Jag pratar med Gud – bibeltexter & böner för alla slags dagar av Carolina Klintefelt, Semnos förlag, 2023, 104 s.
Den här recensionen publicerades först i tidningen Dagen.
På nätverket Jesus till barnens senaste konferens lyfte talaren Rachel Turner begreppet “chat and catch”. Hon ville visa att barn kan prata med Gud om allting. Precis som man kan småprata med en förälder om dagarna kan man småprata med Gud. Detta synsätt förmedlar Carolina Klintefelt på ett vinnande sätt i Jag pratar med Gud.
Boken består av 40 andakter för alla slags dagar och den undviker inte svåra ämnen. De är indelade i teman, som djuren & jag, mörker & ljus, vänskap & kärlek och Gud & jag. Varje andakt innehåller ett bibelord och ett författarjags tankar. Den riktar sig till barn, både i uttryckssätt och formgivning. Författarjaget verkar vara ett barn i lågstadieåldern och jag kan känna igen både mina barns och mina egna tankar i den åldern.
Klintefelt skriver i inledningen att vi kan prata med Gud om vad som helst, och att Gud vill prata med oss. Det senare blir lite svagt i boken. Gud talar inte till oss på samma sätt som en människa när vi har ett samtal, utan främst genom sitt ord. Barnet i boken tar också sats från bibelverserna, men landar inte riktigt i dem och som läsare upplever jag inte att jag lär känna Gud så mycket. Andakterna täcker in många områden i livet och i kristen tro, men jag saknar själva kärna i evangeliet. Jesus död och uppståndelse nämns aldrig, och vårt behov av Gud blir mer alldagligt än evighetsbaserat.
Paulus skriver i sitt brev till filipperna: “Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (Fil 4:6-7) Detta är den stora behållningen av denna andaktsbok – att vi kan berätta allt för Gud och då ska hans frid ge oss skydd. Det hoppas jag att många barn ska få erfara.
Idag är det skottdagen. Vad passar jag på att göra en extradag som denna? Först har jag åkt slalom med min ena dotter och nu ska jag äntligen sammanfatta vad jag läst under 2023.
2023 var året då min läsning influerades mycket av Jerram Barrs. Han är professor i kristendom och samtida kultur vid Covenant Theological Seminary i St. Louis. I Covenants app har jag lyssnat på föreläsningar med Barrs om Jane Austen, barnlitteratur, Francis Schaeffer, m.m. Under sommaren läste jag ”Echoes of Eden” där Barrs driver tesen att all litteratur bär spår av Eden. I det vi läser kan vi hitta glimtar från skapelse, syndafall och upprättelse. Barrs tankegångar är så relevanta. Det blir ännu mer självklart för mig att läsa böcker inom alla möjliga genrer – inte bara kristna författare som skriver för kristna läsare. Hur kan litteratur hjälpa oss att se mer av Guds stora berättelse? Vad kan jag hitta för spår av Gud i en berättelse som till det yttre kanske inte bejakar en kristen världsbild? Det är så spännande!
Inspirerad av boken och hans föreläsningar har jag under året lyssnat på hela Harry Potter-serien. Jag har läst eller lyssnat på Jane Austens böcker. Jag har också fått upptäcka några nya författare som jag inte läst innan. En av dem är Dick King-Smith. En del av er kanske min filmen ”Babe – den modiga lilla grisen”? Den heter i original ”The Sheep-Pig” eller ”Fårgrisen” på svenska. King-Smith har en fantastisk förmåga att skriva om talande djur, som fortsätter att vara djur med alla sina beteenden. Böckerna är livfulla och spännande.
Jag vill lyfta två höjdpunkter när det gäller högläsning under året. Jag läser Narniaserien för vår äldste son och jag tror det är först nu som jag riktigt uppskattat ”Silvertronen”. Tidigare har jag upplevt den intetsägande och väldigt seg. När jag läste den högt fick jag en mycket större upplevelse av den. En annan höjdpunkt var när ena dottern läste Eva Bexells ”Kalabalik hos morfar prosten” högt för hela familjen i bilen på våra resor under julhelgen. Att slänga sig med citat ur böckerna om prostens barnbarn hör till vardagligheterna hos oss och att få uppleva boken tillsammans gav många goda skratt. Eva Bexell är suveränt bra på att beskriva barns och gamlingars bra och dåliga sidor och hur underbart tokigt det kan bli när de möts.
Jag har under årets läst och recenserat en del böcker både i Dagen och här på bloggen. Dem hittar ni genom att söka på ”recension” eller ”boktips”. Jag hoppas hinna skriva några nya boktips inom en snar framtid. Yngste sonen och jag läste under 2023 till exempel Franks he(m)ligheter av Jacob Langvik. Sonen älskade dem. Det är en blandning mellan Munken & Kulan och Dagbok för alla mina fans och vi kunde prata om saker som hände med Frank och relatera det till våra liv.
