmässigt vår egen, men där finns också fantasifulla varelser som som flygande jättesniglar, ett pessimistfolk som bor under jorden och minidrakar. Olika öar i världen gestaltar olika årstider och känslor och uppe på molnen bor det troll som äter sig mätta på molntussar och faller ner till nästa moln när ett tar slut.
Författaren väver på ett skickligt sätt ihop böckerna med varandra – Tistella behandlar huvudpersonen Torva illa i “Resan till kungens rike”. Sedan får vi inte veta mer om henne förrän hon tar plats som huvudperson i “Var inte rädd”. Hahi, som är huvudperson i “En annorlunda pusselbit” dyker upp både i “Var inte rädd” och i boken om pottisarna. Och Torva finns på olika sätt med i alla tre böckerna. Sammanflätningen gör att det känns som att vara i olika delar och tider på en gång i Sagans värld.
Böckerna passar för 6-9-åringar och både att läsa på egen hand och högt. Kapitlen är 8-10 sidor långa. Språket är vackert, men något skiftande i hur väl gestaltningen lyckas. Ibland grips jag verkligen av berättelsen, ibland inte. Författaren planterar ledtrådar till vad som kommer att hända så att läsaren i förväntan läser vidare för att se om det blir som man tror. De svartvita illustrationerna av Anna Andersson själv är välgjorda, även om jag tycker att hennes bilder i boken om pottisarna var mer uttrycksfulla.
Böckerna har ett tydligt budskap om att det bästa är att få vara kungens barn och att det är det alla längtar efter. Prinsen är den enda som kan föra en till kungens rike. Vägen dit är inte alltid enkel, och inte heller de uppdrag man kan få av kungen när man lärt känna honom, men kungen är alltid med och lyssnar när man vänder sig till honom. Det är härligt!
Jag vet inte om ni brukar planera vad ni vill läsa. Det kan kännas tråkigt och ospontant, men de senaste åren har jag uppskattat att lite tänka igenom vad jag skulle vilja läsa under ett år. Det är en hjälp både för att prioritera bland alla bra böcker som finns att läsa, och för att det är lättare att förändra en lagd plan än att uppfinna en plan under tiden.
När jag sammanfattade vad jag läst under 2020 tänkte jag att under 2021 skulle jag vilja läsa lite mer skönlitteratur för vuxna. Efter att ha lyssnat på ett superintressant poddavsnitt på Unbelievable “Finding Jesus in JRR Tolkien and Lord Of The Rings” med Holly Ordway and Michael Jahosky blev jag uppmuntrad att ta mig an både Tolkiens ringtrilogi och C S Lewis rymdtrilogi. Första delen i Tolkiens trilogi läste jag på svenska för snart 20 år sedan, och tyckte om den, även om den var något seg. När jag nyligen började på del 2 på engelska kändes det inte alls segt. Min utmaning är väl bara att ta mig tid till romanläsning. C S Lewis har jag läst alldeles för lite av, så det ska bli roligt att läsa. Sedan ett par år ligger Francine Rivers “The Masterpiece” och väntar på att bli läst också. Kanske blir det i år.
Högläsningen för barnen har börjat bra. Selma Lagerlöfs “Jerusalem” är så gripande och jag läser gärna om den ibland, och nu passar den bra att läsa för 15-åringen. Böckerna om Anne på Grönkulla hamnar lätt i skuggan av filmatiseringar, men nu har jag satt igång att läsa den första boken för 13-åringen. Får se om det blir hela serien – då har vi att göra längre än ett år. Yngste sonen fick Anna Anderssons “Var inte rädd” och “En annorlunda pusselbit” i julklapp. De utspelar sig i Sagans värld och är fristående fortsättningar på “Resan till kungens rike” som vi läst för ett par år sedan. Före jul läste vi ju hennes underbara bok om pottisarna, som också har en koppling till Sagans värld. Vi är redan klara med “Var inte rädd” och jag återkommer med fler tankar om båda böckerna.
