Munken & Kulan Änglabyran av Åke Samuelsson, illustrationer av Simon Jannerland, Hylleruds förlag, 2024, 171 s.

Yngste sonen jublade när han såg att det låg en ny Munken & Kulan-bok på vårt köksbord. Berättelserna om de två tioåriga pojkarna har funnits med i många år i vårt hem. Antingen har vi lyssnat på dem eller så har vi läst böckerna. Böckerna görs sig nog allra bäst om man också hört Åke Samuelssons fantastiska berättarröst och berättarteknik. Berättelserna bjuder på många goda skratt och bibliska sanningar i vardagens tillfälligheter.

Julkalendern ”Änglabyrån” som tidigare bara funnits som ljudversion har lagom till advent getts ut av Hylleruds förlag. Medan de andra böckerna innehåller fyra-fem längre episoder som är fristående från varandra, har Änglabyåran 24 kapitel, ett för varje dag i december fram till och med julafton, och det finns en röd tråd genom hela boken, även om flera händelser också är fristående från varandra.

Boken passar för barn i lågstadieåldern och uppåt. De som är uppvuxna i kyrkan kan känna igen sig i och skratta åt Kulans lite uttråkade förhållningssätt till söndagsskolan och kyrkan, medan de som inte har en familj som är kristen kan känna igen sig i Munkens alla funderingar och hans längtan efter att mamma och pappa också ska följa med till kyrkan.

Boken har svartvita illustrationer på ungefär vart tredje uppslag. Bilderna lättar upp berättelsen, men tillför inget nytt. Precis som med tidigare böcker om Munken & Kulan finns det brister i korrekturläsning och sättning. Talstreck görs på fel sätt, stilen på styckeindelning är obekväm och det finns ganska många slarvfel. Jag längtar verkligen efter att nivån på detta ska höjas på kristen barnlitteratur överlag. Med en ganska liten extra insats kan böcker bli mycket mer läsvänliga och korrekta, så att innehållet inte skyms utan får komma fram så bra som möjligt.

I ”Änglabyrån” förklarar Åke Samuelsson på ett underfundigt sätt bibliska sanningar genom Munken & Kulans förehavanden. Ibland är deras påhitt bra, ibland mindre bra, men de kan alltid lära sig något av det som händer. I början av boken tycker jag inte riktigt att den vanliga humorn och stringensen i berättande kommer fram, men sådär efter 13 december växer berättandet mer och mer. Berättelsen om Jesus födelse tas upp och tillsammans med det bibelsammanhang som talar om varför Jesus måste komma. När Munken i sista kapitlet inser vad det betyder att Jesus kom med ”nåd och sanning”, inte bara det ena, ryser jag av evangeliet storhet. Det här är verkligen en bok jag rekommenderar i advent!