I början av 2023 talade Rachel Turner på Jesus till barnens nationella konferens och senare under året kom en av hennes böcker ut på svenska, “Det krävs en kyrka för att fostra en förälder”. Det är en bok jag verkligen kan rekommendera till alla som har en ledningsfunktion i församling. Jag hoppas skriva mer om den boken framöver!
En daglig läsning som betytt mycket för mig under året är Bo Giertz andaktsböcker ”Att tro på Kristus” och ”Att leva med Kristus”. Under min uppväxt fick jag tillfälle att höra Bo Giertz predika en gång, men dumt nog var det på ett ungdomsläger och jag var supertrött och sov mig igenom det mesta av predikan. Det är gott att Giertz författat så mycket så att jag kan ta vara på honom bättre nu. Andakterna jag läst under året har gett mig näring på ett omsorgsfullt sätt.
I slutet av året lyssnade jag på Utvandrareposet av Vilhelm Moberg. Jag har inte läst dem på nästan 30 år, men sett musikalen ”Kristina från Duvemåla” flera gånger och kan många av sångtexterna utantill. Det är så fascinerande hur väl Björn Ulvaeus och Benny Andersson har fångat Mobergs epos. Moberg har starka personskildringar och böckerna är fulla av fakta kring hur det var att utvandra och starta ett nytt liv i Nordamerika. Många av livets stora frågor tas upp och alla får inte ett svar, utan när jag lyssnat klart fick jag grunna vidare. Karl-Oskar och Kristina har till exempel olika sätt att förhålla sig till och se på Gud och hans handlade i världen. Tänkte någon av dem rätt? Mobergs epos bär verkligen spår av Eden och hjälper mig att lära känna Gud och hans värld bättre.
Min vana trogen vill jag blicka tillbaka på fjolårets läsning och fundera på vad jag vill läsa i år. Det är kanske mest ett blogginlägg för min egen skull, men kanske det också kan inspirera dig till några givande läsupplevelser under 2023.
Året 2022 var året då jag äntligen upptäckte hur jag skulle ta till mig mer litteratur av C.S. Lewis. Jag har lyssnat! Efter att i två år förgäves försökt läsa ”Out of the Silent Planet” testade jag att lyssna på den i en ljudboksapp istället. Det var en helt annan upplevelse! Därefter har jag lyssnat vidare på bl a den skönlitterära ”Till We Have Faces”, självbiografin ”Surprised by Joy” och den uppbyggliga, eller kanske snarare nedbrytande ”The Screwtape Letters”.
I slutet av året lyssnade jag också på ”Planet Narnia” av Michael Ward, där han berättar om sin forskning kring vad som är en röda tråden i C.S. Lewis böcker om landet Narnia. Det står tämligen klart att det sju narniaböckerna var och en motsvarar de sju planeterna, så som man räknade dem på medeltiden. Otroligt fascinerande!
En barndomsvän till mig, Helena Persson, debuterade under 2022 med sin roman ”Sofias val” (bara titeln gör ju att man måste läsa den). Den var en ljuvlig bladvändare mitt i sommaren! Det är en historisk roman som bland annat utspelar sig på Gripsholms slott, så det var roligt att tänka sig in i karaktärerna och händelserna när min familj senare turistade i Mariefred en dag.
Under sommaren gjorde jag också en kompletteringsuppgift i mina teologistudier och då läste jag ”Mapping the Origins Debate” av Gerald Rau. Han beskriver sex olika syner på hur universum, livet, arterna och människan uppstått. Det jag främst fick med mig från boken är att alla olika synsätt man kan ha på ursprungsfrågorna vilar på filosofiska grundantaganden och en del i att man inte förstår, eller inte vill förstå, varandra kan ha med detta att göra.
En snabbtitt på vad jag recenserat här på bloggen under året visar att det mycket handlar om kyrka, hem och föräldraskap – frågor jag brinner mycket för. Jag har också recenserat flera andaktsböcker och utifrån den läsningen har jag en liten trendspaning som oroar mig. Det finns en risk, i längtan efter att göra tydliga och enkla tillämpningar för barn och ibland även för vuxna, hamnar i att kristen tro handlar om moralism och inte om evangeliet om att vi inte kan rädda oss själva utan att vi gratis får ta emot vad Jesus har gjort för oss.
Andrew Peterson, kanske mest känd som kristen musiker, är också författare. Under 2022 har jag läst de två första delarna i hans Wingfeather-saga. Jag läste dem på svenska (utgivna av Libris). Det är fantasylitteratur och till en början var jag inte så imponerad av alla påhittade varelser och växter, men när jag kommit in i berättelsen var den fantastisk. Tyvärr haltar den svenska översättningen, så om du är bekväm med att läsa på engelska, gör det istället. Jag har själv köpt del 3 och 4, som bara finns på engelska och ser fram mot att läsa dem under året som kommer.
