Om bibel, barn och pedagogik

Tag: ankomst

Gör portarna höga

Denna betraktelse har tidigare publicerats i Till Liv december 2019.

Adventskonserten närmar sig sitt slut. Det är bara ett körstycke kvar. Från sin plats i kyrkbänken strax framför läktarens utskjutande tak hör hon organisten spela de första tonerna till Wennerbergs “Gören portarna höga”. Hon ryser. I stunden är allt fulländat. Hennes inre upplever i musiken en storhet som inte går att sätta ord på. Orden i sången är inte viktiga. Efter konserten strosar hon sakta hemåt i decembermörkret. Rimfrosten glittrar när trädens grenar och gräsets frusna strån reflekteras i gatlyktornas sken. Det är tyst. Återigen skälver hennes inre. Av förundran över iskristallers skönhet och tystnadens fridfullhet. ”Det måste vara detta, tänker hon, som ger inre frid. Mer än så behövs inte denna adventstid.”

Vi människor längtar efter existentiell frid, som konsertbesökaren ovan. Inte sällan tror vi att vi har hittat den. Var? Inom oss själva. På bokmässan i september fördes ett samtal om andlighet mellan Christer Sturmark, Anna Lindman och Erik Schuldt.[1] De var överens om att människan har existentiella eller andliga upplevelser, men skilde sig något när det gäller hur andligheten ska beskrivas eller mot vad den eventuellt bör riktas. Går det att tala om en andlighet utan Gud? Christer Sturmark var inne på att vi kanske kan behöva ett sekulärt språk för andlighet.

I den atmosfär som finns kring adventstid med musik, ljus i mörkret, dofter i köket och en önskan om kärleksfull gemenskap kan många uppleva att det erfar en andlighet. Stämningen manar till en slags inre frid. Är det nog? I samtalet på bokmässan var Anna Lindman tydlig med att människan är en andlig varelse, men också med att hennes andlighet måste riktas mot något utanför henne själv.

När vi läser Davids ord i den tjugofjärde psalmen blir det tydligt att andliga upplevelser och inre frid utan Gud inte räcker. Vi kan må bra för stunden, men går vi inte utanför oss själva för att finna frid, kommer friden inte att bestå. Varför inte? Därför att ”jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den”. Han har skapat oss människor. Vår grundförutsättning är att vi tillhör honom och utan honom kan vi inte få frid.

Här finns det ett problem. David frågar i psalmen ”Vem får gå upp till Herrens berg, vem får gå in i hans tempel?” och svarar med att det får bara den som är helt felfri. Då kan ju ingen människa närma sig Gud! Nej, men i psalmens fyra sista verser presenteras en som är felfri, som får gå in i Herrens tempel – ärans konung! Det är Herren själv som går in i templet. Han gör det som en ödmjuk kung och offrar sig själv för att portarna ska öppnas för oss också.[2] Så kan vi, genom att vända oss till konungen och ge honom all vår skuld, gå in i Herrens närhet och där finna frid.

Låt oss uppmuntra varandra att rikta vår längtan utanför oss själva till den som står bakom adventstidens stämning – Herren Sebaot, ärans konung! Vi kan njuta på djupet av Wennerbergs “Gören portarna höga”, därför att i dess ord finns exakt det som behövs i denna adventstid.

Bön: Herre, tack för att jorden och allt den rymmer är ditt! Tack för ärans konung som öppnat en väg för oss till dig. Hjälp oss i advent att se hur du är den som ger oss frid. Mer än så behövs inte denna adventstid. I Jesu namn. Amen.

Nu tändas tusen …

Denna betraktelse har tidigare publicerats i Till Liv november 2022.

Under den mörkaste tiden på året tänder vi ljus. Det påminner om hur Jesus som är världens ljus skingrar vårt andliga mörker.

Det är lördag kväll. Huset är äntligen någorlunda städat och jag ska få pryda hemmet med stjärnor och ljusstakar. Till mitt stora förtret är ett par lampor i de sjuarmade ljusstakarna trasiga, men efter mycket testande och letande efter lampor får jag till slut igång alla. På köksbordet ligger stearinljus, vitlav och röda flugsvampar till adventsljusstaken. Jag ska bara fixa lite till, sedan är det dags att sova.

Söndag morgon när jag äter min frukost vid det första adventsljusets sken, funderar jag på vad alla dessa ljus egentligen kommer ifrån och vad de betyder. Att tända ett ljus i veckan fyra veckor innan jul bygger upp en förväntan. På vad? Advent är en förberedelsetid. Idag kanske vi mest tänker på förberedelse av bak, julklappar, släktkalas och ledigheter. Allt det är gott, men i adventsljusen som brinner steg för steg finns en längtan efter något mer.

