Bibelguide Tween av Alexandra Hyllerud och Jeanette Ingemarson, Hylleruds förlag, 2024, 159 s.
Den här recensionen publicerades först i tidningen Dagen.
Bibelguide Tween är en bok som vill locka barn i 11-12-årsåldern att börja läsa Bibeln på egen hand. I 28 avsnitt ur Nya testamentet får läsaren följa Jesus och den första kyrkan. På två-tre sidor återberättar författarna Alexandra Hyllerud, förläggare och barnevangelist och Jeanette Ingemarson, journalist och teolog, varje bibelberättelse på ett levande och roligt sätt, ibland lite anakronistiskt och ofta med mycket känsla. Till varje avsnitt hör ett fördjupningsuppslag med faktaruta, ett passande bibelord, var man hittar avsnittet i Bibeln, sångförslag samt en utmaning till läsaren. I slutet av boken ändras upplägget till en resedagbok om Paulus, en sammanfattning av en del av breven och en lite längre förklaring av Uppenbarelseboken.
Upplägget är bra, lättläst och lockar till att undersöka Bibeln mer. Däremot lämnar korrekturläsning, sättning och faktagranskning en del att önska. Läsningen försvåras av obekväm styckeindelning, fel sorts talstreck och slarvfel. Tilliten till faktarutorna minskar av uppenbara slarvfel och av att traditioner sägs vara fakta, som att de vise männen var tre och att de hette Kaspar, Melker och Balthasar. Bibelcitaten hämtas från olika biblar och parafraseras ibland, vilket jag tycker är onödigt när målet är att hjälpa läsaren in i vanliga Bibeln.
En del av utmaningarna är riktigt bra, som hur man kan berätta evangeliet för någon annan, medan andra blir mer fokuserade på läsaren än på att lära känna Jesus bättre. Paulus resedagbok är spännande, men jag hade önskat att läsaren fick följa med till fler orter på varje resa samt att det funnits bibelhänvisningar till dagboken.
Boken ger en glädje i att läsa Bibeln och visar på helheten i Nya testamentet, men den hade vunnit på att bearbetas mer innan utgivning.
Barnens berättarbibel av Thea Brink, illustrerad av Chris Venter, översättning Iréne Antby och Alexandra Hyllerud, Hylleruds förlag, 2023, 235 s.
Barnens berättarbibel, Hylleruds förlag 2023
Hylleruds
förlag har översatt och gett ut ”Barnens berättarbibel”. Det
är en barnbibel som vill förmedla de viktigaste berättelserna i
Bibeln med detaljrika illustrationer och med en textlängd och språk
som passar alla från treårsåldern upp till tioårsåldern.
Boken består av 57 berättelser varav 28 är från Gamla testementet och 29 från Nya testamentet. Varje berättelse har först ett bilduppslag som gestaltar berättelsen, sedan kommer ett uppslag med text och en mindre illustration.
De vise männen besöker Jesus.
Bilderna är färgglada, men har samtidigt en mörk ton över sig. Det jag uppskattar mest med dem är att de ibland lyfter fram detaljer i bibeltexten som vi ofta missar – som att Daniel var gammal när han hamnade i lejongropen eller att Jesus troligen var ett par år när de vise männen kom på besök.
Daniel i lejongropen.
På liknande sätt kan texterna ibland lyfta fram berättelser eller detaljer som inte så ofta återfinns i barnbiblar. Till exempel används inte bara namnen Abraham och Sara utan deras ursprungliga namn Abram och Saraj är med. Jag saknar ändå att författaren inte förklarar betydelsen av de nya namnen som de får. Jag uppskattar att boken har Johannesevangeliets skildring av hur de första lärjungarna träffade Jesus och Andreas roll i det. Däremot tycker jag Nya testamentets kronologi blir rörig i urvalet och ordningen på berättelserna.
Andreas tar med vänner till Jesus.
Det märks tyvärr att boken är en översättning från engelskan. På svenska skriver man kolon före ett citat, men här skrivs kommatecken i stället. Den helige Ande skrivs med stort H i helige, vilket inte görs i svenska biblar. På liknande sätt omnämns Israels folk som israeler, men i svenska bibelöversättningar används israeliter. Berättelsen om Stefanus råkar ha kvar den engelska texten, en miss som må vara lätt hänt att göra, men alltför ofta korrekturläses kristen barnlitteratur för knapphändigt. Texterna kunde också ha granskats noggrannare till innehållet. I berättelsen om Filippus i Apostlagärningarna står det till exempel att han var en av apostlarna, men det var diakonen Filippus som träffade den etiopiske hovmannen och inte aposteln (Apg 6:5-6, 8:1, 4-5) . Layoutmässigt tycker jag att sidorna hade blivit mer harmoniska om styckeindelningen gjorts med indrag istället för radmellanrum.
Många
gånger återberättas bibeltexterna utan förklaringar och
tillämpningar, vilket är bra. Jag tycker det är lite godtyckligt i
vilka situationer författaren ändå gör förklaringar och
tillämpningar. Ibland finns det en koppling från den ena
berättelsen till den andra, men ibland inte alls. Ibland förklaras
svåra ord, som rökelse och myrra, men krubba, som är ett minst
lika svårt ord för barn idag, förklaras inte. En risk när man
skriver om bibeltexter för barn är att man försöker förenkla
språket på bekostnad av skönheten och poängerna. Det kan göra
att texterna blir minst lika svåra och mindre läsbara. I texterna
om Guds förbund med Noa och när Gud ger Mose de tio budorden hade
berättelserna tjänat på att behålla mer av den ursprungliga
bibeltexten.