Sedan blir det mycket litteratur som har jobb- och studieanknytning. Många handlar om apologetik, barn och föräldraskap. Natasha Crain har ytterligare en bok i sin serie om att prata om tro med sina barn, nu med fokus på frågor om Jesus. Wallace har fler böcker för barn som ännu bara finns på engelska. Apologia förlag kom ut med många nya intressanta titlar före jul, och jag ska försöka hinna med ett par av dem. Mitt allmänna intresse för barn, bibel och pedagogik syns i mina bokhögar. Jag ska läsa en kurs i att vara ledare för barn och unga i kyrklig verksamhet på Enskilda Högskolan senare i vår och då får jag äntligen ta tag i Magnus Sternegårds “Led med ditt liv”.
Jag tycker om att förkovra mig och jobba med frågor i Bibeln som inte alltid är så enkla, så både böcker om manlighet och kvinnlighet och ursprungsfrågor finns med bland mina läsförhoppningar. Apologias senaste debattbok “Skapelse och evolution” ligger inte fysiskt i mina högar än, men den kommer.
Likaså skulle jag även vilja utöka högen med Matilda Gustavssons “Klubben”. Den fanns med på förra årets läslista, men jag kom aldrig så långt. Det var förresten många böcker på den listan som aldrig blev lästa, både för att andra böcker blev aktuella istället och för att jag inte hann. Vi får se hur det går med mina förhoppningar i år. Men som jag sa i början – det är när jag har en plan som jag blir fri att ändra den.
Fram med glittriga papperskalendrar med luckor, chokladkalendrar, broderade paketkalendrar och radio- och TV-kalendrar! Jag omger mig gärna med alla varianter av kalendrar, men vill här slå ett extra slag för bokkalendern: att läsa en bok med ett kapitel för varje dag från 1 december till julafton. Jag minns hur mysigt det var när min lågstadiefröken läste ”Marias lilla åsna” av Gunhild Sehlin i skenet av levande ljus på alla skolbänkar. Det låg både en spänning och ett lugn över rutinen att läsa ett kapitel varje dag.
De senaste åren har Pärlan förlag gett ut inte mindre än fyra olika böcker med kalenderstruktur. Jag har läst dem och delar här mina tankar om “När pottisarna råkade stjäla julen” av Anna Andersson, “Julen vi aldrig glömde” av Kristina Wikström samt “Tre vise män, en tant och jag” och “Vi gav oss av mitt i natten” av Ulf Fredeväg och Nicolina Holmgren.
När pottisarna råkade stjäla julen av Anna Andersson, 2017, 140 s
Anna Andersson har gett ut flera böcker som utspelar sig i Sagans värld. De är vackert skrivna och skildrar olika folks liv med kungen och hans prins som centrum. I ”När pottisarna råkade stjäla julen” får vi lära känna pottisarna, som bor långt ner under marken. De ser ut ungefär som potatisar och en dag råkar småbonden Arvid gräva upp en hel liten pottisfamilj när han ska ta upp potatis. Julen närmar sig och gömda i Arvids och hans fru Lisens hus får pottisfamiljen börja uppleva julen med glitter och pynt, mat och godis, barnbarn och julklappar, glada sånger och dans runt granen. En stjärna, en svart tjock bok och lugna sånger finns det visst också, men dem tänker pottisarna inte så mycket på.
Ett av pottisbarnen frågar sin mamma varför de inte brukar fira jul. Mamma svarar: ”Jag visste inte att julen fanns. Men nu när vi vet det så ska vi förstås fira jul så mycket vi orkar.” Och det är precis vad familjen gör. De tar med sig pynt och mat från Arvid och Lisen återvänder till de andra pottisarna under marken. Sedan firar de jul om och om igen under lång tid med tjo och tjim. Men långt bak i minnet finns en stjärna, en sång om tusen juleljus och någon som ska komma med frid.