Ljusstaken på bordet
För drygt 150 år sedan kom en tysk tradition till Sverige – att man i advent skulle ha en gran med 28 ljus. Fyra söndagar tände man sju ljus, ett för varje dag i veckan, och läste olika verser ur Bibeln. Detta förenklades sedan till en ljusstake med fyra ljus. De fyra ljusen visar på att vi väntar på någon. Har du tänkt på hur många böcker och filmer det är som handlar om kampen mellan ont och gott och hur en gestalt kommer och räddar världen och mänskligheten så att en ny och god tillvaro kan få råda? Tänk om det inte bara är på film, utan på riktigt? Advent betyder ankomst. Jesus kommer med sitt goda rike. Varje ljus vi tänder kan få påminna oss om att vi kan få möta och lära känna honom. Ett bra sätt att göra det är att läsa Bibeln, till exempel Markusevangeliet.

När de 28 ljusen i adventsgranarna reducerades till fyra kan man säga att de sju som stod för veckans dagar flyttades till våra fönster och elektrifierades. De elektriska ljusstakarna har en lite trasslig historia och betydelse. Det är en blandning av veckodagar, den sjuarmade ljusstaken i templet på Gamla testamentets tid och julgransbelysningar som överbelastade elnätet i Göteborg på 1930-talet. Ibland har dessa ljusstakar kallats för ”julottestakar” utifrån traditionen att man tände ljus i gårdarna för att lysa upp vägen för dem som skulle till kyrkan på julotta. Elljusstakarna i våra fönster kan få påminna oss om att vi kan få möta Jesus tillsammans med andra människor. Guds rike finns redan här och nu. Ett bra sätt är att gå på en gudstjänst, till exempel julottan.

Stjärnan i fönstret
Julstjärnorna som hänger i våra fönster har sitt ursprung i den tyska staden Herrnhut. Elever på en kristen skola fick vika pappersstjärnor med plats för en lampa i och dessa fick pryda skolan. Herrnhutstjärnan var klotformat med många strålar, men senare har en plattare stjärna med sju uddar blivit mer vanlig. Stjärnan påminner om den stjärna de vise männen såg. De förstod att en kung hade fötts. De följde stjärnan och hittade Jesus. De förstod att han är kung och den som kan besvara vår djupaste längtan. Jesus bjuder in oss till Guds rike genom att födas som ett litet barn. Han växte upp, tog all vår ondska och trasighet på sig och dog för att vi skulle få liv. Han blev levande igen och är för evigt kung och lyser som en stjärna för oss. Adventsstjärnan påminner oss om att alla är välkomna till Jesus, oavsett vem man är. Du kan få be om hjälp att få lära känna honom, han hör!

De vise männen reste troligen länge, kanske mer än ett år, innan de kom fram till Jesus, men de gav inte upp sitt sökande. Det kan få påminna dig och mig om att inte ge upp utan våga tro att det finns svar på vår förväntan. Vi ser inte alltid målet direkt , men vi kan följa de spår som finns och ta reda på mer om Jesus. Så får våra hem prydas av ljusstakar och stjärnor i advent och stärka hoppet om att det finns svar hos den som kommer med Guds rike.

Boktips – Goda nyheter om en stor glädje

Goda nyheter om en stor glädje – 25 andakter för advent av John Piper, Rotad, 2021, 141 s.

Mitt förra tips för läsning i december, Juläventyret, riktade sig specifikt till barn. Det här tipset gör inte det. Johan Pipers bok ”Goda nyheter om en stor glädje – 25 andakter för advent” riktar sig till alla som vill ha Jesus i centrum, som den största skatten i advent. Boken passar att läsas på egen hand för en tonåring och uppåt, eller tillsammans i familjen med blandade åldrar på barnen.

Förutom 25 andakter har boken ett förord, en inledning, avslutning och efterskrift som ramar in andakterna. Boken är liten och vacker i sin enkelhet, behändig att ta med sig, ha liggande på köksbordet eller på nattygsbordet.

Varje andakt har några bibelverser som inledning och därefter en betraktelse på två sidor. Andakterna börjar i texterna om Jesus födelse i Lukasevangeliet 1-2 och Matteusevangeliet 2 för att sedan ta upp texter ur Hebreerbrevet och flera andra böcker ur Nya testamentet. Alla ger ett djup och en förundran inför att Jesus blev människan, men också inför hans andra ankomst vid tidens slut.

Boken berättar det glada budskapet, evangeliet om Jesus, om och om igen. Den ger den frid och det hopp som vi lätt missar i adventstiden då mycket blir stress och oro. Det är en bok som sjunger ”O, kom låt oss tillbedja” och det längtar jag efter att få göra! Den här boken får ligga på vårt köksbord och läsas den här advent.

© 2025 Barnpedagogen

Tema av Anders NorenUpp ↑