Från högläsningen med mina barn vill jag lyfta fram Johan Rundbergs serie Månvind & Hoff, som börjar med ”Nattkorpen”. Jag läser dem för vår 13-åring och vi är båda lika fascinerade över hur välskrivna de är och hur man inte kan veta vad som väntar bakom nästa hörn i berättelsen. De utspelar sig i Stockholm i slutet av 1800-talet och handlar om barnhusflickan Mika. Det är deckarhistorier fyllda av realism med inslag av äckel, samtidigt som djupa relationer bland samhällets utstötta lyser igenom eländet.
För äldste sonen har jag läst ”Stengrunden” av framlidne biskop Bo Giertz. Jag har hört honom predika en enda gång, men minns knappt något på grund av lägertrötthet. Då är det tacksamt att han skrivit så mycket och god litteratur. Stengrunden hamrar genom tre generationers präster på evangeliet och nåden som den enda grunden för frälsning och att vår egen strävan efter helgelse så lätt hamnar i självrättfärdighet.
I oktober var Greg Johnson inbjuden till Apologia Live för att tala på temat ”Still Time to Care”. Han har skrivit en bok på samma titel och inför föreläsningen lyssnade jag på boken. Jag blev så tagen av hur öppet och klart han berättar om kyrkans misslyckande i att visa omsorg om homosexuella, men också om en väg framåt med Jesus i centrum på Bibelns grund. Jag vill verkligen rekommendera boken!
Vad ser jag då fram mot att läsa under 2023? Som vanligt ligger det ett antal böcker kvar i min bokhög som inte blev lästa under året som gick, så en och annan av dem som handlar om barn, teologi och apologetik kan det bli. Sedan har jag nyss upptäckt Jerram Barrs föreläsningsserier om olika författare och teman från Covenant Seminary. De har en gratisapp med mängder av föreläsningar inom alla möjliga ämnen! Jag har lyssnat på en serie om Jane Austens författarskap och blev sugen på att läsa hennes böcker igen, så nu läser jag ”Emma”. Jag har också börjat lyssna på en serie om engelska barnlitteratur och jag har lånat hem böcker av författare som jag inte upptäckt tidigare, t ex Margaret Wise Brown. Tänk så många fantastiska författare och illustratörer det finns!
Ni är mina vänner – En andaktsbok för barn av Sofia Häggmyr, Bornelings, 2022, 135 s.
Den här recensionen publicerades först i Dagen. Det är kanske inte en bok jag rekommenderar att läsa för barn, men för oss som är föräldrar och barnledare väcker den intressanta frågor, som “Vad förmedlar vi till barn att kristen tro går ut på?” och “Gör jag gott för att jag är en kristen eller för att bli en kristen?”
Jesus säger i sitt avskedstal “Detta är mitt bud: att ni ska älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er.” (Joh 15:12-14). Detta har inspirerat Sofia Häggmyr till titeln på hennes debutbok “Ni är mina vänner” som innehåller 20 andakter på temat vänskap.
Andakterna passar barn i låg- och mellanstadieåldern och är tänkta som ett stöd för den som håller i andakter. Läsaren möter barn som ställs inför dilemman och får se hur de löser dessa. Upplägget med bibelvers, betraktelse på 3-4 sidor med fotoillustration och bön fungerar bra. Vissa foton, som en mataffär med utländska matvaror, tyder på enkla lösningar snarare än att hitta helt rätt foto, och skapar distans. Berättelserna är levande och väcker empati och de belyser bibelverserna bra.
När man ska tillämpa Bibelns sanningar för barn är det lätt att hamna i moralism där kristen tro går ut på att vara snäll. Just där landar Häggmyr. Berättelserna och bönerna präglas av morallära snarare än av evangeliet. Förlåtelse mellan människor lyfts fram på ett bra sätt, däremot saknas perspektivet av människans behov av förlåtelse från Gud. I stället framförs att Gud tar hand om mig även när jag gör fel och hjälper mig att göra rätt. I en andakt står det “att Gud inte bryr sig så mycket om vad vi gjort utan att han mer bryr sig om vad vi ska göra sen” (s 48).
Häggmyr tycks ha missat poängen med den vänskap som Jesus beskriver i Johannesevangeliet, kapitel 15. Gud bryr sig i allra högsta grad om att vi har gjort fel, det är just därför han av kärlek lät Jesus ge sitt liv för att vi åter skulle kunna bli vänner med Gud. Vänskapen mellan människor blir bara ett utanpåverk om vi inte tar emot Jesus vänskap – syndernas förlåtelse genom hans död och uppståndelse.
Kommentarer