Boken passar för 6-9-åringar och de fyra-sex sidor långa kapitlen är precis lagom för en högläsningsstund varje dag. Språket är vackert och gestaltningen väldigt bra. De svartvita ilustrationerna som Anna Andersson själv gjort uttrycker pottisarnas känslor och lyfter fram julstämningen. Som komplement till boken finns en målarbok för den som vill ha mer glädje av illustrationerna.
Genom att låta pottisarna fundera över varför man firar jul tar författaren på ett väl avvägt sätt upp de stora frågorna om meningsfullhet, frid och försoning, död och liv. Jag tycker berättelsen lyckas väl med att visa att allt kan finnas med i julfirandet, men om evangeliet om barnet i krubban inte finns med blir det andra ihåligt.
Julen vi aldrig glömde av Kristina Wikström, Pärlan förlag, 2016, 224 s
I ”Julen vi aldrig glömde” får läsaren lära känna några familjer i den lilla trevliga staden Storängsbyn. Snön faller den första söndagen i advent och kyrka och hem fylls under månaden som kommer av julstämning, men också av äventyrliga och farliga strapatser. Varje kapitel bär en egen liten historia, men det finns också en röd tråd genom hela boken. Den tycker jag dock är svår att få grepp om till en början och det är först i kapitel 10 när den fattige pojken Edvards fickkniv kommer bort som berättelsen tar fart.
Telefon som bara vuxna får använda, skola på lördagar, hästskjutsar och luftdriven kyrkorgel är tidsmarkörer som för tankarna till tidigt 1900-tal. Den välbärgade och generösa familjen Rosenkvist i kontrast till den fattiga änkan Skogsäter med sonen Edvard påminner om Astrid Lindgrens Madicken, och barnens gemensamma promenad till skolan och upplevelser i och utanför skolan alluderar till bullerbybarnens vardag.
Läsare i 9-12-årsåldern kan känna igen sig i de olika barnens bekymmer och glädjeämnen; hur det är att sakna sin bästa vän, att tappa bort en värdefull ägodel, att äntligen få göra något man längtat efter, att känna den första pirrande känslan av förälskelse, att livet inte är rättvis för alla, att göra fel och be om förlåtelse och mycket mer. Varje kapitel är sju-åtta sidor långt med enstaka illustrationer av författaren själv. Boken omslag tycker jag mycket om, men i övrigt tillför illustrationerna inte så mycket.
Även om boken har en bra grundberättelse och bitvis blir väldigt spännande tycker jag att den hade mått bra av en mer genomarbetat gestaltning. Nu blir det långa beskrivningar av händelser som jag läser istället för att uppleva tillsammans med barnen i boken. Det finns med för många personer i berättelsen och helheten hade blivit bättre om några av bifigurerna strukits.
Tre vise män, en tant och jag av Ulf Fredeväg, illustrerad av Nicolina Holmgren, Pärlan förlag, 2018, 112 s
Ulf Fredevägs första bok berättar ur en pojkes perspektiv hur det gick till när de vise männen såg en ny stjärna och började följa den hela vägen till Betlehem. Pojken Yaqub är son till en av de vise männen och får tillsammans med sin hund följa med de vise på resan. En tant, gift med en annan av de vise männen, och en vägvisare följer också med. Det blir en strapatsrik resa där sällskapet flera gånger hotas av att inte nå ända fram med sina gåvor till barnet, som ska vara både kung, Gud och människa.
Boken passar för 6-9-åringar. Varje kapitel består av två uppslag och har färgillustrationer av Nicolina Holmgren. Jag tycker om illustrationerna som lyfter karaktärernas personligheter och hjälper läsaren att se miljöerna framför sig. De flesta kapitel slutar med en dikt, oftast med de avslutande orden ”Så vi reser dit – vårt uppdrag. Tre vise män, tant Ana och jag.” Dessa poem ger en härlig rytm åt berättelsen.