De tio budorden.
I urvalet av berättelser är det en styrka att GT har med skapelsen, syndafallet, förbunden med Noa, Abraham och Mose och kungatiden. Däremot saknas profettiden helt och berättelserna om Daniel och Ester får inget sammanhang i historien. I urvalet av berättelser i NT är det bra att det finns många olika berättelser om Jesus och att en hel del berättelser ur Johannesevangeliet lyfts fram. Jesus kärlek till människor och hans uppdrag att prata om Guds rike och att dö för människans synd finns med. Pingstdagen och kyrkans början skildras och dopet nämns flera gånger. Däremot blir det ett abrupt slut på Nya testamentet med att Paulus är ute och reser. Hans brev omnämns, men inget sägs om Uppenbarelseboken och Jesus återkomst.
”Barnens berättarbibel” är en av flera barnbiblar som jag tycker är läsvärda. Den ger en del detaljer som inte alltid är med i barnbiblar. Upplägget med vartannat uppslag med bild och vartannat med text gör att vuxen och barn kan stanna upp och prata om vad som ska hända i texten och vad man kan få reda på utifrån bilderna. Formatet – kvadratisk A4-storlek är bekvämt och trevligt att ha liggande på köksbordet och ett bokmärkesband är alltid ett plus.
100 kreativa böner – För församling och familj av Alexandra
Hyllerud och Birgitta Örjestad, Barnskivor.se, 136 s.
För mig är det ofta en utmaning att hitta tid och utrymme för bön, både enskilt och tillsammans med andra. Tillsammans med barn är det viktigt att fundera på hur jag som förälder eller ledare kan hjälpa barnen att kunna prata med Gud på ett naturligt sätt och komma till honom för både tillbedjan, förlåtelse, hjälp och tacksamhet. Jag brukar ibland säga att det inte finns något i Bibeln som vi inte kan undervisa barn om, men att vi behöver tänka på hur vi undervisar. På samma sätt tror jag det kan vara med bönen – barn behöver samma helhet i bönen som vuxna, men vi kan behöva fundera på hur vi ber för att hjälpa barnen att fokusera, förstå Guds storhet och hans omsorg om dem i bönen.
Genom åren har jag fått med mig olika bönetips – färdigskrivna böner, popcornbön, duplobön, bönestationer, m.m. Nyligen gav Barnskivor.se ut en bok av Alexandra Hyllerud och Birgitta Örjestad med inte mindre än 100 bönetips för församling och familj som författarna samlat på sig genom åren när de arbetat med barn och familj i kyrkan. “100 kreativa böner” är en sådan där idébok som man som barnledare eller förälder vill ha i hyllan för att kunna ta hjälp av för att hitta olika sätt att be med barnen. Boken är indelad i sju kapitel där de två första fokuserar på olika inriktning i bönen, med tillbedjan, tack, förlåt och önskningar i första kapitlet och bön för andra och varandra i andra kapitlet. Jag uppskattar att fokus på tillbedjan kommer först i boken, precis som bönen Vår fader börjar med tillbedjan av Gud innan våra önskningar kommer in. De fem följande kapitlen är mer indelade efter olika sätt att be – bönelekar, bönespel, pysselböner, bönestationer och böner kopplat till undervisning. I någon mån överlappar de två typerna av kapitel varandra, men indelning är ändå att bra sätt för läsaren att kunna dyka ner i registret och lätt hitta idéer för antingen den inriktning man vill ha på bönen, eller hur man vill be.
Det finns en stor rikedom bland böneförslagen och det märks att författarna har en djup längtan efter att bön ska vara naturligt och roligt för barn. De säger i bokens inledning att ”syftet med de kreativa bönerna är att barnen ska tycka att det är roligt att be till Jesus, att våga be ut hans namn högt och att man kan be och tacka Jesus tillsammans i sin familj eller barngrupp!” Ibland berättar någon av författarna hur ett sätt att be uppkommit, som ”kojbönen” som uppstod när Alexandra och hennes dotter kom på att det var lättare att be under täcket med en ficklampa tänd, än utanför täcket.
Även om författarnas fokus är bra och det är positivt att få många olika kreativa idéer på hur man kan be kan jag fundera på vad vissa förslag gör med vår gudsbild. Finns det en risk att bön mest blir en lek, där ballongen som ska slås fram och tillbaka mellan deltagarna får mer fokus än samtalet med Gud? Finns det en risk att Guds helighet förminskas när man ska kasta popcorn och den som lyckas fånga det med munnen får tacka Jesus för något? Även om det är viktigt att barnen upplever att relationen med Gud kan vara rolig, och att Jesus lyssnar på oss oavsett omständigheter, tänker jag att det är viktigt att bönen också får vara lika allvarlig och på allvar som för vuxna.
Med
det sagt kommer jag ändå ha glädje av boken. Den kommer att ge inspiration när
jag behöver hitta nya sätt att be och med 100 idéer går det alltid att hitta
något som fungerar bra och går att anpassa till de barn och de sammanhang jag
är i. För det är viktigt och riktigt att be tillsammans med barn och hjälpa dem
att samtala med och lyssna på Gud.
Kommentarer