Boken börjar med att pojken Yaqub återberättar allt som hänt för sin övriga familj när sällskapet kommit tillbaka från Betlehem. Det är så mycket att berätta så han gör det bit för bit varje dag. På så sätt blir kalenderstrukturen naturlig. Ju närmare jul läsaren kommer desto närmare kommer de vise männen Betlehem.
Författaren håller tidsperspektivet öppet, så att läsaren förstår att de vise männen inte kom till Betlehem just när Jesus fötts, utan en tid senare. Jag uppskattar både detta och att geografin – som varifrån de vise männen kommer – inte är så exakt, samtidigt som det framkommer att det sedan länge bott judar österut och att de vise männen har en del kunskap om Bibelns Gud.
Jag kan ibland tycka att berättelsen blir något rörig. Det har att göra med både gestaltningen och att det är lite många personer och namn stundtals. Det finns också ett didaktiskt tilltal i berättelsen som jag inte tycker tillför något. Sammantaget är det dock ett härligt äventyr som jag kan rekommendera!
Vi gav oss av mitt i natten av Ulf Fredeväg, illustrerad av Nicolina Holmgren, Pärlan förlag, 2020, 109 s
”Vi gav oss av mitt i natten” har samma struktur, illustratör och berättarstil som ”Tre vise män, tant Ana och jag” och passar även den för 6-9-åringar. Den andra boken börjar där den första slutade, med att de vise männen tar en annan väg hem för att inte träffa Herodes och med att Josef i en dröm blir tillsagd av en ängel att han, Maria och barnet måste fly till Egypten för att Herodes inte ska döda barnet.
När ”Vi gav oss av mitt i natten” börjar har Jesus blivit 12 år och har just varit i Jerusalem och firat påsk. Familjen stannar sedan kvar i Betlehem några dagar. Där ber Jesus att Maria och Josef ska berätta om hur det var i Egypten, eftersom han själv inte minns det. I sällskap av vänner från när Jesus föddes börjar Josef och Maria berätta om de ofta skrämmande äventyren det var med om på flykt. Berättelsen ger en stark skildring av att Jesus också varit flykting. Jag får en tankeställare av att tiden i Egypten inte bara framställs som fridfulla, utan också farliga år.
Båda Fredevägs böcker målar upp detaljer om en resa som Bibeln inte berättar något om. Det är ett spännande grepp som i grunden tilltalar mig, men jag har svårare för själva konceptet i ”Vi gav oss av mitt i natten”. Dels visas familjens resväg i Egypten med hjälp av en karta på bokens insida och det skapar en känsla av fakta kring berättelsen som inte finns, dels tycker jag att Jesus karaktär som barn inte är helt enkel hur man ska gestalta och vilka friheter man kan ta sig.
Första uppslaget i varje kapitel har en och samma illustration som påminner om väggmålningar i Egypten. Figurerna i bilden byter dock plats i varje kapitel så att de lyfter fram vad som händer i resan i just det kapitlet. Det gillar jag. Övriga illustrationer blir inte lika tilltalande för mig som i den första boken.
”Vi gav oss av mitt i natten” har inte ett lika regelbundet inslag av dikter som den första boken och jag kan sakna den ram som dikterna gav. Även den här boken har svagheter i gestaltning, didaktiskt tilltala och antalet personer. Kanske behöver jag läsa den en gång till för att riktigt ta till mig helheten.
Välj en bok och läs!
Alla fyra böckerna är läsvärda. ”Julen vi aldrig glömde” ska jag tipsa min elvaåring om att läsa på egen hand i år. ”När pottisarna råkade stjäla julen” är helt klart min favorit. Det är ett par år sedan vi läste den högt här hemma, så jag tror att jag och sjuåringen ska mysa med den i december! Vilken bok väljer du?
Kommentarer